Bilder kommer snart.
Idag avgjordes SM på Sollerön utanför Mora för klassen paracyklister. Där ingår olika klasser handbike, tandem, trike och anpassad racer. Så vitt jag vet kördes SM för paracyklister bara för andra året i rad. Men förra året var det för få deltagare så ingen klass fick SM-status. För att få det krävs minst 3 eller 4 startande från minst 2 olika klubbar. I förra årets SM startade endast ett tandemteam som tyvärr fick bryta på grund av punktering straxt före målgång. Själv var jag skadad då och fick helt ställa in.
I år såg det lite annorlunda ut. I min klass, tandem, var vi plötsligt 4 startande från 2 olika klubbar. Startfältet bestod av mig och min pilot Marcus Juneholt, landslagets Henrik Rüffel med pilot Simon Galle, Mattias Johansson med pilot Bengt Axén samt längdskidåkaren och paralympicsmedaljören Zebastian Modin med pilot Tobias Söder. Med andra ord ett tufft och starkt startfält.
Jag själv körde med Marcus Juneholt för första gången. Faktum är att vi sågs idag på morgonen för första gången någonsin. Det oroade nog ingen av oss tror jag, i alla fall inte mig. Jag känner mig trygg som cyklist och visste att Marcus är elitcyklist och en av landets bästa. Skulle vi bara få ut och rulla en stund innan för att känna på varandra skulle det helt säkert inte vara några problem.
De flesta paracyklisterna samlades i en hyrd stuga ute på Sollerön på förmiddagen. Jag och Marcus justerade min cykel för hans behov och såg till att allt fungerade som det skulle. Vi åt en stadig pastalunch och fikade innan vi började röra oss mot tävlingsområdet. Jag och Marcus cyklade sträckan på 8km dit. Vädret var varmt och skönt och det gick äntligen bra att köra utan både ben- och armvärmare samt undertröja. Det kändes kort sagt sommar i luften idag, trots ösregn inne i Mora under gårdagskvällen.
Det blev lite ”shit chat” medan vi hämtade ut nummerlappar och jag tror aldrig jag varit så många gånger på toa före en tävling någon gång tidigare. :) Förvisso drack jag en hel del för att hålla vätskebalansen, men en stor del var nervositet. Det gladde mig att landslagets Henrik Rüffel verkade minst lika sammanbiten. Jag kände att det skulle bli svårt att slå honom och hans pilot, men han kunde gått få plågas lite. :)
Knappa 40 minuter innan start rullade jag och Marcus ut på en 14km lång uppvärmningsrunda. Tempo är en svår disciplin tycker jag. Väldigt explosivt, allt på en gång och då gäller det att vara ordentligt uppvärmd. Såhär efteråt kan jag för egen del konstatera att jag kunde ha rullat en halvtimme till i måttlig takt med små intervaller. Det kanske hade hjälpt mot den första hyperventileringen efter start även om en stor del nog var tävlingsnerver.
Vi rullade upp till start 7 minuter före och stod där en stund tillsammans med övriga tandemteam. Stämningen var god och trevlig vilket även andra runt omkring tydligen också kommenterat efteråt. Vi känner varandra, det är tävling och alla vill vinna, somliga mer än andra. Men ändå är det inga hard feelings och jag visste att jag hade Sveriges lilla men tuffaste elit emot mig.
15:47 pep startklockan för oss och vi spurtade iväg. Vi startade som tredje team och skulle bara haft team Zebastian & Tobias bakom oss. Men på vägen ut mötte vi Henrik ochSimon bara efter någon minut då dom verkar ha fått något haveri. Jag tänkte att nu har jag ändå guldchans eftersom jag trodde att man inte fick starta om i SM. Senare fick vi veta att dom startat om 4 minuter efter oss.
Banan hade omtalats som väldigt kuperad. Kartan sades visa runt 100 meters stigning under banans 30km, men min GPS visade 171 höjdmeter efter loppet. Så banan var mycket riktigt kuperad. Många sega motlut.
Men det gick ändå fort ut till vändpunkten efter 15,21km. Vår mellantid blev 21:08 minuter vilket gav en medelhastighet på 43,34km/h. På vägen hem gick ungefär 25 sekunder långsammare vilket gav ett snitt på 42,44km/h. Svårt att veta om det var min trötthet eller om det var tyngre på vägen hem eller en kombination. Vid något tillfälle under vägen tillbaka var det någon som skrek snett bakom mig. Först ttrodde jag att någon av teamen Hernik eller Zebastian kommit ikapp oss. team Mattias hade vi kört om på utvägen i alldeles för hög fart för att det skulle kunna ha varit dom. Men inget tandemteam fräste om oss och jag förstod att det var en flaggvakt eller funktionär som skrek och hejade på oss.
Under den sista milen började jag känna mig rejält mosig i benen. Marcus skrek på mig ibland för att peppa vilket gav nya krafter en stund. Jag brukar alltid känna en stund efter ett tempo, att det där var väl inte så tungt, jag hade kunnat köra bättre. Det tänkte jag på när jag pumpade på allt jag hade. Min spinningtränares mantra ”tryck, dra, tryck dra” i huvudet.
Andningen som var närmast hyperventilering första milen hade stabiliserat sig och kroppen började, som vanligt, kännas bättre på hemvägen. Jag skulle så gärna vilja ha den känslan vid start istället och det måste hänga på uppvärmningen. Det började gå att trycka igen lite bättre och jag satsade verkligen rubbet, mån om att inte känna att jag skulle ha kraft kvar i mål.
När vi äntligen rullade över mållinjen kände jag mig helt slut. Jag hade sus i öronen och hade helst velat slänga mig på marken. Istället fokuserade jag direkt bakåt och höll tummarna för att mina motståndare skulle dröja riktigt länge i mål, men då man inte startar samtidigt är det omöjligt att veta utan tidtagning vem som vunnit.
När team Zebastian rullade i mål meddelade speakern att han rullade in som tvåa hittills. Efter ytterligare några minuter rullade team Henrik och team Mattias upp på målrakan och då var jag sjukt nervös.
Jag blev faktiskt väldigt besviken när speakern sa ”och vi har en segrare, Henrik rüffel!” Tiden meddelades till 42:33 jämfört med min tid som var 42:45. 12 jädrans sekunder skiljde oss åt. Jag tänkte; bara 20–30 extra tramptag så hade det kanske varit jag som vann!
Efter målgång dröjde det inte så lång stund innan det var dags för prisutdelning. Vår klass var sist upp på prispallen. Den värsta besvikelsen hade runnit av mig och jag kände mig mer stolt över att bara ligga 12 sekunder efter så duktiga cyklister.
12 sekunder, 12 ynka sekunder… Hade jag kunnat göra mer? Definitivt och det är nog det som stör mig mest. Jag gjorde allt jag kunde idag, men jag har inte gjort allt jag kunde innan. Min möjlighet till utomhusträning har varit i princip obefintlig förutom de motionslopp vi kört. Men det har varit långdistans och inte tempo/intervallträning. All annan träning måste jag klara på egen hand, inomhus på min cykeltrainer eller mitt löpband. Där har motivationen brustit. Jag har inte förmått mig tillräckligt mycket. Känslan av att det ändå är meningslöst har varit påtaglig. Att jag idag kör med en pilot på elitnivå är ett undantagsfall och inget jag kan hoppas på ska bli mer regel än undantag. Mina stadiga piloter till lika komisar, har sina jobb, familjer och träning och dom har inte heller samma målsättning som jag har; att nå landslaget. Dom hjälper mig på vägen men har inte framför allt tiden som krävs, det har vi alltid varit på det klara med.
Allt detta sammantaget med den nästan hopplösa jakten på piloter med anslag på nätforum, i cykelaffärer och sporthallar, har gjort mig låg och fått mig att känna att jag givit mig in på att klara av något jag inte helt själv råder över. Idag hade det spelat stor roll om jag varit duktigare. Idag låg begränsningen hos mig och inte hos mig och min pilot. Idag hade det helt klart givit ett SM-guld men ändå inte givit mig en plats i landslaget då jag ändå inte haft någon pilot att fortsätta tävla med på den nivån.
Så visst hade jag kunnat och velat vara bättre idag. Det är ingenting att göra något åt nu, så jag gläds ändå åt, att under nuvarande förutsättningar dels fått köra med en pilot på elitnivå och ändå visat att det trots detta, inte skiljde speciellt mycket.
Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Tävling, SM, Sollerön, Mora