Nu är det snart över för den här säsongen. Igår och idag sitter jag på Förbundet Sveriges Dövblinda FSDBs kongress och visat hjälpmedel.
Igår var en ganska seg dag med inte särskilt många besökare. Vi satt här 7 utstllare gömda nere i enkällare dit inte många hittade. Men nu ska informationen gått ut att vi finns här. Även om deras program är ganska speckat så kanske det blir lite besök under fikapauser och luncher.
Vi har ganska mycket kul i vårt sortiment som passar dövblinda. Framför allt sådana displayer som gör att man kan läsa av skärmen på sin mobiltelefon i punktskrift om man varken ser telefonens skärm eller hör en talsyntes. Med dessa hjälpmedel kan man ändå läsa och skriva SMS och hantera telfonens alla funktioner.
Redan i slutet på 80-talet var jag med och delade ut punktskriftsbaserade texttelefoner os dövblinda så att de själva kunde ringa med texttelefon via förmedlingscentralen eller Tolkcentralen som det väl heter nu. Men också börja använda de BBSer som växte fram i det som sedan blev FidoNet. Innan dess var man ju som dövblind i väldigt hög grad beroende av teckenspråkstolkar och vad de förmedlade och de begränsade urval av litteratur och information som fanns tillgängligt på papper.
En av mina absolut roligaste händelser när jag jobbade med dövblinda som jag aldrig glömmer hände på ett läger. Jag tror det var 1994 eller 1995. Jag och en kompis skulle ha ett dykpass för att man skulle få prova på dykning. Efter dykningen satt vi i herrbastun och dack lite pilsner och pratade snusk. Bland oss fanns en dövblind kille som fick våra samtal tolkade av en manlig tolk.
Det finns bra och det finns dåliga tolkar. Oftast är de jag träffat väldigt bra. Men att vara tolk innebär ett stort ansvar att verkligen tolka allt i en diskussion och inte bara väl valda (läs censur) delar. Efter en stund tyckte vi det var konstigt att han inte skrattade eller deltog i debatten så som en ung man i sina bästa år kanske borde. Så när tolken gick ut för att svalka sig, frågade jag på mitt då mycket knackiga teckenspråk varför. Då visade det sig att tolken bara berättade en del om vad vi sa. Resten var en egen diskussion.
Under den tden var detta en viktig fråga för mig som själv led av bristen på tillgänglig information så när tolkenåtervände frågade jag varför han inte tolkade allt. En het diskussion uppstod där jag blev förbannad och han med och jag fick stöd av hans klient som han tolkade för. Då gick han och sa något i stil med att få får han klara sig själv.
Sedan började det roliga. På visserligen långsamt teckenspråk med många missförstånd tolkade vi själva och då blev det en helt ny situation och killen deltog med eld och lågor!
Som en liten parentes kan nämnas att vi fick stöd av lägrets övriga deltagareoch närvarande tolkar. Här om året träffade jag en av tolkarna igen och det var roligt. Hon var den sortens tolk som minsann inte varrädd för att tolka snusk och gärna bidrog själv =) Idag tro och hoppas jag att det där är bättre. För då hävdade jag att tolkarna begränsade och styrde den information dövblinda fick ta del av vilketär väldigt känsigt och farligt.
Och här idag har jag faktiskt hört att killen från bastun på det där lägret är här. Jag har hört hans namn men inte stött på honom. Men det är lite svårt bland 300 deltagare.
Nedan följer ett par bilder från FSDBs utställning med museieföremål. Där finns en del gamla godbitar som visar hur man kunde kommunicera förr utan tolkar och utan datorer. Det påminner mig om en annan rolig historia. Jag gick på Tomtebodaskolan som låg i Solna och var specialskola för synskadade. En gång anordnademan ett disco och bjöd in döva elever från ManillaskolanW. Min bror Christopher kom också på discot och han charmade någraflickor från Manilla. Men det var då en uppenbar brist på tolkar så när dom ville ge honom sina kärleksförklaringar och flörtiga hälsningar, skrev dom dem helt enkelt på meterlånga remsor med toapapper. När discot var över, fanns en inte obetydlig del av skolans toapapperbestånd utspritt över golven =) Ett praktsikt och smart sätt att lösa ett kommunikationsproblem =)
Efter det här ska jag lämna utrustning på kontoret i stan och därefter hem och fira lördag.
Andra bloggar om: Arbete, Stockholm, Hjälpmedel, Synskadade, Handikapphjälpmedel, Dövblind, Dövblinda, Döv, Döva, Hörselskada, Hörselskadad, Teckenspråk, Teckenspråkstolk, Tolk, Manilla, Utställning, Visning, Nynäshamn
Även om du inte tänker bli teckenspråkstolk så sluta inte att teckna. Det kommer att leda till stela händer :-( Jag som tecknar väldigt lite måste ibland teckna med mej själv. Jag hade en dövblind kompis. Hon var en av de få som personer jag tecknade med.
Intressant och kul att läsa! Jag funderar på att gå tolk och teckenspråksutbildningen vid Strömbäcks Folkhögskola, http://www.strombackfolkhogskola.se, verkar riktigt bra! Har du hört något om den? Tips och råd på vägen? :)
Hej Lina, trevligt att du hittade hit. Nej jag har inga direkt tips, råd eller erfarenheter av den skolan. Jag funderade själv på att gå en tolkutbildning för att lära mig teckenspråk på riktigt eftersom jag ett tag hade en döv flickvän och en massa döva vänner. Dessutom ville jag påverka de få dåliga tolkar jag tyckte mig träffa.
Men livet och arbetet gled in på en annan bana. Men tolk är ett viktigt och säkert jätteroligt jobb! Berätta gärna hur det går!