Blindtarmsoperation

En natt som inlagd har passerat och jag känner mig groggy, trött och flummig. Inatt när jag blev inskriven var det ganska mycket intryck och saker som hände och det var bara skönt att låta det ske.

Jag har blivit inskriven på en avdelning, men på grund av platsbrist vårdas jag nu hos urulogen men som tydligen är vana vid kirurgpatienter då och då och jag har sannerligen inget att klaga på.

När ett biträde hämtade mig på akutmottagningen igår låg jag på sängen och lät mig tacksamt transporteras. Jag kände mig verkligen som ett kolli och hade inte minsta lust att gå själv. Men jag är inte så van att ligga ner och åka, så jag blev lite yr. Funderade på om det hade med synnedsättningen att göra. Själva förflyttningen i balanssinnet blev fel, alla hörselintryck jag är van vid under förflyttning blev också fel och alla kurvor blev också fel i balansen. Jag var ju inte medicinerad så någon sådan påverkan kan det inte ha varit. Kanske intrycken gick för fort, från att fundera över om jag skulle söka vård tills jag låg där på sängen och rullade genom gatorna i Huddinge sjukhus för att min hjärna skulle hinna smälta de nya förutsättningarna. Ändå kändes det bra. Nu får andra ta hand om det här för jag klarar det inte längre. Och känslan av alla dessa människor och prover, sängar och korridorer bara för min skull.

På avdelningen fick jag eget rum, en nål i armen och dropp. Inga sjukhuskläder konstigt nog, jag låg där i mina träningsbyxor och varma tröja med filt över mig och frös. Tempen gav utslag och jag fick nog någon värktablett också.

Jag vet inte exakt vad klockan var när sköterskan meddelade att jag skulle på röntgen om någon timme, men först behövde jag dricka 1,7 liter vatten utspätt med kontrastvätska för att man skulle kunna röntga tarmarna. Märkligt att det ska vara så svårt att dricka 1,7 liter vatten när man förr utan problem kunde dricka 5–6 öl. Fast kanske inte riktigt i det tempo det nu handlade om. Så mycket vatten på en timme dricker jag inte ens när jag tränar hårt.

Det var riktigt jobbigt. Inget illamående, bara full i magen och trots att jag skulle dricka ett glas var tionde minut, hann jag somna mellan gångerna och hon fick ständigt väcka mig men jag klarade verkligen inte att hålla mig vaken :)

Två toabesök senare, pinka som en kamel, samma vårdbiträde rullar mig genom gatorna i ett nattöde sjukhus till röntgen. En av dom två tjejerna som jobbar där, lutade sig fram och sa att det är en ära att ha dig här, såg dig på TV, det spred värme i kroppen och jag kunde bara le och säga tack, att jag var här för samma symptom som i sista avsnittet. Sedan rullade jag in i skiktröntgen, först utan kontrastvätska i blodet, sedan med men allt gick fort. Snart rullade samma vårdbiträde tillbaka mig till avdelningen och jag fick äntligen sova en stund.

En läkare kommer och meddelar resultatet av röntgen. Man har sett en inflammerad blindtarm och beslutat att ta bort den. Jag fick min första dos Morfin på många år. Jag kan bara säga att känslan mer gjorde mig fundersam än lycklig. Skrämd vore att överdriva, men att någon sprutar in något i armen som sekunder senare får det att snurra i huvudet gör att jag känner att jag inte har kontroll. Det tog längre tid för värken att försvinna än jag föreställt mig. Min tro har alltid varit att Morfin värkar direkt, men så kändes det inte. Snurrig, pirrig i kroppen och konstig men fortfarande ont ganska länge efteråt.

Nu mera sova…

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

En kommentar till “Blindtarmsoperation”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.