Hennes högsta önskan är inte att kunna se utan att bli sedd av oss andra som den hon är och inte enbart som blind.
Idag såg jag filmen ”Jag ser dig”, producerad av Mantaray Film.
Vi följer Rena från det att hon är 17 år och går sista året på gymnasiet till hon flyttar hemifrån och vi följer henne i den egna kampen att hitta sig själv. En resa som vi alla oavsett vem vi är måste ta oss igenom i brytningen med barndomen. Vem är jag i dina ögon och vem är jag i mina egna. En intim och stark film om en modig tjej som vägrar bli offer och som vågar bryta nya marker.
Filmrecensioner är inte min starka sida. Man kan säga att jag suger på det men tänkte ändå göra ett försök med min syn på saken.
För det första gillar jag allmänt sådana här produktioner där människor med funktionsnedsättningar är med och som i det här fallet, till och med har en huvudroll. Naturligtvis ska det vara bra och inte ”bara för att” och det lyckades denna gången.
Det andra som slår mig när jag ser filmen, är att huvudpersonen Rena är väldigt modig som vågar göra en så intim dokumentär. Att visa både sin personliga, inre kamp och även kampen mot fördomar vet man aldrig hur det ska tas emot.
Filmen innehöll förutom allt djup och intimitet, några komiska poänger som ändå har en del i sig som man kan fundera över. Rena ringer i början av filmen till nöjesfältet Liseberg och frågar varför människor med funktionsnedsättningar har rätt till gratis inträde i nöjesparken. Kundtjänst svarar då att eftersom hon är blind kan hon inte se all natur.
Självklart är scenen rolig men det är en väldigt viktig fråga. När det gäller förmåner i samhället tycker jag det är lätt att gå vilse. Att jag behöver en ledsagare till mig på ett nöjesfält är självklart. Ledsagaren är där för mig och gör det jag gör och då är det inte så svårt att motivera att ledsagaren inte själv ska behöva stå för inträde och åkband. Att jag som besökare ska betala som vanligt tycker jag är tämligen självklart och kan inte se någon mening med att få tabatt eller gå in gratis.
En annan fråga är om det verkligen är rätt att just nöjesparken i det här fallet, ska stå för ledsagarens kostnader. Det blir en förlust för dem och det kanske är en kostnad som borde hamna någon annanstans.
Samma problematik hamnar jag inför när jag deltar i motionslopp på cykel. Vi får ofta fria startplatser för piloter eller så kallade medcyklister, en kostnad som arrangören står för. Det är i många fall en förutsättning för att kunna delta över huvud taget för mig. Men att arrangören ska vara den som bekostar den möjligheten är inte helt självklart och okomplicerat. I just fallet motionslopp och besök i nöjespark etc, är det en så liten kostnad för dem så det kanske ändå inte spelar så stor roll. Den stora förlusten är själva vinsten man gör på besöket och med tanke på hur ofta det händer och hur många besök per år det kan gälla så kanske det är en överkomlig del.
På samma sätt gäller det flera andra företeelser i samhället. Jag som är heltidsarbetande med vanlig lön gick till en träningsanläggning för en tid sedan och skulle lösa träningskort. De av oss som har intyg från Försäkringskassan på vår funktionsnedsättning, har rätt att få samma rabatt som pensionärer. Jag sade till om detta i kassan och det var givetvis inget problem. Direkt efteråt frågade jag mig själv egentligen varför? Jag utnyttjade rabatten själv utan att tänka, men kände mig efteråt illa till mods. Det fanns ingen anledning att göra så. Visst, kanske kanske inte har full tillgång till alla träningspass i anläggningen som är svårare för mig att genomföra, men dessa pass intresserar mig ändå inte och är bara en teoretisk invändning.
Filmen väckte många sådana tankar hos mig som inte är nya för mig. Jag tror att en sådan här film väcker olika tankar självklart, beroende på mottagaren. Jag som är blind reagerar givetvis på ett sätt och en seende på helt andra saker.
Det fanns några saker som inte kändes lika positiva för mig. Det är ingen kritik riktad mot Rena, snarare tvärt om. Jag känner igen mig även i dessa händelser och det är så det är. Ett sådant exempel var när hon som ny student på högskolan skulle med på någon sorts nollning av studenter. En fadder undrade lite förvirrat hur det skulle gå när man skulle simma och springa. Rena svarar att hon är blind och inte rörelsehindrad. Senare under nollningen avviker hon ändå på grund av trötthet och huvudvärk.
Jag tänker att det här är ett jättebra exempel på hur svårt det kan vara för andra att se än just som man är. Hur ska nadra människor kunna veta precis allt om alla? Vad är funktionsnedsättning och vad är jag? Det är en fråga jag kanske mer bör ställa mig än att kräva av andra att ha svaret på. Jag förstod studentfadderns fundering. Hon tvivlade helt säkert inte på att Rena kunde springa och simma, utan undrade kanske på sitt generade sätt hur det skulle gå till. Att säga ”jag är blind, inte rörelsehindrad” tycker jag sätter ens medmänniskor lite på ”pottkanten” på ett lite orättvist sätt. Ett mer — enligt mig, rätt sätt att svara hade varit att ”om jag får lite ledsagning så ska du få se på springa :)” Jag tänker att hennes svar istället speglade mer en inre frustration som jag själv ofta kan känna.
Man kan tycka att andra människor bara ska förstå de mest basala saker. Men när det nu en gång inte är så, och kanske inte heller är rimligt att det någonsin blir så, så måste man börja med det.
Sedan tyckte jag det kändes som en tvärvändning i aktiviteten. Från den kanske lite — som jag kände, spydiga kommentaren så blev Rena trött och fick huvudvärk. Även detta känner jag så väl igen. Man vill så gärna vara med och det kostar ibland så mycket energi att försöka vara med på samma vilkor på aktiviteter som kanske egentligen inte funkar så bra. Hade det varit så okomplicerat och lätt att vara med från början till slut hade det inte varit konstigt för andra. Då hade dom kanske lärt sig att ”ok blind, inte rörelsehindrad”. Men att synnedsättningen kanske gör det ändå lite knepigare att vara med fullt ut gör att det skär sig lite.
I många sådana här situationer kan det vara otroligt svårt. Men jag tror det är viktigt att andra människor kan gå ifrån sådana här möten med en positiv bild av än.
Allt detta känner jag så väl igen. Jag tycker rena gjorde en fantastisk insats. Hon själv sa i den efterföljande paneldiskussionen att hon kände att hon misslyckats med att förmedla sitt huvudbudskap, att bli sedd för den hon är och inte för att hon är blind. Jag är inte så säker på att hon misslyckas med det budskapet i den kommande biopremiären. Däremot tror jag man måste förlika sig med att funktionsnedsättningen blir en ganska stor del av än själv och av ens liv och kanske till och med formar ens personlighet. Hade jag inte varit blind, hade vännen Niclas inte suttit i rullstol eller Rickard förlorat ett ben, tror jag vi varit andra personer än de vi är idag. Däremot tror jag inte det är något negativt.
Den efterföljande paneldebatten roade mig inte så mycket. Man hade bjudit in ett antal personer varav 2 synskadade. Först och främst handlade den här filmen om en ung tjejs väg mot att bli vuxen och man kanske borde haft fler i samma situation eller som just varit där. Debatten kom att handla mycket om tillgänglighet i samhället och skolan, fördomar och att möta människor vilket jag tror var grunden till att Rena kände att hon misslyckats med sitt budskap.
En sak fick mig att känna mig lite frusterad under paneldebatten, lite extra frustrerad kanske jag ska säga. En i publiken berättade att han inför filmen sett en synskadad resenär på tunnelbanan och velat gå fram och fråga denne om filmen och livet som synskadad. Hans fråga var om det var OK att göra så. Jag visste redan innan svaret kom vad det skulle bli då jag hört det många gånger förr. Det är mänskligt och begripligt men i mitt tycke helt fel.
Svaret blev något i stil med ”skulle du gå fram till en ljushårig person och frågat hur det var att vara ljushårig?” Jag tror att personen som ställde frågan kände sig ganska tillplattad. Åtminstone skulle jag gjort det. Dessutom tycker jag jämförelsen inte är så relevant. Hade personen i fråga velat färga håret och undrat om ljust var ett bra val, hade det varit rimligt att gå fram till en ljushårig och frågat ”hur trivs du med din hårfärg? Ska jag byta till samma?” Men nu handlade det om synen.
Sedan har livet lärt mig att synen och hörseln är väldigt viktiga sinnen. Synen är en stor grund till all kommunikation och utan det verktyget går man misste om massor av information. Det gamla citatet ”läppar tiger, ögon talar” säger allt om det. Frågar man en människa vilket sinne man skulle kunna tänka sig att förlora, handlar det bara om synen eller hörseln. Aldrig att någon frågar om lukten eller smaken eller känseln mot höger ben. Alla väljer alltid att förlora hörseln. Den kan många tänka sig att leva utan. Då tänker man sig att man kan tala, skriva och framför allt se allt. men att förlora synen är det nästan ingen som väljer. Och att förlora ett ben är inte heller någon stor grej. Det finns kryckor och rullstol och man kan i alla fall se vart man går.
Jag själv som varit blind i 41 år känner av detta. Det är väldigt mycket just detta min frustration handlar om. Inte att jag inte kan köra bil, men att inte kunna gå ut och cykla eller springa när jag så önskar, eller gå till en ny affär eller bara resa till en ny stad och hitta till hotellet själv. Jag vet ungefär vad jag missar när det gäller kommunikation med ögonen och jag vet också vilken rädsla och osäkerhet hos andra människor det skapar när de inte kan nå mig på det viset. Synen är så viktig, att andra människor ibland tror man är dum i huvudet — eller för den delen rörelsehindrad bara för att man inte kan se och skapa ögonkontakt.
Som jag ser det finns ingen bra lösning på det här. Paneldebatten efter filmen ställde även frågan vad vi gör åt det framför allt politiskt. Vissa saker är nog tyvärr utopiska eller näst intill. Visst, om fler människor med funktionsnedästtning fanns ute i skola och arbetsliv, kunde delta i fritidsaktiviteter, syntes som nu, film och TV och fick visa sig, då först skulle fördomar och okunskap kunna börja besegras. Men när TV, radio och tidningar inte riktigt vill eller anser det är säljande nog att visa fler människor så kommer det aldrig bli så. Så länge politiker bromsar och ledsagning och assistans dras in så kommer inte så många våga vara ute och röra sig.
Sedan finns en annan sida också som jag brukar få mycket skit för när jag tar upp. För att få jobb eller kunna söka en utbildning måste man ha kompetens och för att synas på gymmet, restaurrangen, bion etc måste man våga och vilja. Jag vet både från arbetslivet och privat att det är otroligt svårt att locka människor till aktiviteter. Det kan i sin tur ha en mängd förklaringar men även tillgängliga och roliga sådana är ofta ganska glest besökta.
Och det som ständigt vägrar att släppa mina tankar, så länge sådana saker som Paradise Hotell och liknande är mer hippt än Paralympics, när det är viktigare att Paradise Hotell-Samir kysser sin flickvän minst 10 sekunder i Aftonbladet TV än att man gör repotage om idrottare med funktionsnedsättning så kommer vi aldrig någonsin nå längre än såhär. Det är inte ens någon kritik mot Paradise Hotell-deltagare. Dom gör det ”vi” vill se och Aftonbladet med flera visar det som säljer.
Om någon har orkat läsa såhär långt av det som skulle vara en filmrecension, så är mitt varma råd att gå och se filmen! Den går upp på bio den 5/12 2014 och våga möt de tankar den väcker hos dig, oavsett vilka de är. Renas tanke med filmen stämmer säkert inte heller ehlt överens med de tankar den väckte hos mig, men hon är grymt bra och grymt modig och jag är helt säker att sökandet givit och kommer att ge resultat. Sedan hoppas jag hon blir en fet filmkändis :)
Andra bloggar om: Film, Filmrecension, Blind, Funktionsnedsättning, Fördomar, Samhälle