Resa till Nicaragua del I

Så har då resan äntligen börjat! Resan som jag väntat, längtat efter och bävat inför i över fyra månader!

Jag skäms för att säga det, men just nu mår jag så in i helvete dåligt och jag hoppas jag teatrar jävligt bra! Att gå ut genom dörren där hemma medan alla sover med en 20 kg-trunk över axlarna och en ryggsäck på ryggen, för att vara borta en hel månad, var nog det absolut värsta jag gjort! Hade det funnits en hedersam möjlighet att backa ur hade jag gjort det, utan tvekan! Jag hoppas att jag är övertrött och att detta snart går över …

03:15 idag kom taxin. Då hade jag valt att inte lägga mig. Fler här i sällskapet verkar ha valt samma lösning. Jag är helt övertygad om att jag inte skulle komma upp annars. Och jag tror inte man varit så populär om de ringt och man låg i sängen ett par timmar innan flyget gick :)

I taxin slocknade jag och sov sådär ”krampaktigt”, en sådan där sömn man bara mår dåligt av eftersom den knappt börjat när den tar slut. För mig hade resan upp till Arlanda kunnat vara i 5 minuter. Plötsligt var vi bara där.

Jag har klätt mig rätt lätt i svenska mått mätt men jag behövde inte stå och frysa så länge. Flera verkade komma samtidigt med taxi eller upphämtade av produktionens personal. Vi skulle samlas innanför entrén till terminal 5 och jag fick guidning dit in av någon av chaufförerna. Just nu är allt kaos i kroppen och jag känner mest att ”jaha, kom jag inte längre innan jag behövde hjälp för att jag inte klarade mig själv? Blir nog en jävligt kul expedition!” Det kräver en inre kraftansträngning för att hålla tårarna borta!

Glad blev jag när alla vi deltagare fick hälsa på varandra och jag upptäckte Titti bland deltagarna! (När detta publiceras är det inte längre någon hemlighet). Titti var en av dom jag träffade på slutcastingen och kände direkt att henne trivs jag med. Jag har hälsat på de andra också men det är just nu bara namn för mig. Jag kan notera 2 killar i rullstol och en som inte kunde ta i hand på vanligt sätt när vi hälsade så jag antar att han har problem med händerna eller till och med är amputerad.

Mitt första leende bröt ut när hälsningsceremonin var över. Jag såg plötsligt det komiska i orättvisan att jag inte ser de övriga deltagarna. De andra kan ju direkt konstatera vad de andra har för funktionshinder, men det kan inte jag. Och jag undrar hur jag ska hantera det? Fråga ”hej, vad är det för fel på er alla?” Men jag valde att vänta och se, det kommer visa sig förr eller senare. Titti vet jag saknar en arm, de två killarna i rullstol, killen med handen och jag har sagt hej till en tjej som jag hörde var kortväxt. Men annars har jag ingen aning och de flesta namnen har jag redan glömt :)

Vi checkade in vårt bagage och det tog lite tid men gick bra. Vi checkade in i grupp och lyckades få bagaget incheckat hela vägen till Managua. Det var tydligen inte självklart. Det fanns en risk att vi skulle få hämta ut det och checka in det igen i Miami i USA. Vilken jävla tur att vi slapp det!

Nu sitter jag på flyget mot London och ska strax starta. Det känns på inredningen som en äldre Boeing med lite slitna skinnsäten och den luktar inte helt ny. En sådan där blandad doft av kaffe och flygbränsle, svagt och inte alls oangenämt. Jag sitter bredvid en tjej som är en av deltagarna som jag tror heter Nina. Fan nu kan jag ju namnet på 2 stycken och resan har inte ens börjat än! :)

Men i kroppen känns det fruktansvärt. Det känns som om paniken ska bryta ut om hjulen lämnar svensk mark! Jag måste hitta något sätt att skärpa mig!

Ready to take off!

SVT – Mot Alla Odds

Andra bloggar om: Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.