Det finns lika ola stöd en arbetsgivare kan få från staten för att den anställer en människa med någon form av funktionsnedsättning. Jag tror jag har råkat ut för alla former genom åren, både lönebidrag och trygghetsanställning. Denna arbetsplats är min andra där jag inte är anställd med något lönebidrag vilket inte heller är det minsta motiverat. Det har det rätt sällan varit. Åtminstone på de nivåer det i förekommande fall har handlat om. Det har varit ganska förnedrande och kränkande, förutom att det är ett utnyttjande av samhällsresurser och en människosyn som inte alltid är så sympatisk kan jag tycka. Man vill gärna ha min kompetens, men helst gratis.
På min nuvarande arbetsplats har jag bara det som kallas för arbetsbiträde. Där kan arbetsgivaren få ersättning med upp till 60000kr per år för att någon hjälper mig med saker jag inte kan utföra. Lite beroende på hur man räknar vad gäller timpenning, så blir det ett antal timmar per vecka.
Jag tycker bidraget är utmärkt i de fall där det behövs och finns anledning. Men i mitt fall har jag aldrig fått eller behövt någon hjälp, utan bidraget har bara betalts ut som av rutin för att man gör så med övriga 11–12 övriga sntällda här inom vår verksamhet med samma rättigheter. Jag har inte funnit någon anledning eller orka tt bråka om saken, men nu var det dags för omförhandling efter tre år och då tyckte jag det var dags att ifrågasätta systemet lite.
Och min arbetsgivare kan fortfarande inte specifisera en enda punkt där man aktivt hjälper mig med något som övriga anställda inte får. Här har vi sekreterare som bokar klienter och annat administrativt och den servicen får givetvis jag precis som alla andra, med eller utan funktionsnedsättning. All post och liknande sker i mitt fall nästan uteslutande helt digitalt, men om jag skulle få något på papper så har jag egen utrustning för att skanna och få text uppläst.
Det enda jag kan se som jag får hjälp med som är kopplat till min syn, är de gånger jag skickar ett pappersbrev och behöver hjälp med adress och frankering. Under 2014 hände det noll gånger och under 2013 kanske jag skickade något enstaka brev och fax. Den sammantagna tidsåtgången som en sekreterare fick avsätta för detta speciella måste ha uppgått till max 10 minuter under dessa år. Ändå anser arbetsgivaren att full ersättning med 60000kr per år varit rimlig.
Inför dagens möte med handläggaren från arbetsförmedlingen, ska jag säga till min chefs försvar att vi i princip var överens. Jag ville ta bort bidraget helt då jag inte tycker min arbetsgivare kan precisera en enda punkt där bidraget är motiverat. Min arbetsgivare lämnar mest ganska flummiga ”om och men”-saker som skulle kunna inträffa vilket jag inte tycker är någon grund för ett sådant bidrag. Speciellt som de inte inträffat hittills.
Ledsagning har varit en stor punkt man använt som motivering. Det är dock samma sak där, i tjänsten har jag inte fått någon ledsagning alls att tala om. Julbord har jag deltagit i varje år och då har jag givetvis fått ledsagning, precis som vid dom senasste personaldagarna i Nynäshamn. Om det verkligen ska fås bidrag för en sådan sak på en arbetsplats med teamkänsla kan man verkligen fundera över, men rent krasst är det så klart en merkostnad att någon avsätter tid för att hjälpa till vid maten, hitta lämplig hundrastning etc på ett ställe jag aldrig varit på och förmodligen inte ska till igen. Några sådana liknande evenemang har inte förekommit de senaste tre åren.
Ledsagningen till och från jobbet har jag löst privat med hjälp av vänner och samma nu med vägen till nya jobbet. Den har jag också löst själv på min fritid och bara några dagar innan skarpt läge har arbetsgivaren inte föreslagit någon organiserad inlärning av vägen för oss med synnedsättning. Det har vi fått fixa själva.
Alla parter blir sällan helt nöjda i en förhandling, så även i denna. Bidraget förhandlas ner till mer än hälften, 1 timme och 45 minuter per vecka efter sommaren då flytten är genomförd då den sägs innebära så otroligt mycket extra ledsagning ”ifall, om” osv. För mig är det en principsak. Pengarna är inte mina och det är dessutom småpotatis i det stora sammanhanget. Bidrag är bra och ska användas där dom behövs. Men när det gäller de här statliga stöden till arbetsgivare suger man ut så mycket som bara går oavsett behov och det känns inte bra och inte rätt. För mig är det dessutom en fråga om självkänsla också. Jag kan inte låta bli att fundera över om det bara är jag som är blind i mer än ett avseende. Är jag till någon belastning på något för mig oklart sätt som motiverar bidragen, bara det att jag inte förstår varför? Det sänker självkänslan. Arbetsgivaren bidrar också omedvetet till hur andra ser på mig. Bara det att kollegor anser det är självklart att jag genererar ett sådant bidrag och självklart behöver ett sådant stöd. Redan där har det gått fel.
Sedan tog förhandlingen en väldigt konstig vändning som gjorde att jag tappade sugen lite. Jag och min chef hade förhandlat fram den nya nivån på 1:45 timmar per vecka vilket som sagt är en klar minskning från den nuvarande nivån. Under samtalets gång, föreslår AF-handläggaren en liten säkning av den höga nivån fram till sommaren och att den nya nivån skulle börja gälla sedan och ett år framåt. Alltså den nivå på 1:45 vi kommit fram till ansågs behövas under flyttperioden.
Om vi nu är 12–13 personer på den här arbetsplatsen med dessa behov, hur rimligt är det att alla behöver fullt stöd? Det genererar 650000kr till arbetsgivaren, alltså mer än en heltid. Vore det helt rätt skulle vi således ha en person anställd bara för oss som hjälpte oss med allt vi inte anses klara själva. Den personen existerar inte, för att behovet inte finns.
Att privata näringsidkare är lite mer heta på pengar kan jag på sätt och vis förstå. Personal är en dyr kostnad för ett företag och håller någon fram en godis framför näsan och mer eller mindre trugar på än bidragen, är det klart att man tackar ja. Är man dessutom som arbetsgivare lite tuff, kan man bara säga att sorry, får vi inte fullt lönebidrag för Kalle så har vi inget jobb att erbjuda.
. Jag har varit exakt där själv och enades då med min handläggare från Arbetsförmedlingen att vi accepterar utpressningen eftersom jag ändå var på väg mot nytt jobb.
Jag hade tänkt skriva om just det sättet att utnyttja bidrag i ett annat inlägg eftersom det inte riktigt är läget här.
En delseger till jag vann var att nästa omförhandling sker om 1 år istället för om 2 år. Under den tiden kommer jag dokumentera all hjälp jag får oavsett om det är relaterat till synen eller ej. Så fort jag går och ber någon om en adressetikett eller få ett papper faxat etc, ska jag notera det. Sedan ska jag visa det och fråga vad i detta som har med synen att göra samt hur många minuter under det här året det kan ha blivit. Blir det mer än 10 minuter kommer jag bli förvånad. Nästa förhandling kommer jag se till att bli mer nöjd.
Andra bloggar om: Arbete, Jobb, Lön, Lönebidrag, Bidrag, Funktionsnedsättning, Synnedästtning, Funktionshinder, Synskadade