Äntligen dags för årets Vätternrunda, min tredje i ordningen. Den här gången var det jag, min pilot Thomas och Mattias ”MP” Pålsson som singelcyklist som lastade oss i bil och cyklarna på taket runt fredag lunch och styrde söderut mot Motala. Både väderleksprognosen och vädret i verkligheten såg lysande ut och jag gladdes åt att slippa oroa mig för köld, vind och väta, mina tre hatobjekt i nämnd ordning.
På vägen ner diskuterade vi upplägget, om vi skulle byta vår starttid från 02:00 på natten mot lördag mot något mer humant, men enades om att köra på ordinarie tid. Vi bestämde också att ha ett mål att hänga ihop samt att försöka köra rundan på under 11 timmar, något som kändes rimligt för alla. MP körde sin första runda, så min önskan att komma in under 9 timmar fick skjutas på framtiden.
I Motala inkvarterade vi oss i en lägenhet centralt i motala som vi hyr nu för andra året i rad. En knapp kilometer ner till start är väldigt bekvämt. När vi burit in cyklar och packning bestämde vi träff med Rickard Forshäll, min kompis från Mot Alla Odds 2013 och hans gäng på 4 personer. Vi handlade lite frukost och fredagsmys, kvitterade ut våra nummerlappar och han gå ett kort varv i mässtältet innan vi träffades på torget i Motala och styrde stegen mot en pizzeria nära vårt boende för att äta en stadig pasta. Rickards gäng startade 40 minuter före oss så alla var ganska pigga på att komma i säng för en kortare vila innan start, så det blev ingen lång historia, men otroligt trevlig.
Jag kan inte säga det nog ofta, hur mycket jag beundrar Rickards inre och yttre styrka. Med sig hade han en syster och två kompisar som det inte var svårt att fatta tycke för. Efter lite prat och fotografering ute på gatan skildes vi åt med mina hot om att jag skulle flåsa honom i nacken under natten och att han aldrig skulle känna sig säker, trots sina 40 minuters försprång. :)
Det blev inte mycket sova den kvällen. Vi fixade i ordning cyklarna, tittade lite på TV och käkade chips och godis. Vid 23-tiden låg pojkarna i soffan i vardagsrummet och jag la mig på sovsäcken i sovrummet. Jag trodde det skulle bli svårt att blunda, men plötsligt var klockan 00:30 och väckarklockan ringde. ”Bara en snooze till…” Plötsligt var klockan 01:00 och MP står i dörren och säger något om att cykla.. Panik utbryter en stund för plötsligt är det lite bråttom. Byta om, äta grötfrukost och packa fickorna med energi och sedan ut genom dörren 40 minuter senare. Vi hann till och med spola av oss i duschen, riktigt bra jobbat. :)
Väl ut genom dörren började det kännas bra i kroppen igen. Den där lite pirriga ”tävlingskänslan” jag alltid får inför start även om det bara är ett motionslopp. Temperaturen är verkligen behaglig även om vi alla valde ben- och armväramre till slut och med en tunn vindjacka på kändes natten inte det minsta kall. Vi rullade ner till start och behövde inte vänta många minuter innan vi tog plats i startfållan. Vi såg inte till övriga paracyklister som skulle starta samma tid. Det skulle ha varit 4 handcyklister från Danmark och ett tandemteam från västkusten, men vi stod långt fram och måste ha missat dem.
Vi rullade iväg och ut i natten. Samma trevliga känsla, lukten av sval sommar, ljuden av däck mot asfalt, tickande frihjul och knäppande växlar, människor som pratar med varandra. Tätt med cyklister i början innan det glesar ut ute på landsvägen. Det är en känsla som jag fortfarande tycker är magisk och superhärlig.
Vår plan var att cykla raka spåret till Jönköping, 10 mil utan stopp. Men det blev ett stopp i Ödeshög för att en av oss behövde uträtta behov. När vi stod där kändes det fortfarande bara bra och inte det minsta kallt.
04:52 passerade vi tidtagningen vid Gyllene Uttern där vi gjorde ett kort stopp för att träffa MPs föräldrar som gått upp i ottan för att stå vid vägkanten och heja på oss. Riktigt trevligt av dom att ge sig ut så tidigt.
06:41 passerade vi tidtagningen i Bankeryd efter ett längre stopp i Jönköping där vi avstod från mat trots att vi bestämt det. Ingen kände sig speciellt hungrig ännu och bara ca 7 mil kvar till Hjo där det serverades lassagne. Till Hjo kom vi 08:28 och där blev ett långt stopp med mat. Vår plan att nå under 11 timmar hade vi givit upp. Stoppen hade varit för långa och den allmäna ursäkten blev vädret som var toppen. Solen hade börjat värma och jag kände mig mer lycklig över det än frustrerad över förbannelsen som alltid vilar över våra tidsplaner. Men så är det när man är flera och inte bestämmer sig för att gå in 100% för det man bestämt.
På depån i Boviken hann vi äntligen ifatt Rickard och hans kompis Daniel. Tjejerna i deras gäng hade vi passerat för ett antal timmar sedan. Rickard och Daniel hade som vi haft långa stopp samt punktering och stod nu och fixade en brusten eker vilket sinkat dom. Men dom var på otroligt gott humör och jag var väldigt glad att se dom. Vi bestämde att slå följe resten av vägen i mål. Både Rickard och Daniel kör sin första Vätternrunda efter ca 2 månaders cykling och bara ett hundratal mil i benen, men båda var oförskämt fräscha och glada.
Klockan 12:17 passerade vi tidtagningen vid Aspa efter 10 timmar och 17 minuter. Vårt mål på 11 timmar hade nu passerat 12 timmar. Vid bron vid Hammarstundet såg vi en något större olycka, ett gäng cyklister som verkar ha kört ihop. Ett antal satt i vägrenen, men det verkade inte vara några allvarligare skador. tidigare längs vägen såg vi någon tjej i vägkanten som verkar ha kört omkull, men annars verkar det ha varit fridfullt vad vi kunnat se.
Klockan 13:23 efter 11 timmar och 22 minuter landade vi i Medevi. Då hade vi fortfarande en teoretisk chans att komma in under eller straxt över 12 timmar om vi rullat vidare direkt. Vi hade en liten spurt dit så vi fick vänta in alla. Det var en del sega backar innan Medevi och är man ovan och har 28 mil i benen redan, är dom tunga. Jag och Thomas kände oss helt OK i kropparna. I Medevi var det tänkt att jag skulle träffat en bekant som bor i Motala, men hon hade svårt att komma in till depån med bil. Vår planerade träff flyttades fram till målgången i Motala istället.
I Medevi åt vi honungsbullar och drack kaffe utsträckta i gröngräset. Det var så härligt att inte ens jag orkade känna mig stressad längre. Det här loppet hade verklign varit cykelkärlek till 100% från start. Det kunde knappast ha blivit bättre med perfekt väder och perfekt arrangemang.
När vi skrapat gräset ur rumpan och skulle ge oss av för sista etappen mot mål hände rundans enda tråkiga händelse. Jag och Thomas kliver upp på vägen och står i vägrenen för att invänta vår lilla klunga. En stor klunga kommer då susande och trots att hela vägen är fri inklusive mötande körfält, skriker dom åt oss att kliva av vägen och kör otroligt nära oss. En av cyklisterna i klungan drar en knytnäve i ryggen på mig i farten som var svår att uppskatta, men säkert 30–35km/h. Jag vet egentligen inte om det var smärtan eller förnedringen som var värst. Flera runt omkring tyckte det var ett synnerligen märkligt beteende.
Vid depåer där det kliver av och på mängder med cyklister som ska in och ur depån måste man få gå upp på vägen. vägen var avstängd för biltrafik så klungan hade gott om plats. Tyvärr hann vi inte se vad det var för klunga, men förmodligen svart- och grönklädda. De måste ha gått i mål någon knapp minut före oss så det borde gå att kolla upp. Jag kände mig helt rasande när jag stod där med förnedringen brännande och tankarna jag hade var inte vänliga och fridfulla, det kan jag försäkra. Dom handlade mer om att slita tag i någon av dom för att få njuta av en klungkrasch för en gångs skull, bilder som i ursinne spelades upp i huvudet om och om igen innan jag lyckades lugna ner mig, eller åtminstone ställa om kraften ner i benen istället. Medevi-depån hade heller inga vakter som övervakade in- och utfarten ur depån vilket fanns på flera andra platser. Kanske något för arrangören att tänka på till nästa gång. Även om klungorna jagar tid så äger dom inte vägen och Vätternrundan är till för alla.
Till slut rullade vi iväg och vi pratade om fri fart till mål. Farten blev ganska hög och det började med att Daniel tappert ledde vår grupp längs den slingriga och roliga vägen från Medevi. Snart backade han av och jag och Thomas tog täten och lämnade dom andra bakom oss. Jag älskar den där vägen med sina slingriga kurvor och knixiga, korta backar och mestadels utför. Mitt mål var bara att jaga ifatt idiotklungan bara för att få äran att skriva ut namnet på deras team. Det lyckades tyvärr inte. Vi passerade klungan vi kallade för ”dom prickiga” och en Ride Of Hope-klunga. Ute på landsvägen in mot avfarten mot Motala höll vi stadig hög fart. Ingen lyckades kroka på oss och många positiva hejarop efter oss.
Sista backen upp mot rondellen var lite tung och vi bromsades också upp av lite trafik innan vi skjöt fart igen in de sista 2–3km mot mål. När vi väl närmade oss mål såg vi den misstänkta klungan en bit framför oss, men vi hann aldrig tillräckligt nära.
Kl14:41 gick vi i mål exakt på tiden 12 timmar och 40 minuter. Marie som skulle mött mig i Medevi tog emot och det blev ett glatt första möte IRL. Vi fotograferade och pratade medan vi väntade på de andra som inte kom långt efter. Daniel kom först, tätt följd av MP följd av Rickard. Känslan att gå i mål är även den speciell, glädje över att nå mål, att det varit så bra och att man ändå kände sig så pigg och fräsch i kroppen. Att efter 28 mil orka spurta i 35–40km/h in i mål ensamma utan klunghjälp kändes riktigt bra. En kort stund var jag lite darrig i benen, men det gick fort över.
Efter må, tog vi oss sakta ur trängseln, fick våra medaljer och hämtade ut våra inlämnade kläder. Väl vid lägenheten igen tog vi en kall pilsner i gröngräset utanför porten och MP hann till och med somna och jag var tvungen att ringa hem för att distrahera mig att inte somna. :)
Efter dusch och ombyte bestämde vi åter träff med team Rickard på samma pizzeria. Jag åt en dubbelt så stor pasta som kvällen innan. Väl hemma igen var det mer eller mindre direkt i säng efter att ha plockat utrustning av cyklarna och ingen somnade nog ovaggad den kvällen.
Idag sov vi länge, käkade frukost och packade och nu ska vi bege oss iväg hemåt. Det känns som en galet lyckad helg med ett stort cykelevent på högsta nivå.
Vår gemensamma känsla av rundan var också att stämningen var mycket god. Bortsett från ”idiotklungan” utanför Medevi som fortfarande retar gallfeber på mig, så pratade vi om att artigheten ökat i år. Kanske beror det på klubbarnas kampanjer på nätet. En sådan avgörande detalj som kan verka obetydlig är vad man säger när man är på väg att köra om någon. Det vanliga har varit att ropa ”HÅLL HÖGER!” vilket jag själv och andra känns provocerande och utan att styra det tänker jag alltid ”håll höger själv för f…” Det andra är att ropa ”KOMMER VÄNSTER” eller ”OMKÖRNING!” vilket är väldigt mycket trevligare, eller ”KOMMER UTANFÖR!” Det är mer informativt och artigt än ”HÅLL HÖGER!” som är mer uppmanande. Denna gång var det väldigt få som ropade just håll höger. Dom flesta valde de andra alternativen och många tackade dessutom vilket spontant gjorde mig glad och lusten att hålla undan ökar väldigt mycket, enligt den enkla principen ”är du trevlig mot mig, är jag trevlig mot dig”. Så enkelt som så. För bara för att man kör i en stor klunga och jagar ett tidsmål betyder det inte att man har rätten på sin sida och skyldigheten att anpassa farten efter situationen är densamma för alla, cyklister som bilister. Och under Vätternrundan är situationen ofta så att man inte är helt ensam på vägen och hänsyn till andra är väldigt centralt och avgörande för säkerheten.
Så vi lämnar Motala med glädjekänslor i kroppen denna gång och med hopp om återkomst och lika stor tur med väder och vind.
Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Vätternrundan, Motala