Maktlös

Det går inget vidare. Allt går åt fel håll och jag känner mig så maktlös och misslyckad. Sedan rättegången då vårt barn dömdes för ringa narkotikabrott fanns ett litet hopp att detta skulle vara en vändning och ett uppvaknande. Men som den cyniska människa jag är av födsel och vana, kände jag ett kallt, sorgset tvivel redan på väg ut ur rättssalen. När barnet gled iväg med dom övriga förrövarna var det som en stark känsla av att barnet gled ifrån oss. I valet mellan trygghet och föräldrar ställt emot spänning, tuffa killar och droger så är det svårt att vinna. Så är det ju ofta bland gamla och nya missbrukare. Valet mellan mat för dagen och omsorg av sina barn eller mera sprit så vinner alltid spriten.

Kalla det intuition eller bara vanlig misstänksamhet, men när barnet förra veckan åkte in till stan flera gånger ringde larmklockorna. Det kan tyckas oskyldigt att åka in till Stockholm city en vardag, men gör man aldrig det och plötsligt två gånger minst på en vecka så kände jag direkt att det var farligt. Här hemma kan man fixa röka och tabletter, i stan kan man fixa andra och tyngre grejer.

När helgen inleddes klagade barnet över hicka som varat en hel dag. Något jag läst dök upp i minnet. Vanlig hicka beror på en irriterad andningsmuskel enligt hicka.se och har man hicka flera timmar råder man att man ska kontakta sjukvården då det kan vara tecken på flera allvarliga sjukdomar.

men söker man på ”hicka droger” hittar man lätt det jag kände igen. Flera trådar på Flashback forum vittnar om hicka som en konsekvens av användning av droger. Bland annat denna som talar om hicka vid användning av bensodiazepiner. Dagen efter sluddrar barnet som om jag skulle sänkt en hel flaska vin på egen hand, utan att lukta det minsta alkohol.

Igår föll bomben ner. En annan mamma vars barn ingår i samma umgänge hade fått svar på drogtester vilket visade att barnet hade spår av Kokain i blodet. Allt föll plötsligt på plats med besöken i Stockholm city. Vi försökte få vårt barn till Maria Ungdom för test men barnet vägrade.

Droger framkallar olika känslor hos mig. Samma skit, olika namn på ett sätt, men på ett annat kan man tänka att prova att röka och ta tabletter har många gjort utan att trilla dit. Det är inte bra och grymt farligt, men i min värld som drogernas billiga vinfylla. När mitt barn erkände att man provat Kokain spred sig en kyla i kroppen jag inte känt på länge. Det kändes som ett vägskäl man bara inte får passera. Jag undrade hur fan det kan komma sig att man ”provar” så tunga grejer i så unga år och så ”tidigt i karriären”? Koks är farligt men det är också betydligt dyrare än andra droger och det måste finansieras på något vis. Den tanken gör att skräcken slår ännu hårdare klor i mig. Finansiera droger finns flera dåliga sätt att göra.

Jag släppte allt och ringde vår kontakt på Socialtjänsten. Jag sa som det var, vi har starka skäl att mistänka att vårt barn har använt Kokain, vi misstänker att det kan finnas droger hemma efter ett konstigt kompisbesök på måndagsmorgonen och nu måste vi få hjälp eftersom allt håller på att gå åt helvete på riktigt. Vi har ingen bil, ingen förmåga att få vårt barn till test och vård, så vi behöver hjälp nu!

Beskedet var samma som tidigare, ingen ansvarig är beredd att fatta något beslut om tvångsåtgärder ”i nuläget”. Mottagningen där vi bor har inga tider så det vore ju bra om vi kunde åka in till maria Ungdom. Om barnet vägrar följa med finns inte mycket att göra. På min fråga om jag kan eller bör kontakta polisen eftersom jag misstänker att det finns droger hemma om så för eget bruk, mest för att få lite action, blir svaret undvikande med innebörden att det kanske inte är den bästa lösningen.

En trötthet och maktlöshet drabbar mig och huvudvärken kommer som på beställning. Jag har ett omyndigt barn som dessutom gör olagliga grejer men det finns ingen hjälp att få än på länge. Allt måste bli mycket värre först innan man eventuellt kan göra något och då är barnet myndigt och gör ändå som det vill.

Imorgon har vi ett möte med socialtjänst och drogmottagning där barnet ska närvara. Det känns så otroligt meningslöst. Om barnet vill knarka så är det fritt fram och om barnet lämnar felaktiga urinprover eller helt uteblir trots dom i Tingsrätten, finns ingenting man kan göra åt det annat än att notera det. Själv har jag redan ”noterat” problemet…

Vad är då meningen med den här utredningen och besöken som aldrig blir av? Om någon vill ha hjälp att sluta får man det, men om man inte vill så är det fritt fram. Det är den tydliga signalen ungdomarna får och det är den signalen jag som förälder får. Två gånger har vi sökt hjälp de senaste två åren och inte ens när Kokain finns med i bilden finns det inget riktigt man kan göra åt saken.

Mitt problem är också att jag har märkt under den här tiden, att jag inte är rustad som förälder för detta. Jag har en uppväxt och erfarenhet som teoretiskt borde vara nyttig men som bara ligger mig i fatet just nu. Jag klarar inte av missbrukarens lögner och löften. Man lovar att det aldrig ska hända mer, ber om hjälp och skäms. Men så fort det är gjort, springer man iväg och petar i sig något nytt. Det låser sig känslomässigt. Jag skriker och bråkar inte, jag blir tyst och helt tom på ord och vet verkligen inte vad jag ska säga. Andra föräldrar skulle ha pratat och pratat men jag klarar det inte. Jag är inte psykolog, men det känns som om jag inte klarar av besvikelserna som följer. Dom kommer ju ändå.

Men jag erkänner villigt, jag är inte rustad för detta och jag klarar det inte. Jag vet inte hur man tävlar mot droger och kriminella. Därför bad vi om hjälp och jag trodde faktiskt att samhället kunde ge den hjälpen. I synnerhet när det finns en vuxenvärld som är ordnad och har viljan. Men det verkar inte fungera så. Allt bygger på frivillighet. Till och med det som kallas slutenvård. Vill barnet inte så går det inte.

Nästa steg blir att tänka på säkerheten och tryggheten för dom andra barnen. Familjemedlemmar är rädda för barnets lynniga humör och som bara kommer och går utan att säga något eller skrika. En snedtändning på grund av något skit man petar i sig, vad händer då? Egendom när behovet av pengar blir för stort, vad händer då? Jag skulle vilja sätta hårt mot hårt. Stanna här och lägg av med knarket eller dra härifrån. Ett sådant ultimatum kräver att man är beredd att ta konsekvenserna. Är jag det? Beredd att barnet väljer det andra livet och försvinner ut på gatorna? Då blir det mitt fel.

Allt är ändå mitt fel oavsett hur det blir.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Kommentera