Oro i mig

Fram till den här hösten har helg betytt vila, återhämtning, lugn och ro. Den senaste månaden har helger för mig blivit allt mer negativa och nu har det nästan blivit förenat med lite ångest. Jag känner det nu när klockan slår sen fredag och jag är på väg hem från jobbet.

Och det började redan igår med att barnet som på senare tid hamnat i fel umgänge, bad om att få gå på bio med en gammal klasskompis barnet tappat kontakten med i och med de nya kompisarna. Tyvärr blir jag direkt misstänksam av den enkla anledningen att det är precis det jag vill höra. Gamla, normala kompisar och normala aktiviteter en fredagskväll, gemytlig bio med godis och lite äta ute efteråt. Det är helt enkelt lite för bra för att kännas rimligt just nu.

Och som en sten i gallan kom också bekräftelse på de onda aningarna, när den gamla kompisen plötsligt blev upptagen och biobesöket istället skulle genomföras med ”kompisarna” av ospecificerad sort. Det var liksom bara det jag väntade på och jag kände direkt hur obehaget kom krypande och hur det känns i bröstet…

Sedan fortsatte det. Självklart ska barnet få gå på bio om det är det som är tanken. Just bio är ganska lätt att lösa ekonomiskt genom att tanka på ett biokort. Det är inte bara praktiskt utan också en garanti för att just de pengarna går till bio. Då kom det, ilskan över biokort, över att vi inte litar på barnet, att barnet borde få bevisa att vi kan lita på barnet, etc etc, etc. Vi vidhåller biokort samt en hundralapp i cash för mat som ska redovisas med kvitto efteråt, annars blir det inget.

Jag tar tyvärr upprördheten som bevis på att det kanske inte alls var bio som var tanken utan det jag och mamman som föräldrar ville höra. Att ha ett biokort med sig för att betala med, kan inte heller anses som något konstigt bland kompisarna och knappast som något uttryck för misstroende. Våra barn har i princip alltid haft biokort med sig för att slippa hantera pengar och risken för att tappa eller bli bestulen.

Som förstärkning hör vi också ryktesvägen att det planeras sprit och kalas ikväll i gänget, så det ligger liksom i farans riktning. Annars kan jag inte förstå utbrottet över biokortet i morse.

Och tyvärr är ett biokort ingen garanti. Det går att sälja för att få cash och ett kvitto från något snabbmatställe är nog ingen konst att få tag på utan att själv handla.

Sedan spräckte mamman lögnen och det visade sig mycket riktigt inte alls ha varit något biobesök planerat. Så den här gången stämde magkänslan. Så hur fredagskvällen med efterföljande helg får vi väl se.

Det är inte såhär jag vill känna på väg hem från jobbet. Det är inte såhär jag vill spendera mina fredagskvällar med oro och runtringande och en oro för det värsta. Ont i magen och illamående. Jag märker ju tydligt hur det påverkar de andra barnen i familjen som inte längre får lugna fredagskvällar med mys, film och föräldrars fulla fokus.

Jag märker det också på mitt eget välmående. Jag har kontroll över min gamla panikångest, men jag känner av symptomen i bröstet. Nu vet jag vad det är och jag kan tygla det, jag tror inte längre jag har hjärtfel och ska dö, men det stör och påverkar mig. Jag orkar inte motivera mig till att träna längre, känner ingen glädje vare sig inför träning eller helger och det är grymt fel.

Ändå lyckades jag och en kollega få till en löprunda som avslutning på fredagskvällen och efteråt är det väldigt skönt.

Som tillägg så är det efter helgen ett långt höstlov som avlöses av ännu en helg. Jag förstår inte riktigt hur vi ska orka.

Ska man bara släppa och skita i det, rädda vad som räddas kan och sköta om de andra barnen istället? Det är en förskräcklig tanke men jag kan förstå de föräldrar som hamnar i det läget där man gör det valet. Det finns gränser för hur mycket man orkar. Och att ständigt gå och analysera allt med utgångspunkt från att nästan allt är lögn och tyvärr få det bekräftat om och om igen. Det måste få ett slut! Jag kände mig ändå väldigt hoppfull i veckan och i morse när barnet gick i mål med sin åtgärdsplan i skolan. Hoppas jag får tillbaka den känslan snart.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

4 reaktioner till “Oro i mig”

  1. Hej. Har följt dig i denna kamp och hoppas att allt ordnar sig till det bästa. Ibland har man läst om missbrukare som växt upp och slutat sitt missbruk för att istället åka runt och med sin livsberättelse hindra ungdomar att göra samma misstag. Kanske något i den vägen behövs?
    /Thomas

  2. Men Joakim läste innan jag såg det här att det gick jätte bra för barnet och vart jätte glad..Men nu detta du skriver hur barnet har fallit tillbaks till det dåliga umgänget, Och jag kan inte säga kämpa på för som du känner dig just nu är det inget bra alternativ att försöka kämpa , du måste ta det lite lugnt så du inte får magsår av allt grubbel. Kan inte någon släkting ställa upp och låta barnet var hos dom under lovet så han kommer bort från gänget….. Och att dom hittar på något roligt…. Tycker så synd om er och barnet som hamnat i dåligt umgänge. Och jätte starkt av dig att skriva om er familj…..Kramar

  3. Å jag som va så glad för din/er skullJocke. :-( Kanske ändå skönt åkunna spräcka lögnen i förväg. Då vet han att inte längre kan ”blåsa” er hur som helst. Hoppas ni ändå får en skönhelg. Kram till er alla från mig.

Lämna ett svar till ParkleyAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.