Jag brukar säga att när man både jobbar och har småbarn, har man inga andra intressen. Det är väl inte helt sant, intressen har man. Bara lite mindre tid och kraft att utöva dom. Enda sedan jag var barn, har vi varit sjömänniskor. När jag var liten och fortfarande bodde i Västervik, hade alla släktingar båt och varje helg på sommarhalvåret vallfärdade vi i en karavan ut till ”vår egna” ö som min farfar disponerade av en fiskare som nog ägde ön tror jag. Det var min familj, farfar och farmor och pappas bror med familj oftast, men ibland kunde även andra följa med. Just själva ö-livet där ute för knippar jag — precis som mycket annat med min barndom — med sprit och fester. Men sprit och festerna innebar också lite mindre uppsikt över barnen vilket för oss innebar lite mer frihet, stillsamhet och vi kunde göra lite vad vi ville. Där kunde man också gå undan när det hettade till.
Nåja, det var inte det jag skulle prata om. Men när jag flyttade hit till Stockholm fortsatte sjöintresset fast på ett betydligt lugnare och finare sett. Jag hade en Trissjolle som var som min egen och som jag skötte omsorgsfullt. Aldrig låg väl tampar i oordning på däck, eller aldrig låg segel nedslängda i båten. Allt var perfekt alltid. Enda sedan dess har jag velat ha en egen, riktig båt. Jag var naturligtvis för liten för att ha en riktig båt och är man synskadad ”ska” man inte ha båtintressen eftersom det är så omöjligt att utföra.
Våren 1999 köpte jag min första, alldeles egna båt. En Storebro Svanö. Jag ska väl såhär i efterhand medge att jag nog blev rätt lurad i min iver och okunskap att få en egen båt. Pappa Lennart var med och tittade och avrådde mig, naturligtvis. Och lika självklart lyssnade jag inte på honom. Man behöver inte alltid lyssna på sina föräldrar, dom har ofta generellt sett rätt, men det behöver inte innebära att det är den bästa och enda lösningen. Men just denna gång — och som många andra gånger — borde jag nog lyssnat. Båten var gjort i Hondurasmahogny och rutten på ett sånt sätt att det skulle ta år och kräva båtbyggarkompetens att få den att flyta. Och för min del är det flytande båt med småfix som är grejen, inte ett livsprojekt under täckställning. Båten placerade vi först på en ödetomt i skogen nedanför vårt hus. Där fick den inte vara ifred. Båten nyttjades som allmän öldrickarplats för ungdomar, jag kom på några försöka slanga bensin ur båten och fönsterrutor slogs sönder. Jag gav upp. Båten flyttades
till en fiskargubbe ute på Muskö och dit var det stört omöjligt att ta sig på egen hand. Och lyckades man åka dit med till exempel taxi, lyckades man inte komma därifrån eftersom ingen hittade dit. Förra hösten sålde vi båten, gratis på annons i gulingen. Först försökte vi få några spänn för den. Jag hade ändå betalt 5000 för båten. Men det visade sig inte vara värt besväret att få någon att betala för liket. Den gavs bort till en nybörjare och jag hoppas han inte gick på samma mina som jag.
Vintern 2001 köpte jag min första riktiga båt, en Boghammar Weekend Cabin. Den var i vår ägo lite drygt ett år och såldes i januari 2003. Mest på grund av allt träarbete som både är fel grej för mig och jag är dessutom alldeles för otålig. Men vi hämtade Monami uppe i Kramfors och fick den hemtransporterad på lastbil i december. Båten var utrustad med en AQ172C (även kallad B23) med 16 ventiler och dubbla förgasare, gick bra och toppade ca 25 knop.
Redan när Monami (som den hette) såldes, var vi spekulant på en annan båt som en kamrat ägde. Faktum var att vi stått på kö ända sedan han och hans sambo själva köpte den ett par år tidigare. Nu var den äntligen till salu och jag fick första tjing. I maj 2003 bytte hon ägare och stävade söderut från Waxholms mot Nynäshamn där hon skulle bo i fortsättningen. Resan ner gick jättebra och kan läsas om i loggboken Hemtransport av ny båt och mer info om Galadriel hittar du under Galadriels sida.
2006 var det åter dags att skaffa ny båt. Galadriel gick vidare till en familj som gillar att bygga om båtar och redan ett år efter fick vi bilder där dom förändrat en hel del. Båten vi hittade var en Bonum 25, en typ av albin 25DL fast 15 år nyare. Mer om hemresan kan du läsa i loggboken under Hemtransport av ny båt och mer om båten kan du läsa under Mindas sida.
Hösten 2008 var det åter dags för båtbyte. tanken var att skaffa en mindre och snabbare och ja — så blev det ju på ett sätt. En 22-fots Windy DC med en 275hk V8. Jag surfade runt lite på den modellen som jag gjort varje gång jag letat båt för att vi hade en sån när jag var liten. Väldigt bra kvallitet på båt och helt klart snabbare. Vi körde hem den från Värmdö första helgen i september och det gick på 3 timmar med fika till skillnad från de 8–10 timmar vi varit vana vid tidigare. Läs om Hemtransport av ny båt. Och vi har hittills i oktober i år tillryggalagt fler distans och fler turer än totalt med den gamla båten. Riktigt roligt.
Det var lite om mitt båtintresse som nu när jag läser igenom det jag skrivit — måste vara ganska gediget, och det är säkerligen inte slut än :-)