Idag sändes P1 Dokumentär den andra och sista delen av ”Den fastspända flickan” som handlar om Nora som efter många år inom ungdomspsykiatrin och efter en våldtäkt inte får den vård hon behöver och har rätt till. Det är en skrämmande, rörande och otroligt sorglig historia och den är väl värd lyssning.
Jag ska inte säga att jag har så många kloka ord att säga. Jag är inte så påläst i ämnet och har heller ingen erfarenhet att tala om egentligen. Jag tror bara det är så otroligt vanligt att det är just såhär.
I mars 2009 förlorade jag en nära vän. Hennes resa genom tvångspsykiatrin i de delar jag känner till, påminner skrämmande mycket om det ”Nora”, som flickan i repotaget kallas, berättar om. Jag tycker det fanns många likheter i argumentationen från personalen med det jag såg. ”Nora” förvägrades en kvinnlig terapeut tills hon kunde visa att hon skötte sig under en bestämd tidsperiod. Terapeuten behöver hon kanske för att just få hjälp med att ”sköta sig”.
Min väninna straffades också på liknande sätt. Saker som hon alldeles uppenbart skulle ha mått bra av drog man ut på eller helt vägrade låta henne få eller göra. Som att hämta tillhörigheter hemma under tiden hon var tvångsomhändertagen för sitt skadebeteende, fick besöksförbud tills hon ”slutade jävlas” och liknande.
Jag vet inte om det bara gällde mina besök hos henne, men under en lång period fick vi inte vara ensamma, utan var tvungna att befinna oss i allmäna utrymmen och med personal närvarande. Jag misstänkte att de trodde att jag smugglade medicin eller annat till henne, så för att få träffas i fred och kunna prata ostört och obesvärat, erbjöd jag mig frivilligt att låta de kroppsvisitera mig vilket de inte ens föreslagit. Men det erbjudandet bemöttes bara med ignorans.
Så vi lät personalen hållas, gjorde besöken längre medvetet för att se hur länge de tyckte det var värt att spendera resurser på bevakningen och plötsligt upphörde den. Det blev väl tråkigt att sitta och lyssna på skvaller och prat om amatörradio och gemensamma bekanta timme efter timme :)
Vid ett tillfälle tog jag och min kompis och kollega, vår lunchmat med oss till hennes avdelning för att underhålla henne. Vi stod där i dörren med 3 matlådor och det verkade först som om de inte tänkte släppa in oss. En stunds förvirring utbröt innan de, säkert mer av förvåning lät oss komma in.
Ibland, eller ganska ofta fick jag den bestämda känslan av att personalen njöt av bestraffningarna och frustrationen deras behandling skapade. Just ”men lilla vän” användes ofta trots att hon blev vansinnigt provocerad av det förringande sättet att bli tilltalad.
Så jag känner mig väldigt säker på att ”Noras” historia inte är så unik på många sätt. En vansinnigt bra dokumentär och det ska bli spännande att se vad det leder till.
Det mest otäcka kanske ändå inte är att sådant här händer. Ondska händer hela tiden överallt i världen och den tror jag är svår, för att inte säga omöjlig att besegra. Det mest ruttna och otäcka är nog att när sådant här hänt, händer ofta ingenting. En läkare får anmälning efter anmälning på sig och Socialstyrelsen ”framför kritik”. Antingen säger då läkaren ”ok jag bättrar mig” och så hoppas man att det också blir så. Eller så gör man som det verkar i det här fallet, käftar emot och då verkar ändå ingenting hända.
Lyssna på ”Den fastspända flickan” del 1 och del 2. De är mycket, mycket värda att lyssna på!
Andra bloggar om: Radio, SR, Sveriges Radio, P1, P1 dokumentär, Den fastspända flickan, Samhälle, Barn, Göran Lindberg, Psykiatri, BUP