Velothon Stockholm 2017

Inför årets upplaga av Velothon Stockholm hade jag som vanligt velat slå förra årets tid, förutsatt att väder- och vindförhållandena var gynnsamma. Men jag kände när det närmade sig start att planen kanske skulle få revideras. Jag och min pilot har inte fått till särskilt många träningspass tillsammans den här säsongen och ingen av oss har kört särskilt många träningspass med längre distanser.

För egen del som tränar till 99% inomhus, är det svårt att få till motivationen att sitta längre än 1,5 timmar på trainern. Sedan börjar den väldigt statiska miljön och sittställningen påverka.

Men Velothon Stockholm är ett av dom bättre loppen med ett fantastiskt arrangemang och en suveränt trevlig och varierande bana, så det är ändå alltid lika roligt att köra.

Klockan ringde 05:50 och det dröjde en stund innan jag förstod varför den ringde. Jag reste mig ur sängen inställd på att åka till jobbet och det tog några sekunder att ”vakna till” och inse att det var söndag och cykling. Och som vanligt inför sådana här händelser sover jag ganska oroligt, mest rädd att försova mig. Jag sover ryckigt under natten, men just när klockan ringer har jag alltid lyckats somna.

Allt var förberett för att minimera stress och risken att glömma något. Frukosten bestod av risgrynsgröt som är svår att få i sig i den mängden vid den tiden på morgonen. Sedan återstår bara att smörja benen med liniment och… ja… rumpan med lite Medevisalva, kontrollera att GPS, pulsband och hjälm är med.

Väl inne vid start har vi knappa 15 minuter på oss. Det är OK så länge allt flyter, men lite kort om tid annars. Men idag gick det bra. Vi hittar våra kompisar i startfållan och behöver inte stå så länge så att man hinner börja frysa. Det var inte ens kallt idag och jag tar av vindjackan innan vi rullar iväg.

Känslan är alltid densamma, god stämning och grupp efter grupp som rullar iväg. Snart är det vår tur att ligga där mitt i en stor grupp och rulla ut mot ett antal mil.

När starten går kommenterar vi någon som står vid vägen alldeles efter start för att laga punktering. Vi säger att det är surt att råka ut för redan nu. Bara några minuter senare längs Ringvägen får vi punktering på framhjulet, det är lite udda. Vi rullar åt sidan och en trevlig funktionär ansluter och hjälper oss lite. Nu är det vi som står här längs vägen bara någon kilometer från startfållan och grupp efter grupp rullar förbi tills det inte kommer några fler.

Jag har fått viss rutin på att byta slang men har bara en handpump. Men snart rullar vi på igen och då finns ingen bakom oss. Vi är helt sist iväg i hela Velothon Stockholm. Funktionärerna har till och med börjat släppa på trafik när vi kommer farande ner i Södra Länken. Behöver jag förklara hur det känns? :)

Det dröjer en liten stund innan vi kommer ikapp dom sista cyklisterna. Vi jagar på och passerar många även om det bitvis är svårt att köra fort på grund av vägarna och oordnade grupper av cyklister som fladdrar över vägbanan. Det är egentligen först när vi kommer till Brandbergen som det börjar bli glesare framför och vi kan börja köra lite mer fritt. Men då har jag nog dragit på mig lite mjölksyra och dessutom krampkänning i ena benet. En del i det är kanske att jag inte vilat dagarna innan loppet som jag borde. Men det blir säkert också ett stresspåslag när man vill jaga ikapp. Men 15 mil är en ganska lång sträcka att jaga på och även minutrar tar lång tid att jaga ikapp. Och nu är vi minst 10 minuter bakom vår grupp. Det kommer ta mil att ta igen.

Det är här vi drar ner ambitionsnivån. Vi måste orka hela loppet och vi är inte tillräckligt tränade för att ligga och köra fullt solo i flera timmar. Så här långt bak finns inga grupper att köra med då vi fortfarande passerar dom som ligger i ett lägre tempo. Ett tag lägger vi oss bakom grupper som kör runt 30km/h för att vila oss lite, men så fort det blir platt och fritt så blir det för långsamt för oss och vi ligger ensamma igen.

Vi ligger ensamma större delen av vägen ner till Nynäshamn och slås av att alla stora grupper är borta. Vi passerar mest enstaka cyklister eller mindre grupper. Dom andra ligger fortfarande för långt fram.

Vi tar korta pauser på varje depå vid Årsta Havsbad och inne i Nynäshamn för att sträcka på benen och fylla på vatten.

När vi vänder i Nynäshamn och är på väg hemåt igen blir terrängen mer kuperad en stund genom Stora Vika och Sorunda. Ett par rejäla backar som vi känner att vi får kämpa med idag. Jag minns förra året då vi gled upp för samma backar med en knappt märkbar pulsökning, så skillnaden är stor i år.

Vid den näst sista depån vid ca 12 mil hittar vi Patrick från vårt gäng som släppt dom övriga och vi rullar vidare tillsammans. Nu blir det lite lättare och aningen plattare igen, men också kroppen började svara bättre. Krampen i ena benet försvann och pulsen låg stabilt även i motluten. Det var så jag hade velat känna från start.

I Handen stod våra familjer och skrek på oss och sen var det bara att slita dom sista 20 kilometrarna in mot mål. Sträckan in till stan är både knixig och guppig av dålig asfalt. Vi tog ett sista kort depåstopp i Länna.

Liljeholmsbron, Hornsgatan och slutsporten längs Ringvägen i mål kändes bra. Vi rullade i mål på 5:04 officiell tidtagning och det kanske jag inte är helt nöjd med. Men efter förutsättningarna ett bra träningspass. Det blev som vanligt kaffe, kycklingsoppa och vila i gräset en stund innan vi på lite vingliga och stela ben tog oss upp och iväg till pendeltåget.

Vädret var perfekt, funktionärerna glada och trevliga och ungdomarna som hjälpte till i depåerna var väldigt glada och taggade. Särskilt i Älta, Brandbergen, Nynäshamn och Handen var det mycket folk ute men så klart även på andra ställen. Dom skulle bara förstå hur roligt och peppande det är med det stöden.

Jag ger åter igen Velothon ett stort minus för att det inte fanns kaffe i depåerna. Godis, banan, sportdryck och chokladbollar, men man är aldrig så kaffesugen som när det inte finns något. Och dom släta solbullarna hör liksom till på något vis. Men kaffet är viktigt tycker jag, både för värmen och koffeinet. Lite mer pyssel att hålla kaffe klart, det inser jag, men det har andra klarat.

Annars finns verkligen ingenting att klaga på. En underbar bana med stor variation både profil och miljö. Orter och landsväg, platt och kuperat och en lagom distans. Varje delsträcka hinner inte bli tråkig som det kan bli p en del andra lopp där man ser staden 2 sekunder och sedan försvinner ut i ingenting ett antal timmar och kan cykla flera mil på en och samma väg, dessutom utan att se en enda cyklist varken bakom sig eller framför sig. Här kunde det också långa stunder bli tomt och man hamnade i ”ingenting” och man undrade vart alla människor tog vägen. Men ett par tusen cyklister fyller inte en sträcka på 15 mil.

Slutligen vill jag bara säga något kort om hat. Alltså det näthat som förekom både före och under loppet i sociala medier gör mig både förvånad och ledsen. Jag har åter igen valt att inte alls lägga mig i. Ingen kan vinna en sådan strid bland tangentbordskrigare och det är nog klart som vatten att merparten inte skulle uttrycka sig så i verkliga möten. Bakom datorn kan man skriva vad som helst utan eftertanke eller minsta ödmjukhet. Och jag kan bara hoppas att dom som drev det så frenetiskt, att ni verkligen har ett bättre liv än vad det ser ut för. Sett er framför datorn och läs igenom det ni skrev och fundera över proportioner och om den energi man lägger ner på att ondgöra sig över sånt här, kanske kunde läggas på något lite bättre. Exempelvis ta cykeln en sväng? ;)

Och jag älskar verkligen alla er som istället gick ut och ropade, hejade, klappade, bankade i saker, blåste i instrument, poppade musik och slog på tamburiner. Nynäshamn vann min tävling för bästa stöd igen tätt följd av de andra orterna som istället för att vara bittra, valde att ha kul tillsammans med oss com cyklade. För vi hade verkligen skitkul mer er! :)

Vi ses nästa år!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

En kommentar till “Velothon Stockholm 2017”

Kommentera