Idag är det fredag och veckan börjar lida mot sitt slut. Det kändes bra att ha en tid att passa idag. Jag brukar säga att barnen har svårt att roa sig ute så här och sonen ledsnade efter ett dygn och for tillbaka till stan redan i tisdags. Jag undrar om jag inte är lite likadan. Jag känner mig rastlös och uttråkad och idag har jag dessutom känt mig allmänt ledsen. Utan någon speciell anledning egentligen. Jag är less på min axel som gör ont fortfarande, på såret i magen som förvisso läker sakta men säkert men som hindrar mig från löpning, bad och bastu. Och med tre indragna glädjeämnen finns sannerligen inte mycket kvar känns det som.
Att åka Waxholmsbåt idag var skönt men påminde mig om mina egna båtar och framför allt att jag inte har någon längre och inte lär kunna skaffa någon heller inom överskådlig framtid. Mina två senaste urusla båtaffärer förstörde den möjligheten och hade jag ändå haft båt hade synnedsättningen begränsat.
Turen till Nynäshamn gick bra. Besöket hos vårdcentralen gick snabbt och smidigt. Mitt sår har nu krympt till 3mm djup och jag skulle tro att det kommer vara borta under nästa vecka. Jag tyckte sköterskan slarvade lite med tvättningen både i tisdags och idag bara.
Efter vårdcentralen handlade vi lite som saknades inför de sista dagarna och åt lunch nere i hamnen innan båten gick tillbaka till Rånö. Att komma hit ut igen var ändå skönt, med alla dofterna och ljuden.
Vi hamnade på stranden en stund. Jag är ingen strandstekare, jag blir otålig efter 5 minuter. Dessutom har jag redan bränt mig och det är inget jag gärna vill underhålla mmera. Helst av allt skulle jag vilja ligga inne i svalkan eller i en brassestol i skuggan och läsa men grupptrycket plockade fram det dåliga samvetet och känslan av att känna sig tråkig, så det blev stranden trots allt.
Där drömde jag mig bort till ett akterdäck istället, vaggande rörelser av vågorna och barn som badade från badbrygga istället för sandstrand. Sandstranden fick gärna finnas i närheten, så att det gick att simma till den eller ta lilla båten dit in för de som ville bygga sandslott. Doften av båtskrov ochhhhhhhhh ljudet av tjatter från en VHF-radio…
Besvikelse och nostalgi i samma bägare. Jag undrar vad det är för fel på mig och vad jag egentligen behöver för att känna mig gladare? Och just därför får jag lätt panik för att jag sitter här och känner sådär när jag egentligen borde vara glad.
Så jag övergav stranden i ren självbevarelsedrift och återgick till min bok inne i svalkan istället. Man ska ju göra det man trivs med på semestern.
Vi har bara två fasta punkter kvar på schemat denna skärgårdsvecka som blivit en tradition som firar 7 år i år. Ikväll blir det ytterligare en bastu. Tvätta håret och sitta på golvet längst ner i bastun en stund, ute på klippan en stund med en kall pilsner medan de andra badar. Önska smärtan i axeln och plåstret på magen åt helvete och försöka njuta en stund av ljuden och dofterna. Den friska vinden, kluckandet från vågorna, det avlägsna ljudet av andra människor, sjöfågel, den svaga doften av fisk från klipporna och sjögräset nedanför.
Imorgon blir det besök på öns restaurang Rånö Källan. Vi brukar ta det besöket mitt i veckan men i år blir det sista kvällen och kanske är det en bra avslutning. Annars börjar folket pilla med packningen och är säkert redan mentalt på väg hem. Och där vet jag ju att rastlösheten fortsätter…
Andra bloggar om: Semester, Sommar, Skärgård, Stockholms Skärgård, Mysingen, Rånö, Rånö Källan, Utö, Nåttarö, Nynäshamn