Ledarhundsinformation på Stockholms Syncentral del II

Idag var jag åter igen involverad i ledarhundsinformation på jobbet. Senast jag var med var i september 2012 men vi har haft åtminstone någon liknande informationsdag efter det.

Idag kom ett 10-tal nyfikna som fick information av Ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund – SRF och de fick också prova att gå en kortare sträcka med en ledarhund.

Sedan var det min tur att som ledarhundsförare i första hand berätta om hur det är att ha ledarhund. Just ledarhundar är ett av mina favoritämnen som jag nog kan prata precis hur mycket som helst om :) Deltagarna ställde många bra och genomtänkta frågor.

Tanken med dagen är både att stimulera de som är sugna att gå vidare i ansökningsprocessen och komma till en informationskurs på fyra dagar där man får gå mer med hund och få mer djupgående teoretisk information. Men denna dag är lika viktig för att ge de som är osäkra att också avstå när man får veta vilket jobb och ansvar som ändå ligger bakom. Nog för att det är ett otroligt hjälpmedel, men det är ändå ett djur i första hand som ska tas om hand, ges kärlek, omvårdnad, motion och träning.

Jag känner mig trött och seg men nöjd efter sådana här genomföranden. Det blir som en urladdning. Efter aktiviteten fick Flinga sina klor putsade av hundinstruktören som var på plats så nu ska jag se om kloslipmaskinen som jag köpte igår och inte känner mig helt nöjd med, är bättre för underhåll av klor istället.

Jag känner mig ytterligare inspirerad att fortsätta göra mina små korta actionfilmer som visar hur ledarhunden jobbar genom olika situationer och hinder i vår vardag. Så fort mitt skadade nyckelben är läkt och rörligheten är fullgod igen ska jag ta tag i det. Då tänkte jag filma hur hon jobbar igenom snurrande dörrar i köpcentrum, söker trappor och arbetar i kollektivtrafiken med biljettspärrar och en massa människor. Det ska bli kul :)

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kloklippning med kloslipmaskin

Under Sveriges Ledarhundsförares årsmöte och vårkurs 2014 pratade vi om kloklippning, ett ofta återkommande ämne. Flera gör precis som jag och försöker klippa klorna själv, men jag märker att jag inte är helt bekväm med det. Det har aldrig gått fel men jag, och därmed hunden är orolig för att det ska göra det.

Jag hade önskat att kloklippning ingick som en del i utbildningen i någon form, kanske en extra för de som vill och kan men helst tror jag att ledarhundsverksamheten vill undvika det för att man tror att allt för många inte klarar av det och då som vanligt ska ingen göra det. Jag tror det skulle räcka för mig att lära mig min hunds klors beskaffenhet, hur man känner på klon hur långt man kan klippa om det går att känna vilket det inte gör på alla klor.

Under vårkursen visades någon alternativ tång samt en kloslipmaskin. Jag kändes mig väldigt skeptisk och tänkte att det måste ta en evig tid att slipa klorna vilket också delvis bekräftades. Men klipper jag inte klorna själv finns ingen smidig lättillgänglig lösning nära mig. Ingen av de två djuraffärerna i närheten klipper klor som en extra service vilket i sig är lite konstigt för en djuraffär och ingen i familjen klipper klor. Så alternativet är att hitta någon och köpa tjänsten. Då ska man hitta någon med bra pris som finns nära så att det blir enkelt.

Idag när vi var för att handla mat hos en av djuraffärerna frågade jag om de hade någon bra kloslipmaskin. De plockade fram en för 449kr av ett känt märke som sades vara mycket bra, att veterinärer använde kloslip och att det inte alls tog så lång tid. Maskinen levererades med en slipskiva i sten och två utbytbara lite grövre slipband. Maskinen kändes lite mer gedigen än den jag fick klämma på på kursen så jag bestämde mig för att i brist på annat, prova.

Nu har min hund ganska långa klor som skulle behöva klippas lite grovt och kanske fungerar maskinen bättre sen för mer underhåll av klorna. Sporrarna som är lite tunnare gick ändå att slipa ner, men de andra lite grövre klorna tyckte jag inte hände något alls med.

Resultatet blev en varm klo och en ganska dålig lukt, men på klons längd märkte singen skillnad. Kanske är det som personen på kursen ändå sa, att det tar runt 20 minuter. Oklart var om det var för hela hunden eller per klo :) Men oavsett är det för lång tid för en hund som inte alls gillar surrande och vibrationerna i klon.

Så jag är lite missnöjd med investeringen på 450kr och det känns faktiskt lite bortkastade pengar. Imorgon träffar jag en ledarhundskonsulent i jobbet som kan hjälpa mig fixa ner klorna till en lagom nivå och därifrån kan jag sedan prova om slipmaskinen kan vara till någon nytta. Kanske om man gör det lite ofta så kanske hunden vänjer sig och det kanske inte krävs lika långa stunder.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ledarhundsinformation för tredjeklassare

Idag var jag inbjuden till en skola i Älvsjö i Stockholm för att prata om ledarhundar hos en årskurs 3, jag och ledarhunden Flinga. Jag hade filmat lite korta sekvenser med min actionkamera som jag monterat på hundens sele för att visa lite vilken typ av hinder som hon löser. Att prata och berätta är värdefullt men lättare att förstå om man också får se på bild hoppas jag.

Jag är inte helt van vid att föreläsa inför barn och kände mig lite nervös inför uppgiften. Gäller att prata på ett sätt så att de förstår. Men det gick bra tycker jag och barnen ställde otroligt bra frågor och många. Många tankar om tillgänglighet i samhället, hur man som synnedsatt kollar priser och varor, hur man tar ut pengar på en bankomat eller vet vilken knapp i hissen man ska trycka på. Barnen hade själva reflekterat över punktskriftsmärkningen på mediciner på apoteket och tyckte fler saker borde vara märkta och också med priser.

För barn är saker sällan komplicerat eller svårt. Vi vuxna har en tendens att krångla till saker ibland. Därför kändes det otroligt bra efteråt.

Nu är det dags att gå tillbaka till jobbet, stärkt inför en ny arbetsdag :)

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

SLHF årsmöte och vårkurs 2014

Bild: Ledarhunden Flinga som är blöt och smutsig

I helgen har det varit årsmöte och vårkurs med SLHF – Sveriges Ledarhundsförare ute på Almåsa Konferens. Helgen började på fredagskvällen med presentation och så kallad ”storytelling”. Vi satt i små grupper och berättade små historier ur vardagen på några ämnen, bland annat varför det är så fantastiskt med ledarhund eller situationer där det blir fel.

Under lördagsförmiddagen var själva årsmötet och ny ordförande och nya styrelseledamöter valdes, men inga direkt intressanta punkter i övrigt.

Efter lunch fick vi besök av en antidiskrimineringsbyrå som skulle berätta om och med vad en sådan byrå skulle kunna hjälpa oss ledarhundsförare med. Bakgrunden är att ledarhundsförare som nekas tillträde till olika platser i samhället aldrig kan få sin sak rättsligt prövad som diskriminering. Det kan till exempel handla om att man nekas tillträde till en restaurang, skola, ett arbete, en träningsanläggning, konsert, teaterföreställning eller liknande.

Föreläsningen var tyvärr rena skämtet. Man höll en väldigt allmän genomgång vad man gjorde och den tog kanske 20 minuter. På frågor om vad som gällde för ledarhundsförare, kom argumenten med allergi och att det inte fanns mycket vi kunde göra. Som någon lite skämtsamt uttryckte sig, att det lät som när Synskadades Riksförbund pratar…

Det var en stor besvikelse. Man verkade inte ens veta vilka vi var och vad våra problem i samhället var. Man hade inte tagit del av några anmälningar som gjorts av ledarhundsförare för att ens försöka sätta sig in i läget. Det utbröt väldigt tydlig irritation och de båda föreläsarna verkade inte ens kunna svara på direkta frågor om vad man kunde göra för att gå vidar

e.

Under sista delen av eftermiddagen var det uteaktiviteter. Man kunde välja på lite information och prova på klickerträning eller gå långpromenad. Jag och Flinga valde promenadgänget för att både få sträcka ut och för att även det är bra träning att gå med andra hundar som både jobbar eller springer lösa runt omkring. Det gick väldigt bra och på bilden ovan ser vi en blöt Flinga som badade i alla leriga diken hon kunde hitta och lyckan var total :)

På kvällen blev det sedvanlig bastu och fin middag och sedan mingel i baren. Det blev en tidig kväll för mig som hade svårt att sluta gäspa.

Idag söndag började dagen med ett nytt utepass och jag valde även denna gång promenad och även denna gång badade Flinga och hennes kompisar i alla diken. Jag filmade en del både igår och idag med min actionkamera och jag hoppas jag fick lite bra sekvenser i alla fall.

Nästa pass handlade om hur ledarhundar och ledarhundsförare tränas i andra länder. Det skiljer en hel del från Sverige som på många sätt är unikt med det system vi har. Framför allt där staten bekostar utbildning av hundar och förare till skillnad från andra länder där man i många fall finansierar via välgörenhet och där man har flera skolor som sköter utbildning och tilldelning av hundar och sedan även utbildning av förare. Det där kan man tycka det finns både för- och nackdelar med. Vårt system här i Sverige med Synskadades Riksföbund som myndighet för ledarhundar är inte oproblematiskt, men har sina fördelar ändå.

Efter lunch blev det avslutning med lite prat kring teknik och grejer runt kloklippning och sist en utvärdering och avslutande fika. Jag tömde mitt rum, betalade notan och åker hem alldeles snart, väntar på färdtjänst. Har alltid en konstig känsla i kroppen efter sådana här helger. En konstig blandning av trötthet, inspiration, lite sorg att skiljas från vänner, längtan hem, en känslan av att jag istället borde varit hemma och tränat istället för att äta gott och för mycket. En riktig skum mix av en massa känslor och tankar.

Men nu är det slut för den här gången.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , ,

En apporterande ängel

Bild: Ledarhunden Flinga Bild: Ledarhunden Flinga

I sommar har Flinga varit hos mig i tre år. Tiden går vansinnigt fort. Men ibland stannar jag upp och känner efter för att inte ta möjligheten att ha ledarhund för självklar.

Historierna är många då man känner värmen sprida sig i kroppen. Det kan vara en plats man känner oro inför att orientera på. Allt som oftast hjälper hunden mig igenom dessa situationer som jag vet att jag aldrig skulle klarat lika lätt och enkelt själv eller förmodligen helt undvikit dem. Som senast här om dagen när jag klev av en buss på en station jag inte använder så ofta. Jag visste inte vart bussen stannade och hur jag skulle hitta ut från stationsområdet. När vi väl steg av bussen var min första tanke att följa strömmen, men människorna spred sig som löv för vinden och trafikbullret gjorde att jag inte hörde för att orientera mig.

Jag tänkte att rätt väg borde vara åt vänster men hunden stretade åt höger och klokt nog lät jag henne bestämma. Som så ofta förr tänkte jag att vi får se vart vi hamnar, det går ju alltid att vända om det blir fel. Men lite höger, lite vänster, en trappa, lite höger igen, bestämda tassar och glad svans och vips var vi vid pendeltåget och på rätt väg hem. En klapp på hennes kind och en försäkran om att hon var bäst i världen besvarades med en slick och sen ville tassarna gå vidare hemåt, ungefär som ”ja ja, det räcker” :)

För ett par veckor sedan rastade jag vid jobbet. Det blåste kallt, regnade snöblandat regn och jag hade bråttom in. Mitt passerkort till jobbet hängde och slängde på sidan, fastnade i jackan som jag försökte knäppa i farten. Kortet slets av sin hållare och mina 2 små nycklar till klädskåpet som hängde på kortets hållare flög iväg och klirrade mot marken.

Jag som hunnit ta ett par långa steg innan jag fick stopp på oss, hade nu ganska många kvadratmeter att leta på. Helt irationellt börjar jag leta med händerna på marken i sörjan och de blev snabbt iskalla. Jag skärpte mig och sa ”apport” till min hund som genast tog ett språng och kom tillbaka med mitt passerkort som om hon stått och tittat på det hela tiden och bara undrade när jag skulle be henne hämta det.

Nycklarna var så små, jag tänkte att det fixar hon aldrig. Jag får stå här och vänta tills någon passerar som kan hjälpa mig. Men en liten buff från hennes nos som en liten påminnelse om att hon fortfarande fanns där fick mig att göra åtminstone ett försök. ”Okej då, apport” igen och lika raskt kom hon tillbaka och släppte den lite större nyckeln i min hand. Ett kommando till, så fick jag den mindre nyckeln i handen och utan ett tredje kommando återvände hon med den trasiga nyckelringen! :)

Det är en sådan obeskrivlig värme som sprider sig i kroppen. Efter 20 år som ledarhundsförare och med min femte hund vid min sida, fascineras jag fortfarande och känner fortfarande samma lyckorus när sådant här händer. Och händer gör det hela tiden.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Två år med ledarhunden Flinga

Tiden går väldigt fort. Idag var det två år sedan jag och Flinga lämnades på egen hand och instruktören åkte hem. Det känns som mycket länge sedan.

Och man säger ju att tiden går fort när man har roligt och så är det verkligen. Den hund man har just nu är alltid den bästa men jag tycker nog ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund gjorde ett synnerligen lyckat val åt mig den här gången. En arbetsglad och positiv hund som jobbar bättre desto rörigare det är och ett otroligt bildminne. Dessutom är hon väldigt mycket en-mans-hund för att vara Labrador och väldigt trogen husse och föredrar mig framför andra, precis som det ska vara.

Att hennes energi ibland rinner över är inget som stör mig. Det påverkar mig bara positivt och gör även mig glad. Det är liksom svårt att vara tungsint med henne vid sin sida :)

Så det har varit två fantastiska år som jag hoppas ska bli många flera. Självklart vill min Flinga att jag ska ha ett liv med mer fritid och inte jobba så mycket, utan ha mer tid för långa promenader och stadsvandringar :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Provar ny ledarhundssele del II

Den 30:e januari fick jag låna en ny ledarhundssele för utvärdering. Det är en ungersk konstruktion. Jag är inte helt på det klara med om det är en stark kandidat hos Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHFs selgrupp som just tittar på alternativ till den traditionella ledarhundsselen som funnits åtminstone så länge jag haft ledarhund. Men nu är det dags att återlämna selen och ge en utvärdering.

Selen

Selen, eller oket är det man trär på hunden. Den har en rem framför bröstet, en under buken och sedan själva selen. Allt är gjort i något sorts nylonliknande material. Bröstremmen och bukremmen är justerbara med kardborrband och båda remmarna är ganska tunna men breda vilket måste vara bekvämt för hunden. Jag fick låna en sele i storleken small och på denna var bröstremmen maximalt spänd och passade bra, men hade jag haft en lite mindre hund så hade även small varit för stor. Bukremmen däremot hade god justermån.

Bukremmen knäpps fast med ett plastspänne motsvarande den traditionella selen, men här är ett större, bredare och mer rejält spänne motsvarande bukremmens bredd vilket känns mer gediget och hållbart.

På selen finns ett handtag som är ganska kraftigt samt en rund ring och en liten rem med knapp. Handtaget har jag svårt att hitta någon användning av. Det är knappast till för att lyfta hunden i och det är obekvämt att bära selen i handtaget. Återstår bara tanken att man ska kunna hålla i hunden i handtaget om det uppstår någon situation där man vill släppa ledarhundsbågen. Då har man ju som förare redan kopplet till hjälp och blir min hund störd av andra hundar är handtaget heller ingen bra grej att hålla i. Hunden behöver sin rörlighet i dessa lägen.

Ringen och remmen däremot kan användas för att hänga upp selen eller sätta fast kopplet i när selen förvaras så det inte kommer bort.

Den absolut största fördelen med själva selen är texten ledarhund som står på båda sidor på hunden. På den traditionella selen kan man sätta fast en skyldt, men då syns bara texten rakt framifrån. När texten står på hundens bägge sidor ökar möjligheten för folk att se vad det är för hund och i från flera vinklar. Jag har fått kommentarer om att det ser mer seriöst ut och jag tycker mig ha märkt att folk lättare förstår vad man möter för hund. Framför allt använder föräldrar rätt term när de förklarar för sina barn. Ofta säger man ”hunden hjälper den blinda killen” och nu tycker jag oftare man säger samma sak men först ”det är en ledarhund och den hjälper den blinda killen”. När man ser hunden och selen kanske man vet vad det är men kan inte komma på vad det heter. Men nu står det på ett tydligare sätt och det tror jag också är bra för marknadsföringen.

bågen

Bågen är den man sätter fast i selen och håller i när man jobbar med sin ledarhund. Genom bågen kan man tydligt känna hur hunden rör sig, varje steg den tar, om den kliver upp eller ner för en kant, om den svänger åt något håll för att undvika ett hinder. Jag kan tydligt känna i bågen hur hon rör sitt huvud, åt vilket håll hon tittar och jag kan känna på hennes steg om de är ”glada” och ivriga, osäkra eller målmedvetna. Känner jag att hunden, som vi skulle sagt, ”tvekar på steget” kan jag ge henne extra stöd. Med tiden förmedlar bågen hela hundens kroppsspråk ut till min hand och hunden känner helt säkert också av om husse eller matte är med där bakom och motsvarande vårt kroppsspråk signaleras tillbaka till hunden. Den är väldigt värdefull helt enkelt.

För att bågen ska kunna signalera på ett bra sätt kräver det att selen sitter bra på hunden, inte för löst och sladdrigt, och att bågen sitter fast bra i selen så att inga signaler ”försvinner” på vägen. Just den här bågen sätter man fast med två metallspännen på vardera sida av hunden. På den traditionella selen satt bågen med en ledkula direkt i seloket vilket inte gav stor elasticitet vilket jag tycker är bra. Spännena på den här bågen sitter inte direkt fast i metallbågen utan har en kort nylonbit mellan. trots att det finns en mjukdel mellan båge och sele tycker jag ändå det finns stabilitet i bågen och jag har inte tyckt att jag förlorat någon kontakt med hundens rörelser.

Den stora fördelen här är att bågen går att ta bort från selen vilket är en av de största vinsterna med att titta på nya selar tycker jag. På buss, tåg och tunnelbana, eller möten när jag vill att hunden ska ha selen på sig som sitt tjänstetecken men där bågen kan vara ivägen eller osmidig är det vansinnigt bra att kunna knäppa loss den. Då framgår det fortfarande tydligt att det är en tjänstehund.

Nästa stora vinst med denna båge är att den är väldigt mycket tunnare än den traditionella. Jag har inga siffror i millimeter just nu men det känns som minst halva tjockleken, förmodligen mer. Den traditionella bågens längd går att ställa eftersom den är teleskopisk, därav tjockleken. Den här bågen är då inte ställbar utan måste tillverkas i fasta längder. bågen jag provar är något för lång vilket har varit lite dumt.När jag håller i bågen med armen rakt nedåt så ska hundens bakben vara i höjd med mina ben. Då går hunden ett steg före mig och kan svänga höger eller vänster utan att jag är ivägen för hunden. Nu har hennes bakben varit ett steg före mig och det har varit lite för långt fram. Jag tror att hunden då får jobba mer för att få med sig hela husse i svängarna och i lagom tid inför hinder. Min hund är väldigt arbetsvillig och framåtsträvande så om husse släpar efter lite så jobbar hon bara på desto mer :) Det har nog gjort att bågens felaktiga längd inte varit något stort problem i just vårt fall.

Men bågen är gjord i tunn aluminium och är bara ett format rör så det borde inte innebära någon sak att ha några valbara längder beroende på förarens längd och hundens storlek.

En annan skillnad med den nya bågen är att handtaget man håller i är lite böjt uppåt. Det vet jag inte om jag har upplevt som någon för- eller nackdel. Jag har inte haft några åsikter om den traditionella bågens raka form men detta är kanske ergonomiskt bra och/eller designmässigt snyggt.

Sammanfattning

Någon sorts slutsats då? Ja det tydligaste betyget är väl att det stör mig grymt mycket att det nu är dags att återlämna selen så att andra ska få prova. Ännu, vad jag förstår är inte selen godkänd och intagen i sortimentet, så vill man ha en sele får man bekosta den själv. Priset ligger tydligen på runt 800kr om man är några stycken som importerar och delar på fraktkostnaderna och det går inte att jämföra med priset på den traditionella handgjorda och svensktillverkade selen.

Huruvida jag ska köpa en sele eller motvilligt återgå till den gamla har jag inte riktigt bestämt mig för ännu. Snålheten att själv lägga egna pengar på en så viktig sak är väl ingen stor anledning. Det kostar som en säck hundmat och ett koppel, så det är inte mycket att bråka om. Det som får mig att avvakta i så fall är om det kommer fler kandidater till test eller om detta är någon sorts ”release-kandidat”

Kommentarsfältet står till förfogande om ni åtminstone vill uttala er om den utseendemässiga skillnaden och om det är bra att det står ledarhund på sidorna och om det kan framgå på något tydligare sätt.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Klippa klor själv

Bild: Joakim Nömell klipper klor på ledarhunden Flinga och Ella

Nu har jag min femte ledarhund och är inne på mitt 20:e år som ledarhundsförare. Jag tror att jag är ganska bra med hundar och en ganska bra ledarhundsförare som använder min hund mycket.

På alla kurser jag varit på under åren har man givit oss hundförare rådet att ta hjälp med att klippa klor. Man har inte sagt att vi inte får göra det själva, men som sagt en ganska stark rådgivning att låta någon som ser göra det. Jag själv och många andra har tyckt att bland annat kloklippning borde vara ett inslag i kurserna, åtminstone på steg 2 eller 3 när man blivit lite mer van eller kanske individuell träning för de som vill och har förmågan. Jag har heller aldrig själv bett om någon sådan individuell träning så jag ska inte säga att jag vet bestämt att svaret blivit nej.

Jag har under åren haft bra kloklippningshjälp. Jag har löst det olika beroende på förutsättningar genom åren. Ibland på en djuraffär, eller när man varit på kurs och ändå haft instruktörer i närheten, eller på de regelbundna veterinärbesöken så kunde man ändå klippa klor medan man ändå gjorde annat. Min svägerska har också klippt klor mycket.

Men nu funkar ingenting av det där längre. När Synskadades Riksförbund – SRF hade en veterinär på heltid var hon ofta ute på Almåsa Konferens söder om Stockholm och när hon var där meddelade hon det i god tid så att vi som fanns i nejden kunde åka dit och få hjälp. Nu när det är en ny veterinär på halvtid vet jag inte om hon är där på samma sätt, men i vart fall meddelas inget i förväg. Djurbutiken som klippte klor har slutat med det och svägerskan bor inte längre runt hörnet.

Så jag har länge tänkt att jag borde göra det själv. Min kompis flickvän gör det själv och i förrgår träffade jag en annan ledarhundsförare som också klipper klor själv. Jag frågade om jag inte kunde få en liten kurs av henne för att få lite tips och det var så klart inga problem.

Jag tänkte, att om de två kan, duktiga hundförare båda två, så kan jag också! Så igår kväll gjorde jag mitt första trevande försök. Min hunds klor börjar faktiskt se gräsliga ut och det är både pinsamt och farligt. Ledarhunden jag träffade i förrgår hade fått en klo avsliten i ett galler, sådana som ligger utanför dörrar till centrum och tunnelbanor och det gav mig rysningar. Jag ska väl säga att just i det här fallet berodde det inte på för långa klor. Fastna kan de göra ändå men risken ökar med för långa klor och jag vill verkligen inte att det ska hända min hund så att hon eventuellt skulle bli rädd för galler. Vilka svårigheter jag skulle få då!

Så jag tog fram min skarpaste klotång och började med sporrarna som jag vet sedan tidigare har en pulpa som inte är så långt framme på min hunds klor. Det finns klotänger som har ett inbyggt stopp men använder man det så klipper man nästan en halv centimeter åt gången vilket är ganska mycket. Så jag valde en vanlig tång utan stopp och kände istället efter hur mycket av klon jag stoppade in. Har man en riktigt vass och bra tång kan man klippa mycket små bitar åt gången, nästan så man hyvlar av klorna.

Idag gick jag igenom båda hundarnas tassar. Klippte väldigt lite på varje både för att pulpan skulle börja dra sig tillbaka och för att vänja mig och hundarna lite. Min hund gillar inte kloklippning något vidare och det går inte att hålla på för länge. Men jag tänker att om man gör det mer regelbundet och lite åt gången går det ganska fort och blir en vana.

Det var mycket lättare än jag trodde. Min fru kom med en teori som jag tror stämmer, att där klon är rund och hel finns pulpan och där den blir ihålig undertill är det OK att klippa. Jag följde den teorin idag men klippte som sagt väldigt lite.

Nu när jag bestämt mig för att göra det själv tycker jag ännu mer att Synmskadades Riksförbund som hanterar ledarhundsverksamheten i Sverige, borde ha detta som någon form av åtminstone frivillig utbildning. Det är flera som gör det och har fått lära sig på egen hand och då är det bättre om man får lära sig på riktigt. Kanske kan vi som gör det själva också lära instruktörerna tips om hur man som inte ser känner efter på klorna. Även de använder ju bara ögonen och då kan det ju vara svårt att se pulpan, speciellt på svarta klor. Nästa gång jag träffar en instruktör ska jag visa hur jag gör och be om synpunkter, tips och råd.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ny dammsugare, Miele S8320 Cat & dog

Bild: Miele S8320 cat & dog dammsugare

Att köpa ny dammsugare är ungefär lika upphetsande som ny diskmaskin :) För över en vecka sedan gick vår dammsugare sönder för andra gången och gick inte längre att tejpa ihop och med två hundar och 4 barn den här årstiden behöver man inte ens lite fantasi för att förstå hur akut det började bli :)

Vi gjorde så klart som duktiga konsumenter och läste fakta och jämförde priser och det var effekt, filter, munstycken och ljudnivå och till slut blev det svårt att riktigt skilja en för 800kr åt från en för 5000kr :)

Den här modellen fastnade vi lite för. Jag var lite skeptisk mot ”turboborsten” i munstycket som skulle göra extra rent. Att borsten skulle rotera med hjälp av en elektrisk motor föreföll inte troligt och då återstod bara drivning med sugkraftens hjälp. Har haft en sådan modell förut, förvisso för många år sedan och den var kass!

Vi är ju lite fåniga i den här familjen. Även om dammsugare är ganska trist att köpa och det känns som onödiga pengar i havet, utbryter ändå visst slagsmål när kartongen ska sprättas :) Alla är lika heta på att öppna nya grejer, en sjukdom jag verkligen undrar vem ssom är skuld till :)

Men som allt roligt och underbart är kort, var snart dammsugaren uppackad och det roliga slut :) Då var den bara en nödvändig hushållsmaskin som kostat för mycket och må den fan hålla länge!

Hur det var med turboborsten? Klart mycket bättre än förväntan! En jädra rotation på och bortsett från ljudnivån den gav ifrån sig var den riktigt effektiv!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Provar ny ledarhundssele

För cirka två år sedan bildade Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHF en ”selgrupp” för att titta på alternativa selar till våra ledarhundsselar. Hittills har det bara funnits två varianter på selar, dels den vanliga klassiska selen som sett likadan ut åtminstone så länge jag haft ledarhund vilket blir 20 år i år och dels en variant på den traditionella selen som ska vara mer ergonomisk.

Selen består av ett ok i läder man trär över huvudet på hundennnnnn, en rem under magen och en framför bröstet. Lädret är ganska tjockt och styvt och ett rejält arbete. Bågen som föraren håller är fäst på sidorna på oket och bågen i sig är ganska tjock och teleskopiskt ställbar i längden.

Jag har inte haft något emot originalselen annat än att jag kanske tyckt att bågen varit av lite onödigt grovt gods och att bågen inte gått att ta av från seloket utan hela selen måste tas av hunden om det är trångt om utrymme på buss, tåg eller liknande.

Så på SLHFs höstkurs 2012 visades ett antal olika selar från olika länder samt en ny sele som tagits fram av SRF. Minns den inte i detalj nu men den kändes marginellt omarbetad jämfört med originalselen. Men flera av de andra alternativen var spännande, med väldigt lätta ok i nylonliknande material och med bågar som gick att ta av på lite olika sätt, med karbinhakar eller sådana där ”snäppfästen” som ibland finns på ryggsäckar. Men selen får inte bli för lätt och måste ha lite styrsel och stabilitet så att hundens rörelser när den svänger eller tar steg uppåt eller nedåt känns tydligt.

Nu verkar SRF och SLHF köpt in ett gäng av en ungersk ledarhundssele som man lånar ut för utvärdering. Jag har idag fått låna en sådan och är mycket förtjust så här långt! Vi har bara varit ute och gått en längre promenad med selen och då på gångvägar och inte i någon mer rörig miljö med mycket människor och andra hinder.

Oket är i någon sorts nylon och därmed väldigt lätt och flexibelt för hunden. Både remmen över bröstet och under magen var bredare än originalselen vilket måste vara skönare för hunden. Bågen var säkert minst hälften så tjock som originalselen och går att knäppa bort från oket med klickfästen. Hunden kan alltså ha selen på sig när den ska ligga på tåg, bussar eller på möten men slippa ha bågen kvar som slår i och fastnar i allt och gör att hunden inte kan ligga i vilken position den vill. Självklart måste man ta av selen helt när hunden ska rasta. Jag vet att det finns de som tycker att ta av bågen från oket är tillräcklig signal för hunden men på den punkten är jag själv fortfarande gammalmodig.

Bågen är i rostfritt och oket är svart och vitt och något som jag gillar extra mycket är att det står ”Ledarhund” på vardera sidan av selen.

En klar nackdel med selen är att bågen inte är ställbar i längd. Det måste man göra avkall för att kunna ha en så tunn båge. Det betyder att det måste finnas flera längder på både men eftersom den är avtagbar från selen så kan man ju ha flera olika varianter på båge till samma sele och inställningen gör man ju oftast en gång till en ny hund.

Första promenaden kändes helt OK och jag känner spontant att en sådan här vill jag ha även om jag måste testa mer förstås :) Just den avtagbara och tunna bågen gör mycket. Men också att trots tunn båge, lätt och tunt ok så kändes selen fortfarande stabil på hunden och hennes steg och rörelser kändes ändå tydligt i bågen så att hon är lätt att följa.

Det ska bli spännande att se hur det funkar när det är lite mer för hunden att göra, människor, tåg, tågspärrar, trappor och trottoarer, om jag fortfarande kan läsa hunden lika bra som i den gamla selen.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SVT visar informationsfilm om ledarhundar del II

Äntligen, äntligen, äntligen får vi åter se information om ledarhundar i SVTs Anslagstavlan. Det var … många år sen sist, slutet på 80-talet eller början på 90-talet, ingen verkar ens minnas när det hände, bara att det hände.

Den 25:e januari laddade Synskadades Riksförbund upp två korta informationsfilmer på Youtube. Klippen är identiska förutom att det ena klippet är syntolkat.

Filmerna är ursprungligen gjorda av Norges Blindeforbund och ger information på ett kul och lättsamt sätt att man inte ska störa den som arbetar, inte heller om det är en ledarhund.

Nu har Synskadades Riksförbund fått lov att använda filmerna och de har fått svenskt tal, åtminstone delvis och filmen kommer sändas i SVTs Anslagstavlan under våren.

Jag ska inte gnälla över att SRF varit ganska tröga och ointresserade av just det här. Det har jag skrivit spaltmeter om. Det viktigaste är att det nu äntligen, äntligen förändrats!

Nedan kan man se de båda Youtube-klippen.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SVT visar informationsfilm om ledarhundar

Igår lade Synskadades Riksförbund – SRF ut följande informationstext på sin hemsida:

Informationsfilm om ledarhundar i SVT

Efter ett idogt arbete från vår kommunikationsavdelning så är det nu klart att Sveriges Television under våren kommer att visa en informationsfilm om ledarhundar på ”Anslagstavlan”. Filmen är cirka 45 sekunder och producerad i Norge.

Det är naturligtvis väldigt glädjande nyheter och inte en dag för tidigt! Otaliga är de inlägg där jag här i bloggen ropat på mer marknadsföring från SRF och att Norges Blindeforbund varit en stark förebild med sina olika reklamfilmer gällande synskadade som varit både moderna och provokativa fast på ett mycket bra sätt tycker jag.

Ta bara SRFs reklamfilm som exempel:

Den är ju så torr och tråkig så man bara dör! Jämför den med Blindeforbundets rekalmfilm, en bland många:

Lite mer action och humor i den. Men ”sådant kostar pengar” och ”folk kan ta illa upp” skulle det låta i Sverige.

Men nu har det alltså hänt något! I vår ska SVTs Anslagstavlan tydligen sända en ca 45 sekunder lång informationsfilm om ledarhundar. Man har inte bekräftat det från Synskadades Riksförbund ännu, men troligast är att de äntligen sänder en svensk version av Norges Blindeforbunds film nedan! Det var på tal under 2012 men blev inget av till min stora besvikelse. Men nu kanske det händer! Titta bara på klippet nedan och njut!

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Internationella funktionshindersdagen 2012

Idag firar vi internationella funktionshindersdagen. Jag hade faktiskt ingen aning om att den ens fanns förrän tills alldeles nyligen :) Men så är jag inte så politiskt aktiv och dessa dagar känns som om de mest har ett politiskt syfte. Och just denna dag är väl tänkt att uppmärksamma allmänhet och politiker på olika hinder i vardagen som man stöter på som funktionshindrade.

Föreningen Sveriges Ledarhundsförare firar dagen med att träffa integrationsminister Erik Ullenhag för att lämna in en namninsamling för en lag som förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. Namninsamlingen startade i våras och man lyckades samla in 1740 namn när den avslutades igår kväll.

Med namninsamlingen vill man belysa behovet av en lag som förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. I dagsläget är det inte olagligt att neka en person som använder ledarhund som orienterings- och förflyttningshjälpmedel tillträde till arbete, skolor, fritidssysselsättningar och nöjesliv. Om en rullstolsburen person blir nekad tillträde till något kan denne anmäla detta hos Diskrimineringsombudsmannen och ha ganska goda utsikter att få ett utslag till dennes förmån. Vi ledarhundsförare vill bli omfattade av samma lag eftersom konsekvensen för oss blir den samma om vi inte får ta med våra hundar.

Ofta hänvisar man till allergi, hundrädsla eller hygien trots att det finns ganska mycket forskning på området som visar att våra ledarhundar inte utgör något problem. Läs gärna mer på SLHFs hemsida.

Nu är namninsamlingen inlämnad och även om man måste prova allt är jag själv lite skeptisk till vilken verkan det har.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vinter igen

Då var det alltså dags för vinter igen med alla för- och nackdelar det innebär. En väninna på Facebook skrev just och uttryckte längtan efter en ny ledarhund då den gamla tagits ur tjänst och den här årstiden blir nyttan av våra ledarhundar extra tydlig. Alla kanter och andra riktmärken försvinner, övergångsställen försvinner, stolpar plogas in och markeringar före trappor blir otydliga eller obefintliga. Att kanske råka ta ett steg lite för långt ut i gatan för att trottoarkanten försvunnut under all snö kan bli riktigt fel om man har otur.

Jag har min ledarhund i behåll och det är jag extra tacksam för nu. Det är jobbigt ändå i den föränderliga värld som uppstår vintertid. Jobbigast i vår del är Sverige är nog när snön kommer och går och det lilla helvete som uppstår innan vägar och gångvägar är plogade igen.

Men OK, jag kan väl ge er rätt som säger att det är bättre med vinter än velande fram och tillbaka. Men fick jag välja skulle jag ju föredra ett varmare klimat.

Jag har ju varit i varmare klimat en månad så det är väl inte så synd om mig som fått lidandet av höstmörkret kraftigt reducerat. När jag kom hem för snart 2 veckor sedan var jag uppvärmd och solbränd och då är vi ju snart framme vid jul. Sen vänder det och går mot ljusare tider igen. På nyårsdagen brukar det redan kännas bättre, som om luften är lättare att andas och jag tycker ofta jag hör vinterfåglar kvittra på de första promenaderna på nyårsdagen.

Så det är bara att klä på sig, bita ihop och se glad ut en liten stund till, men jag längtar verkligen efter vår och sommar och jag hoppas verkligen min väninna får en ny ledarhund snart!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hundvakt under Mot Alla Odds

Nu när jag fått veta att jag kommit med i Mot Alla Odds börjar det bli högst aktuellt att lösa hundfrågan inför resan. Jag har funderat rätt mycket på hur jag ska lösa det med hunden när jag ska vara borta så länge.

Alternativet är så klart att låta hunden vara hemma hos resten av familjen, men det har inte känts som någon bra lösning. Jag och Flinga har fått en väldigt bra kontakt under det år som gått sedan jag fick henne. För att vara Labrador är hon väldigt mycket en enmanshund eftersom det nästan alltid är jag som rastar och matar henne.

Skulle hon nu vara hemma hos familjen en hel månad skulle andra naturligtvis behöva sköta den biten och jag tror att det skulle vara svårt att reparera det när jag kommer hem även om jag tar över ansvaret igen till 100%.

Så jag har letat lite efter någonstans att ställa henne under tiden. En vanlig fodervärd hade så klart varit ett bättre alternativ än att vara hemma. Men dels kunde jag inte komma på någon att fråga och helst skulle jag vilja ha henne hos någon ledarhundsdressör eller instruktör som dels gör allt rätt och dels kanske, i dressörfallet, också kan träna henne lite under tiden. Jag kastade ut en liten krok hos leverantören där hon är dresserad men antar att de skulle vilja ha betalt och att hon ändå kanske inte blev särskilt mycket tränad.

Så träffade jag två hundinstruktörer från Synskadades Riksförbund här om dagen när vi hade ledarhundsinformation på jobbet. Båda är väldigt kompetenta och bra och jag valde att fråga dem. Och självklart var det inga problem. Så nu är hundfrågan löst. Söndagen innan avresa är instruktören i Stockholm så då överlämnas hon i goda händer. Då får hon vara med henne nere i Östergötland och alla mina önskemål uppfylls. En duktig instruktör och hundmänniska som jag känner väl, långt från Flingas och min hemmiljö och någon som dessutom kan träna henne lite då och då och där hon definitivt inte bli bortskämd.

Så nu känns det bra när ett viktigt problem fått sin lösning.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ledarhundsinformation på Stockholms Syncentral

Idag har det varit en mycket rolig och givande dag på jobbet. Synskadades Riksförbunds folk från ledarhundsverksamheten har varit här idag och informerat om ledarhundar. Vi, dvs syncentralen bjöd in till denna information och först berättade man lite om vad en ledarhund gör, hur den tränas, vad som krävs av föraren och hur man matchar ihop förare och hund.

Efter lunch fick alla som ville prova att gå med ledarhund och vi hade verkligen vädrets makter med oss idag med solsken och varma vindar.

Dagen avslutades med frågestund och folk fick berätta hur de upplevt att prova att gå med hund.

Sedan var det min tur. Jag fick som gammal rutinerad förare berätta vad som var dåligt och bra med ledarhund och det är ett ämne jag kan prata i evigheter om. Åhörarna ställde många och bra frågor.

Jag som gillar marknadsföring av ledarhundar tycker detta är en bra del i det hela. Strävan att få flera förare är nog så viktigt för att ledarhunden som hjälpmedel ska kunna fortsätta finnas. Så nu hoppas vi att fler söker ledarhund och går på informationskursen.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ledarhundar och frikörning

Man kan säga att det finns två sätt att arbeta med ledarhund. Det i särklass vanligaste är att man går fasta, ”inkörda” tränade sträckor. En tumregel sedan urminnes tider har varit att när man får sin hund, tränar man in ett fåtal sträckor, så få som möjligt för att klara det vardagliga livet. Det kan vara mellan hemmet och arbetet, nödvändiga butiker och rastnings- och promenadrundor. Man har alltid från Synskadades riksförbund – SRF och även tidigare, när gamla Hundskolan i Sollefteå skötte om ledarhundsverksamheten, haft som rekommendation att hålla sig till dessa sträckor det första året och att utöka sträckor med måtta och bara vid behov.

Det är ett sätt att arbeta som är väldigt klokt inledningsvis med en ny hund och kanske också en ny förare. Man får tid att arbeta ihop sig och lära känna varandra och hunden får i lugn och ro jobba i känd miljö där det vet vad som förväntas av den. Både hundarna och vi människor är väldigt olika. En del hundar klarar tuffa, ombytliga miljöer och till och med kan fungera bättre när det inte är allt för rutinmässig vardag, medan andra hundar trivs bättre i ett lugnt och sansat tempo i en välkänd miljö utan allt för stora överraskningar. Det som hos oss människor kallas lokalsinne, brukar i ledarhundssammanhang kallas ”bildminne” mest för att man inte tror att en hund kan ha ett lokalsinne. I mitt tycke är det lite samma sak. Det betyder att hunden kan känna igen platser den besökt förut och minnas hur den hanterade situationen den gången.

Det kan också betyda att den känner igen en plats som en tågstation eller tunnelbanestation mest för att en sådan brukar se ut ungefär på samma sätt och därmed fungerar på samma sätt. Man vet att man går in och ut genom spärrar, biljettluckan sitter oftast till höger om spärrlinjen i Stockholms tunnelbana, perrong och tåg ser oftast likadana ut.

Hundarnas egenskaper påminner om våra egenskaper. En del av oss har ett bra lokalsinne. Vi kan känna igen platser vi besökt och komma ihåg hur vi hittade förra gången eller man kan komma upp ur tunnelbanesystemet och snabbt och lätt förstå var man befinner sig. Man kan ha lätt för att ta emot en vägbeskrivning och följa den eller man kan ha lätt eller svårt för att omvandla en kartbild till verkligheten och hitta rätt.

Har man ett synhandikapp blir det naturligtvis svårare att orientera. Man kan inte lika lätt se sig om, kontrollera skyltar eller upptäcka kännetecken på långt avstånd. Men bra eller dåligt lokalsinne kan man ha ändå. Märkligt nog, när jag skriver detta känner jag att man oftast aldrig hör ”synskadade” och ”lokalsinne” nämnas i samma mening. Då heter det oftast ”orienteringsförmåga” vilket enligt mitt sätt att se det på bara är ett tredje ord för samma sak. Varför det är så vet jag inte. Man kan precis som seende ha svårare eller lättare att komma ihåg platser och miljöer eller få upp den där kartbilden i huvudet.

I de allra flesta fallen tror jag det här med ledarhundar som kör fasta sträckor är fullt tillräckligt. Det behöver ju inte betyda att man bara är begränsad till att gå mellan hemmet och jobbet, affären och något mer. Fasta sträckor kan med tiden bli många fler och har man lärt sig vägen till ett köpcentrum så betyder ju inte det attman bara kan gå till en av butikerna. De flesta av oss som inte ser är ändå inte begränsade av hundens förmåga utan vår egen. Visst skulle vi vilja kunna gå på spontana promenader vart som helst, ta in på en okänd avtagsväg och komma rätt ändå till slut, men det är helt andra saker som begränsar det än hunden. Det vanligaste är nog att man inte vågar eller att det inte är värt tiden och energin. Ibland undrar jag hur många av er seende som egentligen skulle lida av ett 20-tal inkörda sträckor. De flesta av oss kanske skulle vara fullt nöjda med det för att våra liv inte alltid omfattar så mycket mer.

Men utöver detta med fasta sträckor finns något inom ledarhundsvärlden som kallas för ”frikörning” och det har så länge jag kan minnas varit ett hett och omdiskuterat ämne. Jag tror mycket av problematiken kring det bygger på missuppfattningar och misstolkningar och lite också att man inte vetat hur man ska kunna hantera det.

Att friköra med en ledarhund är helt enkelt när man avviker från kända sträckor och ger sig ut där varken förare eller hund har varit tidigare. Kravet på föraren, att hitta kvarstår och att inte lägga över något av orienteringen på hunden. Hunden ska främst hjälpa mig att undvika alla sorters hinder och hitta orienteringspunkter så som trottoarkanter, stolpar, dörrar, trappor etc.

Nå, det här låter ju konstigt? Om kravet på mig som förare fortfarande är att ”hitta” för att kunna styra hunden på en plats ingen av oss varit förut och där jag inte ser skyltar med vägnamn, namn på butiker eller något alls. Men det kan betyda att jag har fått en vägbeskrivning och följer den, att korsa fyra gator och svänga höger på den femte och 100 meter in svänga vänster och där ligger porten på höger sida ”en bit in”. Hunden tar mig framåt, den undviker hinder, den ska markera vägar in till vänster, den ska söka efter kanter och stolpar på kommando. När vi kommer fram till en korsning ska jag således kunna tala om för hunden om vi ska vika av åt vänster eller höger, eller söka kanten, stanna och vänta på trafiken och kommendera hunden ”före” när det är klart att gå. En del hundar behöver mer av förarens trygghet och säkerhet och behöver tydliga instruktioner medan andra hundar klarar av lite egna beslut och initiativ.

Det låter ju inte så svårt kan man tycka, så vad är då problemet? Synskadades Riksförbund avråder, eller rekommenderar skarpt att man undviker frikörning, dumt nog oftast utan motivering så att mottagaren inte förstår varför och det skapar irritation. Att säga till någon att ”din hund klarar inte riktigt den typen av krav och utmaningar” skulle bara genast sluta i ramaskri att hundarna är för dåliga. Att säga att ”du som förare har för dålig orienteringsförmåga, du kan inte vara det stöd för hunden som behövs” skulle uppfattas som kränkande av mottagaren och SRF skulle få höra ett och annat om diskriminering. trots att det i själva verket är sanningen.

Ett problem kan vara att SRF i dagsläget inte kräver av hundarna som utbildas att de ska ha ”frikörning” som en del av träningen. En del av leverantörerna gör det ändå, medvetet för att hunden klarar det och också för att det är mest praktiskt. Märkligt nog verkar en del av slutproven som SRF själva genomför, äga rum på för hunden okända sträckor så även själva slutprovet blir frikörning.

Skulle det ingå i hundens utbildning och graderas så att man från leverantörshåll blev uppmanad att ange hundens förmåga till frikörning så skulle det sedan kunna matchas mot en förare som har den förmågan och det behovet. Vad jag förstår görs det lite idag mellan raderna men inte på papper och i avtal. Leverantörerna känner sina hundars förmågor och SRF känner ofta till förarnas förmågor och att stoppa in frikörning som ytterligare en parameter borde inte skada.

Jag blev förvånad under den gångna kursen över att detta var ett så stort problem och att många verkar ha uppfattat det på ett helt annat sätt än jag har gjort. Jag har ändå haft 5 hundar sedan 1993 och har aldrig gjort någon hemlighet av mitt behov av frikörning inför SRF. Snarare tvärt om. I min ungdom när jag fick min första hund levde jag ett aktivt liv med krogar, träning, vänner och aktiviteter. Jag fick en lugn, stabil tålig hund just därför. Vi övade inte frikörning på ett tydligt sätt, men däremot sa man att jag väl kunde vänta med utsvävningar åtminstone det första året. Men jag fick aldrig något förbud eller blev starkt avrådd.

När jag fick min andra hund arbetade jag och reste en del i tjänsten. Jag behövde en hund som klarade det och det säger sig per automatik mycket frikörning. Och följande hundar, med undantag från min senaste hund, har varit bestämda, tåliga, arbetsglada och aktiva individer som tyckt att fasta sträckor varit tråkiga efter en stund.

När jag i augusti förra året fick min senaste hund sades det tydligt att den här hunden är perfekt för dig som reser mycket, hon kommer klara av och tycka om det. Under kursen var vi tre aktiva förare och ämnet diskuterades och ingen blev avrådd från att resa. Själv hade jag en bokad resa bara en vecka efter kursen vilket vi också pratade om. Hade inte resan varit bokad sedan länge hade jag kanske undvikit att åka så snart efter att ha fått en ny hund, men nu hade jag inget val och allt gick för övrigt bra.

Under kursen som var i helgen pratade en dressör om just hundar lämpade för fasta sträckor och hundar lämpade för frikörning och han sa något mycket intressant som jag tror många förare missar. En hund som passar för fasta sträckor fungerar bra från punkt A till B, den missar sällan att markera ett intränat riktmärke som en stolpe eller liknande. En hund som är lämpad för frikörning har lite mer att tänka på. Om jag i en okänd miljö vet att, ungefär här borde det finnas en stolpe till ett övergångsställe, kommenderar hunden ”sök stolpe” så kan det utan att jag vet om det, finnas fler stolpar i närheten. Hunden söker då oftast upp den närmaste stolpen som kanske är fel stolpe för mitt behov. Jag måste då inse och förstå det, säga till hunden ”det är bra, en fin stolpe”, berömma och ge kommandot igen ”sök stolpe” för att se om vi hittar rätt stolpe.

Det där händer mig jämt när jag frikör. Det är inget problem för mig eftersom jag vet att hunden gör rätt och den kan inte veta vilken stolpe som passar husse bäst just idag och här :) Däremot ska hunden inte ta det som ett misslyckande att den sökte upp fel stolpe, utan få beröm och äran att söka upp en till.

På det sättet ställer det kanske ännu högre krav på mig som blind förare att ha en god orienteringsförmåga. Jag måste veta vilken stolpe eller infart eller trappa som är rätt utan att egentligen kunna veta. Blir det fel, vilket det ofta blir, så måste jag ta på mig felet och bara ge hunden beröm och uppskattning. Åtminstone så länge den söker upp rätt saker som jag ber om. För där ligger ju kravet på hunden och en stolpe, en dörr eller en trappa ser ju likadan ut i Stockholm, Göteborg eller Örebro.

Jag tror att här är en stor del av problemet. Synskadades Riksförbund är nog, lite med fog rädda för att vi riskerar att, om inte förstöra så kanske avtrubba eller göra våra hundar förvirrade. Det är ju ändå hjälpmedel för flera 100.000kr. En viss mängd avtrubbning är nog omöjlig att undvika men att förstöra hunden för att man kritiserar hunden för att den gör fel i en okänd terräng är nog större risk UTAN rätt utbildning och rätt matchning och information till föraren.

Här är ännu ett problem. Förr om åren fick man vara 2 veckor på hundskola eller kursgård och en vecka hemma. Över tid har tiden på kursgård eller hundskola krympt så att det i dagsläget bara är förstagångsförare som över huvud taget får åka på kursgård. Alla andra får leverans hemma direkt och får bara åka på kursgård i mån av plats. Tiden har också minskats vid första kurstillfället. Därtill var det tidigare 2 uppföljningskurser, en hemma och en sista på kursgård. Den andra kursen hemma har kortats av och den tredje på kursgård har helt uteblivit.

Det är lätt att förstå att SRF är rädda för att ge sig in i något som helt klart kräver mer utbildning i tider där utbildningen kraftigt skärs ned. Att man sedan i tider där detta som allt annat blir dyrare inte strävar hårdare efter mer pengar är en annan och märklig fråga.

Att ”köra” eller arbeta med ledarhund är något av det finaste jag vet. Att gå med en hund på välkända sträckor där jag kan koppla av lite är bekvämt och ger mig nästan en känsla av att ha det lika lätt som alla seende. Att friköra med en ledarhund är även för mig som har haft hund ganska länge, fantastiskt och fascinerande och med tiden när man jobbat länge samman och det känns som om hunden läser ens tankar är på gränsen till vackert! :)

Det är svårt att i ord beskriva känslan eller känslorna för dom är lika många som situationer. Att gå i ett köpcentrum och känna hunden arbeta och kryssa runt skyltar och grupper av människor, veja för mötande barnvagnar och runda en servering och hinna ikapp människor som går långsamt framför, hur hunden rundar och passerar. Eller att gå på en gata, säga till hunden ”sök stolpe” för att man ska gå över och hör inte ticksignalerna i allt trafikbuller och hur man känner i selen att hunden letar, tittar sig omkring, får syn på en stolpe och hur man känner i steget hur hon funnit det hon letar efter och sekunden senare står vi vid stolpen.

Vid ett tillfälle var jag på vårdcentralen på ett läkarbesök. Jag blev hämtad i väntrummet och vi sicksackade oss fram genom korridorer till rummet vi skulle vara. Efter besöket frågade läkaren ”hittar du ut?” ”Jadå” svarade jag helt självsäkert men tänkte ”hur i helvete ska det gå till?” eftersom jag inte hade något minne av hur många vänster och höger vi vikit av. Men jag säger ”Flinga min vän, hittar du ut?” eller som det korrekta kommandot lyder ”sök ut” så blir det höger/vänster om marsch och så bär det av genom korridorerna. Jag tänker att nu hamnar vi väl i kaffeterian men sekunden senare öppnas de automatiska dörrarna för oss och solen slår emot oss. Efter 19 år som hundförare är det ändå inte svårt att få en tår i ögat, krama om henne och säga att ”du är bäst!”

Ofta är det så att vi letar oss fram och jag frågar folk om vägen. När vi ska tillbaka säger jag ”nu går vi tillbaka” till henne. Det finns inget sådant kommando men ibland pratar man med sin hund ändå och man vet att de förstår. Vid ett gatuhörn kan jag säga ”här var det väl vänster?” med lite tveksam röst eftersom jag inte riktigt minns, jag med bra lokalsinne och allt :) ”Nope” säger hon och svänger höger. Oftast kommer vi rätt, men gör vi inte det är det min uppgift att säga ”duktig sötnos men sorry, du hade fel” och hon kommer vifta lika glatt på svansen.

Vi har provat otaliga vägar jag och Flinga. Jag känner mig aldrig ensam och vilse och hon har roligt och lever efter måttot ”ju mer desto bättre” :) Hur vet man det? Det känns och syns, på huvudet, den höga svansen, det allerta steget och draget och ivern. Det känns lika tydligt som när hon tvekar på steget och jag känner i selen hur hon rör huvudet och ser sig om. Då vet jag att hon behöver någon form av stöd. Då får jag säga att vi fortsätter rakt fram och visar det sig vara fel väg, är felet mitt.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SLHF höstkurs 2012

En helg på Almåsa Konferens är snart slut och jag sitter här och väntar på att åka hem. Vädret har varit helt OK och jag trivs väldigt bra här ute. En jättefin miljö och anläggning, god mat och trevlig personal. Dessutom är det en miljö som jag till fullo hittar i vilket är bekvämt och underlättar.

Helgen på Almåsa var en kombination av ett extra årsmöte och höstkurs. Vid SLHFs årsmöte 2012 kunde inte styrelsen beviljas ansvarsfrihet eftersom revisorn inte var klar och en del bokföring kommit in sent.

På fredagskvällen anslöt alla runt 17-tiden lagom till middagen. På kvällen hölls ett kortare innepass bland annat med presentation av deltagarna. Efter det var vi några som bastade men det blev ganska tidigt och lugnt på ölfronten tack och lov.

Natten var inte rolig och jag sov inte så värst bra min första natt i båten. Jag hade en fotogenkamin som fanns med i båten när jag köpte den men den visade sig ganska farlig eller i vart fall obehaglig att hantera.Ratten för att höja och sänka veken tjärvade redan innan men när kaminen varit tänd en stund gick den inte alls att vrida ner för att släcka. Jag fick nästan lite panik där ett tag men lyckades få ner lågan till något mindre och därefter lyckades jag blåsa ut den. Komplett livsfarligt!

Natten var kall, bara 8–10 grader och sovsäcken jag hade med mig var inte gjord för den sortens övernattning. I en mer lämplig sovsäck hade det varit kanon. Så jag vaknade flera gånger och skakade av köld och fick rulla in mig så gott det gick och krypa nära hunden. Men när jag vaknade var jag inte särskilt utvilad och morgonen var väldans rå och kall och det var jacka på och det tog en god stund och mycket kaffe att tina upp efter natten.

På förmiddagen började vi med det extra årsmötet som var avklarat på en halvtimme. Men så var det inte så många punkter som skulle avhandlas. Det som tog mest tid var en nitisk medlem som protesterade mot småsaker i föreningsbyrokratin vilket bara tog tid och var irriterande.

De uteaktiviteter som ägde rum under helgen var frivilliga och man kunde välja på promenad och lydnad. Själv valde jag promenad båda dagarna, mest för att jag kände mig gåsugen och ganska trött och lite låg och det är ingen bra grund för lydnad och man är ingen vidare förebild för sin hund. Jag har dessutom gjort lydnaden så många gånger att jag vet vad jag och Flinga behöver jobba med och jag vet också hur jag ska göra det. Att jag sedan kanske inte gjort det i den mängd jag borde, hade jag ingen lust att visa upp just där och då :) Jag behövde inte bli mer låg :) Men ena dagen gick vi 7km i ganska rask takt och idag gick vi 5km i något lugnare tempo och det uppskattade både jag och hunden. Att gå och röra på oss kändes viktigt av flera skäl.

Innepassen under helgen har också mestadels varit intressanta. dels har vi fått titta på lite alternativa selar som kanske kan bli aktuella i framtiden. Den sele som nu finns har varit den enda att välja på under alla år. Nu fick vi titta både på en som Synskadades Riksförbund tagit fram som prototyp, men också ett norsk/finskt alternativ, en japansk, en tysk och en belgisk sele.

Själv gillar jag den sele som finns idag. Jag kan hålla med om att bågen är onödigt tjock och inte går att haka av från oket som sitter på hunden. Det kan vara bra ibland på buss och tunnelbana för att jag och hunden ska ta mindre plats. Men att oket, det som sitter på hunden, är lite rejält och stabilt tycker jag bara är en fördel.

Ett annat intressant pass var det som handlade om det som brukar kallas för ”frikörning”. Man skiljer på fasta sträckor och friörning. Fasta sträckor är de man lär in med instruktör, mellan hemmet och arbetet, skolan eller affärer och självklart några alternativa rastrundor. Frikörning är där man kanske hittar själv, eller har en uppfattning om hur man ska gå men inte har någon exakt koll på alla vägar och riktmärken och där man tar hjälp av hunden och mer improvicerar sig fram. Just om frikörning finns mycket att säga så det blir nog ett eget inlägg. Men det var ett ämne som skapade mycket debatt och jag tyckte att det var mycket informations- och tolkningsmissar.

Nu när kursen är slut ska det bli skönt att åka hem samtidigt som själva vistelsen på Almåsa varit avkopplande och skön. Det har inte varit fritt från moln kan man säga och en del av dem har kommit hemifrån med barn som kanske inte varit helt justa och jag skulle åter igen önska mig den där manualen eller stödet att ha någon att fråga ”hur fan gör jag nu?” Men det får bli som med frikörningen, man får improvicera och pröva sig fram och sen någon gång längre fram i livet om man gjorde rätt…

På kursutvärderingen hade nästan alla bara bra saker att säga. Jag var sist i raden av talare och vart efter det närmade sig min tur insåg jag att det jag hade att säga skulle jag bli ensam om och jag skulle inte bli populär. Men det brydde jag mig ganska lite om.

Så när det var min tur sa jag allt det självklara som uppenbarat sig och varit positivt under kursen för jag ville ändå avsluta med det dåliga som inte var riktat mot kursen ledning, planering och utförande. Det relativt fria och lättsamma program lyckades man ändå få riktigt givande, så pass att vissa diskussioner kändes för korta. Ämnen som selar och frikörning var nya och intressanta och ämnen som ”ledarhunden i karriären”, hur det är att studera och jobba när man använder ledarhund som hjälpmedel var inget nytt ämne men något som alltid tål att diskuteras. Vidare var det otroligt bra ledsagare och instruktörer på kursen som gjorde en utmärkt insats helt ideellt enbart mot kost och logi — vilket i sig inte är så illa på ett ställe som Almåsa.

Men sedan var det slut på spridande av solsken.. Ett fenomen som jag tycker är extremt tydligt i synskadekretsar, mer än andra kretsar är dels förmågan att avboka i sista sekund eller helt skita i att dyka upp. Just det var inget problem här, men däremot förmågan att passa tider. Inte ett enda pass började i tid, alltid 10–15 minuter försenat för att folk drällde in och skyllde på rastning och fodring av hund etc. Programmet var så väl tilltaget att det inte var några som helst problem att hinna rasta hunden mellan passen och börjar ett pass kl09 betyder det att man sitter där kl09 så att man kan sätta igång. Inte att man kommer in genom ytterdörren 09.05 och ska hänga av sig, leta sig in och hitta en plats. I synnerhet om man vet att orienteringen kan ta lite längre tid. Åtminstone jag ser alltid till att vara ute i god tid i möjligaste mån och jag är ändå usel på att passa tider.

En av deltagarna klagade på Almåsas dåliga service trots sina 4 stjärnor som de sägs ha. Men just för att man i så fall är 4-stjärniga hör det till gott uppförande att inte börja servera maten förrän alla är på plats. Som vid någon middag tog det 45 minuter innan maten började bäras in och det berodde ju på att somliga drällde in 30 minuter efter utsatt tid.

Vad som är ännu mer skrämmande och som bara gäller för synskadade, är att denna systematiska brist på tidspassning tas det hänsyn till. Inget av passen började trots sen ankomst utan alla sätt där lydigt och väntade. Hade det varit jag och hade det varit i andra sammanhang hade man börjat på utsatt tid så hade de som kom sent fått känna av att man kom försent och störde andra genom sin entré. Det är en pedagogisk effekt som funkar i andra sammanhang.

Slutligen, men det orkade jag inte framföra i utvärderingen, är det pinsamt hur folk åker till årsmöten utan anteckningshjälpmedel och tillgängliga handlingar utan mötesordförande måste läsa upp allting. Inte nog med det. I slutet på varje pass upprepar man nästa programpunkt som om det vore ett dagis, trots att alla fått program utskickade både via epost och utdelat i punktskrift. Så någon tillgänglighet rörde det sig inte om.

Tyvärr är detta inget unikt från denna kurs utan ett vanligt förekommande problem bland synskadade. Och jag tänker att det finns en viktig orsak att sköta detta bland annat som ledarhundsförare. Om man nu hävdar att hunden ska följa med på möten och andra evenemang så får man sköta hundhållningen så att man inte ständigt kommer försent eller avbryter för det kommer förknippas med funktionsh8indret och hunden. Och i vilket sammanhang kritiserar man en funktionshindrad som ständigt och jämt kommer försent eller går på möten och klagar och själv inte ens har med sig anteckningshjälpmedel?

Jag brukar försöka se saker positivt och hoppas inte jag uppfattas som någon gnällspik. Men detta gör mig irriterad eftersom samma grupp människor själva inte sparar på krutet när det gäller att gnälla på andras fördomar, okunskap och dumhet. Jag tror att det finns en stor brist i självinsikten och kunskapen hur andra ser på än och hur ens eget beteende uppfattas.

Så, även detta borde kanske blivit ett inlägg för sig eftersom det blev längre än själva berättande om kursen :)

Nu får man i alla fall åka hem och i morgon kör jag och Egge tillbaka båten. Ser ut att bli fint väder då med.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Brev från Fassi del III

Nu har det gått ganska precis ett år sedan min förra ledarhund Fassi pensionerades och fick ett nytt hem. Jag har förvisso fått livstecken från hennes nya matte under året och det har gått jättebra och de trivs med varandra.

Idag kom en hälsning till och så här står det:

:X:

Fassi mår bra och har skaffat sig hundkompisar hemma särskilt fem stycken som hon träffar regelbundet och hon är särskilt förtjust i två av killarna och det är en enormt stor rotweiler kille vid namn Akilles, och sedan så har hon Rufus, och tjejkompisarna är Mimmi och en liten tjej Honey. Jag glömde Nisse – Nisse är lite speciell han var livrädd för stora hundar, men Fassi har byggt upp hans förtroendet så nu kan han faktiskt sitta brevid henne och hon är underbart snäll och vet vad han behöver för att känna trygghet i hennes närhet.

:X:

Sådant är roligt att höra och eftersom man vondas över att lämna bort ett djur i allmänhet och en ledarhund i synnerhet så är det extra kul att få lite hälsningar då och då.

Det var många som ville ta hand om henne när jag annonserade ut att jag sökte ett nytt hem åt henne och det var inte lätt att välja. Det fanns många bra alternativ och det känns helt klart som om jag valde ett av dem. Hoppas de får ett långt och lyckligt fortsatt liv tillsammans!

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Fassi i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,