Det var hösten 1995 och jag var 22 år. Jag var inte speciellt onykter även om jag och ”Greven” varit på lokal och svingat några bägare. Däremot var klockan mycket. Krogarna med 5-tillstånd hade stänkt och vi var på väg hem från city. Av någon anledning hade jag lämnat ledarhunden hemma. Antagligen hade vi varit på stökiga ställen och hunden fick vila hemma. Jag hade vid det laget varit ledarhundsförare i två och ett halvt år redan och var märkbart sämre på att använda den vita käppen. Det och inverkan av några öl och bristande fokus var nära att kosta mig livet den natten.
Jag och ”Greven” hade hittat en ny bekantskap på krogen vi gjorde sällskap med. Vi skrattade och stojade ner på T-centralens gröna linje mot Farsta. Jag följde perrongkanten med vita käppen precis som vanligt. Nära tunnelbanan skärpte jag mig alltid även med några pilsner i kroppen.
När tåget hördes borta i tunneln gjorde jag som alltid, släppte perrongkanten och tog tre steg in på perrongen bort från spåret. Tåget kom farande och stannade och öppnade dörrarna. Det var dom där gamla tågen med mellanrum mellan vagnarna man bara ser ibland idag.
Jag hamnade mellan två dörrar och började följa kanten och tåget för att komma till nästa dörr. Den här sekvensen kommer jag ihåg som om den var igår. Mina vänner säger något till vänster om mig, tåget är till höger. Jag vänder mig lite åt vänster för att svara samtidigt som min hörsel uppfattar ett tomrum till höger som jag genast tolkar som dörren in i vagnen. Fortfarande pratande med mina vänner tar jag ett steg åt höger för att kliva in i vagnen och känner hur blodet fryser till is när marken försvinner under fötterna.
Jag faller ut åt höger, landar med sidan av bröstkorgen tvärs över kopplingen mellan dom båda vagnarna och där blir jag hängande åtminstone med en fot kvar på perronggolvet. Jag ligger helt utsträckt, hör brummandet från tåget och pysandet från lufttryckssystemet och känner lukten av varm tunnelbana och elektricitet. Jag tänker att jag har ansiktet mindre än en meter från skenan med starkström och tippar jag över landar jag rakt över skenan.
Det känns som om jag blir hängande där en evighet. Jag tänker att ”nu åker tåget iväg och jag åker ner mellan vagnarna!” Min kompis Greven som själv är blind uppfattade nog aldrig vad som hände. Jag säger ”hjälp för fan!” och sträcker en hand mot perrongen. Någon, förmodligen vår nya bekantskap tar tag och rycker upp mig på perrongen igen. Snabbt springer vi in genom dörren in i vagnen och tåget far söderut. Hela förloppet tar mindre än 20 sekunder. Jag uppfattar inte att någon säger något, allt förutom tåget är helt tyst. Det kan vara i mitt huvud eller alla resenärer som tillfälligt blivit helt tysta både på perrongen och inne i tåget.
Kallsvetten rinner längs ryggraden och vi sitter tysta länge. ”Fy fan” upprepar jag flera gånger tyst för mig själv, det finns inte så mycket annat att säga. Om jag varit det minsta onykter tidigare, är kroppen nu urblåst på varje promille och den rädsla jag känner lång, lång tid efteråt går aldrig att beskriva.
Även om mitt snabba liv inte riktigt skulle ta slut där och då, så var det en väckarklocka. Jag insåg att detta var andra gången jag varit så fruktansvärt nära döden och även den första gången var det på grund av tåg. Ena gången var det trötthet och andra gången alkohol som bidrog till bristande uppmärksamhet.
Många år senare får jag en plötslig flashback på T-centralen. Jag är utan ledarhunden av någon anledning och kommer med tunnelbanan. Jag ska ta mig upp två perronger för att möta ledsagare vid spärrarna. Mitt på den övre perrongen kommer tåg på båda sidorna om mig samtidigt. Det slår ut min hörsel och jag blir vimmelkantig och osäker på vart på perrongen jag befinner mig. En känsla av att båda tågen drar mig till sig. Det var i modern tid så taktila markeringar i golvet vid perrongkanterna fanns och jag visste att jag inte var nära någon av dom. Men allt blod försvann ur huvudet och jag började vackla. Antagligen såg jag skräckslagen och blek ut, för genast kom en kvinna fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag tog tacksamt emot hjälpen upp och bort från tågen.
Jag skickade alla varma tankar i världen till mina vackra, fina, duktiga ledarhundar som varje dag hjälper mig i den här miljön. Med hunden vid min sida känner jag mig aldrig rädd och osäker, aldrig någon oro eller rädsla för att plötsligt trampa luft eller hamna för nära ett förbrukande tåg. Jag bestämde mig för att aldrig mera någonsin åka tunnelbana ensam utan hunden vid min sida.
Andra bloggar om: Tåg, Pendeltåg, Tunnelbana, , Synskadade