Ledarhundar och tillgänglighet del VI

Min glädje från ledarhundens dag i onsdags har redan hunnit grumlats på grund av ett uttalande av ledarhundsverksamhetens chef Eva Björk man nu kan läsa på Synskadades Riksförbunds presssida.

I intervjun säger Eva:

”- En lösning vore om restaurangen var avdelad i en hundzon och i en hundfri zon, säger Eva Björk ansvarig verksamhetsledare på Synskadades Riksförbund och matte till ledarhunden Max.”

Först och främst frågar jag mig vad meningen med denna hundzon och hundfria zon skulle vara? Det nämner man inte, men antagligen är det åter igen argumenten om allergi som ligger i bakgrunden. Här finns ju redan en överenskommelse mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet som säger att risken för ett möte med en högst eventuell pälsdjursallergiker inte ska användas som argument. Där till finns forskning som visar att möte mellan en ledarhundsförare och en pälsdjursallergiker som dessutom är allergisk mot just hund inte är något verkligt problem (se uttalande av överläkare Magnus Wikman vid Sachsska barnsjukhuset på Södersjukhuset i det öppna brevet från Sveriges Ledarhundsförare till Synskadades Riksförbund).

Dessutom finns medgivande från Livsmedelsverket som säger att det är OK att medföra ledar-, service- eller signalhund i serveringslokaler eller där man saluför livsmedel, så åtminstone Livsmedelsverket måste anse att inte heller hygienaspekten är något problem (medgivandet finns i tidigare inlägg i den här serien.)

Det finns lite drygt 300 ledarhundsekipage i Sverige, en siffra som är ganska konstant och av dessa finns ett 50-tal i Stockholms-området.

Om vi bara tar Stockholm som exempel, lär här finnas ca 4500 restauranger av varierande slag. Exakt hur många av de restaurangerna kommer att få ett besök av en ledarhundsförare regelbundet? Och min fråga till Synskadades riksförbund är, exakt hur många av dessa restauranger tror de kommer anse att det är värt besväret och kostnaden att dela in sin restaurang i två avdelningar i mån av att det ens är möjligt?

När man gör ett sådant uttalande, ignorerar man totalt överläkare Magnus Wikmans kompetens. Skulle man fråga honom skulle han antagligen säga att en delning av en mindre restaurang knappast skulle göra från eller till. Därtill skulle han påpeka — som han ju gör i uttalandet i det öppna brevet — att gästerna själva redan är så kontaminerade av egna pälsdjur att de utgör ett lika stort eller större problem.

Skulle vi få en sådan lösning skulle var enda restaurang säga att tyvärr, vi har ingen hundzon så ni får tyvärr inte komma in. För jag antar att Synskadades Riksförbund inte samtidigt lobbar för en lag som tvingar alla restauranger att ha en sådan zon? Man vill ju inte ens få det inskrivet i lag att diskriminering av ledarhundsekipage är förbjudet!

Jag tycker att man bör fundera över sin roll i det här. Uttalandet kommer från en som själv är ledarhundsförare liksom flera andra i förbundet. Uttalandet uppfattas som mycket märkligt bland seende som inte är särskilt insatta och till och med de förstår att det bara är som att sätta ännu fler spikar i tillgänglighetens kista!

Och detta kommer kort efter tjafset det att man i sin inbjudan till höstens kongress avråder ledarhundsförare för att ta med sina hundar, först på grund av allergiproblem och när det inte längre gick, hänvisade man till det späckade programmet som gjorde det svårt att hinna med rastning.

Detta sätt att motarbeta sig själv, en organisation för bevakning av synskadades intressen i samhället som därtill ansvarar för ledarhundsverksamheten, och som därtill har flera ledarhundsförare i sin ledning framstår som väldigt förvirrat och konstigt. Detta är ju ett mothugg vi inte ens får från dem som borde vara våra motståndare, exempelvis Astma- och Allergiförbundet. Men från det hållet har jag inte hört något alls sedan 2007 då man sa att man betraktade överenskommelsen som gällande och att avtal ska hållas — punkt.

Varför det är så här inom Synskadades Riksförbund kan man verkligen fundera över. Förståelsen borde väl ändå finnas bland de som själva är ledarhundsförare? Givetvis använder vi ledarhundsförare våra hundar olika beroende på hur vi lever. Vissa går bara mellan hemmet och mataffären medan andra reser och är väldigt aktiva i sina liv.

Jag har ingen aning om hur personerna i ledningen inom SRF nyttjar sina hundar och lägger heller ingen värdering i det. Men jag gissar att de är ganska aktiva med tanke på sina tjänstepositioner. Känner de då inte av problemen i samhället? Vill de då inte ha en förbättring? Och även om man använder sin hund på ett betydligt enklare sätt, borde man i den positionen vara skyldig att arbeta för andras intressen och behov även om de ser annorlunda ut.

Jag som reser och rör mig mycket i mitt arbete, måste kunna ta med min hund på tåget, flyget, hotellet, konferensanläggningen, lunchrestaurangen, pizzerian och ”finrestaurangen”. Jag behöver ha möjlighet att gå till husläkaren, tandläkaren och specialvården om jag behöver det.

Jag måste kunna ha med min hund på möten och i alla andra situationer jag hamnar i. Jag, och inte situationen måste bestämma om det är läge att lämna hunden hemma eller ha den med mig.

Är det en konsert med en trubadur eller vissångare, kan jag gott och väl ha kunden med mig, medans jag på en punkkonsert självklart väljer att låta hunden vara hemma om det inte finns någon garderob eller personalutrymme på stället dit jag kommer.

Om det inte kan fungera på det här viset, har vi heller ingen användning av hjälpmedlet ledarhund! Då kan vi avskaffa det och SRF kan sluta få ekonomiskt bistnd för att ta fram ledarhundar som en samhällsservice, sparka hundinstruktörerna och säga upp avtalen med hundproducenterna. En hund man bara kan gå med i sitt närområde hemma har man ingen sådan nytta av. Och att man inte förstår det inom Synskadades Riksförbund är för mig en gåta!

SRFs uppgift borde vara att arbeta för bättre tillgänglighet med ledarhund, plocka fram alla argument för och ta fram fakta. Det är sedan andras uppgift att komma med motargument om det finns några. SRF har skaffat sig en sjuk roll som argumenterar emot sig själv. ”Ledarhundar är ett unikt hjälpmedel, jag klarar mig så bra, det ger mig så stor frihet men det är bra om vi lämnar den hemma när vi ska ut och röra på oss!” Det är dom signalerna man ger och det är mer än snurrigt!

Är det så att man inte anser sig kunna stå bakom hjälpmedlet ledarhund för att man har för stora intressen i allergikergruppen, bör man kanske höra av sig till Socialdepartementet eller vilka som nu ytterst bär ansvaret för den ekonomiska biten för ledarhundsverksamheten och säga ”tack men ni får leta efter någon annan att ge uppdraget till”.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Joakim Nömell på Youtube

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

1 reaktion till “Ledarhundar och tillgänglighet del VI”

Kommentera