Ett liv med ledarhund

Det här är tänkt att bli en serie av inlägg om hur det är att leva med ledarhund. Inte för att jag just fått min första ledarhund. Faktum är att jag i år firar 18 år som hundförare. Tanken är mer att försöka berätta och beskriva hur det har varit och hur det är. Ledarhunden är ett så fantastiskt levande hjälpmedel som under åren haft en så fin status i samhället och med all rätt! Men idag har det blivit svårare att ha ledarhund. En av anledningarna är nog att på 80- och 90-talet var ledarhundsverksamheten väldigt bra på att marknadsföra ledarhunden. Man gjorde det på mässor så som hundmässan, med hjälp av uppvisningar på dåvarande Vattenfestivalen i Stockholm, Räddningshunds-SM i Rosersberg norr om Stockholm och inte minst på skolor.

När jag fick min första hund 1993 märkte jag att alla visste vad en ledarhund gjorde och kunde. En del var lite överdrivet men grunden i folks kunskap var rätt. Väldigt sällan eller aldrig skulle man bli nekad att besöka en restaurang, åka tåg, flyg eller buss och då, i mitten på 1990-talet reste sig ett tiotal besökare från borden på en pizzeria för att lämna restaurangen när ägaren oresonligt vägrade låta en person med ledarhund besöka hans restaurang.

Att just det aldrig skulle hända idag och att det blivit så mycket svårare att resa och ta sig fram i samhället med ledarhundar beror tror jag, mestadels på att de som var inblandade i ledarhundsverksamheten var nöjda med resultatet av information och reklam och slappnade av. Men det gjorde inte Astma- och allergiförbundet i sin marknadsföring av sin handikappgrupp och information allmänt är färskvara. Det går aldrig att luta sig tillbaka och säga ”nu är vi klara, nu vet alla”. Det kommer nya människor, och människor glömmer. Det är därför vi idag får kämpa för att kunna gå ut med kollegor och äta lunch, bo på hotell, resa etc.

Det här blir mitt bidrag till att ändra på det. Det här blir ett försök till information om vardagslivet som ägare till just nu, min fjärde svarta Labrador-tik. Ställ gärna dina frågor och ge synpunkter i kommentarerna.

Hur mycket och vad jag ska skriva får framtiden och intresset utvisa.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Stockholm County, Sweden

4 reaktioner till “Ett liv med ledarhund”

  1. superbra skrivit av dej ..ut med mer info det behövs verkligen och jag instämmer om resturangbesökarna som reste sig på 90 talet idag är det som sat var inte alls på samma sätt ..träningen med iza går fram och jag kännermej säkrare för varje dag utom igår då när jag smackade in i en stolpe men även det kan hända med hund fast inte lika ofta ..ha det gott /claudia/iza

  2. Tack för ett bra inlägg, intressant att få läsa lite tillbakablick. Många kan inte föstå vidden av att försöka ta sig med enbart käppen och att det tar på krafterna. Med ledarhunden spar vi mycket energi och kan göra mera med ledarhunden.

  3. Mycket bra initiativ att skriva om detta tycker jag! Då jag också tycker det är sjukt att det blivit som det blivit!
    Är inte jätte insatt då det som sagt inte finns så mycket info, men tycker det är bra att ni försöker få fram det igen!
    Jag stödjer gärna och hjälper gärna till om det finns något man kan göra för att informera folket där ute om hur det ligger till!
    Kanske kan jag få länka till din blogg-serie på min hemsida ?
    Hoppas du fortsätter skriva om detta och får mer inspiration!

    1. hej Jenny. Så klart får du länka hur mycket du vill och sprida och hjälpa till. Fler inlägg är på väg också.

Lämna ett svar till Anne-MajAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.