I fredags var jag på anställningsintervju på ett norsk/svenskt företag som heter Basefarm. Jag blev tipsad av en gammal kollega som också sökt och vår — eller i alla fall min förhoppning av att åter igen bli kollegor. Såklart var det inte bara det som gjorde att jag helt plötsligt började titta efter jobb. Jag känner nog lite att jag avstannat i utvecklingen vilket är både lite synd och onödigt eftersom det finns så mycket mer att ge. Men det går trögt med både etableringen av kontoret jag startade upp våren 2006. Men ibland vet jag inte om jag är en fighter som aldrig ger upp eller om jag lite för lätt tappar sugen när det blir lite motlut i livet. Men just nu känns det tungt att finna nya vägar och strategier.
Egentligen trivs jag rätt bra med situationen. jag är platschef med stor frihet, eget kontor och en kollega som jag fungerar bra ihop med. Och vi har kommit långt redan och det finns potential kvar. Så det var väl inte med någon jätteglöd och jävlar anamma jag gick dit och jag hittade inga positiva egenskaper eller kompetensområden hos mig själv och drog bara till med det klassiska ”glad, positiv och är bra på att samarbeta eller jobba ensam och såklart under stress”. Men det kändes inte äkta och väldigt slätstruket och så uppfattades det nog. Innan jag gick dit ville jag avboka men jag tänkte ge det en chans.
Man sökte bland annat en helpdesk-tekniker av mer avancerad sort och jag skickade in ett intressebrev där jag skrev om mig själv lite kortfattat. Inte ens en seriös CV men de nappade och jag blev kallad till intervju.
Och företaget verkade kanonroligt och trevligt att jobba på. tillbaka till den lilla täta teknikergemenskapen med kundfokus och problemlösningar, nästan som på gamla UUNET-tiden som jag väldigt ofta längtar tillbaka till.
Men jag gick därifrån och det kändes på deras farväl att jag inte var rätt för dom, eller så hoppades jag bara det. I vart fall hoppades jag att jag inte skulle behöva ställas inför ett jobbigt beslut.
Och idag ringde dom och kort meddelade att jag var en av de man valt bort av fyra kandidater. Nu fick inte kollegan heller jobbet, då hade det nog känts tristare. Synd att kalla honom kollega förresten, en av familjens bästa vänner, men just nu pratar vi ju jobb :-)
Så nu står jag här med en lättnad men också samma maktlöshet och oinspiration kvar i kroppen och letar med ljus och lykta efter min kreativitet och inspiration. Kanske är det den jag ska leta efter i första hand istället för ett jobb, som jag redan har, som egentligen är som klippt och skuret för mig. Jag fortsätter leta…
Andra bloggar om: Arbete, Söka jobb, Jobb, Anställningsintervju
