För över ett år sedan tappade ett av barnen nycklarna och så klart vet man aldrig exakt vart man förlorade dem, men på tunnelbana eller pendeltåg var mest troligt. Veckorna gick och vi hoppades att nycklarna skulle komma till rätta. Men vart efter tiden gick sjönk hoppet.

I februari i år tappade nästa barn sina nycklar i en pulkabacke. En klasskompis hittade dem men istället för att ge dem direkt påstod han att han lade dem på postlådan.

Tiden gick men inga nycklar kom. Men för två veckor sedan ringde säkerhetsföretaget och meddelade att man fått in nycklar och ämnade sända dem med rekommenderat brev. Idag kom avin och nycklarna hämtades ut.

Det som var mest förvånande var att det inte var nycklarna som tappades bort i februari. Det var nycklarna som varit borta över ett år som plötsligt kom till rätta. Väldigt tydliga kännetecken så inga tvivel råder. Det är inte utan att man blir lite nyfiken på vad nycklarna varit med om, vem, vart och när de hittades och vart de legat så länge. Om de legat dolda och hittats först nu, legat hos upphittaren, på posten eller hos säkerhetsbolaget.

Vi är givetvis glada att nycklarna kommit till rätta och att det nu bara är en nyckel på vift och det ska bli spännande att se om och när de kommer till rätta.

Andra bloggar om: Nycklar, Nyckelbricka

Det var ett effektivt och bra årsmöte inte helt utan dramatik vid röstningarna och en del andra punkter. Jag är dock särskilt glad för att jag lyckades påverka så att man inte tog beslut om att arbeta för att antingen ta över överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet eller helt riva upp den.

Argumenten för att arbeta för att avskaffa överenskommelsen var inte dåliga. Många känner att överenskommelsen är ganska värdelös eftersom SRF själva inte håller den och än mindre arbetar för att hålla den vid liv. Dessutom bryter Astma- och Allergiförbundet mot den ganska uppenbart vilket syntes tydligt i ett uttalande från dem i samband med en av mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen. Samtidigt kan den vara i vägen för införandet av en antidiskrimineringslag som även omfattar ledarhundsekipage med motiveringen att vi inte behöver någon lag eftersom vi redan har en överenskommelse.

Men jag anser att det vore än mer skadligt att riva upp överenskommelsen. Kanske med liknande argument, att vi hade en överenskommelse som verkade fungera som vi rev upp, alltså behövs ingen lag. Jag anser att det är bättre att ha den kvar och dessutom låta Synskadades Riksförbund fortsätta vara part i den, mest för att de i dagsläget är huvudman för ledarhundsverksamheten i Sverige och borde vara de som hanterade sådana frågor. Sveriges Ledarhundsförare som är en intressepolitik borde fortsätta ha som uppgift att påverka SRF att parterna håller överenskommelsen och parallellt arbeta för införandet av en antidiskrimineringslag. Jag tror inte överenskommelsen nödvändigtvis måste hindra det arbetet eftersom det mycket väl ändå går att påvisa att den inte fungerar och det är bra att löpande kunna visa det under arbetets gång med den nya lagen. Det är ju ständigt Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund själva som bryter mot den. Synskadades Riksförbund själva genom att inte alltid ge tillträde till ledarhundsekipage till egna aktiviteter. Ett alternativ som också skulle fungera bra vore om motparten, det vill säga Astma- och Allergiförbundet rev upp överenskommelsen. Då skulle det fortsatt kunna fungera som ett tungt argument för en sådan lag där det förbjuds att diskriminera ledarhundsekipage genom att inte ge tillträde till samhällsfunktioner, arbete, utbildning, kultur- och nöjesliv etc.

Årsmötet röstade klart och tydligt på min linje och det enkomt gjorde min närvaro där helt meningsfull. Det finns många tankar om vägen till framgång men jag själv är övertygad om att mitt förslag är det mest vinnande i längden. Det är inte svårt att förstå frustrationen många av oss känner när även de egna i form av Synskadades Riksförbund arbetar emot sina medlemmar och i och med att man också är huvudman för ledarhundar i Sverige, också sitt eget uppdrag. Jag själv saknar detaljkunskap i storleken på statsbidraget SRF får varje år för att hantera ledarhundstilldelningen, men det man säger är att det rör sig om 24 miljoner kronor per år och att inget av detta går till marknadsföring och ökad tillgänglighet. Och detta är som jag alltid sagt, ett av huvudproblemen. Under 90-talet sågs ledarhundsekipage mycket oftare ute på stadens gator, vi visade upp oss i skolor, informerade på arbetsplatser, festivaler och mässor och det var nästan jobbigt att ständigt ställa upp på sådant. Men jag skulle gärna göra det igen istället för att ha det som det blivit under 2000-talet.

Anordna att ledarhundar visas upp och information sprids ligger definitivt på Synskadades Riksförbunds ansvar, eller borde göra. Att vi inte syns lika ofta längre, hävdar jag hänger ihop direkt med den ökade bristen på tillgänglighet. Många tycker det är jobbigt att ständigt argumentera i entrén till en restaurang eller teater och kanske hellre lämnar hunden hemma och tar färdtjänst.

Så nu har vi ett nytt år framför oss och förhoppningsvis blir det ett ännu bättre ledarhundsår än 2011.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF

Att den kom tillbaka i mitt liv igen var på ett ganska märkligt och oväntat sätt. Men jag har ändå den att tacka för mycket. Jag brukar säga att den räddade mig från okänt elände som jag inte ens vill spekulera i hur det hade kunnat utveckla sig.
Året var 2003. Jag var ganska mitt uppe i livet. VI hade fått vårt tredje barn några år tidigare, jag hade jobb, trivdes där jag bodde. Visst fanns det saker i min barndom jag fortfarande drogs med men det kändes mer som skuggor som passerade i medvetandet, särskilt dåliga dagar. Man säger ju alltid att man måste bearbeta, annars kommer det tillbaka i vuxen ålder, men när jag ändrade mitt liv drastiskt mitt i tonåren tyckte jag att allt var löst och utagerat och det var bara att gå vidare.

Det började med vanlig vantrivsel på jobbet. Jag tog ett rejält kliv upp i karriärstegen, ett lite för stort kliv som jag inte riktigt klarade av. Men jag bet ihop och försökte ändå, eftersom det ändå var för sent att backa tillbaka. Jag minns tiden från åren i grundskolan kantade av mobbing och utanförskap, hur lättnaden spred sig i bröstet som en värme på fredagseftermidagarna och hur knuten åter knöt sig när klockan slog söndag och sedan hur det utvecklades till ett fysiskt illamående vissa dagar på väg till jobbet. Men jag överlevde tack vare en välutvecklad vana att smita undan de allra jobbigaste delarna.

En fredagskväll, jag tror det var i mitten av januari 2003, kändes det extra bra att åka hem. Det hade varit en riktigt jävlig vecka med en makalöst oförstående chef som antingen vägrade förstå eller med flit jävlades med mig. På kvällen var jag av någon anledning ensam hemma, familjen var borta på något annat och jag njöt av att få vara ensam i lägenheten, något som aldrig annars händer.

Det var så skönt där i TV-soffan. Jag tog ett glas rött mot min vana och la upp fötterna och verkligen njöt av en lång helg innan det var dags igen. Lättnaden verkligen kändes i hela kroppen.

Och det var just då i den stunden allt satte igång. Och det var väl just för att det var precis då, som jag var övertygad om att jag skulle dö! Något kändes plötsligt väldigt fel i kroppen. Jag kan fortfarande idag inte säga vad det var, men när jag reste mig upp kom yrseln och jag föll tillbaka i soffan igen. Då kände jag pulsen… Jag klockade mig själv till 165 slag i vilopuls och pulsen var ojämn. När den sjönk ner mot det normala 70 slag per minut, hoppade hjärtat över slag hela tiden.

Där i soffan började en resa som varade i över två år. Det som ständigt återkom till mig var att det måste vara fel på mig eftersom det hände just då där på fredagskvällen, när jag faktiskt kände mig lugn och harmonisk och lättad. Jag kunde inte då, och kanske inte helt nu heller, förstå att det var just därför det hände just då.

Resan började med läkarbesök på vårdcentralen där man behandlade mig ganska svalt. Det var ingen, tyckte jag, som tog mig på allvar. Jag var ju övertygad om att det var något allvarligt fel på mig. Varför kunde ingen bara förstå och göra något? Till slut genomförde man ett EKG efter att jag bytt husläkare och där sa man att jag var frisk som en nötkärna. Det gjorde mig bara än mer frustrerad att veta att jag skulle dö odiagnostiserad. Jag är glad så här efteråt att min husläkare då valde att remittera mig till Stockholm Heartcenter istället för att fortsätta försöka övertyga mig om att jag var frisk och att det bara var ”panikångest” och kroppen som sa ifrån. Jag vägrade tro att saker som hände i mitt huvud kunde styra hur hjärtat slog.

Där på kliniken i city ombads jag att byta till träningskläder och hoppa upp på en träningscykel. Jag tyckte det hela var så löjligt och att det inte hade med saken att göra. Men jag trampade på, svättades och hade nästan kul och glömde allt elände för en stund.

Nog för att läkaren som sedan kom in för att berätta om resultatet nog var något av det mest opedagogiska och flummiga jag träffat någon gång, men när han gått sin väg hummande och jag bad sköterskan berätta vad han sa, svarade hon: ”du är frisk, inget fel på ditt EKG. Möjligen lite högt blodtryck och grymt otränad.” Sedan pratade vi en del om vardagsmotion och hon rekommenderade mig att börja träna och sa att mycket av det jag kände skulle lösa sig då. Och hade det varit fel på mig hade jag dött nu, för inte hade jag väl känt minsta besvär av hjärtat under det ganska tunga cykelpasset? Det väckte en tanke som stannade för alltid och skulle bli min största bot!

Det tog flera år av kurator- och psykologsamtal för att åtminstone börja reda i en massa trådar. Jag som tyckte livet var frid och fröjd i vuxen ålder, kunde ändå tydligen rada upp en massa svåra gamla saker. Jag insåg att jag kanske borde fått ur mig en hel del av det där klart mycket tidigare.

Panikångestattackerna varade under ett drygt år men avtog allt mer. Jag vågade bevisa för mig själv att det faktiskt inte var något riktigt fel på mig. Tvärt om fick den fysiska utmattningen efter ett träningspass kroppen att må bättre och tankarna mer strukturerade.

Sedan 2006 tränar jag regelbundet igen och det är åter långdistanslöpning och långdistanssimning som är favoriterna. Jag är ganska lat och kan göra uppehåll någon eller några veckor tills vågen och samvetet gör mig sur och då sätter jag igång igen. Jag önskar jag kunde sätta mig över förmågan att avstå träna de dagar ursäkterna varför man inte ska träna just idag ställer sig på rad. För när jag väl springer mår jag sjukt bra!

2009 investerade jag i ett löpband hem. Det är svårt att gå på gym själv som synskadad och ledsagning eller gymmande vänner som bor bra till har jag inte. Det är nog den allra bästa investeringen jag gjort på mycket länge. Snart ska jag ta steget och leta efter någon att springa med på riktigt, utomhus. Jag behöver både träna balansen det innebär att springa utan stöd av ett löpband och känslan av att springa utomhus och inte bara på ett stillastående löpband med musik i öronen och det enda vinddraget är från de öppna fönstren.

Ibland ler jag lite åt den tiden fastän det egentligen inte var det minsta roligt. Jag tänker, att jag skulle fylla 30 år nästan på dagen och begreppet ”30-årskris” gör sig påmint.Kanske är det något som vänder där och då trots att det förhoppningsvis inte är mitt i livet ännu. Samtidigt läste jag i Jan Guillous bok ”Madame Terror” att människan lustigt nog tänker mer på döden när den är långt borta. Tänker på något som är så obegripligt skrämmande och ogreppbart, så är det kanske inte så konstigt att kroppen krampar i panik? Men jag anser nu, såhär nio år senare att jag hittat det enkla och simpla svaret på frågan om meningen med mitt liv. Det enda som betyder något och går vidare är barnen. Inte mycket av det jag gör eller de prylar jag skaffar, lär sätta några djupare spår i framtiden. Lustigt nog känner jag mig helt lugn med det svaret och undrar om man inte borde skaffa fler barn? ;) I övrigt borde vitsen vara att sprida så mycket glädje till sig själv, ens nära och kära och alla andra man möter.

Jag har ett nästan oöverstigligt mål med min löpträning under 2012. I skrivandets stund har jag ungefär 480KM kvar att springa innan jag når totalt 1000KM sedan jag började löpträna och mäta min träning 2009. Nästan lika mycket på ett år som jag gjort under totalt två år, men då har jag varit ganska lat långa perioder.

Andra bloggar om: Träna, Träning, Springa, Löpning, Löpband, Panikångest, Ångest, Panik, Hjärta, Hjärtfel, Puls, Synskada, Synskadad, Blind

Det var en liten hälsning ganska långt bort ifrån. Givetvis kommer jag minnas det och besöka dem nästa gång jag hamnar i Malmö. Men mest kändes det lite uppmuntrande att någon reagerat, om så bara en enda restaurang av alla SHRs medlemmar som borde sett artikeln. Men det visar att det lönar sig att exponera sig, i det här fallet ledarhunden och det finns förhoppningsvis massor med läsare där ute som inte hör av sig men som får ökad kunskap om vad som gäller och hur det är.

Jag fick också idag ett mail från någon som hamnat på min blogg av en slump som själv var allergiker. Han skrev något jag också tänkt på i den här debatten. Vi ledarhundsförare måste visa upp tjänstehundskort som visar att ledarhunden verkligen är ledarhund, som om den vita selen inte skulle räcka. Vidare har vi alltid medgivandet från Livsmedelsverket i fickan att visa upp till vårt försvar. Ändå blir vi portade för att det kan komma, brukar vara, eller är just nu en allergiker på restaurangen varför vi inte är välkomna. Vem kräver att en allergiker visar upp ett läkarintyg som både styrker allergin och dess allvarlighetsgrad och dessutom att allergin rör just pälsdjur och alldeles specifikt hundar? Ingen kräver det, ingen ifrågasätter ens utan man bara öppnar munnen och säger allergi och vips blir en grupp funktionshindrad diskriminerad. Och detta finns det inget stöd i Sveriges lagstiftning för att förhindra. Vad anser ni om det, Astma och Allergiförbundet?

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus

Och ikväll slutade vårt bredband från Comhem att fungera. Bara 20 minuter efter att kundtjänst för LAN-tjänster gått hem för dagen. Nu är det förvisso söndag så man borde kunna överleva till i morgon kl9 innan man kan felanmäla.

För mig är det inget problem. Jag bara slår av trådlöst nätverk i min iPhone och surfar vidare via 3G. Men andra enheter i huset som inte har den möjligheten blir näst intill oanvändbara. Barnen tänkte att de kunde fortsätta spela spel, men de tre spelen som är inne här hemma just nu, använder alla bredband för att kunna fungera :)

Jag sitter och bläddrar igenom alla appar jag använder i min telefon dagligen och konstaterar att det inte är många som inte kräver internet för att fungera. Alla nyhetsmedier, sociala medier, en hel del spel och nytto-appar. Frustrationen här hemma blir så stor att jag överväger att plocka fram den trådlösa 3G-routern men konstaterar att jag inte har något mobilt bredband att stoppa i den. Så det får bli en internet-fri kväll utan spel, TV-serier och nyheter. Vi äger inte ens en vanlig FM-radio.

Något som också förvånar mig är att saker som finns lokalt på vårt nätverk här hemma krånglar. På vårt lokala nät som både är trådbundet och trådlöst finns en dator med all vår musik och alla våra filmer på, en AppleTV för att visa dessa på den vanliga TVn och ett Sonos-system för att spela upp musiken från datorn. Efter flera omstarter och minuter av väntan hittade AppleTV’n datorn och motvilligt började spela filmer från den men den var mer upptagen med att uppmana mig att återansluta internet för att den inte fick kontakt med vare sig servrar för att ställa tid och datum eller för att logga in på sin nätbutik App Store.

Jag som arbetat med internet i många år förstår vad det beror på men kan ändå inte låta bli att le åt hur sårbara vi egentligen är. Internet är inte längre bara en fluga, utan det har blivit en del av våra liv, sätt att leva och det känns lika självklart som att andas och dricka vatten. Kan ni också känna känslan av, om inte panik, så åtminstone kryp under huden när man sitter på ett tåg, hotell eller liknande och inte får kontakt med nätet för att bläddra bort några sysslolösa minuter? När jag reser utomlands är mitt största problem att det är så dyrt att koppla upp sig.

Andra bloggar om: Bredband, Internet, Mobilt bredband

Här gör vi det mest för barnens skull. Vad gör en timme per år för jorden och för medvetenheten? Direkt när timmen är över startar vi ändå upp allt som stängs ner, statistiken över släckta städer och byggnader rullar ut i medierna och garanterat också hur mycket det kostar och påverkar elnätet att starta upp allt igen som varit avstängt en timme.

Vi tror att vi gör något och kan påverka och den lilla timme som nu ligger framför oss känns bara som om den är till för att sätta plåster på vårt dåliga samvete och invagga oss i en falsk tro att det gör skillnad. Men vad gör egentligen en av årets 8760 timmar? Operatörerna vill och kan inte släcka ner mobilnätet vilket jag både förstår och just nu i skrivandets stund är enormt tacksam över :). Kommunerna vill av förklarliga skäl inte släcka ner gatubelysning eller ens fasadbelysning överallt. För att inte tala om alla enorma datacenter, industrier och liknande som skulle förlora miljoner kronor på att stänga ner en timme.

Så frågan är om det här är rätt sätt att lösa det på. Bättre sätt att framställa energin och mer energisnåla maskiner både hos oss konsumenter och industrier, det gör skillnad. Men att få oss att förbruka mindre tror jag är försent. Vem vill börja handdiska istället för diskmaskin, handtvätta eller laga mat på gasolspis eller är det verkligen en stor vinst att börja belysa våra hem med stearinljus igen?

Nu är det 45 minuter kvar sen kör vi igång allt igen!

Andra bloggar om: Earthhour, Energi, Energiförbrukning, El, Elnätet, Elförbrukning

Intervjun publicerades igår och resultatet blev 2 artiklar, ledar hundar nobbas på krogen samt fel att avvisa slentriant.

Den första artikeln handlar om mig och hunden och den andra innehåller kommentarer från Astma- och Allergiförbundet. Allt började nog med den anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar jag gjorde i maj förra året. Ärendet ligger dock fortfarande öppet hos Diskrimineringsombudsmannen.

I Svaret på anmälan från Kellys Bar i Göteborg hade man bifogat en kommentar från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän som klart och tydligt gav stöd åt restaurangens förbud mot ledarhundar vilket flagrant bryter mot den överenskommelse som finns mellan Astma- och Allergiförbundet samt Synskadades Riksförbund – SRF (svaret finns att läsa på anmälningslänken ovan).

Intressant nog, och kanske lite bra, verkar man nu ha backat lite i sin inställning där man återgår lite till formuleringarna som finns i överenskommelsen. Men det är bara ett litet steg tillbaka. Marie-Louise Luther säger:

:X:

”- Enligt den överenskommelse som finns får man inte hävda sin egen rätt på bekostnad av någon annan, och då är det naturligt att den som kommer sist får anpassa sig efter den som var först på plats.”

:X:

I överenskommelsen står inget om först till kvarn utan att det ska lösas gemensamt. Man verkar fortfarande inte vara öppen för lösningen att både ledarhundsförare och allergiker faktiskt skulle kunna befinna sig på samma plats samtidigt och att lösningen skulle kunna vara att placera hundförare och allergiker så långt från varandra som möjligt och att det oftast är fullt tillräckligt. Man skapar också en extra möjlighet att ytterligare begränsa oss hundförare genom att använda det här med stamgäster:

:X:

”- Det kan vara så i sällsynta fall, att man har stamgäster som har en allvarlig hundallergi. Då måste man få värna om dem.”

:X:

Min fundering blir då vad som betraktas som en stamgäst, sådant som förändras ständigt och hur man säkerställer att stamgäst inte används som ett argument för att inte tillåta ledarhundsförare tillträde. Det går också emot överenskommelsen, för är stamgästen inte där just nu är det inget problem och hur många krögare känner till sina gästers pälsdjursllaergier just mot hund och hur begränsar man så att övriga gäster med hund och katt hemma noga borstar sina kläder före inträde i restauranglokalen?

Sedan är man lite mer noga i sina formuleringar när man svarar på frågan om det vore OK att neka en allergiker tillträde till en restaurang för att det finns ledarhundsförare som stamgäster. Då säger man:

:X:

”Astma- och Allergiförbundet tycker även att det motsatta kan gälla, det vill säga att en krögare kan värna om ledarhundsförare som är stamgäster.

- Det viktiga då som krögare är att man noggrant har tänkt efter vad som gäller, och att man kommunicerar det till sina gäster på ett tydligt sätt, säger Marie-Louise Luther.”

:X:

Då är det plötsligt noga att man tar reda på vad som gäller och kommunicerar det tydligt till sina gäster.

Jag är nöjd med att frågan lyfts fram men jag tycker Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet bör fundera över den gamla överenskommelsen och försöka hålla sig till den. Den är i sina formuleringar och tanke perfekt och skulle alla följa den fanns inget problem.

Samtidigt tror jag att Astma- och Allergiförbundet har svårt att inta en lättare inställning mot ledarhundsförare. Det vore kanske som att medge att pälsdjursallergi kanske inte är något jätteproblem. Men om man koncentrerar sig på just ledarhundar och allergi är problemet minimalt. Med ca 300 hundar i Sverige så är redan där risken för att någon med svår hundallergi skulle möta en ledarhundsförare näst intill obefintlig. Och eftersom det är hundar i väldigt speciell ställning kanske Astma- och Allergiförbundet kunde ha en helt välvillig inställning, följa överenskommelsen och uppmana både sina medlemmar och samhället att om det händer, löser vi det på ett så bra sätt som möjligt, för alla! En människa med så svår hundallergi måste ändå medicinera och möts vi på restaurangen, friskvårdsanläggningen, skolan eller liknande, finns plats för oss alla.

För egen del tror jag överenskommelsen är föga värd för många inom Astma- och Allergiförbundet, det tycker jag man visar oftare än motsatsen när man till och med tar ställning i utlåtanden till diskrimineringsombudsmannen. Enda lösningen vore en lagstiftning som förbjuder diskriminering, oavsett om det gäller ledarhundar eller allergi och sedan låta lagen avgöra. Som det fungerat och nu fungerar, är det endast godtycke som avgör och det skulle inte accepteras i andra sammanhang.

För problemet gäller ju verkligen inte bara restauranger som belyses här. Samma konflikt med allergiker och dess förespråkare, när vi ska gå på sjukhus, vårdcentral, hotell, bio, hämta paket på postombudet, handla mat, studera etc etc. Det är även allt detta vi ledarhundsförare stängs ute från. För att inte tala om arbetsplatser, resa med riks- och kollektivtrafiken där ju Astma- och Allergiförbundet också helst vill ha helt pälsdjursfritt utan undantag för ledarhundsförare.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus

Nu har vi upplevt vår första vinter tillsammans och våren är här. Jag har också bytt jobb och har varit lite försiktig med den nya vägen så länge snön låg. Eftersom jag valt att köra in streckan själv blev det en del färdtjänst i början, speciellt i ena riktningen. När vi fortfarande är ganska nya för varandra och ska ta nya vägar, vill jag ha bättre kontroll på kanter och att inte behöva snedda så mycket på grund av snön. Nu när snön är borta kan jag bättre hålla koll på att hon inte fuskar, eller som jag brukar säga med lite finare ord, rationaliserar :)

Vi har en del bakslag som jag kämpar med just nu. Våren har töat fram både det ena och andra och marken är också full med kottar och pinnar från höstens storm. Flinga har just nu nosen mer i marken än uppe för att plocka kottar och det känns nästan som det har blivit en kamp mellan oss. När jag säger nej, verkar hon bli mer manisk på kottarna.

Värre är att detta också märks när hon är i selen. Hon kan kasta sig efter skräp på marken och på pendeltågs- och tunnelbanestationer finns det mycket i trappor och runt papperskorgar och stolpar.

Under veckan som gick kändes det lite motigt när hon dessutom visade ett ökat intresse för andra hundar och jag var nära att reklamera henne :) Inte på allvar så klart men jag kände hur min inre styrka vacklade en aning. Särskilt som jag kände att ju mer jag tar i, desto värre verkar hon bli. Som sagt som en kamp om bytet mellan oss.

Min plan är att jobba ännu mer med henne, både mer i selen och lydnadsmässigt nu är värmen ute börjar komma tillbaka. Jag har i sanningens namn inte varit så flitig under vinterhalvåret.

När det gäller arbetet i selen får jag komma på någon lösning. Jag har en väldigt aktiv hund och resvägen till och från jobbet är ganska kort och under arbetsdagen finns oftast inget för hunden att göra. Jag behöver finna tid och energi för att låta henne jobba mer och det måste i så fall bli utanför vårt ordinarie nuvarande behov. Och det går naturligtvis att lösa. Är det bara stimulans hon behöver, så ska hon få det och det skulle inte skada för egen del heller.

Annars går det bra för oss och vi trivs fortfarande ihop mycket, mycket bra! Det kommer garanterat mer händelser i andra inlägg.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör

Att det blev just Långbro Värdshus berodde på att det ligger precis vid min arbetsplats och att de är föredömligt positiva till besökare som använder ledarhundar och dessutom har väldigt god service mot alla sina gäster och väldigt hjälpsamma mot mig som inte ser. Hjälper till att hitta ett ledigt bord, hjälper till med salladsbuffé och kaffe. De är ett gott föredöme för branschen och det finns tack och lov fortfarande några ställen med den inställningen där vi ledarhundsförare är hjärtligt välkomna. Givetvis hade det också varit roligt att visa reportern hur det oftast är men det kanske kan bli någon annan gång.

Detta är ett av mina favoritämnen och när mman börjar prata om det är det svårt att få hejd på mig :) Så jag tror reportern fick en liten chock av all information som jag överöste henne med och jag kommer bli imponerad om hon lyckas göra något bra av det.

Vad jag förstod ska artikeln handla om vad som gäller för ledarhundar och också kanske vanliga hundar i restaurangmiljö både när det gäller regler och överenskommelse mmed Astma och Allergiförbundet. Jag tycker det är mycket positivt att SHRs branschtidning vill skriva om ämnet eftersom problemen är stora och många och tidningens målgrupp är helt rätt. Och om man nu inte vill ta ställning i bråket om ledarhundsförare och allergiker är det ändå rätt att informera om regelverket och möjligheterna. I slutändan är det ändå restaurangägaren som avgör.

Så där satt jag och åt restaurangens berömda strömming och potatismos medan reporten fotograferade från alla vinklar och till och med stående på stolar :) Jag är inte så van så det kändes lite udda men mer roligt än störande.

När lunchen, fotograferingen och intervjun var slut hände en liten rolig grej som definitivt visar att våra ledarhundar inte är några maskiner och att vi förare sannerligen inte är felfria :)

Vi hade pratat om att man behöver sin hund för att ta sig till och från restaurangen, men att man ibland också kan ha stor nytta av hunden även för orienteringen inomhus. Det kan till exempel vara att hitta till baren eller ut från restaurangen efter besöket. Jag brukar säga ”sök ut” till hunden och så tar vi oss i stort sett alltid raka vägen till ytterdörren även i en trång och svårorienterad miljö. Jag erbjöd att visa detta för reportern, selade på Flinga och sa sök ut.

För mig är det väldigt viktigt att hunden inte nosar på golvet eller går fram till andra matgäster som sitter och äter. Mat är ju en väldigt stark dragkraft och våra hundar är som sagt inga maskiner. Man skulle kunna sträcka sig till att det är lite nervöst på väg in eller ut, särskilt med en ny hund som nu. Jag har märkt det förr att rädslan för att hunden ska göra något sådant ibland gör att jag begränsar henne i sitt arbete även när hon är på väg att göra rätt.

Och just denna gång blev det ett typexempel på detta. Hunden visade väldigt bestämt i en viss riktning och jag tyckte det var lite för långt åt vänster. Jag misstänkte att det kunde bära mot köksdörren som låg nära vägen ut. Då korrigerar jag hunden lite åt höger och då hamnar vi givetvis fel, i ett intilliggande matrum. Jag fick vända om, på nytt säga ”sök ut” och denna gången lät jag Flinga jobba utan inblandning och då kom vi givetvis helt rätt.

På sätt och vis gör det väl inget, visar ju att varken jag eller hunden är perfekt och att det kan bli fel. Men med käpp utan hund, hade jag vimsat runt bland borden betydligt mer.

Så nu väntar jag bara på ett utkast för att se vad det blir av detta.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunch, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören

Det där med att allt börja falla in i rutiner har sina sidor och jag är inte säker på om en del av dem är bra eller dåliga :) Första veckorna vaknade jag en gång i timmen från kl03:30, rädd att jag försovit mig och låg redan vaken när klockan ringde kl06:30. Även om jag var alert och ofta inne på jobbet före kl08 så kanske den oroliga sömnen inte gjorde än helt utvilad :) Nu när det börjar kännas mer självklart kommer också mitt lite morgontrötta jag fram och det har börjat bli svårt att vakna. Inte det att jag inte vill gå till jobbet längre som det kunde vara förut, jag är bara trött! :)

Samtidigt är det så mycket jag vill göra nu när våren är på väg. Gå långt med hunden på morgonen i god tid utan stress, löpträna på morgnarna istället för kvällarna och framför allt hinna äta frukost. Det senare har jag nog aldrig lyckats med sedan mamma slutade ställa fram mat på bordet framför tonårsliken :)

Men även idag känns valet jag gjorde helt rätt och jag tror jag funnit helt rätt sorts jobb för mig! Hoppas bara mina kollegor tycker detsamma och våra klienter så klart :)

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling

Man har tyckt att det fokuserats för mycket på funktionshinder och skador och för lite på ”människan” och självklart är det i stort sett enbart från funktionshindrade man hört dessa argument. Man vill å ena sidan att funktionshindrade ska synas mer i media men inte prata om det folk undrar mycket över och som — oavsett vad man tycker — är ganska framträdande. Jag känner själv olika för detta beroende på vilken sida jag vaknat på, men det är ändå ofrånkomligt att det folk ser först är käppen eller ledarhunden, sen ser de en kille med något fel på ögonen och frågorna radar antagligen upp sig i huvudet på folk men få vågar fråga.

Och det är väl detta många funktionshindrade retat upp sig på när det gäller programmet Mot Alla Odds.

Den första tanken som slog mig när debatten tog fart var, att oavsett hur funktionshindrade skulle synas i media skulle dessa människor förmodligen ändå inte bli nöjda. Varianten på detta vore att man helt ignorerade problemen vilket också skulle bli väldigt konstigt. Jag menar, alla deltagare i TV-programmet pratar själva ständigt om sitt funktionshinder och det är ju inte så konstigt, det är ju en stor del av mitt liv att jag är funktionshindrad. Det innebär en massa saker i stort och smått och om jag själv inte kan leva utan att beröra det, hur ska då andra kunna göra det?

Man säger att man vill se människan bortom alla kroppsliga skador. Men jag tänker själv att i mötet med nya människor så är det ju alltid utseendet och beteendet som ger första intrycket oavsett om man är funktionshindrad eller ej. Det drabbar alla lika och det kan man tycka är missvisande att man ofta är i stort sett dömd innan man ens har öppnat munnen och att det tar lång tid att bryta ner ett första dåligt intryck.

Jag hör många säga att man vill avdramatisera funktionshindret och göra det vardagligt. Jag tror själv det är en bra idé, att prata om det, visa att man inte behöver vara så konstig bara för att man saknar synen, armar eller ben eller ordentligt brännskadad. I varje avsnitt får några deltagare berätta om just sitt funktionshinder och hur det är att leva med det och därefter får man följa dem genom vandringen och för flera av dem får då funktionshindret en stor betydelse. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att sträva efter just att visa andra människor att man har kvaliteter trots sina skador.

Argumentet mot programmet har också varit att man borde ha blandat funktionshindrade med icke funktionshindrade. Men jag tror att de som för fram det argumentet i det läget istället hade argumenterat mot att det blev fel då också, att de icke funktionshindrade fick hjälpa till och att det skulle bidra till en bild av utsatthet och hjälplöshet. Därför tror jag den här modellen med enbart funktionshindrade är den bästa.

När uttagningen skedde, bör ha varit sommaren eller hösten 2009, övervägde jag själv att söka. Och nu när jag ser programmet önskar jag verkligen att jag gjorde det.

Det sjette avsnittet av Mot Alla Odds väckte också en del mindre behagliga minnen till liv. Under seriens gång kämpade Dennis både med sig själv och sin kropp med utmaningen och tidigt märkte man att gruppen störde sig på hans långsamma tempo. I just detta avsnitt var gruppen direkt fientlig mot honom och det fick mig att minnas…

När jag var liten hade jag som många funktionshindrade svårt med vänner. Ingen, eller få ville vara med än och livet spenderades till stor del i sängen med böcker och musik. När jag blev lite äldre anmälde mina föräldrar mig i några handikappföreningar för att jag skulle få träffa människor i samma situation. Då skulle vi alla vara lika och förstå varandra eftersom vi delade samma handikapp.

Men det gick fort att förstå att det inte spelar någon roll i vilken grupp av människor vi befinner oss i. Det kommer alltid finnas starka och svaga, de som är för mer, bättre och det kommer alltid finnas de som inte har samma möjligheter eller haft samma förutsättningar som små. Och det kommer alltid finnas mobbing!

Jag själv är uppväxt under ganska bra förhållande ur mitt funktionshinder sett. Jag har inte haft föräldrar och syskon som överbeskyddat utan ställt samma krav, lärt mig samma saker och låtit mig göra samma saker som andra barn. Ofta var jag ensam och övergiven och det finns mycket negativt i det. Men det positiva var att jag fick lära mig att klara mig själv tidigt. Jag hade inga problem med orientering eller att föra mig socialt och så kallade ”blindismer” vandes jag av med fort.

Redan under de få och enda första engagemangen i dessa handikapporganisationer började det. Märkligt nog blev jag starkt påverkad trots att det inte direkt drabbade mig. Man hade en dryg och nedvärderande attityd mot de svaga. Det kunde röra sig om de som hade svårt att lära sig hitta på nya ställen. Min tid i dessa organisationer blev kort och jag hann aldrig betala någon medlemsavgift innan jag bestämde mig för att jag inte ville vara en del i det.

Visst fanns det bra organisationer också. Dåvarande Tomtebodaskolans idrottsförening där jag ägnade mig åt långdistanslöpning, simning och Goalball^W och dåvarande BBU (Blinda Barns Utveckling) som numera heter Aktiva Synskadade där jag lärde mig att dyka och sända amatörradio.

Uppmanar alla er där ute att gå in på SVT Play och titta på serien medan den finns kvar online. Följer man programmet lär man sig både mycket om funktionshinder och människorna.

Andra bloggar om: TV, SVT, Mot alla odds, Handikappad, Handikappade, Funktionshinder, Funktionshindrade, Synskadade, Rörelsehindrade

Under veckan har det varit mycket information för nyanställda, hälsa på folk, lära sig lokalerna och annan viktig information.

Jag skrev i måndags att det nog skulle dröja några veckor innan jag fick sköta min första utbildning på egen hand. Det dröjde 5 dagar :) Jag trodde det skulle kännas jobbigare än vad det gjorde. Även om jag känner mig fullt bekväm med det jag utbildar i så hoppas man att ens metodik ska vara uppskattad av arbetsgivaren och det får vi väl se :)

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling

Min första dag på nya jobbet har passerat. Egentligen tjuvstartade jag lite redan i onsdags. Jag var här för att lämna lite saker och blev genast inbjuden på mitt första arbetsgruppsmöte där det kändes som jag redan var en i gruppen och ingen verkade tycka det var det minsta konstigt att jag var där nästan en vecka för tidigt.

Sedan hade jag möjlighet att boa in mig i mitt nya tjänsterum men valde att stå där och njuta en stund men spara resten tills det var på riktigt. Ledarhunden Flinga fick sin korg på plats och fick inviga den bredvid en ledarhundskollega men även hon verkade tycka det var hur normalt som helst. :)

Nu börjar den tuffa uppgiften att lära sig hitta, känna igen alla människor, lära sig alla system och om några veckor börja ta mina första egna klienter. Jag känner mig taggad och glad vilket var ganska länge sedan! :)

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling

Nu kommer det inte bli så sällan och det finns sannerligen skäl att lära sig hitta nu. Idag tog jag med delar min familj, fru och två barn för att reka resvägen till och från arbetsplatsen och viktiga skaer runt omkring som lunchställen och möjlighet till hundrastning.

Hunden lämnade jag hemma denna gång eftersom det säkert skulle bli en del irrande och val av vägar och denna resväg kommer vara så viktig att den fungerar att det är bra om det blir helt rätt på en gång. Dessutom nu när det är vinter och trottoarkanter och sådant kan vara otydliga och obefintliga. Ofta har jag och hunden brukat göra sådant här själva på egen hand och med stor framgång.

Det finns en liten poäng att själv känna till vägen i stort när man går första gången med sin hund. Ledarhunden ”hittar” ju inte till affären, jobbet, posten etc. Den hjälper oss att undvika hinder men vi måste själva instruera hunden vart vi vill gå. Kommer man fram till ett vägval måste jag kunna tala om för hunden om vi ska åt höger, vänster eller vidare rakt fram, om den ska leta efter en stolpe eller en trappa och liknande. Och som sagt, nu när det är vinter är det inte ens säkert att hunden ser trottoarkanterna själva och då kan det vara orimligt att ställa det kravet på hunden. Eller att söka sig fram till en stolpe vid ett övergångsställe om stolpen är inplogad i en snövall och hunden inte kan jobba hela vägen fram.

Så idag åkte vi den väg jag snart ska åka ofta och gick runt och kollade centrum, parker, busshållplatser, pendeltågsstationen, vart bussar stannar, vart det går fler än en buss etc. Spontant känns resvägen som en lätt match när det sen är dags för min fyrfota tjej att ta oss fram där. Någon enstaka korsning som är rörig och inte vinkelrät och någon stolpe med utstickande skyltar lagom i huvudhöjd som kan vara bra att känna till.

Nu känner jag mig mer redo och vi får se hur det går.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Arbetsplats, Resväg, Lunchrestaurang, Lunchrestauranger

Också som vanligt efter liknande sjöslag får jag en stark lust att ut och gå, långt, fort och mycket, som någon sorts straff för att driva skiten ur kroppen, dricka mycket, äta och sen bli trött och få sova normalt. Men idag fick jag också någon sorts allergisk reaktion för tredje gången på ett halvår. Klådan börfjar i hårbotten, överallt som om pissmyror byggt bo där! Sen sprider det sig över bröstet, ryggen och magen, trekantiga utslag 2–3CM stora och tjocka som mandlar! Hela halsen, kinderna, öronen får röda prickar och hela min uppenbarelse kliar av bara satan!

Första gången det hände var någon gång i höstas. Jag är inte säker, men tror att det var efter ett krogbesök men är dock inte säker på vad jag åt och drack. Andra gången var ganska nyligen när en kollega från Göteborg var på besök och vi hävde bägare först på en greisk restaurang och sedan drack tjeckisk öl på ett annat hak. Dagen efter när reaktionen kom, bestämde jag för att notera utelivet i samband med reaktionen och förutom greisk öl drack jag Staropramen i viss mängd :)

Och idag hände det igen. Flera timmar efter att jag vaknat och just ska ut och gå, exploderar klådan, först i hårbotten och sedan över hela kroppen. Utslagen på bröst och mage var även nu trekantiga och tjcoka som ett lillfinger och sambandet börjar bli tydligt, uteliv och Staropramen. Min svägerska sa just att Staropramen innehåller smakämnen av nötter och jag är grymt allergisk mot färska hasselnötter men får även lätt kli av stora mängder mandlar. Vid en snabb sökning på internet hittar jag inte igen det där med skakämnen av nötter men det är säkert möjligt. Om det är ämnen från riktiga nötter kan jag förstå reaktionen. Någon som vet får gärna bidra med sin kunskap.

Jag vet nu att utslagen försvinner lika fort som de kommer efter någon timme. Men det är ändå märkligt att de kommer så långt efter intaget och att de verkligen exploderar. från ingenting till dessa enorma utslag på några få sekunder.

Men det gör ingenting, för just dagar som dessa hävdar jag ändå alltid att jag aldrig ska dricka mer!

Andra bloggar om: Krog, Krogen, Bar, Pub, Mat, Öl, Pilsner, Tjeckisk Öl, Staropramen, Allergi, Allergisk, Allergisk Reaktion, Nöt, Nötter, Nötallergi, Bakis, bakfull, Dagen Efter

När jag var här förra helgen och slutgiltigt packade ihop min arbetsplats kunde jag inte hålla mig längre. Det var av praktiska skäl lättare att göra det på en helg så klart. Men då letade jag efter någon sorgsen, vemodig känsla som jag kanske tyckte borde finnas där när man slutar efter sex år. Men jag hittade ingen direkt. Jag känner mig bara färdig och med en känsla av att mitt bidrag till denna utveckling är borta.

Och idag var det så dags att lämna nycklar, spela in något passande hänvisningsbesked på telefonsvararen och sätta upp autosvar på mailen, kändes det inte heller på annat sätt än att en ganska lång väntan är över. Ska man sätta några ord på situationen att jag snart går ut genom dörren för sista gången med rätt att beträda den igen utan att ha blivit bjuden, så är det väl ”märkligt”. Och om jag någon gång återvänder som gäst blir det nog svårt att känna sig som just gäst.

Nu ska jag och min kollega snart gå ut och äta och dricka kvällen lång. Det blir en liten miniavtackning lokalt för Stockholmskontoret. Ännu så länge har jag bara fått ett tack via telefon med option på en avtackning senare i vår. Vi får se hur det blir.

Nu går jag mot nya mål och utmaningar, men ikväll är det party på Charles Dickens på söder, SKÅL!

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling, Charles Dickens

Jag sopar dammet av skrivbordsytan och funderar på vad jag egentligen känner inför detta. Det är alltid svårt med förändringar tycker jag. Man lämnar en rad bra och dåliga saker för att bytas ut mot andra bra och förmodligen dåliga saker och förhoppningsvis, mest troligt, för att inte säga helt säkert, överväger det som känns roligt och bra! :)

Men där jag sitter tycker jag någonstans att jag borde finna åtminstone lite vemod och att det skulle kännas dåligt att inte känna det. Men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag ingen annanstans än att jag känner mig färdig med detta. För 6 år sedan fick jag i uppdrag att etablera ett Stockholmskontor vilket jag gjort och dessutom med riktigt bra resultat. Men det gick ändå trögt, vi blev aldrig fler än 2 i personalen och källarlokalen avancerade aldrig upp till gatuplan.

det sägs att man ska sluta i tid. Själv har jag inga fler idéer, trick och min kreativitet i det här sammanhanget är slut. Så den enda slutsatsen kan bara bli att jag hade tur — igen — som blev uppraggad så att jag kunde fatta beslutet att lämna över till andra.

Så min lista med plus och minus river jag nu sönder och kör ner i papperstuggen och om 7 dagar lämnar jag nycklarna och går. Vi får se om det känns annorlunda i den stunden.

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling

Jag fick min första hund i juni 1993 och vi hade en lång varm sommar och en underbar höst tillsammans. Under den tiden avverkade vi mycket väg under fötter och tassar och han övertygade mig om och om igen om att jag aldrig mer skulle vara utan en sådan fin vän och hjälp!

Vinter för oss synskadade med vit käpp är en mardröm. Vägar, trottoarer, brunnar och andra riktmärken man behöver för att orientera försvinner under snön. Stolpar till övergångsställen plogas igen och behovet av att kunna ta ut räta vinklar för att komma rätt förstörs ofta av snövallar. För att inte tala om en oplogad värld!

Och det var när min första vinter som ledarhundsförare kom som jag fick ännu en riktig kick! Jag var inte helt ovetande om vad en hund kan göra. Redan när jag bodde hemma hade min syster en Golden Retriever som hette Zazza. En kväll när jag var ensam hemma med hundarna och de övriga var borta på middag, rasade snöstormen ute. Hunden behövde ändå rastas och mådde dessutom inte bra så vi lämnade tomten för att gå längs vägen fram och tillbaka.

Men i den decimeterdjupa snön och vinden som tjöt var jag snart vilse. Jag måste ha råkat svänga in på någon väg och kunde inte hitta tillbaka. Jag förstod att huset inte kunde ligga långt bort, men ju mer vi irrade, desto längre bort skulle vi säkert komma. Jag var tunt klädd eftersom promenaden var tänkt att bli kort och jag frös allt mer och paniken steg inuti. Bredvid mig lunkade hunden hur lugn som helst och när tårarna kom sa jag till Zazza ”nä, nu får du ta oss hem!” Då vände hon 180 grader och travade med god fart på, gjorde några svängar och snart stod vi på trappan hemma igen. Även hon måste ha fått nog av snöstormen.

Och då när världen kläddes i vitt för första gången som ledarhundsförare märkte jag att den lättnad jag upplevt under sommaren och hösten inte var något emot hjälpen jag hade av min hund under vintern. Allt bara flöt på och trots att mina egna orienteringspunkter var borta hamnade vi ändå rätt på något magiskt vis :) När jag själv inte kände skillnad på gångvägar och gräs under den djupa snön traskade hunden ändå på precis som vanligt.

Även min nuvarande hund fick jag under sommaren och vi har haft god tid på oss att få upp ett hyfsat samarbete, mycket tack vare en lång och snöfri höst innan världen nu är klädd i vitt. Och nu tycker jag inte längre att det är märkligt att gå med hund. Ändå blir man så glad varje gång man tagit sig fram trots svårigheterna och det är en känsla som inte försvunnit trots snart 20 år med ledarhund.

Men första vintern med ledarhund har jag lärt mig genom åren och hundarna jag haft medför ändå en del besvär. När vintern kommer och plogvallarna kommer, kan inte hunden jobba så exakt som den är tränad. Den kanske inte alltid kan arbeta sig hela vägen fram till en stolpe, eller tassarna kanske inte hamnar exakt på trottoarkanten som kanske inte heller hunden ser och man kanske inte kan gå helt rakt över gator på grund av snön. För en ny hund är just detta första år viktigt.

Så nu ser jag fram emot att snön försvinner för då vet jag att vi får ta några steg tillbaka och åter bli noggranna med stolpar, kanter och vinklar när jag kan kontrollera att hunden inte fuskar vilket de gärna gör :) Och nästa vinter är vi ännu mer samspelta och klarar oss ännu bättre!

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Vinter, Snö

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

Det tog en tid att enas om ett datum men nu är vi alla överens. Den 10:e februari blir min sista dag på ICAP AB och den 13:e februari blir min första dag på mitt nya arbete, Stockholms Syncentral. Där ska jag ingå i deras datateam och min befattning på pappret är ”instruktör”.

Hur det känns? Just nu bara bra, lättnad och glädje att det äntligen är klart och finns ett fast datum. Lite frustration över att det ändå är några veckor kvar. När man sagt upp sig och inte har något speciellt kvar att göra känns tiden tills dess rätt meningslös. Men det blir lite tid att samla ihop konton, koder och inloggningar och lämna ifrån sig samt slutföra ett par uppdrag och sedan lämna nycklar och telefon, det kommer nog kännas konstigt. Kontoret som det är nu är till stora delar mitt verk och att lämna det känns på ett sätt fel. Samtidigt har jag mina tvivel på framtiden.

Nu ska jag slappna av och fira nyår med glada vänner.

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling