VHF

Jag tog mitt VHF-certifikat 1990, 17 år gammal. Jag minns det än idag, hur min bror fick en VHF-aparat i studentpresent till sin och sin kamrats båt och jag var så imponnerad. Uppväxt på sjön och med ett gediget intresse för radio så såg jag snabbt till att certifiera mig. Jag gick en ABF-liknande utbildning i Åkersberga och certifierades senare i Stockholmradios lokaler som då låg i Årsta. Därefter såg jag till att bli radioansvarig på alla våra utfärder. Jag följde alla utsändningar av navigationsvarningar och trafiklistor med barnslig förtjusning. Under våra semestrar användes också VHFen flitigt som kommunikationsmedel både mellan sällskapande båtar och i kommunikationen med land. Mobiltelefonen hade redan då flyttat ombord givetvis i egenskap av NMT450 som ju då fungerade bäst på alla sätt, i synnerhet till sjöss. Men det fungerade inte tillräckligt bra för att klara sig utan VHF rent telefonimässigt. Vi hade lappar uppklistrade i vardagsrummet invid telefonen för att instruera anhöriga hur man på det
något omständiga sättet via telefonist hos Stockholmradio sökte en båt. Men det fungerade mycket bra. Det knepigaste att vänja de på land vid var simplextrafiken, att bara en åt gången kunde prata. Då var också ett avslutande ”kom” ganska strikt vilket man ju snarast undviker i dagens VHF-trafik — tack och lov :)

Men VHFen var inte bara en telefon. Så pass många timmar har jag spenderat vid radion alla tider på året att jag mer än väl förstår innebörden och vikten av att ha en sådan. Allt som oftast handlar det om triviala saker som bränsleslut eller förfrågan om väderrapport, men kan lika gärna vara en smal tråd mellan liv och död i en båtbrand, grundstötning, sjukdomsfall eller liknande. Den säkerhet jag fortfarande känner i att ha min VHF kan fortfarande inte konkurreras ut av mobiltelefonen. Bara det faktum att all yrkessjöfart, ambulanshelikoptrar och marinen har VHF och direktförbindelsen med det samordnande Rescue Center i Göteborg.

Det som fortfarande både talar till VHFens nackdel är den — åtminstone känslomässigt långa vägen till att vara en VHF-innehavare — och möjligen priset på utrustningen, även om skälet att det kan kvitta den dag man verkligen behöver den eller någon annan behöver dig. Det ska sökas tillstånd hos Post- och telestyrelsen vilket i och för sig varken är svårt eller jobbigt. Sedan ska du läsa in de kunskaper som krävs för ett certifikat. Bara det låter jobigare än vad det är. Du ska lära dig basic om radiodiciplin, nödtrafik och lite vad kanaler används till. Efteråt undrar man alltid vad som var så jobbigt. Därefter, med tillstånd och certifikat kan du köpa din radio som nog kan ligga från 3.000:- och uppåt. I dagsläget kan du köpa en radio redan innan du söker tillståndet, men får inte använda den. Sist men inte minst kan du komplettera med ett abonnemang hos Stockholmradio som ger en del extra möjligheter så som samtal till och från telenätet och en del andra fördelar så som försäkring etc. Mer om det finns på
Stockholmradios hemsida vars adress du finner under våra länkar.

När jag sjösätter varje år ingår kontroll av VHFen som en lika självklar del som kontrollen av brandskydd, elsystem, maskin och allt annat du kontrollerar innan du ger dig iväg. Du får anropa och utföra tester med Stockholmradio för att verifiera att din aparat fungerar, den kan vara avgörande om olyckan är framme, eller bara den vardagliga oturen. Det är inte bara för min säkerhet jag har VHF ombord. När vi befinner oss till sjöss är den på under dygnets alla vakna timmar. Någon annan kan behöva dig.

Har vi haft nytta av vår VHF, undrar du säkert? Utan tvekan. Vi har haft tur att inte behöva assistans. Däremot låg vi vid en ö i närheten av Ingrö sommaren 1992. En daycruiser av något slag jag glömt bort kom susande in i viken och körde rakt upp på land på ön mitt emot. Som tur var var det flacka, gräsbeväxta stränder. Först då noterade vi att aktern var onormalt lågt i vatten. Folk strömmade iland ur båten och en jolle frigjordes. De kom paddlande mot vår ö och frågade oss om vi hade telefon. De hade kört på grund så illa att de fått läckage i akterpartiet på båten som tog in vatten och man hade med nöd och näppe tagit sig iland. Ingen länspump och jag tror inte ens de bar flytvästar.

Min dåvarande flickväns pappa hade en gammal NMT900 som han försökte använda för att larma sjöräddningen. Det var en sån där Motorola Microtac, kostade 25.000kr och var liten och smidig men hade 4 timmars batterikapacitet. Sjöräddningen hann svara när telefonen pep och samtalet avbröts. I båten fanns min bärbara VHF som fungerade bättre. Vi anropade sjöräddningen på trafikkanal — det var ju inget brådskande ärende, ingen ko på isen som man säger. Jag minns än idag hur nervös jag var, då bara 19 år gammal och den enda som visste vad VHF var och hade aldrig haft anledning att använda den på detta sätt. Men allt gick bra och vi såg till att våra ”nödstälda” fick bergning beställt. Därefter slog de upp sin matsäck på stranden för att fullfölja sin något misslyckade utflykt i väntan på hjälp. Detta är det enda allvarliga tillbud vi varit med om där VHFen spelat en viktig roll, som tur är ska jag väl tillägga. Bortsett från oroliga anhöriga som missuppfattat tidsplaner och liknande och alltid trott det värsta.

Behöver jag säga det? Om du inte redan har VHF ombord, se till att skaffa det! Se till att både du och dina medbesättningsmän i familjen har kunskap om hur den fungerar. Även om inte alla har certifikat (även om det är att rekommendera) ska de veta hur de gör om något händer dig.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.