Ledarhundar och frikörning

Man kan säga att det finns två sätt att arbeta med ledarhund. Det i särklass vanligaste är att man går fasta, ”inkörda” tränade sträckor. En tumregel sedan urminnes tider har varit att när man får sin hund, tränar man in ett fåtal sträckor, så få som möjligt för att klara det vardagliga livet. Det kan vara mellan hemmet och arbetet, nödvändiga butiker och rastnings- och promenadrundor. Man har alltid från Synskadades riksförbund – SRF och även tidigare, när gamla Hundskolan i Sollefteå skötte om ledarhundsverksamheten, haft som rekommendation att hålla sig till dessa sträckor det första året och att utöka sträckor med måtta och bara vid behov.

Det är ett sätt att arbeta som är väldigt klokt inledningsvis med en ny hund och kanske också en ny förare. Man får tid att arbeta ihop sig och lära känna varandra och hunden får i lugn och ro jobba i känd miljö där det vet vad som förväntas av den. Både hundarna och vi människor är väldigt olika. En del hundar klarar tuffa, ombytliga miljöer och till och med kan fungera bättre när det inte är allt för rutinmässig vardag, medan andra hundar trivs bättre i ett lugnt och sansat tempo i en välkänd miljö utan allt för stora överraskningar. Det som hos oss människor kallas lokalsinne, brukar i ledarhundssammanhang kallas ”bildminne” mest för att man inte tror att en hund kan ha ett lokalsinne. I mitt tycke är det lite samma sak. Det betyder att hunden kan känna igen platser den besökt förut och minnas hur den hanterade situationen den gången.

Det kan också betyda att den känner igen en plats som en tågstation eller tunnelbanestation mest för att en sådan brukar se ut ungefär på samma sätt och därmed fungerar på samma sätt. Man vet att man går in och ut genom spärrar, biljettluckan sitter oftast till höger om spärrlinjen i Stockholms tunnelbana, perrong och tåg ser oftast likadana ut.

Hundarnas egenskaper påminner om våra egenskaper. En del av oss har ett bra lokalsinne. Vi kan känna igen platser vi besökt och komma ihåg hur vi hittade förra gången eller man kan komma upp ur tunnelbanesystemet och snabbt och lätt förstå var man befinner sig. Man kan ha lätt för att ta emot en vägbeskrivning och följa den eller man kan ha lätt eller svårt för att omvandla en kartbild till verkligheten och hitta rätt.

Har man ett synhandikapp blir det naturligtvis svårare att orientera. Man kan inte lika lätt se sig om, kontrollera skyltar eller upptäcka kännetecken på långt avstånd. Men bra eller dåligt lokalsinne kan man ha ändå. Märkligt nog, när jag skriver detta känner jag att man oftast aldrig hör ”synskadade” och ”lokalsinne” nämnas i samma mening. Då heter det oftast ”orienteringsförmåga” vilket enligt mitt sätt att se det på bara är ett tredje ord för samma sak. Varför det är så vet jag inte. Man kan precis som seende ha svårare eller lättare att komma ihåg platser och miljöer eller få upp den där kartbilden i huvudet.

I de allra flesta fallen tror jag det här med ledarhundar som kör fasta sträckor är fullt tillräckligt. Det behöver ju inte betyda att man bara är begränsad till att gå mellan hemmet och jobbet, affären och något mer. Fasta sträckor kan med tiden bli många fler och har man lärt sig vägen till ett köpcentrum så betyder ju inte det attman bara kan gå till en av butikerna. De flesta av oss som inte ser är ändå inte begränsade av hundens förmåga utan vår egen. Visst skulle vi vilja kunna gå på spontana promenader vart som helst, ta in på en okänd avtagsväg och komma rätt ändå till slut, men det är helt andra saker som begränsar det än hunden. Det vanligaste är nog att man inte vågar eller att det inte är värt tiden och energin. Ibland undrar jag hur många av er seende som egentligen skulle lida av ett 20-tal inkörda sträckor. De flesta av oss kanske skulle vara fullt nöjda med det för att våra liv inte alltid omfattar så mycket mer.

Men utöver detta med fasta sträckor finns något inom ledarhundsvärlden som kallas för ”frikörning” och det har så länge jag kan minnas varit ett hett och omdiskuterat ämne. Jag tror mycket av problematiken kring det bygger på missuppfattningar och misstolkningar och lite också att man inte vetat hur man ska kunna hantera det.

Att friköra med en ledarhund är helt enkelt när man avviker från kända sträckor och ger sig ut där varken förare eller hund har varit tidigare. Kravet på föraren, att hitta kvarstår och att inte lägga över något av orienteringen på hunden. Hunden ska främst hjälpa mig att undvika alla sorters hinder och hitta orienteringspunkter så som trottoarkanter, stolpar, dörrar, trappor etc.

Nå, det här låter ju konstigt? Om kravet på mig som förare fortfarande är att ”hitta” för att kunna styra hunden på en plats ingen av oss varit förut och där jag inte ser skyltar med vägnamn, namn på butiker eller något alls. Men det kan betyda att jag har fått en vägbeskrivning och följer den, att korsa fyra gator och svänga höger på den femte och 100 meter in svänga vänster och där ligger porten på höger sida ”en bit in”. Hunden tar mig framåt, den undviker hinder, den ska markera vägar in till vänster, den ska söka efter kanter och stolpar på kommando. När vi kommer fram till en korsning ska jag således kunna tala om för hunden om vi ska vika av åt vänster eller höger, eller söka kanten, stanna och vänta på trafiken och kommendera hunden ”före” när det är klart att gå. En del hundar behöver mer av förarens trygghet och säkerhet och behöver tydliga instruktioner medan andra hundar klarar av lite egna beslut och initiativ.

Det låter ju inte så svårt kan man tycka, så vad är då problemet? Synskadades Riksförbund avråder, eller rekommenderar skarpt att man undviker frikörning, dumt nog oftast utan motivering så att mottagaren inte förstår varför och det skapar irritation. Att säga till någon att ”din hund klarar inte riktigt den typen av krav och utmaningar” skulle bara genast sluta i ramaskri att hundarna är för dåliga. Att säga att ”du som förare har för dålig orienteringsförmåga, du kan inte vara det stöd för hunden som behövs” skulle uppfattas som kränkande av mottagaren och SRF skulle få höra ett och annat om diskriminering. trots att det i själva verket är sanningen.

Ett problem kan vara att SRF i dagsläget inte kräver av hundarna som utbildas att de ska ha ”frikörning” som en del av träningen. En del av leverantörerna gör det ändå, medvetet för att hunden klarar det och också för att det är mest praktiskt. Märkligt nog verkar en del av slutproven som SRF själva genomför, äga rum på för hunden okända sträckor så även själva slutprovet blir frikörning.

Skulle det ingå i hundens utbildning och graderas så att man från leverantörshåll blev uppmanad att ange hundens förmåga till frikörning så skulle det sedan kunna matchas mot en förare som har den förmågan och det behovet. Vad jag förstår görs det lite idag mellan raderna men inte på papper och i avtal. Leverantörerna känner sina hundars förmågor och SRF känner ofta till förarnas förmågor och att stoppa in frikörning som ytterligare en parameter borde inte skada.

Jag blev förvånad under den gångna kursen över att detta var ett så stort problem och att många verkar ha uppfattat det på ett helt annat sätt än jag har gjort. Jag har ändå haft 5 hundar sedan 1993 och har aldrig gjort någon hemlighet av mitt behov av frikörning inför SRF. Snarare tvärt om. I min ungdom när jag fick min första hund levde jag ett aktivt liv med krogar, träning, vänner och aktiviteter. Jag fick en lugn, stabil tålig hund just därför. Vi övade inte frikörning på ett tydligt sätt, men däremot sa man att jag väl kunde vänta med utsvävningar åtminstone det första året. Men jag fick aldrig något förbud eller blev starkt avrådd.

När jag fick min andra hund arbetade jag och reste en del i tjänsten. Jag behövde en hund som klarade det och det säger sig per automatik mycket frikörning. Och följande hundar, med undantag från min senaste hund, har varit bestämda, tåliga, arbetsglada och aktiva individer som tyckt att fasta sträckor varit tråkiga efter en stund.

När jag i augusti förra året fick min senaste hund sades det tydligt att den här hunden är perfekt för dig som reser mycket, hon kommer klara av och tycka om det. Under kursen var vi tre aktiva förare och ämnet diskuterades och ingen blev avrådd från att resa. Själv hade jag en bokad resa bara en vecka efter kursen vilket vi också pratade om. Hade inte resan varit bokad sedan länge hade jag kanske undvikit att åka så snart efter att ha fått en ny hund, men nu hade jag inget val och allt gick för övrigt bra.

Under kursen som var i helgen pratade en dressör om just hundar lämpade för fasta sträckor och hundar lämpade för frikörning och han sa något mycket intressant som jag tror många förare missar. En hund som passar för fasta sträckor fungerar bra från punkt A till B, den missar sällan att markera ett intränat riktmärke som en stolpe eller liknande. En hund som är lämpad för frikörning har lite mer att tänka på. Om jag i en okänd miljö vet att, ungefär här borde det finnas en stolpe till ett övergångsställe, kommenderar hunden ”sök stolpe” så kan det utan att jag vet om det, finnas fler stolpar i närheten. Hunden söker då oftast upp den närmaste stolpen som kanske är fel stolpe för mitt behov. Jag måste då inse och förstå det, säga till hunden ”det är bra, en fin stolpe”, berömma och ge kommandot igen ”sök stolpe” för att se om vi hittar rätt stolpe.

Det där händer mig jämt när jag frikör. Det är inget problem för mig eftersom jag vet att hunden gör rätt och den kan inte veta vilken stolpe som passar husse bäst just idag och här :) Däremot ska hunden inte ta det som ett misslyckande att den sökte upp fel stolpe, utan få beröm och äran att söka upp en till.

På det sättet ställer det kanske ännu högre krav på mig som blind förare att ha en god orienteringsförmåga. Jag måste veta vilken stolpe eller infart eller trappa som är rätt utan att egentligen kunna veta. Blir det fel, vilket det ofta blir, så måste jag ta på mig felet och bara ge hunden beröm och uppskattning. Åtminstone så länge den söker upp rätt saker som jag ber om. För där ligger ju kravet på hunden och en stolpe, en dörr eller en trappa ser ju likadan ut i Stockholm, Göteborg eller Örebro.

Jag tror att här är en stor del av problemet. Synskadades Riksförbund är nog, lite med fog rädda för att vi riskerar att, om inte förstöra så kanske avtrubba eller göra våra hundar förvirrade. Det är ju ändå hjälpmedel för flera 100.000kr. En viss mängd avtrubbning är nog omöjlig att undvika men att förstöra hunden för att man kritiserar hunden för att den gör fel i en okänd terräng är nog större risk UTAN rätt utbildning och rätt matchning och information till föraren.

Här är ännu ett problem. Förr om åren fick man vara 2 veckor på hundskola eller kursgård och en vecka hemma. Över tid har tiden på kursgård eller hundskola krympt så att det i dagsläget bara är förstagångsförare som över huvud taget får åka på kursgård. Alla andra får leverans hemma direkt och får bara åka på kursgård i mån av plats. Tiden har också minskats vid första kurstillfället. Därtill var det tidigare 2 uppföljningskurser, en hemma och en sista på kursgård. Den andra kursen hemma har kortats av och den tredje på kursgård har helt uteblivit.

Det är lätt att förstå att SRF är rädda för att ge sig in i något som helt klart kräver mer utbildning i tider där utbildningen kraftigt skärs ned. Att man sedan i tider där detta som allt annat blir dyrare inte strävar hårdare efter mer pengar är en annan och märklig fråga.

Att ”köra” eller arbeta med ledarhund är något av det finaste jag vet. Att gå med en hund på välkända sträckor där jag kan koppla av lite är bekvämt och ger mig nästan en känsla av att ha det lika lätt som alla seende. Att friköra med en ledarhund är även för mig som har haft hund ganska länge, fantastiskt och fascinerande och med tiden när man jobbat länge samman och det känns som om hunden läser ens tankar är på gränsen till vackert! :)

Det är svårt att i ord beskriva känslan eller känslorna för dom är lika många som situationer. Att gå i ett köpcentrum och känna hunden arbeta och kryssa runt skyltar och grupper av människor, veja för mötande barnvagnar och runda en servering och hinna ikapp människor som går långsamt framför, hur hunden rundar och passerar. Eller att gå på en gata, säga till hunden ”sök stolpe” för att man ska gå över och hör inte ticksignalerna i allt trafikbuller och hur man känner i selen att hunden letar, tittar sig omkring, får syn på en stolpe och hur man känner i steget hur hon funnit det hon letar efter och sekunden senare står vi vid stolpen.

Vid ett tillfälle var jag på vårdcentralen på ett läkarbesök. Jag blev hämtad i väntrummet och vi sicksackade oss fram genom korridorer till rummet vi skulle vara. Efter besöket frågade läkaren ”hittar du ut?” ”Jadå” svarade jag helt självsäkert men tänkte ”hur i helvete ska det gå till?” eftersom jag inte hade något minne av hur många vänster och höger vi vikit av. Men jag säger ”Flinga min vän, hittar du ut?” eller som det korrekta kommandot lyder ”sök ut” så blir det höger/vänster om marsch och så bär det av genom korridorerna. Jag tänker att nu hamnar vi väl i kaffeterian men sekunden senare öppnas de automatiska dörrarna för oss och solen slår emot oss. Efter 19 år som hundförare är det ändå inte svårt att få en tår i ögat, krama om henne och säga att ”du är bäst!”

Ofta är det så att vi letar oss fram och jag frågar folk om vägen. När vi ska tillbaka säger jag ”nu går vi tillbaka” till henne. Det finns inget sådant kommando men ibland pratar man med sin hund ändå och man vet att de förstår. Vid ett gatuhörn kan jag säga ”här var det väl vänster?” med lite tveksam röst eftersom jag inte riktigt minns, jag med bra lokalsinne och allt :) ”Nope” säger hon och svänger höger. Oftast kommer vi rätt, men gör vi inte det är det min uppgift att säga ”duktig sötnos men sorry, du hade fel” och hon kommer vifta lika glatt på svansen.

Vi har provat otaliga vägar jag och Flinga. Jag känner mig aldrig ensam och vilse och hon har roligt och lever efter måttot ”ju mer desto bättre” :) Hur vet man det? Det känns och syns, på huvudet, den höga svansen, det allerta steget och draget och ivern. Det känns lika tydligt som när hon tvekar på steget och jag känner i selen hur hon rör huvudet och ser sig om. Då vet jag att hon behöver någon form av stöd. Då får jag säga att vi fortsätter rakt fram och visar det sig vara fel väg, är felet mitt.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.