Ett tack!

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Ett år har gått sedan flygplanets hjul snuddade svensk mark igen och 9 deltagare med olika funktionsnedsättning och ett 20-tal produktionspersoner steg av och in på Arlanda. Det var slutet på en resa, det största äventyret i mitt liv. Det största och hittills det bästa :)

I slutet av mars 2013 började resan om när det sändes ut till miljoner tittare och vi liksom ni, fick uppleva det igen framför TVn. Det var en omvälvande tid på många sätt med så mycket positiv uppmärksamhet och igenkännande ute i samhället.

Jag har aldrig mått så bra och känt mig så stark som under den resan och jag har nog aldrig mött så många starka människor samtidigt på samma ställe som då. Tillsammans gjorde vi underverk genom att klara av det som nog de allra flesta såg som omöjligt.

Jag har heller aldrig mått så bra som under perioden mars till maj när det sändes i TV. Jag mådde väldigt bra av all bekräftelse och jag var stolt över min prestation och den jag är som människa. Vi kan alltid tro att vi vet hur vi ska bete oss under press och stress under lång tid, men man kan inte veta förrän man varit där.

Jag tror jag vågar påstå att bekräftelsen och uppmärksamheten bara gjort mig mer ödmjuk och inte dryg och högfärdig.

Det är knappast någon hemlighet, man kan läsa det tydligt här i bloggen, att jag har ”ups and downs” precis som alla andra. Som funktionsnedsatt känner jag mig på något vis alltid i underläge och måste kämpa för att visa att jag är åtminstone nästan lika bra som alla andra. Det är en kamp mot fördomar och en människosyn jag aldrig kan vinna. Ibland får jag energi och viljan att försöka, ibland tappar jag totalt orken och lusten. Det här äventyret gav mig den största kicken och starkaste känslan någonsin att jag och vi andra duger till. Sedan, precis som med den där kampen jag aldrig kan vinna, är jag nu åter i vardagen och åter finns människor omkring mig som på fullaste allvar tycker att jag är mindre värd, att jag inte klarar samma saker och lika bra som dem. När vissa av dem nu läser detta, kommer ordet ”martyr” över deras läppar. Jag har hört det live också, så jag vet. Men jag är ingen martyr, jag ger aldrig upp även om kampen nog är dömd att misslyckas. Jag vet egentligen vad jag duger till och att jag är mycket bättre än ”dem”. Men ibland hjälper och räcker inte vetskapen, som att gå i en lång, lång uppförsbacke.

Men detta inlägg skulle vara ett tack! Under hösten har jag en del föreläsningar och 2 inbokade tidigt 2014. Det mest troliga är att det sedan inte händer så mycket mer och intresset för vår resa kan inte vara för evigt. Dagböcker, bilder och några videoklipp är utlagda och så mycket mer finns inte att göra.

Och mitt första stora generella tack är till SVT, som skapade detta äventyr, gjorde det möjligt. SVT valde mig och 9 till att förvalta det och det är en stor ära! Jag känner inte ens en bråkdel av er till namnet, så därför får mitt tack bli mer generellt. Siri B och Anna B, er känner jag. Ni var fantastiska och ni får hälsa de kollegor som bör ta åt sig.

Mitt andra generella tack får gå till alla andra i produktionsbolaget Mastiff och de externa partners de arbetat med både i Sverige och medarrangören utomlands. Alla människor som arbetat med casting, logistik, redigering, loggning… Så väldigt många! Ann-Sofie A, Rasmus och ni andra som inte fick följa med på resan. Maria H som var vår assistent och läkaren Ingrid D och sjuksköterskan Petra H.

Ett tack till alla ni som följt och fortsätter följa oss på ett eller annat sätt, alla mina följare på min Mot Alla Odds-sida på Facebook som ständigt ger mig sådan fin feedback och gör att jag mår så mycket bättre! Jag hoppas kunna fortsätta ge er något av mitt liv.

Självklart ett tack till er andra deltagare som delade det här äventyret med mig. ”Vänner för livet” heter det, på ett eller annat sätt är det ju så. Även om alla vi inte hörs så ofta och några inte känner så stort behov av att träffas, så beundrar jag och tycker så mycket om er för att vi gjorde detta tillsammans. Inte utan split, men med stor ödmjukhet och en styrka, mentalt och fysiskt som kunde flytta berg! Ni tål att listas, helt utan inbördes ordning, var annan kille och var annan tjej :)

  • Niclas Rodhborn – för vårt samarbete som växte sig så starkt och bra så snabbt, för din humor och inställning till livet.
  • Nina Lundberg – tappra, modiga flicka, intelligent, varm och humoristisk och med ett jävlar anamma som många borde avundas
  • Rickard Forshäll – för att du delar med dig av dina livserfarenheter, för att vi känns så lika på många sätt, delat erfarenheter i livet fast ur olika perspektiv, för din fysiska styrka och ständigt positiva inställning och allas lika värde
  • Angelica ”Titti” Österberg – varm, glad och hjälpsam, klok och modig och med ett ego vi ibland fick hjälpa till att dra fram för att du skulle tänka på dig själv åtminstone lite :)
  • Per ”Pax” Axensköld – din humor och dina sköna kommentarer skapar ständigt många skratt, din rörande, självutlämnande berättelse om funktionsnedsättningen, ärligt och modigt och styrkan i gruppen det tog en stund för att få visa :)
  • Sonia Elvstål – min granne och nattliga sällskap allt som oftast i lägren när det bara var vi som låg vakna och behövde någon att prata med och smälta intrycken. Alla knasiga skratt och sånger, hjälpsamheten och envisheten och en ständig förmåga att tänka på andra. Vi två var först ur planet och in i bild när äventyret började :)
  • Arkan Palani – tuff och envis och med en skön humor :) Lite nervöst när en blind skulle köra rullstolen, men du dolde det ganska bra :) Du skulle absolut till Stilla havet och alla skulle med :)
  • Petra Örlegård – när vi sågs första gången tänkte du att jag skulle bli den som du skulle få svårast att kommunicera med. Jag tänkte att du nog skulle bli förvånad när jag kunde lite teckenspråk och väl vågade visa det :) Stark och envis och din mentala styrka under de förhållanden som rådde med bristande kommunikation imponerar mig djupt! En dag skulle jag vilja springa marathon och då vore det coolt att ha dig som ledsagare!
  • Maria Lindholm – sist och faktiskt minst, fast bara till växten. Det tog lång tid innan vi började växla några ord, säkert osäkra på varandra. Jag hann inte lära känna dig innan du var tvungen att lämna expeditionen och det var så grymt sorgligt att sen se ditt personporträtt – du hade precis som vi behövt det där äventyret så jävla mycket!
  • Oskar Kihlborg – expeditionsledaren kunde nog inte ha blivit ett bättre val. Utan kunskap eller erfarenhet av människor med funktionsnedsättning ställdes ändå samma krav på oss andra som vilka expeditionsdeltagare som helst. Du sa alltid att det här är på riktigt! och så var det verkligen.

Sist och störst, ett tack till min familj som lät mig ge mig av en månad utan kontakt, på det stora äventyret. Hos mig flög tiden fram. Jag brukar försöka beskriva min känsla som att jag saknade er men längtade inte hem. Det ska inte misstolkas men jag kan inte förklara det bättre. Hos er kröp tiden fram och oron var stor och informationen knapphändig. Det var tufft för min fru att ganska ensam ta sig igenom den månaden på egen hand med endast ett fåtal vänner vid sin sida.

Nu väntar nog en annan utmaning, mindre angenäm men viktig, att gå tillbaka till vardagen igen. Jag har skrivit det många gånger förr, att jag hoppades att detta skulle leda vidare till något mer. Men ingen vet vad som väntar i framtiden.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Kommentera