Plötsligt, mitt på köksgolvet efter middagsstöket faller ledarhunden Flinga ihop. Flyktinstinkten drabbar henne och hon försöker springa iväg men kroppen lyder inte och benen bär inte. Min fru lyckas fånga henne för att hon inte ska slå sig mot inredningen.
I vardagsrummet blir hon liggande på golvet, ihopdragen med alla tassarna spretande åt olika håll, klorna utspända och ögonen vidöppna. Hela kroppen skakar och andningen är ansträngd. Jag håller hennes huvud i händerna, hon tittar på mig och undrar antagligen vad som händer, precis som jag..
inuti känner jag paniken komma krypande. Första tanken var ett getingstick men skakningarna och krampen tyder på något annat och hon är så stel och orörlig. Utåt vet jag att lugnet behövs. Hos mig ska hon känna trygghet och visshet att allt ordnar sig.
Efter ett par minuter klingar anfallet av. Hon är lite stel och haltar på ena bakbenet en stund men straxt är hon sitt vanliga jag igen. Kanske lite trött, och lite senare skulle det visa sig otroligt kissnödig när vi kom ut.
Ett par förvirrade samtal försöker jag ringa, bland annat till ledarhundsverksamhetens veterinär på Synskadades Riksförbund utan att få något svar. Ett par hundinstruktörer söker jag också utan framgång men samlar mig sen. En sökning på Google ger ett troligt svar. Symptomen liknade bra mycket ett epileptiskt anfall. Jag har aldrig varit med om det trots mina 5 tjänstehundar. Ändå verkar det inte helt ovanligt. Anfallen kan även bero på andra saker. Nu verkar hon må bra igen och är samma glada spralliga hund.
Det var riktigt otäckt. Jag reagerade med fördröjd verkan. Först lät det som om hon krumbuktade efter någon tappad matrest. Sedan kom tanken om getingstick när jag förstod att något var fel. Så fort jag tog i henne blev det fullt klart att det var något annat.
Var djurägare förstår säkert känslan. Närheten till en bra tjänstehund som betyder så mycket utöver det gör det ännu svårare. Flinga har bott hos oss i tre år i år och förutom att hon är en väldigt bra tjänstehund, var det en ren lyckoträff rent personkemiskt. Trots att hon är Labrador som normalt älskar alla, är husse viktigast för Flinga. När andra hundar får mat nere i köket eller kopplas för att gå ut och husse dröjer sig kvar lite på övervåningen, sitter hon där och troget väntar. Om någon ute på stan vill hälsa på henne är det intressant en kort stund. Sedan vänder hon åter uppmärksamheten mot sin husse som gärna får klia och klappa. Jag har ofta tänkt att hon är mer som en Schäfer i sitt beteende än en Labrador.
Nu får jag hoppas att hon bara drabbats av något tillfälligt och mår bra i fortsättningen. Men undersökas måste det.
Uppdaterad 2014-08-28
Samtal med ledarhundsverksamhetens veterinär gav inget jag inte redan läst mig till. Jag har förstått att epilepsi är svårdiagnostiserat. Det enda vi kan göra är att göra en vanlig hälsoundersökning för att se så hon inte har någon infektion i kroppen. Om anfall inträffar igen kan man försöka filma det för att underlätta för en veterinär. Jag hoppas jag någonsin behöver uppleva det igen…
Andra bloggar om: Hund, Hundar, Labrador, Ledarhund, Ledarhundar, SRF, Synskadades Riksförbund, Veterinär, Epilepsi, Kramp, Krampanfall
Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.
Uch, det är otäcka de där anfallen! Tur hon har en lugn och trygg husse.
Ja tur man kan spela lite cool på ytan åtminstone när sådant händer :)
Hoppas hon mår bättre och att hon slipper fler anfall. Jobbigt när djuren blir sjuka. Dom är ju en familjemedlem och i ditt fall även ditt arbetsverktyg.
Tack nu mår hon bra igen och har inte visat några nya tecken på att må dåligt. Hoppas det fortsätter :)