Morret från avgrunden på Östermalmstorg

Idag fick jag frågan av en färdtjänstchaufför om våra ledarhundar är tränade att försvara oss. Han var genuint intresserad och ställde flera andra bra frågor. Men just denna fråga väckte ett gammalt minne som fortfarande sänder värme och kärlek i själen av blotta tanken.

Jag svarade honom att våra hundar inte är skyddstränade. En sådan träning skulle kräva mer av oss förare och ser man inte skulle missförstånd och olyckor lätt kunna hända. Vi rör oss bland folk så mycket med våra hundar så det skulle aldrig fungera tror jag. Men samtidigt, ingen vet vad som skulle hända om ett skarpt läge uppstod.

Jo jag fick veta åtminstone med min första hund Farris. Sommaren 1993 kom han till mig och under åren fram till han gick bort 2001 vandrade vi många mil samman. Han var lugn och stabil, kunde jobba hur länge som helst och hade ett otroligt bildminne. Hade vi gått en sträcka en gång, kunde vi återvända flera år senare och han minns fortfarande hur vi skulle gå.

Det enda som kunde få honom riktigt glad var vatten. I åsynen av en plats där man kunde bada började han gny väldigt ljudligt. Annars var andra hundar och andra människor honom ganska likgiltigt.

Det var en perfekt första hund. Vi vidgade våra vyer varje dag och han visste precis hur allt fungerade i Stockholm. hissar och rulltrappor, svängdörrar, snurrdörrar och skjutdörrar, pendeltåg, tunnelbanor och bussar och biljettspärrar. Han var med mig överallt, på bio, teater, konserter, restaurang och krogar, vi åkte Waxholmsbåt, flög och åkte långfärdståg. Han bara jobbade på och gav mig för första gången i livet en stark känsla av frihet och självsäkerhet.

Vi levde ett oregelbundet liv dom första åren. Det blev många nattliga turer med kommunala färdmedel. Jag reflekterade aldrig över att något kunde vara farligt eller förenat med risker.

En natt hösten 1994 var vi på väg hem från en bjudning hos en kompis. Jag skulle ta sista tåget från Östra station ut till Åkersberga och stod på Östermalms Torg för att byta tunnelbanelinje för att komma till Tekniska Högskolan. Klockan var ungefär två på natten och stationen låg nästan öde. Jag ställde mig på min norrgående perrong för att vänta på tåget och där fanns ingen annan i närheten. Det luktade tunnelbanestation, smuts och gammal berggrund som vanligt.

På andra perrongen en bit bort hör jag att ungdomar pratar men fäster mig inte alls vid det. Farris ligger vid min vänstra sida som vanligt och jag känner mot mitt ben att han har huvudet lyft och ligger och tittar sig omkring. Jag känner mig helt lugn och har tankarna på annat håll.

Jag hör stegen en bit bort till höger om mig. Jag hör att samtalet på andra sidan perrongen har upphört och det är tyst. Bara det där surrande ljudet från någon transformator på stationen.

Stegen är långsamma och lite släpiga och närmar sig sakta. Jag reflekterar fortfarande inte över att någon fara hotar. När stegen är ganska nära, kanske 5 meter hör jag att personen går emot mig och inte en bit bort för att gå förbi. Min hund vänder huvudet åt höger, jag känner det alldeles tydligt mot mitt ben. Min hund drar djupt efter andan så det låter som en snarkning med öppen mun. Det är ett djupt andetag, någon sekunds paus och sedan kommer ljudet jag aldrig hört honom avge tidigare. Det är ett morr som kommer från själva berggrunden, och inte från den lilla svarta Labradoren vid min sida. Ett morr som gör mig fascinerad snarare än rädd.

Stegen till höger om mig upphör tvärt och personen blir stående någon sekund. Min hunds huvud är vridet åt det hållet hela tiden. Sedan avlägsnar sig stegen i snabbare takt tillbaka till andra sidan perrongen och det lågmälda samtalet återupptas.

På tåget hem mot Åkersberga funderar jag på vad som hände och kunde ha hänt. Någon sorts rädsla i efterhand infinner sig och jag kan inte sluta klappa min fina, fina hund som dagligen hjälper mig och som inatt säkert räddade mig från något sorts obehag.

Kanske var det bara någon som ville fråga om jag behövde hjälp, om jag hade eld eller om vägen någonstans. Jag vill alltid tro gott om folk och har trots mitt aktiva liv nästan aldrig haft anledning att omproöva den tron. Men den här natten tror jag min hund tolkade situationen rätt. Han hade inte morrat åt någon med goda avsikter. Så många människor som då dagligen kom fram för att berömma hunden eller fråga om vi behövde hjälp. Nu visste han att det inte var samma sak längre.

Jag vet fortfarande inte vad som hade hänt om denne någon rört mig eller fortsatt sitt uppsåt. Morret hade nog inte avslutats med en slik på handen och viftande svans, det är jag säker på.

Jag har aldrig råkat ut för något liknande under mina 22 år som ledarhundsförare förutom denna enda gång.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.