Årskrönika 2020

Ett år har passerat och det råden väl inget som helst tvivel om att detta varit det märkligaste, mest skrämmande år min generation upplevt i och med Coronapandemin som drabbade världen i slutet av februari i år. Jag har valt att inte skriva om det alls då det finns tusen och åter tusentals artiklar i ämnet och jag har inte haft något att tillföra.

De som känner mig vet att jag är lite dystopiskt lagd. Jag har alltid känt mig säker på att det relativa lugn vi tror vi lever i kommer att ruckas endera dagen. Klimatet har varit väldigt diskuterat de senaste åren, framför allt i och med vår fantastiska klimataktivist Greta Thunberg som verkligen drog igång en stor rörelse och det inte en dag för tidigt. Snarare tvärt om, kanske lite sent.

Ett av mina favoritpoddprogram är P3 Dystopia från Sveriges Radio. De har under drygt 1½ år nu publicerat avsnitt om ytterst verkliga hot vi står inför och hur det kan se ut om dessa hot blir verklighet. De har haft avsnitt så klart om klimatet och om vattnet stiger, multiresistenta bakterier, överbefolkning, om maten tar slut, övervakning och liknande. Det är saker vi redan ser runt om oss i världen men som inte drabbat oss än.

programmet inleds alltid med en dramatisering som handlar om hur det skulle kunna vara. När Malmö översvämmas och man får paddla till sjukhuset där antibiotikan är slut och vattnet orent och liknande. Dessa dramatiseringar följt av vetenskap gör det hela så otroligt bra och begripligt.

Jag vet attmånga stoppar huvudet i sanden och tycker att det är överdrivet och framför allt händer det inte oss. Om klimatet blir lite tufft söderut så klarar vi säkert oss bättre här uppe. Men vad händer om flera miljoner klimatflyktingar börjar välla uppåt Europa, kanske beväpna sig för att få komma in i andra länder och om vi då väljer att skydda oss och våra gränser?

Jag tror att grunden är att vår välfärd och vårt sätt att leva på många sätt gått för långt och eftersom vi inte riktigt tror på eller orkar sätta oss in i allvaret och vilka konsekverna kommer att bli, äljer vi att avfärda det som överdrifter. Och det som många upplever som stora steg tillbaka – att inte längre köra bil överallt, äta annorlunda och ha ett annat konsumtionsmönster. Jag behöver bara gå till mig själv; köpa ett nytt löpband eller träningscykel, att avstå från det påverkar mitt liv väldigt negativt.

Ett av avsnitten handlade om när havet stiger. I den inledande dramatiken handlade det om en kille som skulle till jobbet men framme vid tunnelbanestationen så var stationen översvämmad med vatten och han fick gå istället. Under hösten har vi bara haft regn och blåst i Stockholm och inga soltimmar sedan slutet av november. Den 18:e december nåddes jag av nyheten att det var stopp i tunnelbanan för att det forsatt in vatten vid Stadshagen och det var totalstopp i tunnelbanetrafiken. felet kunde vara avhjälpt först ett eller två dygn senare. Ute blåste det 11 sekundmeter och regnade i sidled, +5 grader den dagen. Året 2020 går till historien som det varmaste året någonsin…

Verkligt otäckt blev det när P3 Dystopia onsdagen den 22:a januari publicerar avsnittet Pandemi. Då visste ingen vad som skulle drabba oss med full kraft bara 6–7 veckor senare. Det var kanske ingen överraskning för forskare. De flesta var väl överens om att en pandemi skulle drabba oss förr eller senare. Men timingen var otäckt perfekt.

Sedan dess har naturligtvis mycket hänt och jag tänkte inte rekapitulera året som gått. vi hade en första våg med fruktansvärt många döda och ekonomiska konsekvenser. Nu är vi mitt uppe i den andra vågen och runt 8000 döda och inga tecken på förbättring. Ett vaccin finns och man börjar redan nu vaccinera, men man hör också om muterade virus.

Arbetslivet

När pandemin kom och samhället drog i nödbromsen kan man säga att allt tvärstannade. Alla möten och besök blev inställda och det handlade mycket om att bokstavligen sitta av tiden. Jag tillhör ändå de lyckligt lottade som inte blivit permitterade så som många, många andra i andra branscher. Påverkade lär vi bli ändå när ”räkningen” ska betalas.

Men jag trivs otroligt bra på mitt jobb och med mina kollegor. Senaste månaden har jag som många andra jobbat hemifrån vilket trots allt känts bra för att minimera resandet. Just mitt jobb har inte mycket som faktiskt binder mig till kontoret och samma med min fru. Så vi har haft varsitt hörn här hemma och om man nu får tala om att trivas i den här situationen vi befinner oss i så har det här åtminstone varit bra både för vår oro och säkert hälsa samtidigt som det skyddat andra och avlastat trafiken.

Privatlivet

Det största som hänt i år är givetvis att jag blivit morfar. Vårt första barnbarn kom till världen i april i år, en glädje i allt mörker.

Jag och min familj har inte drabbats av Coronaviruset. Vi har sluppit vara sjuka och har heller inte haft det nära inpå oss. Den första tiden höll sig alla i familjen undan andra människor och undvek publika sammanhang, men allt för fort började springet i centrum och klädaffärer igen. Man måste påminna sig var dag och fråga sig om just det jag nu ska ut och göra verkligen är viktigt. Samtidigt har det varit svårt att näthandla. Har inte tiderna för utkörning varit slut så har betalsystemen krånglat eller varorna varit slut.

Träning

Ja, även träningsåret började konstigt. Planen var att springa Stockholm Marathon och en satsning hade påbörjats, men allt sådan kom av sig när evenemang efter evenemang ställdes in. Det bidrog väl till att det här träningsåret inte går till historien som det mest produktiva. Nu får man väl se om det blir några nya satsningar för min del. Även om Stockholm Marathon 2021 blir av så har jag inte förberett mig för det, så det blir kanske i framtiden.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.