Igår besök på Gröna Lund och allt frid och fröjd, idag kom den igen… Magvärken från helvetets avgrunder… Jag vaknade vid 4-tiden på natten av den begynnande smärtan och förstod genast vad klockan var slagen. Jag kunde bara hoppas att det skulle bli en light-version och inte som i januari i år då jag nog upplevde den värsta värken jag någonsin varit med om. Att jag inte åkte in akut då var ren idioti.
Och jag hade inte tänkt göra det idag heller. Jag vet egentligen inte varför. Sådär som man säger att alla äldre tänker, att man inte vill vara till besvär, att mina problem inte är något jämfört med alla andra som säkert sitter där på akuten och så vidare.
Men som värken nu byggdes upp under dagen och jag mindes tydligt rädslan från senast, tänkte på hur det höll på att förstöra mitt äventyr i Mot Alla Odds, så bestämde jag att nu fick det vara nog! Så vid midnatt tog jag en taxi till akutmottagningen på Huddinge och min äldsta dotter som varit den som tjatat mest att jag ska söka hjälp, följde med. På något vis känns det alltid lättare och så klart väldigt glad att hon oroar sig och bryr sig så.
Vid akutdisken där man ska förklara sitt problem oroar jag mig alltid för att de inte ska tro än. Varför vet jag inte, det finns liksom ingen grund för den känslan. Jag tyckte jag lät normal och kändes som om jag såg normal ut men svetten lackade om armar och handleder så när sjukhusbandet skulle på frågade sköterskan i receptionen om jag hade mycket ont :)
Sedan var det raka vägen till Ortopedakuten. Trots värken kunde jag kosta på mig ett ironiskt leende och kände verkligen motvilja i stegen. Här har jag ju varit alldeles nyligen och känslan av simulant trängde sig på igen. En ganska ologisk känsla för en som väldigt sällan under 40 år utnyttjat sjukvården. Var kommer den känslan ifrån? Det är ju det här jag betalar skatt för bland annat.
Jag fick omgående ett litet besöksrum där en sköterska tog blodtryck och blodprover och jag fick till och med lämna ett urinprov. Att dom tog mig på allvar var det ingen tvekan om. Direkt efter det fick jag ett större mottagningsrum där jag fick vänta på läkare. Hela processen hit har gått mycket fort.
Känslan av ironi, simulant och skam ökade när samma läkare som behandlade mig för mitt brutna nyckelben dök upp :) Jag simulerade ju inte då heller, men det kändes fel att ha behövt söka hjälp flera gånger inom loppet av några veckor.
Inte heller läkaren visade minsta antydan till det jag kände utan genomförde sin uppgift snabbt och proffsigt. Några ganska obehagliga magundersökningar som gjorde så ont att jag ofrivilligt höll på att sparka honom :) Hans sammantagna uppfattning och svaren på blodproverna som visade hög infektion, var att det var blindtarmsinflammation. Detta trots att hela nederdelen av buken, både mitten, höger och vänster sida värkte ungefär lika mycket vid det här laget. Men för min del fick han tro och göra vad han ville, bara det slutade omedelbums…
Beskedet jag nu får gläder mig faktiskt, jag blir inlagd. Jag känner att jag oroade mig för det, men oron för att bli hemskickad med någon allmän teori och ett recept värktabletter oroade mig så mycket mer. Klockan har slagit 02:30 och min dotter har just tagit en taxi hem. Jag känner ännu mer nu vilket stöd det var. Att behöva åka in själv hade känts… inte bra…
Jag lastas snart på en säng för transport till en avdelning.
Andra bloggar om: Sjuk, Sjukhus, Huddinge Sjukhus, Magvärk, Blindtarm, Blindtarmen, Operation