Nu har jag författat ett svar till motparten Kellys Bar. Bilagorna jag hänvisar till

:X:

Stockholm 2011-11-24

Ärende: ANM 2011/780

Bifogat till denna anmälan finns 2 bilagor:

1: Magnus Wickman Utgör ledarhundar en risk för allergiker
2: Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet 2006-04-27

Dels ifrågasätter jag Kellys Bars kännedom om sina gästers allergiproblem, dels är det väldigt ospecifikt att ange ”pälsdjursallergi” som skäl då pälsdjur omfattar samtliga arter. En person som är väldigt allergisk mot häst eller katt kan vara helt opåverkad av hund.

I den första bilagan redogör Magnus Wickman, som är en mycket framstående professor vid Sachsska Barnsjukhuset, Södersjukhuset i Stockholm för hur en hund påverkar en allergiker. Där torde framgå tydligt att en hund som ligger still i en del av en lokal knappast utgör ett problem för andra besökande gäster.

I den andra bilagan återfinns den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF, och Astma- och Allergiförbundet som antogs 2006-04-27 och fortfarande gäller. Med denna vill jag bemöta Astma- och Allergiförbundets stöd till Kellys Bar. Där framgår att ingen av dessa två grupper av funktionshindrade ska ha fördelar framför den andra och om situationer uppstår ska dessa lösas på plats mellan allergiker och ledarhundsförare. En sådan lösning slutar oftast i att de två sitter i varsin del av lokalen eller liknande lösning som är tillfredställande för båda parter.

Vidare hävdar jag att detta är djupt diskriminerande att anföra ett generellt allergiproblem som orsak. En person som är allergisk mot just hund, måste ändå medicinera. Forskning visar att människor med sällskapsdjur hemma bär på sig lika mycket allergen som en hundförare varför Kellys skulle behöva sannera alla sina gäster före entré. Byte av kläder och hårtvätt är nog inget man kräver av sina övriga gäster.

Jag för min del, kan inte lämna hunden eftersom den är ett orienteringshjälpmedel och är helt avgörande för om jag ska kunna delta i samhället på lika vilkor som andra.

Joakim Nömell

:X:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang

Idag var det åter dags för ett litet föredrag om ledarhundar. Denna gång inför föräldrar till synskadade barn i 9–10-årsåldern som befanns ig på kurs på Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM.

Jag och lilla Flinga fick en timme till vårt förfogande och jag berättade om processen för framtagning av ledarhundar och hur man ansöker om ledarhund. Vidare pratade jag om hur det är att arbeta med ledarhund, vilka för- och nackdelar det innebär och vi hann till och med lite prat kring diskriminering och kommunpolitik.

Många bra följdfrågor vilket var roligt. Denna gång visade jag för första gången två stycken videoklipp som visade ledarhund i arbete och ledarhund som apporterar. Det var väldigt roligt att krydda med videoklippen och det kändes väldigt lyckat. Att jag dessutom gjorde det genom att koppla in min iPhone 4S i en projektor och spelade upp dem på storbild gjorde inte det hela mindre roligt, praktiskt och effektfullt :).

Passet slutade med att barnen som varit på annat håll släpptes in och fick hälsa på Flinga som inte var direkt nödbedd till lite extra kel och gos. Hon satt förnöjd i en ring med sex barn och blev klappad från alla håll.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Ledarhunden Flinga apporteringsövningar:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, SPSM, Specialpedagogiska Skolmyndigheten, Syncentral, Syncentralen, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Föräldrar, FÖräldrarskap, Barn, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel

I våras gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg till Diskrimineringsombudsmannen – DO. Jag var i Göteborg på besök och skulle ut med några kompisar efter jobbet då jag blev nekad tillträde på grund av min ledarhund. Jag var den enda ledarhundsföraren i sällskapet och alla fick ”på grund av mig” gå vidare för att hitta ett annat ställe.

Nu, 5 månader senare har Diskrimineringsombudsmannen fått svar av Kellys i Göteborg och jag klipper in svaret här nedan med inflikade kommentarer.

:X:

Göteborg 2011-09-20

Till Lars Thornberg (handläggare Diskrimineringsombudsmannen)

Med anledning av anmälan om diskriminering (ärende ANM 2011/780) vill Kelly’s framföra följande omständigheter i irendet.

Praxis är att Kelly’s har ett generellt pälsdjurförbud då flertalet av restaurangens gäster är pälsdjursallergiker. Den anmälan om diskriminering som Joakim Nömell beskriver i ANM 2011/780 kan förklaras av följande situation som uppstod vid dennes besök den 29/3 – 2011.

Vid tillfället gästades restaurangen av åtminstonde en känd päldjursallergiker. Restaurangehefen beslutade därför att inte låta ledarhunden komna in i lokalen med hänsyn till pälsdjursallergikern som altså redan befann sig i lokalen. Med andra ord, restaurangchefen att fattade ett beslut, där resultatet av detta oundvikligen skulle resultera i att antingen pälsdjursallergikern eller Joakim Nömell känna sig diskriminerad. Kelly’s prioriterade därför den gäst (pälsdjursallergikern) som redan befaren sig i lokalen med gjorda beställningar när Joakim Nömell besökte Kelly’s med sin ledarhund.

Med vänlig hälsning Fredrik Hanssson

:X:

Här kan man fundera över hur restaurangen kan ha sådan kännedom om sina gäster, att man visste att det fanns en pälsdjursallergiker i lokalen som dessutom var allergisk på en sådan nivå att vi omöjligt kunde vistas där samtdiigt? Om jag som allergiker besöker en restaurang, skulle jag då verkligen vid mina besök påpeka att jag faktiskt är så allergisk att man inte längre kan släppa in några djur här då jag ämnar gå här ofta? Särskilt som det rent allmänt är synnerligen ovanligt med ”vanliga” hundar på restauranger i Sverige idag. Eller kan stamkunden ha sagt att man inte längre kan tillåta ledarhundar eftersom man själv ämnar gå dit?

Hela argumentet verkar orimligt. Att enskilda personer med pälsdjursllaergi inte känner till överenskommelsen mellan Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund verkar fullt rimligt, överenskommelsen som bygger på att vi ska komma överens och så långt det är möjligt tillmötesgå varandras behov.

Sedan kommer fortsättningen, ett PS där Kellys tagit in kommentarer från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän, som definitivt borde känna till överenskommelsen. Detta är ett solklart och flagrant sätt att bryta den överenskommelsen:

:X:

P.S. Jag bifogar Astma- och Allergiförbundets kommentarer till anmälan ANM 2011/780. D.S.

Hej, Jag har konfererat med en kollega här och vi anser att det är helt rimligt att en restaurang utarbetar en praxis som Innebär att restaurangen utgör en fristad för svårt pälsdjursallergiska gäster, Ni har bestämt er för att djur inte kommer in på, restaurangen och att ni vill välkomna pälsdiursallergiker. Allergikern var alltså där före den synskadade och den synskada ska i detta sammanhang visa förståelse för allergikerna behov av en pälsdjursfri zon i restaurangen.

Berätta gärna att ni kan skriva ner och anta en policy för framtida behov som grundar sig i den praxis ni redan arbetar utefter.

PS: Vi har ett utbildningsprogram för restauranger som vill lära sig mer om matallergier, samt en certifiering För de restauranger som vill profilera sig ut mot Kunder Som ett bra alternafiv för allergiker. Gå gärna in på vår hemsida och titta, Längst ner till vänster på förstasidan finns viktiga länkar, Klicka på Tryggare Mat så kan du läsa mer där.

Med vänlig hälsning

Marianne Jarl Ombudsman
Astma- och Allergiförbundet

:X:

Detta uttalande från en ombudsman på Astma- och Allergiförbundet har verkligen fått mig att fundera över överenskommelsen. Här uppmanar hon restaurangen att skapa en policy som dessutom i framtiden förhindrar ledarhundsförare att besöka restaurangen till förmån för pälsdjursallergiker.

Jag har skickat detta uttalande till styrelsen inom Sveriges Ledarhundsförare – SLHF för kännedom och också fått löfte om att de ska föra det vidare till ledarhundsverksamheten inom Synskadades Riksförbund. Det känns viktigt att de får kännedom om hur Astma- och Allergiförbundet ser på överenskommelsen.

Jag tycker det är sorgligt att Astma- och Allergiförbundet gör på det här viset. Det är två handikappgrupper som trots olika intressen borde kunna verka tillsammans. Med ca 300 ledarhundsförare i landet borde det inte vara något problem att fortsätta arbeta efter den ingångna överenskommelsen.

Jag har nu fått till den 28:e oktober på mig att inkomma med ett svar. Just nu känner jag mig mest matt och trött och maktlös och ledsen så jag behöver nog lite tid på mig att vässa pennan på nytt. Jag känner mig nog mest maktlös för att jag anar att Synskadades Riksförbund inte kommer reagera särskilt starkt på detta.

Överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet lyder i sin helhet såhär:

:X:

Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet

Antaget av styrelserna för Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund den 27 april 2006.
(uppdatering av uttalande från 1997-10-13)

Till ansvariga i samhället samt Organisationerna inom Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund.

Målet för vårt intressepolitiska arbete är att skapa ett samhälle för alla, d v s ett samhälle där både allergiker och synskadade kan leva ett rikt liv tillsammans med andra och varandra. Frågor om tillgänglighet har därvid stor betydelse.

Vi med allergier eller som är synskadade måste tryggt, säkert och utan att riskera hälsan kunna förflytta oss och vara verksamma runt om i samhället: jag måste kunna färdas, utföra mitt arbete, delta i studier, kulturaktiviteter och ha en innehållsrik fritid.

I vissa, ofta klart avgränsade situationer, inträffar det att intressena och behoven hos människor som är allergiska och synskadade .kolliderar.. Särskilt påtagligt blir detta vid mötet mellan en person som är pälsdjursallergiker och en annan som är ledarhundsförare. Denna typ av konflikter kan och måste hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation. Hela samhället har ansvar för att se till att det blir tillgängligt för funktionshindrade. Riksdagen har antagit en Nationell Handlingsplan för handikappolitiken som bl a har som mål att samhället utformas så att funktionshindrade blir fullt delaktiga i samhälls-livet till år 2010. Att skapa ett tillgängligt samhället är ett prioriterat område. Både synskadade och allergiker har samma rätt till delaktighet. Det är därför i första hand ansvariga i samhället som ska finna lösningar på konflikter som uppstår i externa situationer mellan allergiker och synskadade.

Att tänka på:
Vi kan aldrig räkna med att bli betraktade som trovärdiga och bli bemötta med respekt från allmänhetens och samhällets sida, om vi inte själva föregår med gott exempel!
Så här ska vi göra:

Internt:

När problemet dyker upp internt, i vår egen verksamhet, t ex vid utnyttjande av gemensamma lokaler eller lokaler som ligger nära varandra, vid sammankomster där pälsdjursallergiker och ledarhundar kan finnas samtidigt är det ett gemensamt intresse att lösa problemet.

Externt:

När vi möter problemet utanför vår egen verksamhet, t ex i samband med kommunala planeringsfrågor, tillgänglighet till färdmedel, kommunala ordningsstadgar och så vidare, ska vi uppträda tillsammans och stödja varandra.

Tiina Nummi Södergren
Ordförande
Synskadades Riksförbund

Ingalill Bjöörn
Ordförande
Astma- och Allergiförbundet

:X:

Det är en mycket fin överenskommelse, i teorin. Men går man in på Astma- och Allergiförbundets hemsida och i sökrutan skriver ”ledarhund” får man bara upp träffar där man motarbetar ledarhundsförare. Det är inte svårt att få en klar bild av hur de ser på detta.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Servicehund, Servicehundar, Signalhund, Signalhundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus, Karolinska Sjukhuset, Karolinska, Astrid lindgrens barnsjukhus

2011 verkar verkligen vara ett ledarhundens år och det är på sitt sätt mycket glädjande och det är bara att hoppas att det fortsätter.

Igår, den 12:e oktober togs ämnet ledarhundar och tillgänglighet upp i Sveriges radios program Epstein i P1. Gäster var:

• Finn Hellman, styrelseledamot i Sveriges Ledarhundsförare – SLHF


• Stefan Lundin, chefsjurist på Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR)


• Eva Björk, verksamhetsledare för ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund

Tråkigt nog tycker jag generellt att den här typen av program är för kort för en debatt och i synnerhet ett sådant här ämne som jag tycker kräver mer bakgrundsinformation för att folk ska förstå vad det egentligen handlar om. Nu när det blir en kort, het debatt blir nog reaktionen mest bland vanligt folk så som programledaren Louise Epstein nämnde, att andra inte heller får ta med sig sina hundar, och är problemet så stort etc. Sveriges Ledarhundsförares representant Finn Hellman, försökte peka på det lite större problemet om synen på funktionshindrade människor och vår möjlighet till delaktighet i samhället och ett sådant ämne går inte att beröra i några korta snabba replikskiften på en allt för kort tid.

Jag tror också idag att allmänheten har en väldigt vag bild av vad en ledarhund kan utföra för en synskadad förare. Därför kan det vara lite olyckligt att kasta sig in i debatten direkt huruvida en ledarhund ska få följa med in på olika lokaler eller inte, just på grund av att folk jämför det med sin egen privata sällskapshund.

Jag är inte annat än en hobbyjournalist själv och kan väl tycka att utifrån givna förutsättningar, dvs programmets effektiva längd, gjorde Louise Epstein den nödvändiga research som gavs plats för i programmet. Hon hade begärt ut alla pågående ärenden som gäller ledarhundsförare hos Diskrimineringsombudsmannen Just nu fanns tydligen 8 aktuella ärenden, varav 2 nog är mina egna. Innehållet i dessa ärenden refererades helt kort bara. 8 ärenden låter väldigt lite och det kan också ge en bild av att vara ett obetydligt problem. Kanske skulle man kompletterat med det totala antalet ärenden som inkommit till dåvarande Handikappombudsmannen som numera är Diskrimineringsombudsmannen, se hur många totala ärenden och vad de fått för utslag etc. Jag har själv ingen aning om hur många ärenden som inkommit genom åren annat än att det är betydligt fler än 8 och att mörkertalet som aldrig kommit in till Diskrimineringsombudsmannen är enormt.

Vad gäller researchen, hade man kanske kunnat läsa på lite bättre om skillnaden mellan Astma^W och Allergi^W. Epsteins bisittare Marie Lundström sa att flera i hennes släkt avlidit av astma, vilket ju inte är samma sak som allergi. Där till säker vetenskapen att ingen i Sverige dött av just allergi mot hund och vetenskapen som säger att sådana som är så sjuka, att de inte kan vistas i samma lokal som en hund, är så få så att sannolikheten att man ska mötas ute i livet, är minimal. Och de som har så svår allergi måste ändå medicinera för att vistas ute bland vanligt folk.

Vidare hade man kunnat komplettera researchen med intervjuer, dels tillfråga Magnus Wikman, professor vid Karolinska Institutet som det refererades till i programmet, Diskrimineringsombudsmannen etc.

Känslan som blev kvar när programmet var slut, var lite misslyckande och irritation, och då var jag inte ens med i studion. Men när man väl får mediautrymme, blir det kort och lite halvhjärtat och kanske kunde arbetats igenom lite mer. Eller kanske får man vara nöjd med det lilla man kan få? Kanske är inte samhällsintresset större än så? Vad som vore riktigt intressant, vore om någon av Sveriges Radios dokumentärredaktioner kunde göra ett eller flera program om ledarhundar och ledarhundsförares vardag. Kanske följa något på jobbet och i vardagen!

Men Louise Epstein ska ha mycket beröm för att hon tog upp ämnet även om det korta formatet kanske inte gjorde det helt rättvist.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Teodor i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskriminering, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO, Sveriges Radio, SR, SR P1, Sr P1, Sveriges radio p1, Louise Epstein, Marie Lundström, SHR, SLHF, Astma, Allergi

I söndags firade jag och min vovve fyra veckor på egen hand. Det blev inget stort kalas men en känsla av att tiden går hejdlöst fort vilket den ju gör när man har roligt!

Och visst har vi fortfarande roligt. Men förra veckan kändes det som om smekmånaden var på väg mot sitt slut =) Jag kände mig missmodig och dålig och det var generellt ingen bra vecka. Det var inte alls hundens fel, även om hon precis som jag förändrats. Vi båda har börjat komma in i vår vardagslunk och det där nya och spännande är inte så nytt längre.

Normalt sett behöver det inte innebära något dåligt, men några dagar förra veckan kändes det inte riktigt bra. Vad värre var, var att det tydligast kändes att felet låg hos mig. Trött, småsjuk och huvudvärk som kom och gick med bristande koncentration och inspiration till följd. En dos av pessimism inför hösten bidrar nog också lite ;)

Det problem som förra veckan kändes oöverstigligt är egentligen ett vardagsproblem för oss ledarhundsförare, eller ett av dem snarare. Och det är att inte veta om hunden är på väg att göra rätt eller fel samt korrigera i rätt läge. Som exempel i mitt fall som har en hund med ett visst hundintresse som definitivt varierar från ganska lite till ganska mycket beroende på vilken individ vi möter. Ibland slutar Flinga helt arbeta och bara vill fram till sin nya kompis, ibland passerar hon som om inget hänt. Ibland kan den andra hundens ägares beteende också vara avgörande, om han eller hon håller sin hund väl undan eller mer eller mindre släpper fram sin hund mot oss. ”De vill bara hälsa” är en allt för vanlig fras.

Det kan också vara svårt i storstadsbuller att höra detaljer. Annars kan man ha nytta av att höra en flåsande och morrande hund och då vet man varför ens egen hund beter sig konstigt. Men ibland kan det ske helt i det tysta och på lite avstånd och då vet man inte. Det är i yttersta undantag som en hundägare själv berättar ”det var min hund som störde” som hände förra veckan vilket jag skrev om.

Men i bullret på Gullmarsplan förra veckan mötte vi i alla fall en hund. Jag fick en kraftig reaktion från min hund men hörde den andra hundens ivriga klor och flåsande så jag förstod upphovet. Men efter mötet gick Flinga och vände sig om, om och om igen för att följa den andra hunden med blicken. Den måste ha varit väldigt intressant :)! När hunden beter sig så förstår jag att min egen trygghet väger lätt när jag har en hund som inte alls är koncentrerad på sin uppgift vilket är extra viktigt i en sådan miljö.

Så jag gör det enda rätta, stannar, sätter hunden ner och pysslar lite för att låta henne koppla av lite. Jag rättar till väskan, viker ihop käppen, plockar fram busskortet och bedömer sedan att tiden är mogen att fortsätta. Men hunden fortsätter spana omkring sig och gör plötsligt en hastig högersväng vilket jag tolkar som en ny distraktion. Då korrigerar jag hunden och ber henne skärpa sig och fortsätta rakt fram — in i en stolpe!

Jag slår mig inte så illa eftersom det inte gick så fort. Att jag skäms och är arg på mig själv gör nog mer ont i själen än smällen i pannan som med tiden bara blir en mindre bula. Men jag vill någonstans känna mig så normal som det bara går, flyta med strömmen och vara en del i den. Men det där kändes inte särskilt snyggt…

Då hade jag redan korrigerat hunden och försent förstått att den kraftiga högersvängen hon gjorde var för att undvika hindret. Må vara att hon själv på grund av okoncentration upptäckte den väl sent, men hade jag den gången följt henne hade det blivit rätt. I det läget är det helt fel att banna hunden eftersom hennes fel redan passerat för länge sen och hennes senaste åtgärd var rätt och felet var mitt. Så det var bara att börja om, ta några steg tillbaka och ge kommandot för arbete och gå vidare. Stolpen passerades utan problem.

Men efter det där var det inte mycket som gick bra. Inte förrän fredag var vi på banan igen och allt flöt på som det skulle på nytt.

Resten av veckans problem var egentligen bara småsaker som kanske i mitt huvud växte sig större än dem i själva verket var. Miljön vi tränat in och jobbar i börjar bli gammal, tråkig och invand. Rundorna vi gör hemma har av nöden tvingats att utökas och då är det omöjligt att inte korsa någon av de invanda vägarna. Det kan till exempel få till följd att där vi ska svänga höger till bussen, vill Flinga istället gå rakt fram till glasskiosken eller vänster till ett grönområde och när man säger ”höger” till henne, spelar hon oförstående som om någon väg till höger över huvud taget inte existerar och att jag är korkad som kan påstå något så dumt! Hade hon kunnat prata hade hon nog sagt ”är det du eller jag som ser?” Och när jag envisas med mitt höger, svänger hon höger, rakt ut i gräset bara någon meter från själva vägen. Det är ju inte det att hon inte vet vart vi ska egentligen =)! Inte tror jag heller att bussen och resan till jobbet är så tråkig, bara de andra vägarna som erbjuder lite variation.

Jag vet ju att både vi människor och hundarna behöver lite ombyte. Jag hade nog tänkt att variera mina vägar till bussen just för att skapa lite spänning och glädje, men jag har inte kommit dit än. Men det verkar som om jag får jobba med det lite nu. Men det gäller att inte ha bråttom till bussen så att man inte behöver ha den stressen eftersom den förmedlas direkt genom kroppen och rösten raka vägen till hunden, och då fungerar sen ingenting :)

Även om den lätta förkylningen är kvar i kroppen och jag känner mig seg och sliten så känns åtminstone resten bättre denna veckan.Jag får själv försöka finna lugnet och harmonin mitt i rusningsstressen så jag hinner höra och göra rätt, stanna upp och göra om om det blir fel. Det går fler tåg och bussar, men det är allt för lätt att smittas av tempot.

Att lära sig lita på sin hund kan vara svårt både för nya hundförare som aldrig använt ledarhund tidigare, men också för oss ”vana” förare. Att lära sig lita på en ny hund tar sin tid. Igår när vi steg av bussen och gick gångvägen hemåt mötte vi en liten trasa i koppel som flåsade, skällde och försökte rusa mot oss. Min hund höjde svansen, ökade tempot och andningen steg, men som jag mådde bättre bestämde jag mig för att lita på henne och se vad som hände. Hade jag korrigerat henne då hade jag gjort fel, för nu visade det sig att hon inte hade minsta avsikt att gå fram till hunden utan fortast möjligt passera men med flaggan i topp! När vi passerat fick hon MYCKET beröm och husse fick en puss på handen!

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör

Idag har det varit en rolig dag, vi körde in vår första riktiga sträcka tillsammans. Vägen från pendeltågsstationen Stockholms södra, upp till Medborgarplatsen samt Östgötagatan bort till Skanstull där jag jobbar. Vi pratade om sträckan under inkörningstiden då min instruktör fortfarande var här men vi valde bort den för att köras in senare. Sträckan är ingen sträcka jag egentligen behöver i min vardag då jag redan har två alternativa resvägar till och från jobbet och både husse och hund hade nog med intryck under de två första hektiska veckorna :)

Men nu kändes det mer moget och som ett lagom söndagsnöje när vi skulle ta en sväng förbi kontoret. Nu närmar sig vintern och långa stadspromenader kanske inte är helt lockande men de två normala resvägarna innebär egentligen inte så mycket gå. Det är mest tunnelbana, tåg och bussbyten vilket för hund och husse mer är hjärngympa.

Den här sträckan är lite tuffare. Jag har gått den hundra gånger förut med mina andra hundar så jag hittar och känner den väl. Men förutom att den innehåller mycket mild stadskörning i form av trottoarer, diverse konstiga korsningar, torg och trappor, så håller man dessutom på att renovera fasader längs vägen. Så vi får också utmaningen av byggnadsställningar.

Jag hade min fru som hjälpande ögon bakom om något skulle behöva förklaras. Det känns fortfarande viktigt att så mycket som möjligt för oss blir rätt på en gång. Men det var verkligen roligt! På väg till jobbet gick det självklart lite sämre eftersom hunden inte visste vart vi skulle gå. Vi hade inte gått sträckan i koppel först vilket kanske hade underlättat. Men jag dirigerade henne i vägvalen och hon var väldigt nyfiken och glad i den nya miljön. Vi fick lite störning av andra hundar under vägen, och ofta reagerade hon men släppte ganska lätt och fort när husse påminde om att det var jobb som gällde. Och kanske gick nosen lite extra i den nya miljön.

vägen tillbaka gick betydligt säkrare. Åter igen fascineras jag av vilket otroligt bildminne våra hundar har även om det har varierat lite på de jag haft. Flinga har ett grymt bildminne vilket gör det ännu viktigare att det blir rätt på en gång så här i början.

Jag har tidigare skrivit hur hon i ett gytter av tunnelbanespärrar alltid väljer samma lilla utgång och här hemma där vi bor hur hon alltid kryssar mellan samma par av pelare i en lång rad av pelare.

Dessutom verkar hon höra och förstå väldigt mycket. På Medborgarplatsen finns även där en rad pelare och min fru gick bakom och sa ”vi brukar gå in mellan de två här framme” varpå Flinga direkt tog sikte på rätt pelarpar och gled in mellan dem och upp på trottoaren :) På väg tillbaka till Stockholms södra valde hon exakt samma par av stolpar när vi kom i motsatt riktning, Det är lite imponerande!

Idag mötte jag också en sån där människa man blir glad av att möta. När vi korsade Folkungagatan för att fortsätta korsa Götgatan åt vänster, fick Flinga syn på något åt höger och ville dit. Givetvis förstod jag att det var en hund och korrigerade henne. Hon var inte så svårövertalad och satte snart kurs på nästa övergångsställe. Då kom en kvinna ifatt oss och berättade att det var hennes lilla hund som ”stört” min hund men att hon när hon sett oss, hållit sin hund åt sidan. Hon såg att jag korrigerade Flinga vänligt men bestämt och ville antagligen förklara orsaken. Otroligt tacksam för det! Givetvis förstod jag av Flingas kroppsspråk att det var en hund hon fått syn på av hennes iver, men det kunde ju ha varit något annat.

Det är inte så dumt att ge sig ut och träna lite i helgtrafiken. När jag normalt sett åker till och från jobbet brukar det vara trångt, stressigt och mycket folk och inte särskilt avslappnat. När jag fortfarande hade instruktör till hjälp, kom vi på den briljanta idén att träna i vårt köpcentrum när alla butiker utom två hade stängt. Vårt centrum stänger kl20 varje kväll, men alla butiker utom en mataffär och McDonalds stänger kl19. Visst är det lite folk som spatserar runt där ändå men inte på långa vägar så många som när alla butiker är öppna.

På samma sätt känns det att vara ute i kollektivtrafiken under helgerna. Det finns sittplatser, och det är inte långa köer ut och in genom spärrar. Det ger Flinga en chans att känna miljön och veta vad jag förväntar mig av henne så att hon vet det när det går tuffare till under rusningen. Då kan hon behöva kämpa lite för att ta oss fram till en spärr när hela hennes värld bara består av en massa ben och knän.

Så idag har vi vuxit några centimeter till tillsammans, men hon känns inte så trött ändå där hon nu sitter bredvid min fåtölj, med framtassarna på armstödet och tigger morot ;) Men snart är det en ny dag med nya tag igen!

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör

Tiden går fort när man har roligt! Snart är det tre veckor vi fått klara oss på egen hand, jag och min nya hund.

Det är en massa tankar som passerar när vi är ute och går, jag och min prinsessa. Senaste turen i parken drabbade jag av en sådan där vardaglig ödmjukhet eller vad jag ska kalla det för. Det var bara en av tusen och enklaste slaget. Vi kom och gick längs grusvägen precis som för några dagar sedan. Jag vet att här någonstans mitt i ett gräsområde ska vi svänga in på en smal stig. Det finns för mig inga bra riktmärken. Den gången började min hund tveka på steget och jag trodde hon tänkte strunta i stigen, så jag manade på henne att gå. Följden blev ett plask i en ganska djup vattenpöl! Åtminstone i mina öron lät det som om hon åter sa ”ja, vafan, jag försökte ju säga det men du lyssnar aldrig på mig!”

Idag hände samma sak. Jag bestämde mig för att anamma mitt eget resonemang att rätta henne först efter att hon gjort fel och inte när jag tror att hon kommer göra fel. Går hon förbi stigen kan vi ju alltid vända om och gå där fram och tillbaka tills hon väljer att markera stigen. För att hon vet att den finns råder ingen tvekan om.

Så idag saktade hon in på ungefär samma ställe och utan att ens svagt styra henne i selen uppmanade jag henne att jobba på. Den här gången girade hon höger för att runda samma vattenpöl som vi klampade i här om dagen. Därefter anslöt hon åter till vänster kant och jobbade på tills stigen in till vänster dök upp som hon givetvis markerade och svängde in på.

Jag kände att för varje dag som går, blir hon en bättre hund. Men framför allt blir jag en bättre förare! Man pratar om lyhörd hund men mer sällan om lyhörd förare och det gör mig så glad att jag trots allt kan bli bättre trots fyra tidigare hundar och 18 år som ledarhundsförare bakom mig.

När jag var ”ung” och hade min första hund, hade jag en mer avspänd stil, det inser jag först nu. Jag var inte så mån om att vara så perfekt i andras ögon. Här om dagen skrev jag om att jag nog tyckte det var lite jobbigt när min hund trängde sig i köer till bussen och spärren in till tunnelbanan. Egentligen är det ju ett naturligt sätt för våra hundar att arbeta. Dom vet att vi ska fram till bussen eller spärren, eller in i tunnelbanetåget, och människor och barnvagnar är hinder vi ska undvika fint. Hundarna är inte tränade att köa vilket skulle vara svårt att lära de. En alldeles för dynamisk situation.

Så, när jag var ung lät jag min dåvarande hund jobba fram dit vi skulle utan att bekymra mig särskilt mycket om jag fördröjde en medtrafikant 4 sekunder i en kö. Den hunden lärde sig förvisso med åren att köa riktigt bra, men de första åren var målet allt och vägen inget :) På senare år har jag kanske blivit mer rädd eller finkänslig, undrat vad folk ska tycka när vi dånar förbi och ställer oss först i kön. Jag har egentligen aldrig hört någon klaga men samtidigt tänkt att jag heller inte ser folks fula miner när jag tränger mig. Så egentligen har jag ingen aning om folk tycker det är OK eller inte.

Samtidigt frågar jag mig hur stor roll det egentligen spelar vad andra tycker för en sådan skitsak. Viktigast är kanske att hunden får göra sitt jobb? Här om dagen stoppade jag min hund som var på väg att glida förbi busskön fram till busshållplatsen. Dagen efter fanns ingen kö och då stannade hunden ungefär på samma ställa där jag avbrutit henne dagen före, alltså 20 meter före busshållplatsen.

Då bestämde jag mig för att åter bli en bra hundförare hellre än att försöka vara något jag inte har förutsättningar att vara. Jag kan inte vara en artig och perfekt medtrafikant i alla lägen.

Så igår när vi åter närmade oss busshållplatsen bestämde jag mig för att försöka. På lagom avstånd gav jag kommandot ”sök bänk” eftersom jag visste att där bussen stannade fanns en bänk. Jag märkte hur lilla Flinga travade på med mål i siktet och jag hörde svagt hur raden av människor med prasslande tidningar passerade på min vänstra sida. När Flinga vek in höger och satte nosen mot bänken var bänken full av sittande människor.

Då slog det mig att det nog är just det som känns jobbigt, vid sidan av mycket annat jobbigt. Att hunden ska tvinga bort känsliga Stockholmare från den bänkplats de erövrat :) Att tränga sig och vara till besvär. Givetvis fick hundens agerande effekten att en tidningsprasslande tjej reste sig och erbjöd platsen varpå jag svarade och tackade men bara ville låta hunden markera bänken som föremål men att det räckte. Jag tror tjejen satte sig igen. Vi tog några ytterligare steg förbi bänken och stannade. Sitta måste jag inte!

När bussen sedan kom stod vi plötsligt först i kön, ytterligare något som känns lite jobbigt. Men hundens fokus är dörren in i bussen och hellre den utgångspositionen än att glida förbi kön i det läget. Åter igen kände jag mig som en bättre förare!

Ett misslyckande har vi råkat ut för idag. Efter jobbet snabbrastade vi nära ”alkisparken”. Inte nog med att jag har en sådan hemma, jag har en vid jobbet också! Gräsplätten omges av ett ankelhögt staket och jag fick meddelandet av en medföljande kamrat att någon satt på staketet längre ned. Efter rastningen selade jag på Flinga och vi vandrade ner längs vägen. När vi passerade denna någon på staketet kände jag hur min hund ryckte åt sidan, personen i fråga skrattade märkligt. Min kamrat berättade att personen haft mat i händerna som min hund nafsat av. Exakt hur det gick till kan jag inte veta. Om personen sträckte maten mot hunden eller om hon gick så nära och frestelsen var för stor. Det är ju ändå Labradorer vi arbetar med. Men personens skratt lät inte helt ”vaket” så mitt eget antagande, av det och placeringen för intagande av sin måltid får mig att undra om vederbörande kanske ingick i A-laget.

Jag undrar nu så klart hur mycket det där förstörde för mig. Flinga har inte varit så närgången på andra människor men har varit väldigt stark när man förstärkt riktmärken och liknande med godis. Och en matbit i handen på en sittande människa tyckte hon säkert var trevligt. Men just i vår miljö förekommer ju dessvärre ganska ofta människor sittande i trappor vi passerar och de som sitter där är oftast inte ”Svensson”.

Men hur detta påverkar mig och min hund framöver får väl framtiden utvisa. Det hände några gånger att min första hund tog äpplen ur barns händer när de passerade i barnvagn och kanske sträckte dem mot hunden. Men då hade vi inga större besvär efter det. Jag brukar också försöka tänka att det kan finnas olika förklaringar till saker som händer även om jag blev jävligt arg just efteråt det som hände idag. Kanske sträckte vederbörande inte maten mot hunden, hon kanske sträckte sig efter det när det kom för nära? Personen kanske själv hade ett funktionshinder? Och även om vederbörande var alkis och sträckte maten mot hunden och tyckte det var kul eller sött, kanske han inte gjorde det av elakhet. Även om det innebär problem för mig framöver som den här människan inte kan ha rimlig chans att sätta sig in i. Den sista förklaringen kan vara att personen var paniskt hundrädd och blev skräckslagen av ett hundgap som sträcker sig mot hamburgaren och kanske inte kunde eller vågade och visste hur man skulle avstyra det hela?

Jag hann i stunden inte förstå vad som hände så jag reagerade med fördröjd utlösning. Jag kan inte veta om jag sagt något dumt om jag vetat vad som hände i stunden, men jag tror inte det. Då hade jag i så fall varit seende och kunnat styra upp det innan det hände. Kanske till och med gått en omväg förbi personen på staketet. Givetvis önskar jag att människor förstod vilka konsekvenser det kan få om man klappar eller matar i just det här fallet en ledarhund. Lång tids dressyr och träning kan behöva göras om och mitt största problem är att jag inte kan se och förebygga saker när de händer. Om min hund börjar dra ivrigt åt något håll kan jag inte veta förrän det är försent om det var på grund av att hon letade sig fram till rätt plats, lockad av en annan hund eller människa eller mat. Inte ens när något hänt kan jag veta säkert vad som hänt om jag inte har någon medmänniska med mig. Jag skulle på det viset altid vilja ha min instruktör Sara ett par steg bakom som refererar vad som är på väg att hända eller vad som just hände. Jag tror dock hon anser sig ha annat för sig ;)

Men det här är vår vardag, full av oförutsedda händelser som inte går att träna i förväg. Vi lever i en dynamisk miljö där det förekommer olika människor varje sekund. Om jag kunde sprida mer kunskap och information med föreläsningar så skulle jag gladeligen göra det. Önskar jag kunde leva på det!

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens

Idag firar jag och min lilla Flinga två arbetsveckor på egen hand. Egentligen är det två veckor på söndag som instruktören lämnade oss.

Egentligen har inget nytt inträffat sedan mitt förra inlägg i ämnet. Vi jobbar på och allt går bra. Denna veckan har det kanske gått på lite lägre varv än vanligt eftersom husse har varit grymt förkyld och därmed orkat lite mindre.

Vi har egentligen inte haft några bekymmer alls. De små saker som finns har varit på grund av att vi tvingats utöka vår ganska futtiga rastslinga hemma och den har tvingats korsa inkörda vägar till buss och annat. Ibland har Flinga på väg till bussen tyckt att vi kunnat prova den här nya vägen istället, men husse har inte gått att lura.

En ny sträcka har vi gått som jag tidigare inspekterat med instruktör utan hund. Resvägen till en simhall jag nyttjar varje vecka. Vägen är väldigt okomplicerad, en ny tunnelbanestation, en kort sträcka till en buss som stannar mer eller mindre utanför badhuset. Tunnelbanestationen var så klart ingen konst. Däremot misslyckades vi lite med ett övergångsställe när vi kom fram till simhallen. Ett av mina barn visade oss på en stolpe som hörde till fel övergångsställe och där satte FLinga igång att rotera i cirklar av någon sorts glädjefnatt =) Det gick inte att göra om och välja rätt stolpe. Det får vänta till nästa vecka och då kanske det blir svårare och jag får vara mer noga.

Andra mindre missöden har berott på mig. Jag har trott att hunden varit på väg att driva med mig och korrigerat henne. Då visade det sig att hon varit på väg att göra rätt och jag gjort fel. Det är tyvärr inte helt ovanligt :) Då är det viktigt att inte lägga någon skuld på henne och hoppas att hon står på sig och gör rätt nästa gång igen. Jag jobbar med mig själv på att lita på henne, eller åtminstone låta henne göra fel färdigt först innan jag korrigerar.

denna gången handlade det om en trappa upp till vår rastplats. Där sitter ofta missbrukare och spretar med ben och kryckor och har spridigt påsar och tomma ölflaskor omkring sig. När Flinga var på väg mot trappan satt några där som vanligt och jag tyckte det lät som att hon var på väg emot dem. När jag ”rättade” henne hamnade vi istället vid ett stängsel vid sidan av trappan och man hörde riktigt hur Flinga tänkte ”idiot, vad var det jag försökte säga?” Ett ögonvittne jag tillfrågade berättade dessutom, för att strö mer salt i husses sår, att hon varit på väg att gå till trappan med god marginal från A-lagarna :) Men det var min rädsla att hamna mitt upp i dem som fick mig att göra fel. Det var bara att be Flinga om förlåtelse och åter igen lova bättring!

Idag på vår promenad hoppades jag kunna uppfylla det och hade en spion med mig. Men givetvis var trappan tom just denna eftermiddag :)

Jag vet inte om jag börjar bli ”gammal” och fin i kanten, för plötsligt har det börjat störa mig när vi tränger oss i köer. Jag tänkte på det senast på väg hem idag. Våra ledarhundar är ju tränade att betrakta rörliga och stillastående människor som hinder och när vi ska åka buss eller tunnelbana är det busshållplatsen, bussens dörr, spärren till tunnelbanan och liknande som är målet. Om folk står i kö betraktar Flinga det som ett hinder som ska passeras. Idag upplevde jag det extra jobbigt när jag upptäckte hur lång kön till bussen var och jag hörde raden av människor med prasslande tidningar som vi passerade. Plötsligt avbröt jag Flinga och stannade och tryckte in oss mitt i kön och då kände jag mig ännu dummare. Ingen har någonsin under mina 18 år med ledarhund yttrat missnöje över att hunden gör så, så det är mest jag som plötsligt tycker det är jobbigt.

Kanske är det en lite ny situation nu på busshållplatsen hem. I tunnelbanan råder ändå anarki och där känns det mindre besvärande när vi bara arbetar oss fram till en spärr. Det skulle ändå inte gå att försöka hitta och följa en kö i allt buller i vad mån sådana ens existerar.

Nu håller man på att bygga om på Gullmarsplan men tidigare när vi kom mot busshållplatsen kom vi framifrån och det var bara att stanna så var vi först utan att passera hela kön. Då kunde hunden jobba fram till målet utan att det kändes besvärande för mig. Nu kommer vi bakifrån och passerar alla människor som står och väntar för att komma fram till den punkt hunden lärt sig att söka upp.

Men å andra sidan om jag lär henne att ställa sig i en kö, lär jag ju henne att söka sig in i ett hinder istället för att undvika det vilket kan få dåliga konsekvenser senare. Samtidigt kan ju en kö variera väldigt mycket.

Så jag får nog lova bot och bättring även här och inte vara så finkänslig. Alla kommer ju med bussen ändå. En viktig fördel för oss att komma på tidigt är dessutom att kunna välja en plats som både är rymlig och bra för hunden så att hon kommer undan från gången. Idag fick vi välja en plats nära dragspelet i bussen och det var dessutom så trångt att hon inte kunde ligga vid mina fötter utan fick stanna ute i gången. Jag var hela tiden orolig för hur långt från de rörliga delarna av golvet hennes tassar befann sig.

Men nu är vi välbehållna hemma och husse är tröttare än hunden som verkar vara upplagd för ett par vändor till i rusningstrafiken.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens

Nu har det snart gått en vecka sedan min instruktör åkte hem och det enda man kan säga att det har gått väldigt bra, till och med över förväntan. Med tanke på min vardag och miljö så kan jag inte tänka annat än att jag fått en utmärkt hund!

Under kursens gång lärde vi bara in ett fåtal vägar för att vara lite juste mot hunden. Två alternativa vägar till jobbet som bara de omfattar 6 stationer där vi utför någon form av byten och det är både bussar, pendeltåg och tunnelbana inblandade. Sedan lärde vi bara in en liten del av hemmamiljön, som omfattade två rastplatser och en del av ett köpcentrum. Tittar man på detaljerna i ”det lilla” är det väldigt mycket hunden ska lära sig och smälta.

Men vi gjorde det väldigt grundligt, först i koppel både tur och retur och sedan i sele flera gånger. Jag vet med mig att denna hösten kommer innebära en hel del resande för mig och Flinga och därför känns det lite extra viktigt att allt ska falla ordentligt på plats i början. Då tror jag grunden finns för en mer aktiv höst lite senare.

Denna veckan har vi dock tvingats utöka våra promenadstråk en smula i hemmamiljön, dock utan att förstöra det vi redan lärt in. Det är lite pyssel med att inte korsa invanda stråk allt för mycket så att de blir fel i framtiden.

I början av vår första vecka på egen hand tvingades jag ändå ut på en kortare resa över dagen. Under inkörningen valde vi med flit bort Stockholms Centralstation tills vidare eftersom jag till en början bara ville lära in sträckor som jag definitivt skulle använda regelbundet i början, och centralen är ingen plats jag passerar varje dag. Men denna gång tog vi oss till centralen själva men väl där fick Flinga avlösning av en kompis som ledsagare. Men jag tyckte ändå det var bra att hon fick följa med och känna på den tillvaro vi ändå ska leva i framöver fast i lätt form. Och hon fann sig väl till ro.

Under den första tiden tillsammans avråds man för att allt för vidlyftigt ta sig ut på nya äventyr och det tror jag kan vara ganska bra innan man lär känna varandra ordentligt. Hunden ska få smälta allt den lärt sig och vänja sig vid sin nya vardag. För trots allt är det nog viss skillnad på att gå i dressyr mot att gå i tjänst varje dag. Dessutom är det väldigt bra för mig som förare att under invanda former få lära mig känna min hunds reaktioner och signaler. Blir det väl grundat finns stora möjligheter för så kallad ”fri körning” framöver på platser där ingen av oss hittar.

Bara en ny sträcka har vi utforskat på egen hand denna vecka. Vi skulle återlämna min gamla hunds hälsojournal på Synskadades Riksförbund vid Skogskyrkogården. Sträckan i sig ligger llängs den tunnelbanelinje vi nyttjar även om vi inte tittat på själva stationen. Däremot hittar jag själv så bra så att jag skulle kunna gå i sömnen. Men för hundens skull tvekade jag lite först men bestämde mig sedan för att försöka. Gör man det är det väldigt viktigt att hjälpa hunden och vara tydlig. Men när vi klev av tåget valde hon direkt rätt riktning mot den enda nedgången och resten av vägen gick väldigt lätt. Så fort ett vägval blev synligt började hennes huvud gå fram och tillbaka och när jag då sa vänster eller höger lyssnade hon direkt och blev ivrig och glad.

Vägen tillbaka till tunnelbanestationen hittade hon själv, säkert och lätt som om vi gått där tusen gånger, så man kan säga att den hunden har ett grymt bildminne! :)

Men nu är det fredag och en arbetsvecka är slut. Idag har Flinga fått vara med på kundbesök även om vi åkte taxi dit och tillbaka på grund av mycket utrustning. Men samma sak där som med måndagens resa till Linköping, det är vår vardag och bra att vänja sig.

När vi kommer hem på dagarna märker man att det inte är så lätt att köra slut på den här hunden. Under kursveckorna var vi båda helt döda av alla intryck men nu finns mycket energi kvar i slutet på dagen. Det får vi kompensera med lösrastning och det är skönt att veta att det finns en hel del att ta av i framtiden :)

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens

Så var det då dags för mig och Flinga att klara oss på egen hand. I förrgår åkte instruktören Sara hem. Visst känns det lite nervöst som alltid i den här situationen. Men samtidigt kändes det bra, att äntligen vara igång och den första veckan på kursgård i lugn och stabil miljö och den andra veckan i vår hemmiljö har ändå givit en bra grund.

Vår första dag på egen hand började kanske lite onödigt aktivt. En resa över dagen till Linköping var kanske inte det jag drömde om men gick inte att göra något åt. Men Flinga fick jobba på pendeltåget till centralen. Där har hon aldrig varit ännu så då fick hon vara ledig och gå med i koppel. Ledsagningen till tåget strulade dessutom så en vänlig kompis fick rycka in. Men vi kom med tåget och resan i övrigt gick bra. Även om Flinga inte behövde jobba så mycket så fick hon ändå vara med i det som också är en stor del av vårt arbetsliv framöver, timmar på tåg och i möten. Om jag nu hade varit det minsta orolig för hur det skulle gå så var det hur som helst helt i onödan. Hon finner sig till ro överallt och utstrålar lugn och säkerhet som om hon inte gjort annat i sitt liv =)

09:00: Vår första vanliga dag på väg till jobbet började bra. Vägarna hemma är inga konstigheter och hon travar med glädje till busshållplatsen. När vi kom fram till Gullmarsplan för att byta till tunnelbana, visade det sig hur det kan vara, helt plötsligt och när instruktören inte längre finns bakom, stannade inte bussen på rätt ställe. Men vi löste det. Först travade vi åt ena hållet där det bara blev glesare och glesare med folk tills busskurerna tog slut. Flinga verkade tycka det var ganska roligt. Sedan vände vi om och gick tillbaka och när hon fick syn på ingången till tunnelbanan blev hon väldigt glad. Men där ser man hur dynamisk vår vardag kan vara och hur lite kan ställa till med små svårigheter. Just detta var ju inte så allvarligt.

Resten av resan var inte så mycket att säga om, allt flöt på med största exakthet. Flinga går alltid ut och in genom samma spärrar även om det finns mängder att välja på. När vi kommer fram till Skanstull väljer hon oftast hellre att söka upp en hiss istället för att välja den trappa vi ska upp för. Men jag tror hon gör det för att trappan är väldigt smal, rymmer knappt två personer i bredd och i trappan finns ofta någon och då betraktar hon den nog som ett hinder. Men jag visar henne hela tiden trappan så får vi se vem som vinner :)

Nu kommer den tråkiga delen av dagen, då vi mest ska sitta stilla i väntan på att få åka hem =)

19:30: Och hemvägen gick lika fint den. Vi har ju gått den sträckan 2–3 gånger men åter igen verkade det som om hunden gått där hela sitt långa liv =) Det är fortfarande det här finputsandet i detaljer som krävs, det man säger tar ett år ungefär innan man får riktigt flyt i och jag har ingen brådska.

Mitt på dagen idag under lunchen besökte vi den park vi valt som rastplats. Vägen dit gick också så bra som den kan gå. Mycket folk i lunchrusningen, folk och hundar som sitter i trapporna där man ska gå som gör det svårare. Men jag tycker vi fick väl godkänt även där även om det fanns vissa inslag av ”förarfel”. Hunden blev störd av en privat hund och då trodde husse att Flinga avvikit från sitt uppdrag och rättade henne, trodde jag! Det visade sig att hunden som störde henne satt i själva trappan, så hon gjorde helt rätt! Men eftersom jag själv var osäker på vari felet låg så korrigerade jag henne utan större åthävor så jag tror nog det blir lika bra nästa gång.

här hemma klev vi av bussen några hållplatser förbi hemmet för att kunna rasta i en skog. Där har man givetvis grävt upp busshållplatsen, antagligen för att digitalisera den. Men där bussen stannar under tiden är det i stort sett bara en vägren. Men Flinga travade på målmedvetet till vägen in till skogen och efter avslutad rastrunda lika glad i hågen vägen hem.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens