17:12
Ny dag, nytt läger och nya etapper väntar. Idag har vi vandrat 13 km längs väldigt enkel grusväg. Vi började med att åka bil någon mil för att korta av distansen. Vi skulle enligt uppgift ridit idag men det sades att hästarna inte kunde ta sig till oss på grund av regn och oväder. Trots att det inte regnat en droppe, i alla fall inte i området. Men det kan ju ha regnat någon annanstans och forsat vatten, vad fan vet man. Jag är i alla fall besviken att det inte blev mer rida.
Det blev ändå en väldigt skön men gräsligt varm dag idag men jag har känt mig vemodig och sorgsen idag. Jag och Titti har gått med Nina idag men det har inte varit något speciellt egentligen.
Vid en av pauserna längs vägen sjönk modet. Jag hade känt mig rätt glad hela dagen. Det som utlöste det var några ganska plumpa kommentarer till en i gruppen som handlade om renlighet. Dels fanns ingen anledning till en sådan kommentar eftersom vederbörande knappast var mer skitig än någon av oss andra och ingen stinker illa. Men det var sättet det sades på. Av alla tänkbara sätt att tala om för någon något som behöver åtgärdas, valdes nog ett av de sämre och lite nedsättande sätten. Säkert i avsikt att vara rak och ärlig men det blev fel och överdrivet rakt så att det blev sårande.
Jag var så totalt oförberedd mest för att det var en annan som var målet den här gången och inte Nina. Det som gör mig ledsen är nog att jag reagerade med fördröjd utlösning. Jag vet inte om det var feghet eller om det faktiskt tog en stund att höra och förstå innebörden. Hela jag ville säga ifrån högt men tillfället kom och gick förbi och jag var tyst för länge och sedan var det försent.
Det svåra i sådana här stunder tycker jag är just att våga stå upp och säga ifrån. Det är ett jobbigt steg att ta hur rätt man än vet att det är. Men det lilla jobbiga är inget emot hur jag känner mig nu när jag inte gjorde något alls. Hade jag sagt ifrån hade jag kanske varit mindre omtyckt av somliga en kortare eller längre stund, men jag hade åtminstone vuxit själv. Nu krympte jag istället lite igen. Men jag ska lära mig av det och inte göra ingenting igen …
Under promenaden som gick längs jämn och slät grusväg utan några större backar, ifrågasattes igen resursfördelningen när jag och Titti gick med Nina. Niclas och Arkan klarade sig bra med enbart lite stöd i några uppförsbackar. Jag, Nina och Titti tyckte det var väldigt väl fördelade resurser att stötta Nina så vi alla kunde ta oss fram snabbare och jämnare. Det bidrog säkert till känslan av misslyckande nu när det ändå varit lugnt ett par dagar.
Men i övrigt gick promenaden bra. Vi kom fram till vårt läger vid 4-tiden och nu är vi framme vid Nicaraguasjön! Vi tog en båt över en å och fick veta att nästa utmaning var att ta sig över sjön och upp på en 1600 meter hög vulkan :) Hur fan det ska gå till vete fan. Nu ska vi dricka kaffe.
21:19
Nu är det kväll och jag har just lagt mig. Efter kaffet satte jag igång med att tälja flis till elden medan Sonia lagade mat med Arkan och några synkades (intervjuades). Maten bestod av kycklingkorv som var skitäcklig och så hade vi gjort klyftpotatis och pasta.
Ikväll var det vanvettigt med mygg, fjärilar och skalbaggar och en timme där precis när solen gick ner var det outhärdligt. De kraschade in i håret och maten och det kändes jävligt ofräscht. Riktigt illamående av det. Sedan satt vi och väntade på filmteamet och vi visste att något skulle hända men inte vad. Medan vi satt där och väntade på att något skulle hända kom producenten Mattias och informerade om morgondagen. Det blir en tidig morgon imorgon. Vi ska ha ätit frukost till 05:30 och allt ska vara HELT klart till 06:30. Då lastas vår packning på en lastbåt och körs mot vulkanen Conception och vi ska segla över. Det var extremt viktigt att allt var klart till 06:30.
När filmteamet var klart kom Oskar. Han hade med sig mat, ett litet midsommarbord med sill, knäckebröd, leverpastej, köttbullar och rödbetssallad och en enorm påse godis. Stämningen blev klart lättad. Vi stod en stund och åt och satte oss sedan vid lägerelden och Oskar berättade om sin bestigning av Mount Everest och lite hur han tänkt och satt upp etappmål liksom vi skulle göra när vi bestiger vulkanen i övermorgon. Det ska bli tokspännande.
Men nu tog kvällen slut. Tre synkas, Pax, Petra och Arkan och det är ofta samma personer hela tiden. Jag blir inte så ofta synkad tycker jag. Skulle blivit det på lunchen idag men det blev inställt på grund av tidsbrist.
Nu ska jag sova så jag orkar upp vid 4-tiden imorgon.
Relaterade länkar:
- Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
- Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
- SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser
Jag blir på ett vis så jäkla glad när jag läser ditt inlägg. Att det finns fler som faktiskt inte tycker att sådana där onödiga gliringar eller kommentarer bara ska passera. Det är en sådan vanlig inställning att ”lite får man väl tåla” eller ”att man måste kunna vara ärlig” och ofta blir man kallad för överkänslig om man reagerar. I bästa fall är det som yttras bara onödigt, men inte sällan är det ju faktiskt ett uttryck för någons behov av att hävda sig eller trycka till den som utsätts.
Det är mycket intressant att läsa dina anteckningar från resan efter att ha följt programmet i våras, även om en del upprör. Du ska i alla fall veta att dina värderingar och dina försök att hjälpa alla verkligen lös igenom tv-rutan. Jag hörde aldrig dig yttra något negativt om dina medresenärer, vilket ju vissa gjorde i sina synkar. Även om det tyvärr verkar ha varit ännu större spänningar än vad vi fick se på tv.
Tack Malin för din kommentar! Väldigt roligt att höra att någon läser och uppskattar :)
Jag ska snart se serien igen. Jag tyckte inte något av det här kom fram men jag var själv så lyrisk när det sändes och inte helt objektiv tror jag :) Ska bli spännande att se det igen nu med dagböckerna i färskt minne.
Visst är det oftast ett uttryck för att höja sig själv genom att trycka ner andra.
Det är klart att allt inte var rosenrött hela månaden. Allt fungerade ungefär som jag förväntat mig, jag fungerade som jag hoppats. Om det kanske framstod som lite väl gulligt i TV så vill jag på intet sätt svartmåla eller smutskasta någon. Jag har därför valt att avpersonifiera mycket och utelämna en del helt för att hålla det på en lagom nivå men ändå berätta hur det var.
Låter som en vettig kompromiss!
Och det är ju trevligt att man i serien inte fokuserar på eventuella konflikter. Det var väl framförallt kring vulkanbestigningen som man märkte av viss tuff retorik. Övrigt som jag uppfattade kan lika gärna bero på mina egna erfarenheter & ”glasögon”.
Nej jag har hört liknande från andra och det är nog medvetet, att visa att det händer saker men inte fylla programmet med bråk och tråkigheter.