Egentligen hade jag inte tänkt blogga om det här TV-programmet, men nu kunde jag inte låta bli. Jag har följt debatten kring programmet sedan starten och åsikterna om det har minst sagt gått isär.

Man har tyckt att det fokuserats för mycket på funktionshinder och skador och för lite på ”människan” och självklart är det i stort sett enbart från funktionshindrade man hört dessa argument. Man vill å ena sidan att funktionshindrade ska synas mer i media men inte prata om det folk undrar mycket över och som — oavsett vad man tycker — är ganska framträdande. Jag känner själv olika för detta beroende på vilken sida jag vaknat på, men det är ändå ofrånkomligt att det folk ser först är käppen eller ledarhunden, sen ser de en kille med något fel på ögonen och frågorna radar antagligen upp sig i huvudet på folk men få vågar fråga.

Och det är väl detta många funktionshindrade retat upp sig på när det gäller programmet Mot Alla Odds.

Den första tanken som slog mig när debatten tog fart var, att oavsett hur funktionshindrade skulle synas i media skulle dessa människor förmodligen ändå inte bli nöjda. Varianten på detta vore att man helt ignorerade problemen vilket också skulle bli väldigt konstigt. Jag menar, alla deltagare i TV-programmet pratar själva ständigt om sitt funktionshinder och det är ju inte så konstigt, det är ju en stor del av mitt liv att jag är funktionshindrad. Det innebär en massa saker i stort och smått och om jag själv inte kan leva utan att beröra det, hur ska då andra kunna göra det?

Man säger att man vill se människan bortom alla kroppsliga skador. Men jag tänker själv att i mötet med nya människor så är det ju alltid utseendet och beteendet som ger första intrycket oavsett om man är funktionshindrad eller ej. Det drabbar alla lika och det kan man tycka är missvisande att man ofta är i stort sett dömd innan man ens har öppnat munnen och att det tar lång tid att bryta ner ett första dåligt intryck.

Jag hör många säga att man vill avdramatisera funktionshindret och göra det vardagligt. Jag tror själv det är en bra idé, att prata om det, visa att man inte behöver vara så konstig bara för att man saknar synen, armar eller ben eller ordentligt brännskadad. I varje avsnitt får några deltagare berätta om just sitt funktionshinder och hur det är att leva med det och därefter får man följa dem genom vandringen och för flera av dem får då funktionshindret en stor betydelse. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att sträva efter just att visa andra människor att man har kvaliteter trots sina skador.

Argumentet mot programmet har också varit att man borde ha blandat funktionshindrade med icke funktionshindrade. Men jag tror att de som för fram det argumentet i det läget istället hade argumenterat mot att det blev fel då också, att de icke funktionshindrade fick hjälpa till och att det skulle bidra till en bild av utsatthet och hjälplöshet. Därför tror jag den här modellen med enbart funktionshindrade är den bästa.

När uttagningen skedde, bör ha varit sommaren eller hösten 2009, övervägde jag själv att söka. Och nu när jag ser programmet önskar jag verkligen att jag gjorde det.

Det sjette avsnittet av Mot Alla Odds väckte också en del mindre behagliga minnen till liv. Under seriens gång kämpade Dennis både med sig själv och sin kropp med utmaningen och tidigt märkte man att gruppen störde sig på hans långsamma tempo. I just detta avsnitt var gruppen direkt fientlig mot honom och det fick mig att minnas…

När jag var liten hade jag som många funktionshindrade svårt med vänner. Ingen, eller få ville vara med än och livet spenderades till stor del i sängen med böcker och musik. När jag blev lite äldre anmälde mina föräldrar mig i några handikappföreningar för att jag skulle få träffa människor i samma situation. Då skulle vi alla vara lika och förstå varandra eftersom vi delade samma handikapp.

Men det gick fort att förstå att det inte spelar någon roll i vilken grupp av människor vi befinner oss i. Det kommer alltid finnas starka och svaga, de som är för mer, bättre och det kommer alltid finnas de som inte har samma möjligheter eller haft samma förutsättningar som små. Och det kommer alltid finnas mobbing!

Jag själv är uppväxt under ganska bra förhållande ur mitt funktionshinder sett. Jag har inte haft föräldrar och syskon som överbeskyddat utan ställt samma krav, lärt mig samma saker och låtit mig göra samma saker som andra barn. Ofta var jag ensam och övergiven och det finns mycket negativt i det. Men det positiva var att jag fick lära mig att klara mig själv tidigt. Jag hade inga problem med orientering eller att föra mig socialt och så kallade ”blindismer” vandes jag av med fort.

Redan under de få och enda första engagemangen i dessa handikapporganisationer började det. Märkligt nog blev jag starkt påverkad trots att det inte direkt drabbade mig. Man hade en dryg och nedvärderande attityd mot de svaga. Det kunde röra sig om de som hade svårt att lära sig hitta på nya ställen. Min tid i dessa organisationer blev kort och jag hann aldrig betala någon medlemsavgift innan jag bestämde mig för att jag inte ville vara en del i det.

Visst fanns det bra organisationer också. Dåvarande Tomtebodaskolans idrottsförening där jag ägnade mig åt långdistanslöpning, simning och Goalball^W och dåvarande BBU (Blinda Barns Utveckling) som numera heter Aktiva Synskadade där jag lärde mig att dyka och sända amatörradio.

Uppmanar alla er där ute att gå in på SVT Play och titta på serien medan den finns kvar online. Följer man programmet lär man sig både mycket om funktionshinder och människorna.

Andra bloggar om: TV, SVT, Mot alla odds, Handikappad, Handikappade, Funktionshinder, Funktionshindrade, Synskadade, Rörelsehindrade

Fredag och en första händelserik och rolig vecka avklarad. Man hann liksom aldrig börja längta efter fredagen :)

Under veckan har det varit mycket information för nyanställda, hälsa på folk, lära sig lokalerna och annan viktig information.

Jag skrev i måndags att det nog skulle dröja några veckor innan jag fick sköta min första utbildning på egen hand. Det dröjde 5 dagar :) Jag trodde det skulle kännas jobbigare än vad det gjorde. Även om jag känner mig fullt bekväm med det jag utbildar i så hoppas man att ens metodik ska vara uppskattad av arbetsgivaren och det får vi väl se :)

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling

Så var det dags för ett nytt kapitel i livet och det känns riktigt spännande och inspirerande!

Min första dag på nya jobbet har passerat. Egentligen tjuvstartade jag lite redan i onsdags. Jag var här för att lämna lite saker och blev genast inbjuden på mitt första arbetsgruppsmöte där det kändes som jag redan var en i gruppen och ingen verkade tycka det var det minsta konstigt att jag var där nästan en vecka för tidigt.

Sedan hade jag möjlighet att boa in mig i mitt nya tjänsterum men valde att stå där och njuta en stund men spara resten tills det var på riktigt. Ledarhunden Flinga fick sin korg på plats och fick inviga den bredvid en ledarhundskollega men även hon verkade tycka det var hur normalt som helst. :)

Nu börjar den tuffa uppgiften att lära sig hitta, känna igen alla människor, lära sig alla system och om några veckor börja ta mina första egna klienter. Jag känner mig taggad och glad vilket var ganska länge sedan! :)

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling

I morgon är det verkligen och äntligen dags att börja på mitt nya jobb! Jag har varit där många gånger förr men mestadels åkt färdtjänst dit och därifrån eftersom jag har tyckt att resvägen har varit meninglös att lära sig med tanke på hur sällan man varit där.

Nu kommer det inte bli så sällan och det finns sannerligen skäl att lära sig hitta nu. Idag tog jag med delar min familj, fru och två barn för att reka resvägen till och från arbetsplatsen och viktiga skaer runt omkring som lunchställen och möjlighet till hundrastning.

Hunden lämnade jag hemma denna gång eftersom det säkert skulle bli en del irrande och val av vägar och denna resväg kommer vara så viktig att den fungerar att det är bra om det blir helt rätt på en gång. Dessutom nu när det är vinter och trottoarkanter och sådant kan vara otydliga och obefintliga. Ofta har jag och hunden brukat göra sådant här själva på egen hand och med stor framgång.

Det finns en liten poäng att själv känna till vägen i stort när man går första gången med sin hund. Ledarhunden ”hittar” ju inte till affären, jobbet, posten etc. Den hjälper oss att undvika hinder men vi måste själva instruera hunden vart vi vill gå. Kommer man fram till ett vägval måste jag kunna tala om för hunden om vi ska åt höger, vänster eller vidare rakt fram, om den ska leta efter en stolpe eller en trappa och liknande. Och som sagt, nu när det är vinter är det inte ens säkert att hunden ser trottoarkanterna själva och då kan det vara orimligt att ställa det kravet på hunden. Eller att söka sig fram till en stolpe vid ett övergångsställe om stolpen är inplogad i en snövall och hunden inte kan jobba hela vägen fram.

Så idag åkte vi den väg jag snart ska åka ofta och gick runt och kollade centrum, parker, busshållplatser, pendeltågsstationen, vart bussar stannar, vart det går fler än en buss etc. Spontant känns resvägen som en lätt match när det sen är dags för min fyrfota tjej att ta oss fram där. Någon enstaka korsning som är rörig och inte vinkelrät och någon stolpe med utstickande skyltar lagom i huvudhöjd som kan vara bra att känna till.

Nu känner jag mig mer redo och vi får se hur det går.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Arbetsplats, Resväg, Lunchrestaurang, Lunchrestauranger

En helkväll med 5 pilsner och en massa gott käk borde inte vara en match för mig. Men jag är verkligen inte van längre! :) Som vanligt efter lätt fuktiga kvällar vaknar jag oförskämt tidigt, redan före kl8, törstig, hungrig, svättas och mådde illa som fan! Och som det har blivit på sista tiden, har svaret ”nej” fått en övervägande majoritet på frågan om det var värt det här? :)

Också som vanligt efter liknande sjöslag får jag en stark lust att ut och gå, långt, fort och mycket, som någon sorts straff för att driva skiten ur kroppen, dricka mycket, äta och sen bli trött och få sova normalt. Men idag fick jag också någon sorts allergisk reaktion för tredje gången på ett halvår. Klådan börfjar i hårbotten, överallt som om pissmyror byggt bo där! Sen sprider det sig över bröstet, ryggen och magen, trekantiga utslag 2–3CM stora och tjocka som mandlar! Hela halsen, kinderna, öronen får röda prickar och hela min uppenbarelse kliar av bara satan!

Första gången det hände var någon gång i höstas. Jag är inte säker, men tror att det var efter ett krogbesök men är dock inte säker på vad jag åt och drack. Andra gången var ganska nyligen när en kollega från Göteborg var på besök och vi hävde bägare först på en greisk restaurang och sedan drack tjeckisk öl på ett annat hak. Dagen efter när reaktionen kom, bestämde jag för att notera utelivet i samband med reaktionen och förutom greisk öl drack jag Staropramen i viss mängd :)

Och idag hände det igen. Flera timmar efter att jag vaknat och just ska ut och gå, exploderar klådan, först i hårbotten och sedan över hela kroppen. Utslagen på bröst och mage var även nu trekantiga och tjcoka som ett lillfinger och sambandet börjar bli tydligt, uteliv och Staropramen. Min svägerska sa just att Staropramen innehåller smakämnen av nötter och jag är grymt allergisk mot färska hasselnötter men får även lätt kli av stora mängder mandlar. Vid en snabb sökning på internet hittar jag inte igen det där med skakämnen av nötter men det är säkert möjligt. Om det är ämnen från riktiga nötter kan jag förstå reaktionen. Någon som vet får gärna bidra med sin kunskap.

Jag vet nu att utslagen försvinner lika fort som de kommer efter någon timme. Men det är ändå märkligt att de kommer så långt efter intaget och att de verkligen exploderar. från ingenting till dessa enorma utslag på några få sekunder.

Men det gör ingenting, för just dagar som dessa hävdar jag ändå alltid att jag aldrig ska dricka mer!

Andra bloggar om: Krog, Krogen, Bar, Pub, Mat, Öl, Pilsner, Tjeckisk Öl, Staropramen, Allergi, Allergisk, Allergisk Reaktion, Nöt, Nötter, Nötallergi, Bakis, bakfull, Dagen Efter

Så var då dagen här. Som min kollega mycket passande uttryckte, att när jag sade upp mig i mitten av december, kändes den här dagen väldigt avlägsen. När man själv säger upp sig försvinner också ofta sugen att över huvud taget jobba vidare och tiden fram tills nu har släpat sig fram i meningslöshetens tecken och ju närmare idag det blev, desto långsammare gick tiden.

När jag var här förra helgen och slutgiltigt packade ihop min arbetsplats kunde jag inte hålla mig längre. Det var av praktiska skäl lättare att göra det på en helg så klart. Men då letade jag efter någon sorgsen, vemodig känsla som jag kanske tyckte borde finnas där när man slutar efter sex år. Men jag hittade ingen direkt. Jag känner mig bara färdig och med en känsla av att mitt bidrag till denna utveckling är borta.

Och idag var det så dags att lämna nycklar, spela in något passande hänvisningsbesked på telefonsvararen och sätta upp autosvar på mailen, kändes det inte heller på annat sätt än att en ganska lång väntan är över. Ska man sätta några ord på situationen att jag snart går ut genom dörren för sista gången med rätt att beträda den igen utan att ha blivit bjuden, så är det väl ”märkligt”. Och om jag någon gång återvänder som gäst blir det nog svårt att känna sig som just gäst.

Nu ska jag och min kollega snart gå ut och äta och dricka kvällen lång. Det blir en liten miniavtackning lokalt för Stockholmskontoret. Ännu så länge har jag bara fått ett tack via telefon med option på en avtackning senare i vår. Vi får se hur det blir.

Nu går jag mot nya mål och utmaningar, men ikväll är det party på Charles Dickens på söder, SKÅL!

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling, Charles Dickens

Egentligen är det en hel vecka kvar tills jag slutar men jag bestämde mig ändå för att åka in till kontoret för att börja packa ihop mitt arbetsliv. Det visade sig inte vara så komplicerat, så efter en timme står ett par kartonger uppradade vid ytterdörren och får följa med hem tills det är dags för nya utmaningar. Kvar efter detta är en hylla och en hurts som ska sorteras men i övrigt är mitt skrivbord nu tomt så när som på hålslag, häftapparat, tejphållare och en telefon :)

Jag sopar dammet av skrivbordsytan och funderar på vad jag egentligen känner inför detta. Det är alltid svårt med förändringar tycker jag. Man lämnar en rad bra och dåliga saker för att bytas ut mot andra bra och förmodligen dåliga saker och förhoppningsvis, mest troligt, för att inte säga helt säkert, överväger det som känns roligt och bra! :)

Men där jag sitter tycker jag någonstans att jag borde finna åtminstone lite vemod och att det skulle kännas dåligt att inte känna det. Men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag ingen annanstans än att jag känner mig färdig med detta. För 6 år sedan fick jag i uppdrag att etablera ett Stockholmskontor vilket jag gjort och dessutom med riktigt bra resultat. Men det gick ändå trögt, vi blev aldrig fler än 2 i personalen och källarlokalen avancerade aldrig upp till gatuplan.

det sägs att man ska sluta i tid. Själv har jag inga fler idéer, trick och min kreativitet i det här sammanhanget är slut. Så den enda slutsatsen kan bara bli att jag hade tur — igen — som blev uppraggad så att jag kunde fatta beslutet att lämna över till andra.

Så min lista med plus och minus river jag nu sönder och kör ner i papperstuggen och om 7 dagar lämnar jag nycklarna och går. Vi får se om det känns annorlunda i den stunden.

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling

Jag har skrivit en del om hur det var att få och börja gå med en ledarhund jämfört med att ta sig fram på egen hand med vit käpp. Det tog inte många dagar förrän jag kände mig fri, stark och oövervinnerlig där jag och min hund susade fram i miljöer jag i bästa fall trevat mig fram i men ofta helt undvikit. Framför allt kunde jag slappna av på ett helt annat sätt än vad jag var van vid. Spänd i kroppen och nacken och ständigt beredd på att gå in i något med bara käppen som skydd. Nu visste jag att hunden skötte allt detta och jag behövde ”bara” instruera hunden vart vi skulle gå.

Jag fick min första hund i juni 1993 och vi hade en lång varm sommar och en underbar höst tillsammans. Under den tiden avverkade vi mycket väg under fötter och tassar och han övertygade mig om och om igen om att jag aldrig mer skulle vara utan en sådan fin vän och hjälp!

Vinter för oss synskadade med vit käpp är en mardröm. Vägar, trottoarer, brunnar och andra riktmärken man behöver för att orientera försvinner under snön. Stolpar till övergångsställen plogas igen och behovet av att kunna ta ut räta vinklar för att komma rätt förstörs ofta av snövallar. För att inte tala om en oplogad värld!

Och det var när min första vinter som ledarhundsförare kom som jag fick ännu en riktig kick! Jag var inte helt ovetande om vad en hund kan göra. Redan när jag bodde hemma hade min syster en Golden Retriever som hette Zazza. En kväll när jag var ensam hemma med hundarna och de övriga var borta på middag, rasade snöstormen ute. Hunden behövde ändå rastas och mådde dessutom inte bra så vi lämnade tomten för att gå längs vägen fram och tillbaka.

Men i den decimeterdjupa snön och vinden som tjöt var jag snart vilse. Jag måste ha råkat svänga in på någon väg och kunde inte hitta tillbaka. Jag förstod att huset inte kunde ligga långt bort, men ju mer vi irrade, desto längre bort skulle vi säkert komma. Jag var tunt klädd eftersom promenaden var tänkt att bli kort och jag frös allt mer och paniken steg inuti. Bredvid mig lunkade hunden hur lugn som helst och när tårarna kom sa jag till Zazza ”nä, nu får du ta oss hem!” Då vände hon 180 grader och travade med god fart på, gjorde några svängar och snart stod vi på trappan hemma igen. Även hon måste ha fått nog av snöstormen.

Och då när världen kläddes i vitt för första gången som ledarhundsförare märkte jag att den lättnad jag upplevt under sommaren och hösten inte var något emot hjälpen jag hade av min hund under vintern. Allt bara flöt på och trots att mina egna orienteringspunkter var borta hamnade vi ändå rätt på något magiskt vis :) När jag själv inte kände skillnad på gångvägar och gräs under den djupa snön traskade hunden ändå på precis som vanligt.

Även min nuvarande hund fick jag under sommaren och vi har haft god tid på oss att få upp ett hyfsat samarbete, mycket tack vare en lång och snöfri höst innan världen nu är klädd i vitt. Och nu tycker jag inte längre att det är märkligt att gå med hund. Ändå blir man så glad varje gång man tagit sig fram trots svårigheterna och det är en känsla som inte försvunnit trots snart 20 år med ledarhund.

Men första vintern med ledarhund har jag lärt mig genom åren och hundarna jag haft medför ändå en del besvär. När vintern kommer och plogvallarna kommer, kan inte hunden jobba så exakt som den är tränad. Den kanske inte alltid kan arbeta sig hela vägen fram till en stolpe, eller tassarna kanske inte hamnar exakt på trottoarkanten som kanske inte heller hunden ser och man kanske inte kan gå helt rakt över gator på grund av snön. För en ny hund är just detta första år viktigt.

Så nu ser jag fram emot att snön försvinner för då vet jag att vi får ta några steg tillbaka och åter bli noggranna med stolpar, kanter och vinklar när jag kan kontrollera att hunden inte fuskar vilket de gärna gör :) Och nästa vinter är vi ännu mer samspelta och klarar oss ännu bättre!

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Vinter, Snö

Idag var det dags för Flinga att få sin andra rabiesspruta och således ett fullgott skydd och ytterligare en stämpel i hennes nya pass. Nu är vi helt klara om någon resa skulle dyka upp framöver. Nu när jag byter jobb kanske det blir lite glesare med resandet men vi får se.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

Så var då hela processen klar. Jag åker nu från min blivande arbetsplats med en mapp i väskan innehållande underskrivet anställningsavtal och en drös blanketter som ska fyllas i och lämnas in när jag börjar. Det var ett kort besök och inte många människor där på grund av mellandagar, men när allt var klart följdes jag upp för att hälsa på min blivande chef, det var stort!

Det tog en tid att enas om ett datum men nu är vi alla överens. Den 10:e februari blir min sista dag på ICAP AB och den 13:e februari blir min första dag på mitt nya arbete, Stockholms Syncentral. Där ska jag ingå i deras datateam och min befattning på pappret är ”instruktör”.

Hur det känns? Just nu bara bra, lättnad och glädje att det äntligen är klart och finns ett fast datum. Lite frustration över att det ändå är några veckor kvar. När man sagt upp sig och inte har något speciellt kvar att göra känns tiden tills dess rätt meningslös. Men det blir lite tid att samla ihop konton, koder och inloggningar och lämna ifrån sig samt slutföra ett par uppdrag och sedan lämna nycklar och telefon, det kommer nog kännas konstigt. Kontoret som det är nu är till stora delar mitt verk och att lämna det känns på ett sätt fel. Samtidigt har jag mina tvivel på framtiden.

Nu ska jag slappna av och fira nyår med glada vänner.

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling