Smälta intrycken

Idag vid den här tiden skulle vi antagligen nått Smygehuk i någon form av utmattning. Istället har jag redan varit hemma ett par dygn nu och givetvis känner jag mig besviken och ledsen eftersom det var på grund av mig som vi avbröt utmaningen.

Jag ska inte säga att jag är överdrivet knäckt över det här misslyckandet. Det är egentligen ingen stor grej att försöka sig på något och inte lyckas. Det som känns mest tråkigt är allt arrangemang runt omkring före till ingen nytta. Ett års planering, engagemanget av sponsorer, alla kostnader i resa och alla engagerade personer i vår följebil.

Men det är klart att det väcker en del tankar. Ni anar inte vad en natt innanför polcirkeln kan generera. :)

När jag gick in för det här för ungefär ett år sedan, var min största fundering hur jag skulle få till tillräcklig träning för en sådan här utmaning. Jag har nästan varit uteslutande hänvisad till egen träning inomhus och bara kunnat cykla ute på riktigt vid några motionslopp och träningstillfällen. Övriga i vår lilla grupp har kunnat sticka ut på små turer precis när det passat dom. Jag har bara min trainer och mitt löpband, men ingen vettig människa kan förmå sig till annat än kortare pass på en statisk trainer. Själv brukar jag utan större problem kunna motivera mig en timme åt gången, men där går gränsen.

Ändå så tror jag att jag varit tillräckligt tränad inför det här. Visst, ett antal flera långpass hade inte skadat. Det största problemet var ändå rumpan som tog stryk av en felaktig sadel. Det är något som måste provas ut under många timmars cykling och inte under någon timme inomhus eller ens ett varv runt Vättern.

Jag känner mig mer själsligt trött efter det här misslyckandet. Under de snart tre år som cyklingen varit mitt fokus har jakten på piloter och regelbunden träning varit ganska energikrävande. Jag känner att jag har provat allt från anslag i cykelbutiker och sporthallar till efterlysningar på nätet, olika forum och cykelklubbars Facebook-sidor. Allt i stort sätt till ingen eller väldigt liten nytta.

Mitt stora mål har varit att nå det svenska paracykellandslaget. Det har varit roligt att tävla och även om min önskan att få åka till Paralympics i Rio nästa år var lite överdrivet optimistiskt, så hade det varit roligt att få tävla utomlands åtminstone.

Men utan piloter med samma ambitioner och på rätt nivå börjar det kännas lönlöst och motivationen att träna själv inför något som ser meningslöst ut har sjunkit.

Nu ska jag ta några veckor till att fundera på vart jag vill framöver och vad jag ska lägga energin på framöver. Att jaga efter något som inte tycks möjligt att nå lockar bara fram frustration och sorgen inom mig. Sorgen att ständigt verka vara beroende av andra för för att genomföra det jag brinner för. Under Paracykel SM 2015 kände jag att jag hade något att komma med. Med en inlånad elitpilot gick jag i mål endast 11 sekunder efter den svenska eliten i tandemcykling. Men piloten ställde upp enkom för detta tillfälle så efteråt stod jag på samma punkt som tidigare.

Jag försöker att inte oroa mig längre för saker jag inte har kontroll över och heller inte lägga ner energi på saker jag inte kan styra. Det är inte så lätt. Speciellt inte i detta fallet när det gäller något som jag så gärna vill göra. Men att bränna ut sig till ingen nytta drabbar bara mig. Att resa land och rike runt och också lägga ner en massa pengar på något som inte kan ge något är inte heller speciellt konstruktivt.

Så kanske blir det att ta ett steg tillbaka, cykla mina motionslopp med mina glada kompisar när det ges tillfälle och fortsätta träna för hälsa och välmående. Frågan är bara vad jag ska hitta på istället? Det är väl något jag får ägna min semester och ledighet åt.

POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.