Förbjud diskriminering av ledarhundsförare

Föreningen Sveriges Ledarhundsförare har startat en namninsamling för ett förbud mot diskriminering av ledarhundsförare i samhället. Vad jag förstår ska namninsamlingen pågå under 2012 och sedan lämnas in till berörda inom regering och riksdag.

skriv under här!

När jag fick min första ledarhund som nubliven student och 20-åring i mitten av 1993 såg allt helt annorlunda ut. Alla ni ute på stan, vuxna som barn visste vad en ledarhund var och vad den kunde. En del föreställningar om ledarhunden var kanske något överdrivna, men åt det fina hållet. Allmänheten trodde att en ledarhund hittade överallt, att jag kunde säga att ”nu går vi till Vasagatan 15” och så bar det av :) Vidare trodde man att ledarhunden såg skillnad på rött och grönt ljus vid övergångsställen och kunde hålla koll på trafiken och att hundarna dessutom var tränade för skydd.

Om någon klappade hunden utan att fråga och när den hade sin vita sele på sig som arbetstecken, så var det alltid någon som la sig i och sa ”vet du inte att man inte får klappa ledarhundar?”

Problemen i samhället var som jag upplevde det ganska små. Jag levde ett aktivt uteliv och fick redan efter studentsommaren mitt första jobb. Jag upplevde oerhört sällan att det var något problem med hunden. Problemen som fanns exempelvis på restauranger var att få personalen låta bli att mata hunden och bara nöja sig med att ställa fram vatten :) De få gånger vi blev utslängda och när stödet från andra restauranggäster inte hjälpte, gick att räkna på ena handens fingrar.

Självklart kan våra hundar inte hitta överallt, och självklart kan de inte hålla koll på trafiken och övergångsställen. Men när vi är ute och går med våra hundar kan det se så ut, för att allt ofta flyter på så himla bra. Vi förare pratar också mycket med våra hundar, för att ge dem kommandon och uppmuntran.

Med tiden kan våra hundar lära sig vissa begrepp så som ”nu går vi hem” eftersom hem är förknippat med mat och trivsamhet och något vi gör regelbundet. Och själv kan jag ofta säga till min hund att ”nu går vi till jobbet, ICA” etc men jag måste ändå hitta själv, kunna ge hunden instruktioner under vägen.

När vi kommer fram till ett övergångsställe eller obevakad korsning får jag själv lyssna på trafiken och ljudsignalerna och bedöma när det är dags att gå och då ger jag hunden kommandot ”före” för att jobba framåt. Ibland när samspelet mellan hund och förare blir väl inarbetat kan jag som förare slarva lite med kommandogivningen, och bara genom en liten signal i kopplet eller selen visa hunden att det är dags att gå. För allmänheten kan det helt säkert se ut som om hunden själv bestämmer när det är dags. Hunden kan också lära sig att höra när ticksignalerna byter ljud och av vanan vilja gå när det börjar ticka fort, men avgörandet ska alltid vara mitt.

Våra hundar åstadkommer underverk! De är tränade att undvika alla sorters hinder vi kan möta i vår vardagsmiljö. Allt från utställda saker på trottoarer, utstickande föremål ända upp i huvudhöjd, utstickande lastbilsflak, uteserveringar, cyklar, stolpar etc. Hundarna försöker hitta den bästa vägen runt hindren och finns ingen lösning ska hunden stanna vid hindret så att jag själv kan med hjälp av den vita käppen kontrollera vad som är i vägen.

Hundarna markerar trottoarkanter och trappor upp och ner. Vid en trappa ner stannar hunden vid kanten av trappan och vid trappor upp kliver hunden upp med framtassarna på första trappsteget och stannar och väntar på kommando att fortsätta. Våra hundar kan söka efter en mängd saker, så som stolpar vid övergångsställen, bänkar om man vill sitta ner, dörrar in och ut från tåg och byggnader.

Jag har i tidigare inlägg försökt beskriva på vilket sätt ledarhunden har förändrat mitt liv i grunden och berättelserna från andra ledarhundsförare är likvärdiga. Ökad rörlighet, säkrare att gå utan att riskera att göra sig illa eller gå fel och en frihet och ett oberoende som fortfarande, efter 5 hundar och snart 20 år som ledarhundsförare ger ordentliga kickar!

Men samhället har förändrats mycket sedan 1993 och det finns säkert flera förklaringar och orsaker till det. Jag hävdar själv att den främsta orsaken är den bristande, för att inte säga obefintliga marknadsföringen av ledarhundar idag är den största boven i dramat. Förr syntes vi på mässor, uppvisningar, festivaler, i skolor, dagis etc medan det i stort sett inte görs något sådant idag. Information och kunskap hos allmänheten är färskvara och inget man jobbar upp och sedan tror ska förnya och sprida sig själv.

Idag är det mera regel än undantag att hunden innebär någon form av begränsning. Det kan vara svårt att få jobb om man har ledarhund, gå och handla eller hämta ut posten hos ett postombud, gå på teater, bio, café, restauranger, gym eller komma in på utbildningar av olika slag. Det finns främst tre orsaker man skyller på, allergi, hundrädsla och mer sällan, hygien. Det som märkligt nog är det minsta problemet idag är att gå till vårdcentralen, sjukhus eller tandläkare där åtminstone de två första borde vara ett problem om allergi verkligen var ett problem. Jag kan alltså gå till doktorn utan problem, men ett besök på en pizzeria där pizzabagaren går direkt från degen till avtorkning av bord och tillbaka möter otroliga svårigheter. Eller varför inte en mataffär där alla går och petar i frukt, grönt och godis där man inte har en aning om när och om folk senast tvättade händerna.

Sveriges Ledarhundsförares hemsida kan man läsa mer om allergier och vad en av Sveriges främsta professorer anser om hunden som ett allergiproblem i samhället. Men grunden är att en stillaliggande ledarhund i en restauranglokal inte avger några mätbara allergen för någon som sitter några bord bort.

Samtidigt som många andra länder sedan många år har lagstiftning som förbjuder diskriminering även av ledarhundsförare, verkar Sverige snarare ta steg bakåt i utvecklingen än framåt. I flera länder kan en näringsidkare få böter för att denne nekar en ledarhundsförare tillträde. Vad Sveriges Diskrimineringsombudsman DO anser om diskriminering av ledarhundsförare i Sverige, finns återgivet i flera inlägg här i bloggen.

Den diskrimineringslag som finns i Sverige förbjuder att man nekar någon tillträde på grund av etniskt ursprung, religion, sexuell läggning eller funktionshinder. Du får inte säga till någon att denne inte får komma in för att den är bög, blind eller muslim. Så långt är allt i sin ordning. Problemet för oss med ledarhund är att man inte förbjuder mig att komma in på grund av min synskada. Jag är hjärtligt välkommen, men det är hunden man inte vill släppa in. Trots att hunden är mitt hjälpmedel, ofta avgörande för att ta mig till och från platsen, och att det innebär att det är jag som får vända i dörren, tar lagstiftaren inte hänsyn till.

Mycket mer om detta finns i bloggen och på Sveriges Ledarhundsförares hemsida. Stöd påverkansarbetet för en mer omfattande och komplett lagstiftning genom att bidra till namninsamlingen.

skriv under här!

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Kommentera