Nicaragua, dag 21

Ometepe, camp 1

18:23: Ometepe Camp 1

Det här har varit den jävligaste dagen hittills. Natten på stranden var sådär, sov i omgångar och bruset från sjön och stormen var mer störande än rogivande.

På morgonen kom Oskar med en satellittelefon till Sonia, det var dags att ringa hem. Även jag, Titti och Arkan blev upphämtade. Vi fick åka bil en bit bort längs stranden för ljudets skull och sedan var det alltså dags att ringa hem.

Jag var sist ut att ringa och det var väldigt jobbigt. Ljudet var asdåligt och Mia lät så liten och långt borta. Det var mycket ”va” och ”hallå” så det blev inte så mycket sagt. Jag frågade om barnen och om tiden gått fort och när det var dags att säga hej då och ”jag älskar dig”, grät Mia. Men samtalet var slut och det fanns inget jag kunde göra åt det.

Jag skulle tydligen egentligen fått ringa igår när vi seglade men det blev ju försenat.

Efter samtalet blev jag synkad om samtalet och det var hela tiden med gråten i halsen som jag fick svara på vilka känslor som kom och liknande. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men säkert något i stil med att jag visste att de hade det bra och något mer svammel … Jag är rätt, nej väldigt säker på att de inte kommer välja mitt samtal för TV i vår. Just det gör mig ingenting. Men jag är säker för att jag är för samlad och behärskad, säkert väldigt ”tråkig” ur TV-synpunkt :)

I bilen på väg tillbaka kom tårarna. Alla andra verkade känna sig så stärkta av samtalen men jag kände mig bara trasig och uppgiven efter mitt samtal. Sonia och Titti gjorde sitt bästa för att trösta mig. Jag tror faktiskt jag behövde låta tårarna rinna lite just då, utan alla närvarande och utan kameror.

Tillbaka i lägret var jag tvungen att sätta mig en god stund för att hämta mig. Jag missade frukosten för att allt var undanplockat men jag drack en kvarts kopp kaffe och ett par melonklyftor. Det var hur som helst på tok för dåligt för dagens tunga etapp. Sonia som hade valt att ringa sin dotter, ångrade sig att hon inte valt att ringa till sin mamma istället. Niclas säger att han kan ge sitt samtal till henne och att hans familj skulle förstå det. Fint av honom! Jag kan förstå Sonia, man vill ju prata med alla, både vuxna och höra ens barns röster och måste man välja är det ju nästan omöjligt.

Sedan var det dags att lasta in oss i en bil och åka någon timme till vulkanen Conceptions fot. Där ifrån skulle vi vandra upp till vårt första läger på drygt 400 meters höjd. Vandringen hit blev riktigt jobbig. Mitt inre är kaos och tårarna ligger och trycker bakom ögonen hela tiden och kroppen känns helt slut. Men värst är nog sorgen och saknaden jag känner i kroppen. Vid ett tillfälle ville kamerateamet synka mig längs vägen och då fräste jag bara ”nej, sen!” Inslagsproducenten Fredrik blev nog lite chockad och sa typ ”eehh nähä?” Jag har aldrig gjort så men just då hade jag inte klarat en intervju utan att våpa mig :)

Sista biten upp kändes inte bara jobbig, utan också väldigt farlig med branta grusslänter och jag ramlade en gång bakom Niclas rullstol. Men den här gången använde vi rep för att hjälpa till att fira rullstolarna upp för backar, en lärdom från vandringen över Kordiljärerna härom dagen.

Jag har skrivit tidigare att jag aldrig varit så trött som jag varit vissa dagar, men idag var det ett nytt rekord i trötthet. Det känns att kroppen börjar bli utmattad och när jag tar i svarar inte riktigt musklerna längre. Jag vet att den största delen i det här är det mentala efter samtalet. Det hade varit bättre att spara eller helt strunta i det, så känns det nu. Det mentala är det viktigaste. Det har visat sig hittills under expeditionen, att hur trött och utmattad man än varit, har det gått att ta i mer för att jag mått så bra. Just nu när jag inte gör det, finns ingen ork känns det som.

När vi var nästan framme kom jordens ösregn och blåst och det var bara som pricken över i:et och kryddan på moset eller skiten i fläkten. Jag, Rickard och Niclas jobbade oss upp men det kändes som om vi inte kom någon vart och att vi gled mer bakåt än framåt. Rickard skämtade om att jag fick sluta hålla emot. Vi slet som djur men kom verkligen ingenstans kändes det som. Alla skrek och var arga, om nu arga är rätt ord.

När vi kom fram blåste och regnade det i sidled och vi fick snabbt upp några tält. Jag kröp in i mitt tält och fick fantastisk hjälp av Rickard att få in min packning. Sedan dess har jag legat och successivt bytt till torra kläder och jag har för första gången fått på mig min fleecetröja. Men skorna är blöta och jag har inte mycket kläder kvar och jag fryser.

I morgon är tanken att vi ska ta oss upp till 900 meter där vi har läger två. Sedan ska vi bestiga toppen och ner igen i övermorgon. Ett projekt på tre dagar säger de som vet men jag får det till minst 4 dagar. Och hur vi ska klara och orka det har jag ingen aning om.

Jag är för första gången tveksam till hur det här ska gå. Att ta mig upp på toppen ser jag inte som något stort problem, men att få med de andra förstår jag inte hur jag ska orka. Så som vi slet idag och det är klart att det blir värre och brantare uppåt. Men här är det där mentala igen. Här ligger jag och skapar hinder redan innan färden börjat och jag vet att det är fel sätt att tänka.

Nu har det varit uppehåll ett tag men nu kom ösregnet igen. Jag kommer få koncentrera mig hårt för att klara av det här men det är väl det som är grejen. Men jag som undrat var min gräns går känner det som om jag börjar toucha den nu. De av oss som gillar konspirationsteorier om att allt ont är uppgjort i förväg, skulle säkert hävda att samtalet hem var väl planerat i tid och plats för att få mig ur balans :) Hur det än är med det lyckades det och det var ganska dålig timing :)

Men jag ger inte upp. Jag kryper in i mitt tält och hjälper inte till med något för första gången under denna expedition så jag skäms inte så mycket. Jag behöver jobba med mig själv nu. Men å andra sidan är det ingen annan ute heller. Alla kurar i tälten. Det finns inte så mycket att göra och det är liksom inte riktigt läge för någon lägereld idag :)

Oskar har delat ut mat. På grund av regnet och blåsten så äter vi i våra tält. Det är någon cool lösning där maten värms upp på kemisk väg. Man häller i något som reagerar kemiskt och värmer upp matpåsen inuti. Det blev så glödhett att man var tvungen att ställa maten på marken utanför tältet under tiden processen pågick. Det var så varmt att det inte gick att ta i. Trots att maten säkert var ganska smaklös kändes det fantastiskt att äta. Idag var första dagen jag inte åt frukost och jag försökte tanka igen det vid lunch men då hade vi redan jobbat vansinnigt hårt redan. När jag reste mig upp igen efter lunch var energinivåerna fortfarande på minus.

Nu ska jag försöka sova men vädret här uppe är nästan på gränsen till otäckt. Tältet fladdrar och piskar i vinden så att jag undrar om det ska hålla. Jag gillar inte när min hörsel slås ut och allt man hör är vind och dån av tältdukar och regn. Det känns ensamt på något vis, som om det bara är jag här på berget och jag gillar nog inte berg :) Trots att jag vet att alla andra är mindre än 20 meter runt omkring så hör jag dem inte. Eller jo, Niclas, Arkan och Sonia sitter i tältet bredvid och kurar och har varandra. Det låter som de har trevligt och varmt. Här är det kallt och ensamt. Jag undrar om Titti, Pax, Nina, Rickard och Petra känner likadant?

Jag behöver sova för att vakna som en ny stark människa i morgon. Nu ska jag visa för mig själv att jag har kraft att samla ihop mig. Positiva tankar, egoboost och sömn. Det känns redan bättre att ha skrivit av sig det värsta.

God natt!

Relaterade länkar:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Rivas Department, Nicaragua.

2 reaktioner till “Nicaragua, dag 21”

  1. Men fy vilken hemsk dag Jocke. Ingen frukost kunde dom inte väntat med att plocka bort det . Sen prata med din fru på dålig linje , inte undra på att du var ledsen……

    1. Det var satelittelefon som var det som fungerade och dessutom skulle man använda högtalartelefon för att det skulle gå att spela in. Det var urusel kvalitet :)

Kommentera