Flickan utan ord

Minnen som bara kommer, från länge sedan, helt plötsligt och till synes utan anledning. Sådana minnen fascinerar mig och då får jag ett behov av att ta reda på mera.

1984: det är vår i Solna, en av de norra delarna av Stockholm. Där ligger TomtebodaskolanW, en specialskola för synskadade elever. Alldeles bredvid går en oändlig rad av järnvägspår med tåg som ständigt passerar. Invid järnvägen går gångvägen mellan skolans stora byggnad från 1800-talet och de ganska nybyggda elevhemmen. Vägen är förknippad med så många olika känslor från den tiden. Höst och blåst, ensamhet och kuslighet på väg hem en sen eftermiddag. Eller vår och sol, jag och mina kompisar i glatt prat och lek. Invid gångvägen går en träbana som går runt hela området som är gjord för att synskadade ska kunna åka rullskidor. Ibland passerar någon, ofta går vid på träbanan istället för vägen.

Det luktar starkt av Hägg som blommar och min tid på skolan är snart slut. Det är 1984, jag går i fjärde klass och ska snart integreras ut i vanlig skola på min hemort. Tomtebodaskolan kommer att stängas inom några år och bli ett resurscenter för lärare, elever, assistenter och föräldrar. Men om detta vet jag ingenting där jag går längs vägen. När jag tänker på framtiden är jag mest rädd för hur det ska bli.

M var en flicka som alla ansåg var konstig. Vi bodde på samma elevhem men jag minns inte när hon kom dit eller i vilken årskurs hon gick. Ibland var vi så få elever så att man slog ihop årskurser. Men M pratade bara med några få utvalda. Hon viskade till våra elevhemsföreståndare och lärare och pratade bara med en av eleverna, en annan flicka som hette A.

För mig var inte M konstigare än någon annan. Hon tilltalade mig, väckte min nyfikenhet och vilja att bli en av de utvalda som hon pratade med. Jag kände på mitt barnsliga sätt någon sorts ömhet eller vilja att bli vän med henne.

Men mitt sätt att närma mig henne var kanske inte det optimala. Jag retades. Som jag minns det snarare vänskapligt gnabbande än mobbande. Jag vet inte om hon uppfattade det så men jag ville ju inte såra, bara provocera henne att se mig, rubba henne ur balans för att få henne att säga något. Ändå kände jag respekt för den mystiska flickan och en vilja att dela hennes hemligheter och dela av mina som så få lyckats genomskåda.

Som jag minns det var det dagar kvar till avslutningen och vi alla skulle skiljas för alltid. Vi hade nog gått tillsammans till och från skolan en hel del, alltid tysta, eller hon var tyst och jag pratade. Men det gjorde ingenting för jag visste att hon lyssnade och jag tyckte om att ha den mystiska flickan vid min sida.

Exakt hur det gick till minns jag inte, men plötsligt en dag, längs den där gångvägen med tågen på ena sidan och träbanan på den andra sidan började hon prata. Det var bara vi och känslan minns jag som så överrumplande men ändå så självklart. Hon kunde ha sagt något i stil med vackert väder idag och det luktar så gott av Häggen. Något sådant helt vardagligt efter alla år av tystnad.

Den sista tiden fram till det slutgiltiga avskedet kunde jag liksom inte tröttna på att höra hennes röst, inte tröttna på att vara utvald och hennes vän. Det var 1984 och jag var 11 år. Jag undrar så vart hon blev av?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera