Om mig

Denna sida är under konstant uppdatering

Ibland frågar man sig varför man gör detta? Att skriva om sig själv som jag kommer att göra nu, är att blotta sig rätt rejält — på internet. Här kan vem som helst läsa utan att jag vet vem/vilka som tagit del av det. Jag får inte veta hur du reagerar eller försvara det du tänker om mig när du läst det här. Kanske kommer mina vänner läsa det här och får då en lära känna en annan sida av mig. Om det är bra eller dåligt, kanske jag inte får veta.

Ja, ibland frågar man sig verkligen varför! Men kanske är det nån sorts terapi, en sorts vilja att dela med sig av sitt livsöde. Alltid är det någon som upplevt liknande och kanske får just _du_ lust att skriva ett mail då. Även om du bara har synpunkter på det du läser får du gärna skriva. Adressen är joakim@nomell.se

En annan sak jag tänkt på inför det jag skriver nedan, är de personer som
säkerligen kommer känna sig kraftfullt utpekade och kränkta. Även om just
många av dem inte nämns med namn är det inte svårt att lista ut. Jag hade
först tänkt lösa den nöten genom att publicera detta anonymt på en sajt
någonstans i cyberrymden. Där kunde jag skriva vad som helst utan att vara
rädd för att jag själv skulle bli igenkänd och för att kränka de jag
omnämner, ibland inte allt för fördelaktigt. Men jag och alla andra
människor har ofta ett val i livet att välja vad man gör med det. Vad vi
än väljer medför konsekvenser både för dom, men inte minst för mig. Ingen
av dem som omnämns ofördelaktigt har försökt och velat skydda mig från det
onda som jag burit med mig hela livet, oftast alldeles ensam. Tänk på det
om NI läser det här. Det är nog en stor del i hur jag mår idag som NI inte
heller brytt er om att kontrollera eller försöka göra något åt. Jag har
fått gå igenom både min barndom ensam precis som jag nu seglar över
dyningarna efter den på sätt och vis lika ensam. De där byggstenarna som
saknas kommer nog kanske aldrig att kunna fogas in igen.

Jag är född 1973 i Västerviks kommun. Jag var då som nu en liten (ja nu är
jag i och för sig lite större) glad grabb, nyfiken på allt. De första 14
åren av mitt liv kantades av tragiska minnen av alkoholmissbrukande
föräldrar och mer eller mindre lämpliga fester. Min riktiga pappa dog när
jag var ungefär 3 år och min mamma träffade då en ny som sedemera blev far
till min lillebror Mattias. Som barn vill man ju gärna förtränga de
tråkiga sakerna och istället fokusera på det som var bra, men det tiden
innehöll inte så mycket sådant.

De första 8–10 åren var stökigast och absolut värst. Jag minns
naturligtvis bara fragment av de åren, men då dracks det mest och den tid
och de pengar som borde lagts ner på oss barn, spenderades på annat.. Min
mamma hade mestadels arbete på en fabrik och slet nog så gott hon kunde.
Vad jag minns var vår far arbetslös större delen av tiden. Det bidrog
säkert. Men de saker jag minns tydligast från tiden innan ettan, är de
dagar vår far låg hemma och sov ruset av sig och vi barn drev vind för våg
hemma på gården. Ibland hämtades vi på dagis av en kraftfullt berusad
pappa som knappt kunde cykla utan barn i stolen och jag kan såhär i
efterhand undra vad i helvete fröknarna tänkte och varför i hela friden de
inte gjorde något. Jag brukar förklara det med småstadens likgiltighet och
alla-känner-alla-syndromet och det är farligt att lägga sig i och man vill
inte störa. En rad ursäkter som sammantaget kallas feghet. Vem får betala
för den?

Kvinnomisshandel och sprit går ofta hand i hand. Vår mamma hade det
sannerligen inte lätt under några år. Ändå tog hon alltid bilen efterråt
och åkte ut på stan för att söka honom. Och när hon väl fann honom, fanns
det ingen gräns för hur mycket och länge hon försökte övertala honom att
följa med hem igen. Vi barn fick oftast följa med oavsett vad klockan var
slagen. Ibland när bråken hemma var lite utöver det vanliga (eller hur man
ska säga) fick vi besök av herr polis som dessvärre visade sig ha samma
småstadssyndom som dagisfröknarna och socialen som på ett tidigt stadium
väl kände vår familj. De kom oftast två stycken, en pratade med pappa i
köket och en med mamma i vardagsrummet. Vi barn, satt som skrämda lammungar i vårt rum utan minsta uppmärksamhet. Man fick honom att lova
att det nog fick va sista gången, oja, oja. Det hade varit roligt att veta
om det ens skrev rapporter som skulle hamna hos Socialen. Jag tvivlar på
det.

Under dessa praktgräl hände det ibland att vi flydde in till vår granne.
Jag minns inte vems initiativet var, men jag minns det som att vi flydde
halvt påklädda ut i trappuppgången för att slippa undan och då öppnade hon
sin dörr. Jag tror hon hette Bibbi och bodde på samma våning som oss. Hon
dolde oss bakom sin låsta dörr och fick gråten att bedarra. Speciellt en
gång minns jag när vår pappa försökte ta sig in och hämta oss. Hon vägrade
hårdnackat med säkerhetskedjan på. Han försökte då slå igen och rycka upp
dörren för att ta sig in ändå. Då klämde hon handen illa i dörren, väldigt
illa. Men jag beundrar henne än idag för det hon gjorde och minns det
fortfarande tydligt som en varm kakelugn efter ett pass med strömmingspilk
på isen, som glöggen om julen.. Jag har aldrig fått säga tack till henne,
jag ska ta reda på om hon fortfarande finns i livet. Kanske får jag
anledning och möjlighet att uppdatera den delen av historien. Hade varit
fint att höra hennes minnen från den tiden. Jag minns henne som den enda
människa som någonsin brydde sig om oss barn. Jag minns inte hur gammal
hon var, allt över 15 var väl pensionär för oss då =) Jag minns henne som
ensamstående och fruktansvärt modig.

Branden

När jag var ungefär fem år och min lillebror Mattias var bäbis hände något
som kunnat sluta i en lillebror mindre. Jag var hemma och min lillebror sov
i spjälsängen och pappa lagade mat. Jag minns att han var onykter vid
tillfället. När maten stod på spisen och skulle koka färdigt, la han sig i
sängen för att vila. Jag lekte i mitt rum tills lägenheten sakta fylldes av
en kraftfull rök. Jag irrade runt i lägenheten, försökte väcka pappa utan
att lyckas. Jag klädde mig och sprang villrådigt ut på gården för att leta
efter någon som kunde hjälpa mig. Det var vardagseftermiddag och gården var
helt tom på folk. Just som jag stod där och grät och inte visste vad jag
skulle ta mig till, kom min storasyster hem från skolan. Hon måste då ha
gått i ettan eller tvåan. Röken kändes i det här laget i hela trapphuset och
var kompakt inne i lägenheten när hon rusade in och ryckte upp vår lillebror
ur sängen. Tursamt nog hann det inte bli någon eldsvåda av större mått
förutom hela spisen och kastrullerna.

Alkohol till sjöss

Under alla år jag bodde i min biologiska familj var vi ofta ute på sjön.
Så länge jag kan minnas har vi haft båt och tillsammans med vår farfar och
farmor och lite andra släktingar vallfärdade vi ut till en ”egen” ö vi
hade i Västerviks skärgård. Vi kallade den Göstas holm. Jag har i
efterhand försökt hitta den på sjökortet men inte riktigt lyckats.
Antagligen heter den inte det på riktigt. Någon gång ska vi åka dit igen.
Senast var sommaren 1995 tror jag, men det är en annan historia. Idag, när
jag tänker tillbaka på de somrarna är det även det med bitterljuva minnen.
Ljuva så till vida att vi fiskade, badade, grillade, åt, solade och gick
på klipporna. Sådant som gör mig sjuk av längtan idag på vinterhalvåret
och barnsligt lyrisk när vi vårrustat båten och själva kan göra detsamma
idag. Bittert var det på det viset att spriten aldrig stannade hemma och
där utspelade sig några händelser som säkert kunde bli en och annans död
och där man klarat sig med blotta förskräckelsen. Enormt berusade vuxna
som klättrar omkring på klippor, balanserar fram och åter på smala
båtdäck..Några gånger föll vår farmor i vattnet och hade så liten koll att
hon simmade åt fel håll. Vid ett tillfälle fick min syster Angela ta
lillbåten och ro ut för att undsätta henne, det var hon den enda som var
kapabel till. Jag kan inte ens minnas att någon annan reagerade.

Vid ett
flertal tillfällen efter gräl, fick vår pappa för sig att åka hem, sent på
kvällen med på tok för mycket sprit i kroppen. Lastade gråtande och
livrädda barn och gav sig ut med dunder och brak. Vid ett tillfälle tog
mamma nyckeln ur båten när vi var på väg ut och farfar lyckades från land
en bit bort avstyra hemfärden. Dessa händelser och många många fler gör
mig alldeles kall inombords. Det är dessutom första gången jag skriver ner
dom eller ens plockar fram dem så långt fram bland för länge sedan
förträngda tankar.

Farfar, trygghet i kaoset

De enda gånger jag minns att jag inte var rädd, var festerna hemma hos
farfar och farmor. farfar var (och är fortfarande, men något äldre) en
rejäl och redig karl som även om han drack alltid behöll distans och
förmågan att säga stopp när saker och ting gick över styr. Han glömde
dessutom aldrig bort oss barn, såg till att vi fick mat, bromsade in gräl
för barnens skull och liknande. Det var en miljö som kändes behaglig — i
jämförelse…

Skolstart

När jag blev sju år 1980, var det dags att börja ettan. På den tiden gick
synskadade barn på någon av specialskolorna i Sverige och jag åkte upp till
Stockholm, Solna, där dåvarande TomtebodaskolanW låg. Det var ett internat
för synskadade barn från 1890-talet. När jag gjorde entré 1980 var skolan
nyligen moderniserad med elevhem istället för sovsalar och blandat boende
istället för separata pojk- och flickavdelningar. Jag minns inte skolstarten
som en skräck, snarare en befrielse från något som du redan förstått var
ganska stökigt. Jag kände ingen separationsångest av det allvarliga slaget
och jag blev väl omhändertagen av elevhemspersonalen. Jag tror jag blev
omhändertagen på ett sätt som inte gav mig någon möjlighet att ha
separationsångest. En ganska ny känsla. Sedan var det såklart spännande att
få börja lära sig läsa och skriva, nyfiken och kunskapstörstande redan då.

Varje helg skulle vi åka hem, vilket nog var en rellativt ny lyx man börjat
med efter att ha bara fått åka hem på lov och storhelger. Jag fick flyga
från Bromma till Momohål flygfält i Västervik. Jag älskade att flyga. Det
var ett litet flygbolag vid namn Sydairo och piloterna lärde man snabbt
känna. Eftersom jag var synskadad fick jag kliva på först för att få den
ensamma platsen längst fram. Jag frågade allt om checklistor, motorer och
radiokommunikation. Men det fanns ett mönster i mitt resande som jag idag
kan se tillbaka på med ett leende. Jag var flygrädd och hade ont i öronen
när jag reste hem, men inga dylika tecken åt andra hållet. Jag bad skolan om att slippa resa så mycket för den anledningen. Den elevhemsassistent jag fick mest kontakt med genom åren hette Inga Skoglund. (Inga har dessvärre lämnat oss för några år sedan). Hon påstod sig ha genomskådat det för länge
sedan.

Varje fredagseftermiddag inför hemresan ville jag ringa och kolla
”hur det stod till”. Den egentliga anledninge var att kontrollera i vilken
form de var i och vilka planer som gällde för kvällen och helgen. Jag kunde höra då hur det skulle bli när jag kom hem. Flygtaxi hämtade mig alltid på flygplatsen och tog mig ofta till många olika adresser där festen vid det
laget var i full gång och oftast ingen som mötte upp om inte min storasyster
gjorde det. Så här i efterhand har jag funderat och varit lite imponnerad av
att de inte glömt att ändra taxins slutadress vid något tillfälle. Jag hade
ju lika gärna kunnat komma hem till en tom lägenhet. Undrar om någon skulle
saknat mig då och i så fall när. En del andra tecken visade nog hur jag
mådde när det var dags att åka hem. Bråkig och stökig i klassen och jag blev
ofta utslängd. Ganska tidigt i ettan fick jag stifta bekantskap med skolans
kurator Lena Rosengren. Båda vi har många gemensamma minnen från den tiden, det vanligaste kanske med mig ihopkrupen som en boll under en bänk i
korridoren och hon sittandes ovanpå. ”Jag sitter här och pratar tills du
kommer fram” sa hon, och så blev det.

Hon var en av få vuxna som vid det
läget lät mig ta tid och plats. Jag kunde då som nu bli en hård ihopkurad
boll av låsta känslor och försvarsmurar höga som hus, ett glashus i pansar dit ingen fick komma in. Mitt i allt det glada, då som nu, en liten och
ledsen kille som behöver närhet och värme.

Kurator Lena lämnade aldrig sin
post på bänken där i korridoren.

Söndagsfamilj

Kurator Lena var den som fixade min ”söndagsfamilj”. Det kallades så, en
familj som jag skulle vara hos var annan helg för att slippa resa så långt
och ofta. Jag och min mor träffade dem i deras hem i Österskär utanför
Åkersberga norr om Stockholm. Det var mamma Lenah, pappa Lennart, barnen
Christopher, Camilla och Christina, labradoren Ruffa och taxen Fia samt
katten Frans-Josef. Jag stormtrivdes direkt. Min mamma kände sig nog
malplacerad i detta fina hus och denna förhållandevis rika och välordnade
familj i jämförelse med vår.

Mitt tydligaste minne av den första träffen var
bakom en soffa i deras vardagsrum med ett hockeyspel med bror Christopher och det var nog svårt att få mig därifrån. Där började det bli lättare. Var annan helg slapp jag oroa mig för vad som väntade hemma och jag slapp se vad spriten gjorde med människor. I den familjen växte jag sedemera upp och lärde mig till den jag är idag, den braiga delen av mig, men nu ska vi inte
gå händelserna i förväg.

Ekdungen

Jag brukar försöka fokusera på de 2–3 år vi bodde i Ekdungen, en gård
utanför HJorted på den smålänska landsbyggden. Det var till en början den
lyckligaste tiden i vår barndom. Mamma och pappa hade jobb, vi gjorde mycket
saker tillsammans och vi hade vår Schäfer Monja. Alkoholen hamnar åtminstone lite i skymundan under den här tiden även om den slutligen medförde att vi fick sparken av vår hyresvärd Gösta Holmér. Han var en konstnär som spelade
gitarr och munspel och bodde på samma gård i ett hus bredvid med sin
sydlänska fru och dotter. Ibland fick han även besök av sin son David från
Stockholm som kom från ett tidigare äktenskap. David var jämngammal med oss och vi hade mycket roligt när han var på besök, Det blev för mycket
partajande, nattligt stök och för många kufiska besökare som sprang runt och
förde liv och betedde sig illa medan andra försökte leva ett lugnt och
stillsamt liv bredvid.

Hyresvärden — förståligt nog — tröttnade till slut och vi tvingades flytta. Men det jag minns absolut starkast från den tiden,
är vår vitala, friska, starka vedhuggande far, som gick i skog och mark,
mötte älg med vår hund och hade saker att berätta. Det är möjligt att även
den bilden är en omskrivning av verkligheten gjord i efterhand. Det är svårt att svara på. Men som jag brukar säga, ”vi hade ett finrum” i villan vi
bodde i om det nu är ett tecken på trivsamhet och ett städat liv. Men som
sagt, alkoholen förekom även här, allt mer till slut, men från den här tiden
minns jag ingenting som hände som berodde på den.

För en tid sedan var jag
på en av mina sällsynta besök hos min lillebror i Västervik. Där träffade vi
Linda, en tjej med vars föräldrar våra föräldrar umgicks med. Hon och hennes bror lekte då med oss vid en insjö som låg aldeles nära. Hon var inte så gammal och gick ut för långt och höll på att drunkna om hennes bror inte
upptäckt och räddat henne. Märkligt så livet kan bli ibland. Hon lever idag
och det är jag glad för.

Tillbaka i lägenhet

Vi hamnade i Ankarsrum några mil bort i en hyreslägenhet på tre rum och kök.
Vi tre barn som tidigare bott rymligt och bra delade nu på ett litet rum där
vi minst sagt gick varandra på nerverna.

1984 avslutade jag fjärde klass på Tomtebodaskolan. Mitt starkaste minne av
den avslutningen var att min farfar var där, stolt över sitt barn-barn, samt
att jag av Tomteboda fick en elbas i stipendie efter de tre år jag gått i
musikskolan. Jodå, jag och min musiklärare rev av en tvättäkta blues-tolva
där i aulan inför alla föräldrar, den satt antagligen som juten och i bilen
hem, fick elbasen sitta i baksätet bredvid mig.

Sedan började föra nya skolår i vanlig skola som integrerad elev. Det var
fyra år som jag minns tillbaka till med skräckblandad förtjusning, mest
skräck om jag ska vara ärlig :). Jag kom in i en redan sammansvetsad klass
och det skulle visa sig mycket svårt att komma in. Till en början var alla
väldigt snälla och överdrivet hjälpsamma. Dom tävlade om vem som skulle få
ge mig jackan, knyta skorna och ledsaga mig ut ur huset på rasterna vilket
inte kändes helt rätt, men det skulle bli värre… När nyfikenheten lagt
sig och dimmslöjorna lättade kom allas våra personligheter fram. De
resterande två åren på mellanstadiet, fick jag själv leta efter mina skor
när folk gått hem. Oftast stod de undangömda uppe på taklampor och andra
kufiska ställen. Jag var envis som synden, klagade sällan. Bara en gång
när det sockersöta hade lagt sig och det som sedan skulle bli vardag tog
över, klagade jag hemma. Jag förstod varken då eller nu varför jag skulle
få stå först i kön till matsalen innan den öppnades. Det var välvilja
såklart, men det blev fel. Naturligtvis förstod inte heller mina
klasskamrater det och vid flera tillfällen blev jag knuffad ur kön av
mini-Anders, den klasskompis jag nog kom sämst överens med. Då klagade jag
hemma och min mamma ringde upprört till skolan och ämnet togs genast upp i
klassen. Det skulle jag inte ha gjort. Det vet ni alla som blivit mobbade,
bit ihop och håll käften. Knysta och det blir etter värre. Jag gick alltid
ensam till och från skolan. De som hade samma väg hem, sprang före eller
gick andra vägar. På vintern när ljuden grumlas av snö och vind hörde jag
aldrig varifrån snöbollarna kom farande eller hann reagera när någon längs
trotoaren sträckte ut ett ben, kastade lössnö i ansiktet eller försökte
skrämmas genom att hoppa fram och skrika bakifrån. En gång träffade en
isboll över ögat, en olycklig träff så ögat försvann i svulnad i många
dagar. Jag kalgade aldrig mer. En vän hade jag under den tiden, Monica.
Hon var ”fetast och fulast” i hela klassen och vi var väl båda loosers.
Man hade kunnat låta oss vara så hade ingen behövt besvära sig med att
vare sig reta eller umgås med oss. Istället såg man till att jag inte
vågade umgås med henne när andra såg på. Under den sista klassresan i
sexan åkte vi till Gotland på cykelsemester. Där på båten upplevde jag min
första romans, fick min första kyss och var enormt lycklig, om än med
”klassens fulaste tjej”. Klassen skulle tälta och laga mat på stormkök.
Vid tältindelningen blev vi över och det löstes genom att låta oss sova i
lärarstugan. Det förde det goda med sig att vi fick vara ifred, sova varmt
och tort, ändå var det oändligt ”kallt”. Utanförskapet kunde knappast bli
tydligare än så. Jag tänker inte ens nämna här alla de grupplekar där vi
klassiskt blev valda sist med suck och stön, eller helst inte alls. På
gymnastiken löste man det så finurligt att JAG fick göra något annat med
min assistent Margareta och oftast följde Monica med.

Mellanstadiet var i särklass värst och jag har undrat många gånger hur det
kunde gå så fel. Jag var uppväxt i en förvisso hård men skyddad
internatvärld där vi kunde vara nog så grymma mot varandra. Ändå var det
ingenting emot det jag totalt oförberedd slungades ut till. Integrering i
vanlig skola var ganska nytt och på landet hade man ingen kunskap. Man
gjorde det man trodde var bäst och rätt men som tydligen blev så fel. Jag
kan idag inte komma på något som mina mellanstadielärare gjorde direkt
fel, annat än i välvilja något överbeskyddande. Jag skämdes över att göras
så speciell i klassen, något jag är noga med att inte vara än idag.

Jag skulle säkert kunna berätta mycket mer om min mellanstadietid, kanske
fylls det på med detaljer och minnen med tiden.

I sjuan blev det något bättre. Klassen delades, och tackvare våra
problem med mobbing i klassen (det var inte bara jag som var drabbad) fick
alla elever inför stadiebytet önska vilka klasskamrater de ville gå med på
högstadiet. Alla visste att det var ett arrangemang för mig och några
till, fast att det döljdes i att alla fick göra samma sak. Men vi visste
alla att det var blott en liten grupp som avgjorde saken. Detta medförde
än värre upplevelser mot sutet av sexan.

Vår halva, mixade klass, slogs ihop med en annan halv klass från en annan
skola. Här träffade jag för första gången några riktiga vänner som ville
vara med mig för att det var kul. De jag minns mest var Jörgen, Nutte —
som jag tror hette Tobias egentigen — och en rätt störig prick vid namn
Magnus. Den senare av de tre var lite mer ”vandrande” bland sina
vänner. Ena dagen var det väldigt kul och nästa dag var han elak mot
gårdagens vänner. Men det spelade inte lika stor roll längre nu när jag
började lära mig vem jag var och vad jag stod för. Det var ingen som
kastade sten och snöbollar efter än när man kom och gick eller lade
krokben. Att någon frågade om man skulle följa med till uppehållsrummet
och spela, var en väldigt ny känsla. Här träffade jag också Grete och
Elin. Om nån av er läser detta eller vet var dom finns, skriv gärna en
rad.

På våren 1988 i sjuan bar det iväg till Egypten på dykresa från slutet på
februari till den 13:e mars. Jag minns det så tydligt eftersom jag firade
min 15-årsdag på flygplatsen i Kairo. Jag hade under många år dykt med
föreningen Blinda Barns Utveckling — jaja namnet är inte så kul kanske =)
En av eldsjälarna hette Sven Nahlin och han var en hejare på PR den =) Resan
var ett samarbete med Lions och flygvapnet och någon skola för blinda i
Egypten. Lions hade en stor hjälpsändning som skulle ner till Egypten och
vår förening med Sven i spetsen hade samlat ihop 10 kompletta
dykutrustningar som vi skulle skänka till elever på skolan som jag tror låg
i Luxor. Vi flögs ner till Egypten i ett av flygvapnets Herkulesplan. Vi
avgick från Arlanda en tidig morgon och jag hade dessförinnan intervjuats av
Rapport eller Aktuellt i bassängen. De var även med ute på Arlanda och
filmade avfärden. Det mest minnesvärda i den sekvensen tycks vara när jag
slår huvudet i dörren på väg in i flygplanet =) Resan ner var riktigt
besvärlig, tog över 12 timmar inklussive mellanlandning på Tesaloniki i
Grekland. Där blev vi bevakade av beväpnad greisk militär — antagligen för
att flygplanet vi färdades med var militärt. Vi tyckte givetvis det var
mäktigt och oerhört spännande att som vi såg det, bli skyddad av beväpnad
militär.

Väl framme i Luxor tog vi in på hotell. Här träffade vi de 10 blinda
eleverna från skolan och vi stannade där någon vecka och utbildade dem.
Vistelsen i Luxor slutade med någon sorts prisutdelning där vår förenings
känkte dykutrustningen. Jag kände då som nu tvivel inför att det skulle
komma de blinda eleverna till gagn.

Vi for sedan vidare i buss genom öknen till Hurgada som låg vid Röda havet,
på gränsen mot Jordanien om jag inte minns fel. Jag minns i alla fall att vi
fick träffa gränspolis och rida på deras kameler som var deras
bevakningsfordon =) I Hurgada dök vi i Röda havet, gjorde utfärder med båt
och dök på korallrev. Det var ganska bra dykning men det var mindre kul att
de ständigt tömde septitanken över oss när vi låg ute och att luften vi
andades i flaskorna smakade diesel. Kompressorn som dykcentret använde tog
nog sin inluft alldeles för nära avgaserna från dieselmotorn som drev den =)

***

tog jag och min forna ”söndagsfamilj” ett drastiskt
beslut. Jag skulle flytta. Jag hade fått nog på småstaden och längtade så
det värkte tillbaka till mina vänner, fritidsintressen och till familjen
Carlsson. Det började den våren med att jag blev illa slagen hemma. I
skrivandets stund minns jag inte alla detlajer, sådana man levt länge för
att glömma. Men socialnämnden hade kopplats in i skolan av lärare som
misstänkt oegentligheter och det hölls några möten på skolan för att
fundera över min framtid. Mötena kändes tandlösa. Socialen hade följt vår
familj så många år och ändå inte tyckt ”det fanns anledning” till åtgärd.
Ett riktigt skämt, efter alla lägenhetsbråk med polisbesök och alla de
gånger vår socialkontakt hämtat oss barn, de gånger vår granne fått ta
stryk för att hon tog hand om oss de kvällar och nätter det var för
stökigt. Men det fanns hur som inte anledning. Hur som kom detta fram
hemma, gudarna vet hur, jag lär inte ha berättat det frivilligt. Jag blev
inte ofta slagen hemma, men idag bär jag fortfarande men efter en av de
smällarna, med knakande käkben på ena sidan när jag gapar. Man kan säga
att det var den beryktade bägaren som rann över. Att inte kunna prata
några veckor utan att känna en bedövande smärta i ena halvan av huvudet,
jag borde besökt läkare. Men jag gjorde som jag alltid gjort, bet ihop.
Det var nu det även var nog för andra tror jag, eller, man vågade äntligen
fatta beslut baserat på min vilja. Hörde kanske till saken att jag just
fyllt 15 och lagen gjorde det enklare för dem att fatta beslutet. Familjen
som varit mitt stöd så många år och min boplats var annan helg, flera
somrar och lov, sa sig vara beredda att ta emot mig och beslutet klubbades
i tysthet.

Sommarlovet började. Jag tror inte jag sa hejdå till mina klasskamrater på
något sätt. Jag lekte med mina vänner på vanligt sätt och jag tror inte
jag nämnde min flytt till någon ända människa i den mån jag ens förstod
vad som skulle hända. Som traditionen var, packade jag mina väskor i juli
för att bege mig först mot Stockholm, och sedan byta tåg med min
fosterbror till västkusen och det årliga seglarlägret på Krokholmen. Jag
packade som vanligt, smög bara ner det allra käraste som inte var så
mycket. Lite band, min freestyle och jag tror även jag fick med min
släpbara dator och alla disketter med allt jag skrivit. Det var futtigt
med tanke på att en epok i livet just avslutades. Veckoslutsbussen tog mig
som vanligt de långa milen — som de kändes — hemmåt. Jag kan fortfarande
minnas de två känslorna min kropp framförde så tydligt för mig. Resan ner
till Västervik, ont i magen, kissnödig, illamående och nervös, frös gjorde
jag alltid på vägen ner. Tyckte alltid bussen var så jävla kall även mitt
i sommaren och även om solen gassade in genom sidorutorna. Vägen upp, var
pirrig, varm och lättnadskänslor. Jag var inte rädd för att bli bortglömd
även om min avhämtning alltid var sen =) Jag sov lättare, lyssnade på
musik och log. Känslor som inte helt lätt låter sig beskrivas här i ord.

Så även denna sista resa från Västervik, på väldigt länge skulle det visa sig. Det var en solig varm dag, bussen gick som vanligt straxt före 10 på förmiddagen. Bussen var full, varm och alla trängdes och hade för mycket packning. Men jag var glad och lättad när bussen stängde dörrarna och gled ut från småstadens centrum mot E66 norrut. Helt lättad kände jag mig inte förrän bussen åkt, svängt ut mot Norrköping vid Jenny vägskäl. Men sedan ändrades allt. Jag minns att jag tyckte synd om min mamma och längtade intensivt efter min lillebror. Jag tyckte synd om mamma för att hon hamnat där hon hamnat i livet, att hon inte kunnat/velat göra sig fri eller ändra på tillvaron, att hon skulle bli den som led mest men kanske inte förtjänade det mest. Fast visst bar hon en stor del i skulden till allt som hänt och att det inte blev bättre. Jag ville vända om, hämta min bror, ta med honom! Han som redan börjat hamna snett i livet. Du visade dig vara stark som en oxe, du klarade dig och du är idag en av mina stora
stoltheter!

Väl framme i det som jag såg som min stad, bytte jag identitet. Jag tog familjens efternamn. Jag minns idag inte om det hänt något, eller om det bara var vetskapen om att något kunde hända. Jag hade fortfarande inte låtit mina anhöriga veta att det skulle dröja länge innan de såg mig igen. Jag skrevs in på seglarlägret som min nya person. Det kändes skönt och avslappnat, ingen visste vem jag var från förr och jag kunde lätt vara min fosterbrors äkta bror. Under lägret bröt någon sorts helvete ut som jag nog inte led stort av. Detaljerna saknas så här många år efterråt men beskedet nådde min familj under denna tid och jag tror att jag talade med dem i telefonen från västkusten. Det var ingen lätt tid för någon av oss tror jag.

Väl åter i Stockholm började en besvärlig tid jag minns som bitterljuv. Vid sidan av förberedelser för skola, nya kamrater och fritidsintressen, hägrade skuggan av arga och säkerligen besvikna föräldrar. Min nya familj skonade mig nog mycket från telefonsamtal med allehanda mindre trevligt innehåll även om jag fick min beskärda del. Ändå hann jag få några hot om att bli hämtad och få både de ena och det andra i läxa när jag väl var hemma igen.

Jag älskade mitt rum i vårt hus, den var en lugn och trygg borg bland människor som brydde sig och ställde upp för mig. Jag hade svårt att sova en längre tid och reagerade på bilar som passerade dovt ute på gatan. Alla ljud satte igång larmsignalerna i kroppen och aktiverade hela mitt försvar. Även de bilar jag så väl kände igen när de svängde in på gården kunde få mig att andas ryckigt och hackigt. Det var en gräslig period.

Det blev givetvis rättssak av det hela, jag minns inte i vilken månad på den hösten men min mor stämde familjen jag bodde hos och tingsrätten i Stockholm tog upp ärendet rellativt fort. Jag behöver kanske inte ens försöka förklara hur en redan ganska trasig 15-åring mådde inför detta. Det var motstridiga känslor att sitta i rätten mot sin mor som säkerligen var uppriktigt ledsen och garanterat kränkt. Jag förstod och hade medlidande för allt detta som i grunden nog inte var mest hennes fel utan den man och det liv hon valt att leva. Jag var likväl ledsen och trasig, jag hade min knakande käke och en hel uppsjö med barndomsminnen som styrde min vilja. Det här var rätt. Kanske var tid för försoning senare. Men det var mitt liv det gällde vilket hon nog inte förstår än i denna dag. Jag minns inte mycket av rättegången annat än pappersprassel, gråt och diverse utlåtanden från höger och vänster. Jag kan inte minnas att jag sa något själv. Desto tydligare minns jag efter rättegången, hur jag, min fostermor och
bror gick och handlade och jag valde maten, precis som till födelsedagar. Allt var över, så kändes det i vart fall även om domen säkerligen förkunnades några veckor senare.

Skolstarten blev inte så bra. Det var många nya i klassen det läsåret, en pubertetskrisande åttondeklassare som var rätt stökig. Jag minns att jag satt och somnade hela tiden under lektionerna, hade så enormt svårt att hålla mig vaken. Ingen förstod att det var mina sömnlösa nätter och oroande som inte lät mig vila. Därtill dröjde mina böcker i punktskrift, jag minns inte idag hur länge jag fick vänta på mina första böcker, men det var länge. Assitentfrågan var inte löst än, min fostersyster, den mellersta av dem fick agera assistent. Hon var ung, trevlig och söt och kände mig och blev respekterad av klassen. Om man tvingas ha en som följer än i hälarna, ska det vara någon som även klassen ser upp till och respekterar. Det gjorde de verkligen mot Camilla. Hon gjorde sitt bästa för att få in mig i gruppen. Själv var jag blyg och trött och behövde säkerligen draghjälp likaväl som mina klasskamrater behövde det som utan förvarning fått en blind i sin klass. Men Camilla fick inte stanna särskilt länge. Jag blev
tilldelad en assistent som senare visade sig ha ett orttvist rykte om sig. Det största felet jag kan komma på idag var min egen och hennes start med klassen. Jag ville klara mig själv, vara självständig och visa vem jag var. Istället hade jag en assistent i hälarna varje milimeter jag förflyttade mig. För klassen var hon en föredetta, sträng och ogillad gymnastikläraranna som de flesta påstod sig ha dåliga erfarenheter av. För mig var klasskamraternas välvilja mot mig min räddning eller mitt fall. Men mobbad blev jag inte längre även om jag heller aldrig kom in i någon grupp. Några bra vänner fick jag, speciellt minns jag de två Sarorna, Sarah i min egen klass och hennes väninna Sara från klassen över. Hon va trevlig, naturlig och rar och vi var nog båda ungefär lika ensamma. Det är en tid jag inte är speciellt stolt över mig själv såhär i efterhand. Jag har många år senare funderat på, när allt lättar, blir bättre och börjar funka varför jag blev ”likadan” själv? Naturligtvis är det att vara hård och
orättvis mot sig själv. Naturligtvis blev jag inte ”likadan”. Men jag har ändå sedan dess haft en känsla att jag inte var rättvis mot dem som till slut verkade bry sig om mig, det som jag så länge strävat efter och önskat så hårt. Vill man vara snäll mot sig själv kan man väl försöka övertyga sig att det var någon sorts försvar, att inte våga lita på att det var så. Men det är inte alltid så lätt att vara snäll mot sig själv. Andra säger att med mitt bagage är både ditt och datt okej. Jag känner mig som en sexspalt i en veckotidning med Malena där allt är helt okej och inget är udda. Om jag skulle säga att jag hade fantasier om att strimla, mörda och plåga mina plågoandar, skulle de också vara normalt och begripligt? Säkert.. Nu har jag lyckligtvis aldrig tänkt sådana tankar. Den enda motorn när det var som jävligast var tanken att kunna få slå någon av dem på käften så småning om under mina styrketräningspass. Att ge igen på något sätt, önskade jag mig länge. Även idag när jag återvänder till småstaden där
det mesta skedde kan jag känna viss revange i att vara snyggt klädd, komma från huvudstaden, ha ett välbetalt IT-jobb och för mig själv få se ner på några av dem som nog förtjänar det. Ändå är jag ingen sådan människa i grunden och tycker inte om den sidan hos mig själv. Jag är glad, att den bara gäller de som sett ner på mig en gång och kanske fortfarande gör det.

Klumpen i bröstet försvinner i gymnasiet. Även om jag kände mig socialt efterbliven tack vare alla missade år med vänskap, kändes det bra. Det som många fått lär asig sedan barnsben om att ha och vara en vän hade jag aldrig fått lära mig förrän sent och det är jag inte ensam om, det vet jag. Nu började trevandet och letandet och medvind. Jag gick dit själv, utan assistent och ”beskyddare”. Jag kunde vägen, jag hittade i skolan, jag kände stolthet och frihet att göra entré i klassen på det viset. Jag fick en ”kompanjonlärarinna” som stöd för mig som var mer än vättig. Hon förstod att hålla sig i bakgrunden men fanns alltid där vid behov. Hela klassen var lugn och stabil och åldern gjorde väl folk något mer flexibla och mer livserfarna. Jag kan i skrivandets stund inte minnas en enda som gjort mig ledsen även om man naturligtvis inte var störtpolare med alla. Men där fann jag många vänner, jämfört med de få jag hittills haft och berättat om. Den bäste av vänner heter Magnus och finns som en av mina bästa och
äldsta vänner än idag. Vår vänskap gjorde uppehåll många år på grund av flytt och dåligt kontakthållande. Ändå, många år senare kändes det som att ta vid där vi slutade. Hoppas även Du känner så, eller, de vet jag att du gör =) Vi ägnade oss åt dykning, festade och hade roligt i alla dessa år vi gick i samma klass. Efter det jobbade vi samman ett år innan våra vägar för en tid skildes åt.

Jag skulle kunna berätta mycket mer om den tiden. Kanske kommer det mer
senare. Just nu känns inte det viktigt. Eller rättare sagt, just nu har jag
sålt mig tillräckligt och måste andas.

Kommentarer: maila joakim@nomell.se

En kommentar till “Om mig”

Kommentera