Flickorna på andra sidan staketet

Ibland bara kommer minnen från mycket länge sedan, utan anledning som det verkar. Det kan räcka med en röst, en lukt, EN SÅNGTEXT, några ord mellan bekanta så finns de bara där. Hela eller fragment av händelser för mycket länge sedan.

Idag handlade det om tåg. Den där speciella lukten som järnväg ger ifrån sig. Det luktar tjärade slipers, speciellt varma sommardagar. Ljudet av långfärdståg och lukten av järnväg inger en ödslig och sorgsen känsla i mig som jag ibland har svårt att sätta ord på. Stannar jag upp och tänker så vet jag varifrån den kommer.

Tomtebodaskolan i Solna; där gick jag mellan 1980 och 1984 i årskurs 1–4. Huset finns kvar men skolan är stängd sedan nästan 30 år tillbaka. Det gamla huset från sent 1800-tal som rymmer så många historier och människoöden alldeles invid järnvägen och postterminalen i Solna. Jag vet inte hur många spår som passerar där, men det är ganska många. På min tid bodde vi elever i elevhem några hundra meter från skolan. Det var ganska modernt med dubbelrum och elevhemsföreståndare i åtta hus istället för sovsalar med pojk- och flickavdelningar.

Långt innan jag själv kunde sätta ord på vad som var fel med mig, eller snarare min omgivning, gick jag där mellan skolbyggnaden och elevhemmen. På ena sidan skogen och på andra sidan dom oändliga spåren och tågen som ständigt passerade. Ljuden av gnisslande räls, sprakande kontaktledningar, den där speciella lukten av elektricitet, brända bromsar och tjäare slipers. Det fanns händelser som lättade mörkret och ensamheten.

Jag och Daniel delade rum och lekte väldigt mycket. Ett sidominne från när Daniel opererade halsmandlarna på Karolinska sjukhuset och några av vännerna besökte honom på salen. Det var på den tiden man låg inne en vecka för minsta lilla grej. Det var stort att få lämna skolans område och komma utanför grindarna ut i den stora världen.

Grindarna ja, vid elevhemmen fanns staket ut mot gatan utanför, Fogdevreten. Där fanns stora gallergrindar i stål med en tung tvärslå för att öppna dom. Grindarna var alltid stängda men inte låsta. Det gick att gå ut på parkeringen utanför. Vi gjorde det ibland men det var väldigt förbjudet. Uppe vid skolbyggnaden fanns också staket men de två ingångarna från gatan hade grindstolpar men inga grindar. Där var det inte alls lika spännande att gå ut.

Barnen bodde i närheten. Om det var samma gata eller en bit bort har jag glömt. Dom första dagarna lekte vi genom staketet. Trots att grinden fanns där alldeles intill lekte vi av någon anledning genom staketet. Vi fick inte gå ut och dom fick inte komma in. Deras mamma bjöd hem oss och fick till slut godkänt av elevhemspersonalen. Vi lekte ute, saft och bullar i ett vanligt kök. Det var så stort att träffa människor utanför skolans område som inte var hemma.

Därefter lekte vi regelbundet. Jag minns egentligen bara att jag och Daniel fick gå hem till dom en gång. Därefter skedde besöken hos oss, men jag är inte riktigt säker på att det var så. Besöken fick bara ske en bestämd dag var annan vecka. Sådana idéer hade man på den tiden. Det fick kanske inte bli för ofta, ingen vana, vad vet jag.

Jag undrar ofta vad sådana människor blev av. Jag är inte ens säker på att jag minns deras namn längre. Mamma Helene, Tina och Mari? Jag kan blanda ihop dom med senare episoder i livet.

Allt på grund av doften av tjärade slipers och tåg.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.