En pappas tankar del II

Så mycket fina reaktioner jag fick på mitt förra inlägg. Jag log lite för mig själv, under alla års bloggande så har jag inte fått så mycket kommentarer på något annat som på detta och mina små försök i debatten om fildening för några år sedan :) Men jag är otroligt glad för all respons!

I dagarna har det varit ett möte i skolan utan barnet. Det har pratats lite kring hur viktig skolan är — no shit — och lite om vart vi kan vända oss för att få mera hjälp. Jag kände mig inte så fasligt mycket klokare när vi gick därifrån. Det är inte lätt att veta hur man ska hjälpa någon som signalerar allt annat än hjälpsökande och som gör allt för att hålla sig undan både hemmet och skolan. Det var mycket samma råd som vi börjar bli vana vid, prata med barnet, måste få hit barnet till skolan, ta med barnet till mottagningen där vi kunde få stöd och hjälp. Men hur man rent praktiskt pratar med någon som inte vill lyssna, hur man får iväg ett stort barn till skolan som inte tänker gå dit och absolut inte till någon mottagning för föräldrar och ungdomar med problem, får vi inte några tips på. Man får inte låsa in barnen, inte släpa dem till skolan i handboja. Så kort sagt, tänker barnet inte gå dit så kan jag inte göra något åt det.

Här om dagen sa barnet, bland annat till min fru att ”gubbjäveln slängt ut mig” trots att vi inte haft någon kommunikation under dagen och trots att jag definitivt inte slängt ut någon ur hemmet.

Däremot har jag verkligen frågat mig själv vad som nu krävs och förväntas av mig? Ska jag vara glad och tacksam när dörren öppnas och vederbörande kommer hem, länsar skåpen och stjäl öl, kontokort och pengar och försvinner igen. Ibland ringer porttelefonen sena kvällar och väcker hela familjen och vill bli insläppt. Jag kan inte somna om och blir som ett lik, okoncentrerad och trött på jobbet på dagarna. Eller som ikväll, när telefonen plötsligt ringer och barnet vill komma hem med 3 kompisar vi aldrig träffat för översovning.

Kroppen skrek att det är klart att det är bättre att de är här än utom ens kontroll. Så har vi alltid resonerat förut. Men jag kan inte låta bli att säga nej. Det kan inte vara rätt att komma och gå som om vi vore ett hotell, kompisar äter och sover för att nattlägret som var tänkt antagligen sket sig. Självklart är barnet välkommet hem att sova i sin säng, men det får också vara allt kände jag. Barnet har fortfarande ett val och en möjlighet att komma hem utan kompisar.

Jag har själv blivit utslängd i mina sena tonår. Jag var förvisso myndig men det är en annan historia. Men jag vet hur det känns att få höra det där att man inte är välkommen hem igen. Då var läget ett helt annat, jag blev beskylld för något jag inte gjort. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur man kunde göra så. Tyvärr förstår jag bättre nu hur de känslorna kan uppstå men vet inte hur jag ska hantera dem. Att bli behandlad som luft och skit och bara tagen för given och att bara ta emot har gjort att det känns motigt att öppna dörren de där sena kvällarna. Lusten att fråga ”vad vill du?” eller ”vad gör du här?” är påtaglig. Men just det tror jag att jag vet hur jag ska hantera. Att kasta ut mitt eget barn på gatan skulle aldrig hända. Däremot att signalera till myndigheterna att det håller på att spåra ur och att tryggheten här hemma för övriga familjen och egendomen är i gungning.

Det var ett tag sedan fredagskvällar var sådär lugna och harmoniska då man åt chips och dipp och tittade på film. Förvisso ibland olika filmer på sina rum, men ändå. Nu känns stämningen tryckt och oron bland barnen märks. Små konflikter om hur det här ska lösas bland oss som inte har någon aning. Jag har bara förstått att det finns flera sätt som är fel men inget som verkar rätt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

1 reaktion till “En pappas tankar del II”

  1. Men Joakim vad jobbigt för er, har faktiskt inga råd att ge dig nu när det verkar helt hopplöst med er tonåring som inte vill lyssna utan bara vill protestera mot allt ni säger. Självklart kan hon eller han inte komma och tro att det går att släppa hem kompisar som ska sova över hur som helst…får ni inte med han eller hon på någon sådan där familjerådgivning eller vad det heter. dom ut ger sig ju kunna sådant. men vill inte tonåringen det så vet man ju inte vart man ska vänd sig. Hade en syster som inte gick i skollan och försvann så vi visste inte var hon var kom hem ibland stack när det passade henne men där meddelade skolan till vad det då hette barnvårdsnämnden och så hade far och mor inget att säga till om hon hamnade i fosterhem som hon rymde från. det var skit jobbigt för mor hon höll på att få nervkollaps. Så du kan ju ge en varning hur det kan bli. Men inte lätt med detta grupptryck som ungdomar har i dagens samhälle. Inte mycket till råd den här gången heller från mig men tycker så synd om er att det blivit så här… Hoppas att det snart löser sig så ni får det bra …. Kram

Kommentera