Hemma igen!

Herre jädrar vad skönt det var att vara hemma igen! Det kändes inte så länge sen som jag gick ut genom dörren. Allt ser så klart likadant ut och allt luktar som vanligt. Men barnen är lite blyga för pappa vilket visar att det var länge sen.

Igår kväll åt vi ost och kex allihopa och det var ljuvligt att få duscha :)

Det blev en tidig kväll och jag somnade väldigt ovaggad. Sov väldigt oroligt och svettades och pratade i sömnen om att ”vägen var rak” och några vågor och jag vet att jag drömde om saker som hänt under resan. Varför jag badar i svett om nätterna vet jag inte. Jag känner mig inte sjuk och febrig. Det kanske är en väldans massa intryck som ska bearbetas eller så är det biverkningar av malariamedicinen. Jag såg idag på kartan att jag under månaden missat tre tabletter och jag tror det är under sista veckan slarvet skett.

Idag har vi varit ute och gått, med hundarna och lämnat och hämtat barn på kalas. Och det är så jädra kallt här! :) Jag har fleese och min Peak Performance-jacka. Jag är klädd för hård svensk vinter av värsta sorten trots att det bara är 7–8 grader ute och jag fryser! Hemma har jag tvingat familjen att stänga alla vädringsfönster för att jag går runt och huttrar!

Idag har Maria packat upp min väska, tvättat och hängt alla skor och kläder. Själv hade jag nog låtit den stå lite till, orkar inte bry mig om väskan just nu. Men jag är glad att hon gör det så kläderna inte förstörs och det verkar som om det mesta av det jag hade vid avresa är med hem också så när som på några småsaker.

Kvällen har ägnats åt TV, chips och dipp och nu skulle jag kunna tänka mig att sova lite :)

Under den gångna månaden har jag tappat 5KG vilket är glädjande. Men med det senaste dygnets ätande är jag rädd att jag snart nog får tillbaka dem :)

Något litet var ändå inte som jag tänkt mig med att komma hem. Min fru sa i telefon här om dagen när vi nått vårt mål, att ingen undrat, hört av sig och frågat vart jag tagit vägen. Våra närmaste vänner som så klart vetat har ställt upp och distraherat och underhållit min familj och för det är jag de evigt tacksamma. Egge, Karin, Ulrika och Mattias som ställt upp med sin tid, att prata, lyssna, bjuda hem min familj till sig för att fördriva tiden. Det är mycket värt. Men den enda som faktiskt frågat vart jag varit är min lillebror.

När jag själv började bläddra igenom min mail och Facebook fanns inte något där, ingen hälsning eller fråga om vart jag blivit av. Förutom de få som känt till vart jag har varit så länge, så verkar min långa bortavaro ha passerat obemärkt, både syskon, föräldrar och vänner. Det har ändå varit en månad, en mycket lång tid.

Jag håller mig ganska konstaterande till faktumet och känner mig inte så förvånad. Men jag måste erkänna att jag känner lite sorg längst inne. Jag vet inte vad jag trodde egentligen, men kanske inte detta. Folk verkar inte ens spekulerat om att jag suttit i fängelse vilket väl brukar vara det vanliga när någon försvinner på någon ospecificerad resa en månad eller så :)

Jag ska skaka av mig känslan nu när jag skrivit om det. De som betyder mycket för mig har ändå visat att jag betyder mycket för de och det är väl ändå det viktigaste. Att förvänta sig en telefon som ringer i ett, någon stor välkomstfest eller meddelanden från folk som oroat sig kanske är att förhäva sig själv och sin betydelse.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog