Tänk att en löprunda…

Tänk att en löprunda runt Kungsholmen en fredagseftermiddag efter jobbet kan göra så gott för själen! Jag har läst att en timmes hård löpning utsöndrar lika mycket endorfiner som 10mg Morfin fast helt på naturlig väg istället för kemisk.

Och det funkar verkligen. Innan det är dags att byta om och min ledsagare Peter ska komma radar ursäkterna varför jag ska hoppa över just idag upp sig på en lång rad och dom är många, många fler än anledningarna till varför jag ska träna. Jag har väl egentligen först nu förstått hur djupt ner i deppgropen jag föll i sommar när jag tvingades inse att min satsning att bli elitcyklist inte fungerar, åtminstone inte under rådande omständigheter.

Men så fort jag gick in i personalens duschrum för att byta om, den där lukten av träningstvättmedel och liniment så började jag tänka att jag lika gärna kan göra det och att solen faktiskt skiner ute.

Vår rutin inför löpningen är alltid den samma. Den korta ledsagarlinan vi har mellan våra handleder, ut på gatan och stå där en stund för att våra träningsklockor ska hitta GPS-sateliterna och sedan börjar vi springa. Fleminggatan, Fridhemsgatan ner mot Karlbergskanalen, ner för trapporna och vänster ut på promenadstråket längs vattnet. Lukten av Mälaren, ljudet från båtarna och alla massor av människor gör att jag nu helt undrar varför jag tänkte som jag tänkte innan. Löpare, mammor och pappor med barnvagnar, hussar och mattar med hundar kryssar vi mellan när vi påbörjar vårt varv runt Kungsholmen.

Formen är inte som den var i våras ännu. Gunget runt magen som min svacka kostat stör mig lite. Peter springer lätt och pratar på bredvid medan min puls och andning stiger. De första fyra kilometrarna smärtar det i vader och benhinnor, men sedan släpper värken och stegen blir lite lättare och längre igen. När vi springer längs vattnet på andra sidan mot Stadshuset börjar det kännas skönt i kroppen. Det naturliga Morfinet i kroppen har börjat verka och lyckoruset sprider sig även om pulsen är hög och andningen lite för tung.

Det är mycket folk ute idag när Stockholm bjuder på ytterligare en otroligt vacker dag. Vi måste anpassa tempot för alla människor vilket gör att det inte blir något riktigt flyt i löpningen. Jag förklarar för Peter att det inte gör något alls. Efter alla år inomhus på löpbandet med fantasin och dagdrömmarna som enda sällskap så känner jag mig bara vanlig och normal bland alla andra. Det blir också lite intervallliknande träning och ger mig små tillfällen att återhämta mig när vi saktar in för mötande människor.

När vi svänger vänster och fortsätter tillbaka mot Karlbergskanalen känner jag mig så nöjd! Solen skiner, kroppen svettas och fettet runt magen brinner och det kan inte bli så mycket bättre. Nu finns bara vägen framåt och tillbaka. Tillbaka till Fleminggatan och tillbaka till motivationen.

Andra bloggar om: , ,

Posted from Stockholm, Stockholms län, Sweden.

Kommentera