Idag kör jag inte Gran Fondo Stockholm…

Det skär faktiskt i en biten cyklists hjärta att hålla sig stilla en dag som denna. Kl07 i morse stod min pilot och en stor mängd andra cyklister på Friends Arena och väntade på starten av Gran Fondo Stockholm och vädret är verkligen strålande.

Men här sitter jag och varje för stor eller häftig rörelse påminner om mitt brutna nyckelben och att jag är hänvisad till soffan, eller i bästa fall lugna och inte allt för långa promenader. Hela vårens upplägg av motions- och tävlingslopp var en stor drivkraft under vintern och nu har liksom allt kommit av sig en hel del.

Egentligen är det inte den tappade träningen jag oroar mig mest för, det går att ta igen med hårdare träning sen. Det är timmarna på spinningcykel inomhus kalla vinterkvällar, eller timmarna på trainern med en fläkt som enda vindkälla och popmusiken som enda sällskap som skulle ha slutat med dessa belöningar i cykling utomhus, vackert väder, långa landsvägar, mycket människor och glad stämning och muskler som fick vad de behöver. Hade det regnat småspik och blåst storm idag, hade det varit en annan form av utmaning men även det hade varit bättre än det här…

Det finns så mycket som är speciellt med känslan i stora cykelarrangemang. Att stå där i sin startgrupp, kanske 40–50 cyklister samtidigt klickar i pedalerna när tiden är inne och den första kilometern innan startgruppen börjar splitta upp sig lite och man bestämmer sig för om man ska ligga kvar eller börja jaga startgruppen framför. Med andra ord alltid börja jaga startgruppen framför :)

Sedan är det lyckoruset när en lång rad cyklister på ett eller två led cyklar längs vägen, ljudet av rasslande växlar inför en uppförsbacke som går som ett dominospel framifrån och bakåt i klungan när alla växlar ner, de hjälpsamma varningsropen om mötande eller omkörande bilar, gropar eller grus i vägbanan eller omkörning av andra cyklister eller fotgängare.

Kärleksförklaringarna till sporten skulle kunna göras många och långa sådana här dagar när solen skiner och alla börjar klä av sig vintermunderingen och plockar fram skratt och leenden.

Istället sitter jag här och kan knappt röra mig och kompenserar det med mer fikabröd, glass och godis än jag brukar äta för att jag är så uttråkad. Helt klart fel metod. Inte kan jag heller träna på annat sätt eftersom det ännu inte går att göra situps, lyfta vikter och jag har ännu inte vågat mig på ett försiktigt pass på trainern.

Men det går helt klart åt rätt håll. Direkt efter olyckan förra helgen trodde jag nästan på allvar att jag skulle kunna cykla helgens Gran Fondo med lite vila och värktabletter, och det var så klart naivt. Men värken är inte längre mördande och jag kan både vända mig och resa mig ur sängen utan att bli vimmelkantig av smärtan. Jag har nästan kunnat sluta helt med värktabletter som annars gjorde att jag kunde sova bort en natt och en förmiddag den gångna veckan.

Jag tvingas nog avstå från de kommande tempotävlingarna och siktar istället på att vara igång igen till Halvvättern och Vätternrundan. Formen tills dess kanske inte kommer vara vad jag tänkt mig och den hastighet och tid vi tänkt oss kanske inte längre är helt realistisk beroende på när och hur jag kan börja träna igen.

Nu sitter jag och väntar på livstecken från Thomas som kör loppet själv idag för att höra hur det har gått. Det är hans första långdistanslopp på egen hand utan mig som ”stoker” (motor) bakom sig. Hoppas åtminstone det märks någon skillnad så att han gärna fortsätter vara pilot. Inte för att det på något vis är något glidarjobb :)

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Gran Fondo Stockholm, Gran Fondo, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Försäkring, Sjukvård, Olycksfallsförsäkring, Sjukförsäkring, Folksam