Ett liv med ledarhund del I

1991 var ett av alla de år då det hände väldigt mycket. Under sommarlovet uppstod en rad missförstånd med familjen, jag började andra året på gymnasiet på treårig ekonomisk linje och jag flyttade hemifrån. Dessutom ställde jag mig i kö för att få ledarhund.

Kraven för att få ledarhund, förutom att man så klart måste vara gravt synskadad, var bland annat just att man ska ha flyttat hemifrån och slutat skolan och helst ha fast jobb. Men just det senare var nog mindre viktigt utan bara en bra förutsättning för att få ett strukturerat liv som hundägare. Vidare krävdes att man hade god orienteringsförmåga och var rörlig och ett något sånär aktivt liv.

Alla dessa grundkrav uppfyllde jag. Jag minns än idag, snart 20 år senare hur det var när man skulle utredas huruvida man var lämplig eller inte. En konsulent från dåvarande Hundskolan i Sollefteå kom på hembesök och tittade hur man bodde, om det fanns rastningsmöjligheter i närområdet och hur pass bra jag hittade i min närmiljö. Rent praktiskt och konkret gick det helt enkelt till så att han tryckte den vita käppen i handen och bad mig visa honom runt ute. Det var otroligt nervöst. Gångvägarna jag nött i flera år till och från skolan, bussen, tåget och centrumet kändes plötsligt främmande och jag var plötsligt rädd för att gå vilse på vägar jag kunde gå i sömnen.

Men så klart gick det bra. Jag var ju van vid att ta mig fram själv efter att långa perioder inte ens ha haft färdtjänst. Jag åkte obehindrat tåg och tunnelbana och rörde mig på krogar och var aktiv inom dykning och friidrott. Jag fick faktiskt känslan av att konsulenten var mer än nöjd när han tackade för sig och åkte och försäkrade att om bara skolan tog slut så skulle jag snart ha hund.

Efter hembesöket var det dags för den obligatoriska informationskursen på Hundskolan i Solefteå. Under en vecka under våren 2002 fick jag vistas på Hundskolan för att prova på att arbeta med ledarhund. Man fick en hund och en instruktör tilldelad och under veckan fick man prova på att gå lite hinderbana och lite stadsmiljö. Hundarna vi fick till låns var hundar som precis hade klarat det så kallade slutprovet eller just skulle göra testet.

Jag minns faktiskt just den kursen väldigt otydligt. Bara att hunden jag fick var seg och oinspirerad och antagligen tyckte det var pest och pina att vallas runt av någon nybörjare. Men tydligast av allt minns jag känslan på väg hem, hur jag plötsligt insett vilken skillnad det skulle bli att röra sig med ledarhund som orienteringshjälpmedel istället för bara den vita käppen.

Om någon frågar vari skillnaden ligger så brukar jag förklara det ganska konkret med att med käppen är man bara skyddad från brösthöjd och nedåt och bara några decimeter i sidled. Från bröstet och upp är man således helt oskyddad och som vår miljö såg ut då och kanske än mer idag med utstående skyltar, trottoarpratare och uteserveringar var det mer än spännande att bara ha käppen till hjälp. Man inte bara var oskyddad, utan var just på grund av det tvungen att röra sig fram väldigt långsamt för att hinna reagera på hinder och för att inte göra sig allt för illa på så kallade höjdhinder. Visst hände det att man drämde skallen i en byggnadsställning eller utstående skylt från någon stolpe.

När jag för första gången i livet fick prova på att gå med en ledarhund var skillnaden som natt och dag. Eftersom hunden ser vart vi går, planerar och undviker den hinder både låga och höga och den planerar för att vi båda ska passera så kallade sidohinder. Det som var så påtagligt när jag gick i den stora staden Solefteå, var att jag plötsligt inte ens märkte alla hinder som borde finnas där. Gick man längs en trottoar kände man i hundens sele dess rörelser väldigt tydligt och visst märker man att hunden ändrar kurs och man kan med hörselns hjälp märka att man passerar saker men de utgjorde inte längre något problem. Flera gånger kunde instruktören komma upp bakom oss och säga, nu passerade du en skylt i huvudhöjd, en lastbil med utstickande lem eller en byggnadsställning. Hunden rundade fint en man på stege som stod och putsade fönster. Med käppens enda hjälp, hade jag kanske stormat rakt in i stegen och gjort både honom och mig olyckliga.

Andra påtagliga skillnader fanns också. en del märkte jag långt senare efter att jag fått min första hund, men en av de jag upplevde som oerhört befriande var att jag som van vid att använda min hörsel väldigt mycket, som lätt kan begränsas av trafikbuller eller vägarbeten plötsligt tog mig igenom situationer ändå trots att öronen inte gick att använda just då. Att korsa stora vältrafikerade gatukorsningar utan att vara rädd för att gå lite snett och hamna rakt i trafiken. Hunden går alltid rakt över gatan.

Jag hade upplevt en gång hur det var att bli hjälpt av en hund och hur stort det var. Jag gick i nian och bodde fortfarande hemma. Mina föräldrar var på middag och skulle komma hem sent. Det var vinter och snöstorm och familjens Golden Retriever Sazza var magsjuk och behövde gå ut ofta.

Under en av dessa promenader gick jag plötsligt vilse i snöstormen. alla vägar och kanter och kännetecken så som brunnar och liknande var borta! Promenaden var tänkt att bli kort och jag var tunt klädd och frös. Vi irrade säkert runt över en halvtimme och jag blev allt mer förtvivlad och när jag plötsligt började gråta av köld, förnedring och rädlsa sa jag till Sazza ”nu är det bara du som kan ta oss hem”. Då vände hon plötsligt 180 grader och med raska steg ledde oss raka vägen hem och in i värmen!

Sazza var ingen tränad ledarhund, hon var bara något över genomsnittet väldresserad familjehund och det är klart att hon hittade hem när hon ansåg sig ha rastat klart och fått nog även hon av kylan! Men med åren skulle jag få uppleva fler liknande saker med mina ledarhundar!

Så när jag reste hem från informationskursen började en väldigt jobbig period det år jag skulle slutföra gymnasiet och inse vad jag egentligen hade att se fram emot! men det tredje året på gymnasiet skulle gå fort och tiden skulle vara fylld av studier och senare mot slutet en vårtermin kantad av studentfester.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Kommentera