I höstas var det rätt stökigt här hemma med ett barn som hamnat i fel sällskap. Det var lite besök av polis, utredning av Socialtjänsten på vårt initiativ och en massa sömnlösa helgnätter.
Jag har ibland fått frågan hur det gått eftersom jag inte skrivit något på ett tag. Och det har faktiskt varit lugnt. Skolan har funkat hyfsat bra och helgerna har varit under kontroll.
Mycket tack vare de föräldrar som också engagerade sig tillsammans med oss. Det var långt ifrån alla som gjorde det dock. Sedan tror jag det här ”felaktiga sällskapet” tyckte vårt barn blev så besvärligt att umgås med på grund av jobbiga föräldrar. Nästan allt man företog sig sket sig på något vis och då verkar de ha dragit sig undan till lugnare jaktmarker. Ett utmärkt resultat tycker jag.
Sedan är det också så klart barnets egen förtjänst som nog tycker det här är fel någonstans trots att en del saker lockar och är svåra att motstå.
Men ikväll blev det ett litet bakslag. Den utsatta tiden på kl24 kom och passerade men inget barn kom hem. SMS och telefonkontakt innehöll till en början ”kommer snart” och vart efter klockan gick kom tycka-synd-om-argumenten, ”jag vet att jag gör fel” och liknande ångerfulla SMS. Ytterdörren förblev dock orörd.
…Tills nu, efter klockan 5 på morgonen ringer porttelefonen. När barnet kom hem orkade jag inte ens gå upp och starta krig eller kontrollera nykterheten. Men jag har svårt att somna om och är piggare nu.
Samtidigt känner jag mig så grymt uppgiven. Ikväll orkade ingen av oss dra i larmklockan, sitta och ringa runt eller försöka mobilisera skjuts för att hämta barnet. Det finns andra i den här familjen också som betalar ett pris varje fredags- eller lördagskväll som spårar ur. Det känns som ett misslyckande att inte ha varit den där jobbiga föräldern och det blir nog som en liten seger för barnet.
Tankarna blandas, ”gör vad du vill, jag orkar inte bry mig” vilket man självklart gör ändå, samtidigt som jag blir förbannad över respektlösheten över att hemmet betraktas som ”Hotell Karamell” där man kommer och går lite som man gitter. Inte ens när 18-årsdagen och man verkligen gör som man vill, kan man ha det så i ett hem med en familj.
Nu ska jag försöka somna om och försöka att inte känna mig så misslyckad imorgon, eller snarare senare idag…
God natt igen då…
Andra bloggar om: Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest