Nicaragua, dag 4

Brown Bank

20:27

Nu är det kväll och vi befinner oss på en ny lägerplats. Idag började äventyret, en dag försenat pga Marias insjuknande och avbrott. Klockan ringde kl 05 i morse men då hade jag redan varit vaken sedan 2 timmar. Jag gick upp och åt frukost med de andra och vi började göra frukost, ägg, pulvermjölk och flingor. Vi skulle ge oss av vid kl 07 men filmteamet var försenade och ville filma när vi packade ihop tält. Men det sket sig fullkomligt för ingen visste hur man gjorde :) Jag tror de sparar just den scenen till senare :) Men till slut kom vi iväg!

Idag skulle vi ta oss 7 km till en plats som heter Brown Bank. Allt gick bra och lätt till en början. Vi gick på smala upptrampade stigar med rätt tät vegetation. Expeditionsledare Oskar hade sagt att det var fem vattendrag men det var betydligt fler och definitivt inga vattendrag. Det var ibland dy upp till knäna, stockar och stenar till förbannelse. Jag gick bakom Niclas hela dagen förutom en stund då jag hjälpte Nina att gå. Hon hade ramlat i första eller andra dypölen och var väldigt ledsen. Vi var redan ganska trötta vid lunch. Det serverades tonfisk och nötter och torkad frukt. Sedan gick vandringen vidare och terrängen blev bara jävligare och jävligare för var meter. Leran kunde gå över hela stövlarna, men jag som fått herrmodell med lite längre stövlar klarade mig rätt bra. Men mina stövlar blev vätskefyllda i alla fall, säkert både av svett och vatten.

Gruppen hade kommit överens om att hålla ihop och hjälpas åt men mot slutet glesade den ut sig allt mer. På Arkans rullstol var de 3, ibland 4 som hjälpte till medan jag och Niclas oftast fick klara oss själva. Ibland fick vi Sonias draghjälp trots att hon saknar ett ben. Hon ömsom kröp, ömsom hoppade fram och kastade kryckorna i förväg. Ibland låg hon i leran framför rullstolen och drog i ett rep medan jag puttade på, helt galet, men roligt! Hon var nog den som var mest slut och skitig när vi äntligen kom fram till lägret. Men det kändes lite som felfördelade resurser genom den enorma terrängen. Arkan väger väldigt mycket mindre än Niclas. Men det känns helt OK. Vi har redan fått ett fantastiskt samarbete och han är stark som en oxe själv också och vi kommunicerar superbra. Både när det gäller riktning, hinder i vägen, hur mycket och när man ska trycka på. Trots att jag är mör i hela kroppen så känns det bra.

Lägret ligger inte långt från havet. Det är en upphuggen glänta i skogen men det verkar finnas en by i närheten för man hör musik, hundar och höns. När vi kom fram var jag tvungen att sätta mig ner en stund men det kommer jag inte göra i fortsättningen. Man blir bara seg och känner efter för mycket.

Den här gången fick vi hjälp att sätta upp lägret men kommer inte bli någon vana. Det är ändå massor som ska göras. Toagrop ska grävas, maten ska startas, tält ska sorteras, delas ut och monteras och packningen ska in i tälten. Sedan ska vi äta och filmteamet ville filma lägereldssnack och ämnet för kvällen var varför vi sökte Mot Alla Odds och vad som var vårt personliga mål med resan.

Alla hade bra och ungefär samma saker. Om jag minns rätt var det bara jag, Niclas och Arkan som inte själva sökt utan blivit uppsökta. Så när allt det var klart var det dags att sova. Det blev ingen tid till att tvätta kläder. Jag behövde inte tvätta så mycket annat än mina strumpor för de luktar mögel efter en dag i våta stövlar. Men jag hängde ut de på tältet i alla fall så får vi se om de torkar tills i morgon så jag kan packa ner dem åtminstone.

Kamerorna då? Jag har faktiskt inte tänkt på dem alls. Under dagen har vi haft så mycket att kämpa oss igenom. Ibland har Niclas sagt att vi blir filmade, eller att dom är till höger eller vänster om oss men jag har inte brytt mig annat än att jag rent allmänt vill veta vart de är. Jag har haft lite funderingar på just det att alla andra deltagarna hela tiden ser vart kamerorna är men inte jag. Jag vet inte vad jag ska med informationen till annat än man inte vill råka peta sig i näsan :) inte för att de skulle ta med sånt men ändå :)

Faktum är att man vant sig fort, eller inte haft tid att bry sig. Samtidigt så känns det inte konstigare än allt privatfilmande hemma och att det är TV nu fattar man nog inte. Egentligen vet jag inte heller hur mycket de andra tänker på kamerateamet ens.

Nä nu ska jag sova. Klockan är halv nio och jag är dödstrött. Jag känner medan jag skriver att huvudet vinglar till och ibland upphör fingrarna skriva, då har jag antagligen somnat till :)

Relaterade länkar:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

2 reaktioner till “Nicaragua, dag 4”

  1. Ja som du slet med rullstolen i den gyttjan och Sonja som bara hade ett ben och hjälpte att dra. Förstår inte varför det inte var fler som hjälpte dig med Niclas rullstol….

Kommentera