Idag tog jag och en kollega lite tid och gav oss iväg in till stan för att kolla miljön kring adressen dit Syncentralen ska flytta i början av februari. Enheterna på Dalagatan och i Långbro slås samman och flyttar till Västermalmsgallerian och den nya adressen blir Fleminggatan 48.
Mycket funderingar har man så klart inför en ny arbetsplats. Jag kan inte säga att jag känt mig så orolig på det där negativa sättet. Men jag har så klart funderat över det som berör våra klienter även om det inte ligger i mina händer.
När det gäller min egen situation så handlar funderingarna främst om resväg och hundrastningsmöjligheter och även möjligheterna till träning efter jobbet och närheten till mina träningspartners. Resvägen kände jag att jag var tvungen att prioritera att ha koll på för att kunna sluta tänka på den helt enkelt. Jag har periodvis i livet haft ganska långa pendlingsavstånd och den tiden dras alltid på det privata kontot.
Först har jag konstaterat att Karlbergspnedletågsstation som ligger närmast, kommer hålla öppet fram till 2017 då Citybanan planeras invigas. Det sades bland bekanta att den skulle stänga nu redan 2014 vilket inte stämde. Den väg jag känner från stationen till den nya arbetsplatsen var lätt men ganska lång. Den gick längs Rörstrandsgatan och S:T Eriksgatan hela vägen bort över S:T Eriksbron bort till korsningen Fleminggatan. En rätt okomplicerad promenad men som sagt, ganska lång och inte oviktigt, helt utan minsta grönområde för hunden.
Idag gick vi en väg som var betydligt kortare, längs järnvägen och upp direkt på bron. Jag klockade inte men den var avsevärt kortare och helt OK. Här fanns förvisso inte heller något grönt för hunden att kissa på.
Nästa steg blev då att leta rätt på grönområden. Jag har fått tips av en annan ledarhundsförare som rastar sin hund i Kronobergsparken. När det pratades på jobbet hörde man allt ifrån att det var ”väldigt nära” till ”en bra bit att gå” och då är alltid bästa sättet att kolla själv. Det där med avstånd har att göra med folks orienterings- och lokalförmåga och personliga upplevelse om vad som är långt eller kort avstånd.
Det visade sig att parken låg ett kvarter bort och således inte speciellt långt. Hur parken ser ut på våren och sommaren, om folk ligger på sina filtar och solar återstår att se och då får man kanske leta nya områden.
Sedan provade vi att gå norrut längs Fleminggatan bort från T-centralen och hittade även ett mindre område där. Det var sämre och duger kanske mer som kisspaus men inte direkt någon ren rastning. Girar man sedan höger ner mot Karlbergskanalen finns långa promenadvägar längs kanalen både mot centralen och åt andra hållet.
Så nu känner jag mig ganska nöjd. Jag har kollat av området innan snön kommer och hittar redan. Lite finputsning blir det när det blir dags att gå där varje dag, men det blir ingen stor sak. Min hund lär redan komma ihåg sträckorna och ska bara lära sig vilka stolpar till trafikljusen hon ska leta upp. I den bullriga och stökiga stadsmiljön är hon ett perfekt stöd för mig när jag bara kan känna mig yr och bortkommen i allt kaos.
Så nu är jag redo att flytta och tycker till och med att det ska bli kul. Jag kommer sakna Långbro, för närheten till mina cykelkompisar och för dom grönområden som finns här på ett helt annat sätt än välansade parker i citykärnan. Det kommer bli konflikter med hundbajs och jag kommer nog få försöka plocka upp betydligt oftare om man inte har någon med sig som kan hjälpa till.
Fina vägar för löpning fanns också längs Karlbergskanalen. Där mötte vi många löpare denna gråa men friska fredagseftermiddag. Längs det här vattnet kan man säkert springa ända från bron nära Klarabergsviadukten längs kanalen hela vägen till Årstaviken om jag inte är helt felorienterad. Jag får prova gå åt det hållet någon annan dag.
Andra bloggar om: Arbete, Synskadade, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Ledarhund, Ledarhundar