Kamp för ett barn del II

Man ska ju inte bara blogga när det är problem och besvärligt för ens barn. Det är ju lika viktigt när det går bra.

Och just nu går och känns det väldigt bra. Förra veckan gjorde vi tillsammans med skolan upp en åtgärdsplan för att få tillbaka barnet till skolan efter 4 veckors frånvaro och för att på ett rimligt sätt jobba ikapp det som går utan att drunkna i arbete. Den åtgärdsplanen återkommer jag nog till.

Men det har fungerat väldigt bra sedan dess. Med stöd av nära släktingar som ställt upp och avlastat, verkar det nu ha slagit om lika fort som det slog om och började gå på tok för ett antal veckor sedan. Då var det som att slå om en strömbrytare, från ganska harmoniskt barn till väldigt frustrerat barn. Nu har strömbrytaren slagit om igen som det känns och det sprider en värme i hela kroppen.

Men vi drog på allt som gick när vi insåg att vi inte klarade av det längre. En del nära släktingar ställde genast upp och polis som vi tillkallade här om helgen när det var strul med alkohol. Polisen skickade med vårt tacksamma samtycke, ett PM till socialtjänsten för att flagga lite för att det fanns risk för barnet. Många är så rädda för socialtjänsten och mina, förvisso 25 år gamla erfarenheter är väl inte heller helt positiva. Men vi hade liksom inget annat val än att pröva och se.

Redan kommande vardag får socialtjänsten ett fax och en handläggare ringer upp och vill träffas. Jag som såg flera veckors väntan framför mig och beskedet att vi inte kunde få någon hjälp förrän det var försent. Det är lite den bilden i alla fall jag har.

Och idag blev det ett inledande möte. Det kändes lite onödigt att gå dit nu när det gått så bra i flera dagar, men en helg och ett långt höstlov väntar och det gamla kompisgänget pockar på så jag känner mig inte helt lugn.

På mötet bad vi föräldrar om en utredning hellre än att avvakta. En utredning låter så allvarligt, som om familjen och barnet ska synas in på bara skinnet. Men en utredning för oss nu är säkert inte samma sak som hur det kan vara efter en lång tids problem och där det kanske finns andra problem med missbruk i familjen. Vi vill ju faktiskt ha hjälpen och har bett om den för att barnet ska kunna hållas ifrån sämre umgänge och dåliga saker.

Riktigt vad som kommer att hända får vi se. En handläggare ska väljas ut och nya möten. Men både barnet och vi föräldrar kommer kunna få hjälp och någon att prata med, både var för sig och säkert också tillsammans. Precis som ett barn kan fastna i dåligt mönster, kan vi föräldrar också det. Man målar in sig i varsitt hörn och har svårt att bryta sig ur tjatmönster, vilka regler man ska ha och inte minst hur man ska lyckas hålla dem.

Jag känner för egen del att det är bra med hjälp även nu när det går bra. Och fortsätter det att gå bra så är allt frid och fröjd och allt kan återgå till det normala. Går det inte bra, är processen igång och startsträckan kortare. Skulle det börja gå dåligt igen nu när helg och höstlov kommer, känner jag att min energi är på låg nivå.

Men just nu känns det positivt och hoppfullt och det som gör mig mest lycklig är att barnet ändå uppvisar lättnad och glädje som om barnet tyckte det som varit var otroligt jobbigt. Däremot tror jag inte man kan blåsa faran över riktigt ännu.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

En åtgärdsplan

Det är ändå en skön känsla i magen när berg och dalbanans utför planar ut lite. Kontakter tas och det känns som om åtgärder går ganska fort. Det är precis vad som behövs innan det går för långt. Jag befarade att det skulle gå veckor och ytterligare veckor innan något hände.

Ett möte i skolan idag där barnet inte varit på 4 veckor annat än väldigt sporadiskt. Ändå bevisade skolan idag att vi en gång valde rätt skola när vi valde för alla våra tre barn som hittills gått där. Det känns bra om knappt 2 år när det fjärde barnet också börjar där.

Ett möte för att skapa en åtgärdsplan i väldigt positiv anda med framåttänk och eleven i fokus. Att nå alla mål nu blir ganska övermäktigt men det var inte huvudfrågan. Det gällde istället att hitta en väg att nå så många mål som möjligt för att ändå kunna välja studier och arbete i framtiden.

Att mjukstarta studierna på nytt för att skapa ett positivt återvändande till skolan. Det måste vara jobbigt att gå tillbaka efter längre tids frånvaro oavsett vad det handlar om. Både mötet med klasskamraterna, lärarna och studiebördan.

Det skapades också kortsiktiga mål som går att överblicka utan att storkna, först 3 dagar i taget, sedan 2 veckor följt av en passande paus i och med ett höstlov. Bit för bit, dag för dag, ett steg i taget. Jag tvivlar inte ett spår på förmågan och möjligheten att klara av det. Jag hoppas bara orken och viljan finns där. Det är som andra jobbiga saker, de är jobbigast innan och när man tänker på dem och hur det ”helt säkert” kommer att bli. Den där festen eller middagen som kommer bli så urtråkig. Och så går man väl dit och det blir roligt! Så blir det helt säkert att gå in i klassrummet igen. Man skapar sig tankar och en rädsla om vad andra tror, kommer att fråga, kommentarer och gliringar. Sedan möts man helt säkert av klasskamrater som saknat än och varit oroliga för än. Det ska förhoppningsvis bli en skön känsla i magen när det visar sig att man oroat sig i onödan.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kamp för ett barn

Jag vet ju hur det är, jag har varit där själv. Jag har suttit och gråtit och känt mig så fruktansvärt olycklig med vuxna omkring mig som velat förstå och hjälpa. Så varför förstår jag inte nu?

Jag trodde aldrig jag skulle hamna i den situationen som jag nu är i. Ens eget rara, underbara barn som snart är en ung vuxen, sitter och gråter, tårarna rinner och ögon torkas och jag vill bara förstå vad som är så jobbigt och vad som känns så hopplöst.

Alla föräldrar ser sina barn gråta för att de är arga, ledsna, har slagit sig eller för att de inte får som de vill. Men det är inte samma sak som att se sitt nästan stora barn vara olycklig. Samtidigt sitter jag där själv, med svidande känsla i näsan av snor som vill börja rinna och trycket bakom ögonen av tårarna som vill komma. Kämpa för att prata med lugn, stadig och säker röst och inte låta den förbannade läppen börja darra eller rösten spricka. Fast besluten att detta kommer ordna sig på bästa sätt och vi vuxna vet precis hur allt jobbigt och ont ska försvinna. I själva verket har i alla fall jag inte en jävla aning om vad det onda och jobbiga är och än mindre hur det ska försvinna.

I nästa stund glider barnet iväg med kompisarna, tjafsar om tider och pengar, ljuger och slänger ur sig saker som skär i bröstet och vill för allt grus i öknen inte vara hemma. När man bara vill servera saft och bullar och säga att allt ordnar sig, är man inte vatten värd. Jag försöker intala mig att det är samma orsak och samma känslor som nyss gjorde barnet liten och ledsen. Då trodde jag det skulle föra oss närmare, medan det här känns som det bara för oss längre bort. Det är som i en av Anna Stadlings texter: ”först så blir man glödhet, sen iskall. Det svarta hålet slukar i sig allt”.

Nu är ändå bollen i rullning åt rätt håll och trots att jag känner mig kass och misslyckad förälder finns ändå en känsla någonstans av att jag gjort rätt såhär långt. För samma grus i öknen som barnet tycker allt är pest just nu, kommer jag inte släppa och ge upp. Barnet må tycka jag är skit och sämst just nu, men får jag bara lite bekräftelse om 5–10 år så är det värt allt.

Man kan svika sina barn av flera anledningar. Att man inte bryr sig tror jag är ganska ovanligt. Att man inte orkar, vet hur man ska göra eller har anhörigas eller samhällets stöd är nog vanligare. Oavsett borde inget barn bli eller känna sig övergivet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

En pappas tankar del III fortsättning

Det är svårt att beskriva hur den här dagen har varit. När jag vaknade i morse så kändes det som under studentåren, som att vakna efter en veckas festande. Huvudvärken var och är hemsk och jag har knäppande ljud inuti vänster öra som jag får när jag är trött eller stressad. Känns som muskelsammandragningar fast man väl inte har några muskler i öronen… Kanske en signal på blodtryck?

Inatt och idag har jag sökt kommunens uppsökarteam som givetvis inte jobbade just denna helg. Jag försökte också få råd av polis för att höra hur vi skulle hantera den beslagtagna spriten. Familj och närmaste släkt delades i två åsikter, att låta langarna få tillbaka spriten eller försöka få polisen att ge oss råd i hur vi skulle hantera det. Jag kände inte någon större lust att lämna tillbaka alkoholen till några skitungar.

Jag lyckades till slut förklara mitt problem för en på länskommunikationscentralen som lovade skicka en patrull så fort det gick. Lite över en timme fick jag vänta och när patrullen ringde upp kunde jag meddela att barnet stod utanför med 2 misstänkta langare och väntade på att jag skulle komma ut med alkoholen.

Nu kunde polisen hålla förhör på plats och jag fick lämna över spriten vilket jag tyckte kändes oerhört rätt. Samtidigt blev det en markering för mitt barn och inte minst de som gör sig skyldiga till langning.

Det har uttalats hot, oklart om de är riktade mot mig eller barnet för den förlorade spriten. Jag kanske får anledning att överväga framöver, men jag tycker det är en fråga om kurage. Blir någon av oss hotade mer eller till och med misshandlade framöver, hoppas jag att det fortfarande ska kännas likadant.

Om jag är rädd? Det vore väl att ljuga att säga att jag inte funderar. Mitt barn är en ganska enkel måltavla för några som är mycket äldre och i tveksamt umgänge. Jag som är orsak till allt, är helt blind och en perfekt måltavla. Någon kan både hota och slå ner mig ute och jag kommer aldrig kunna identifiera någon. Så visst funderar jag och det är inget jag kan skydda mig emot. Hur sannolikt det är att det ska hända vet jag inte. Inte så troligt. Så jag väljer att inte göra det till ett problem innan det uppstår.

Och nu då, vad händer nu? Vem vet. En massa planer och saker som ska göras som jag just nu inte tänker skriva om. Barnet försvann ur huset och tänker inte komma hem mer. Det börjar ärligt talat kännas ganska hopplöst och vi klarar det inte själva längre. Jobb måste skötas, tre barn till har rätt till trygghet och kärlek och i slutet av allt ska man hålla ihop själv också. Jag har mitt vanliga jobb och på måndag en stor och viktig föreläsning på en konferens inför 100 av Stockholms höjdare. Lite känns det som om väggarna tränger på från alla håll.

Imorgon ska jag dock ägna mig lite åt mig själv genom att besöka visning av Citybanan. Sedan ska jag försöka få ihop mitt föredrag inför måndagen och försöka göra det jävligt bra!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

En pappas tankar del III

Nu kanske någon undrar hur det gått med barnet som åtminstone är på god väg att spåra ur? Det går inget vidare. Nu har det gått tre veckor utan närvaro i skolan, så man kan nog säga att det ligger i farans riktning att sista årskursen i grundskolan är förstörd. Att ta igen det nu blir nog tufft även om man satte igång genast. En prao-vecka har passerat med världens chans till specialundervisning för att komma ikapp och barnet gick dit en dag. Då tänkte man genast som förälder att det kanske ordnar sig ändå och hoppet steg. Men det sjönk lika fort igen.

Närvaron hemma har inte heller varit särskilt hög och det har känts jobbigt att vara på sin vakt med kontokort och pengar som måste låsas in.

Men från att ha varit nästan helt frånvarande flera veckor förutom på nätterna så har ett nytt fenomen hänt ikväll. Helt plötsligt ska barnet och kompisarna vara här hemma ikväll för att ”det är mycket roligare hemma hos oss”. Som förälder tänkte man igen, bättre att ha dem här och under kontroll än ute drivande på bygden eller hos okända kompisar.

Sedan dök det upp lite bilder i vår gemensamma bildström tagna från barnets telefon…

Sprit och cigg i inte så små mängder… Plötsligt kändes det inte riktigt lika lustigt längre att ha ungdomarna här hemma. Då börjar man tänka, att det gick väl fort för besökarna från ytterdörren in i barnets rum. Jag som inte ser kan inte gärna öppna dörren och fråga ”ni sitter väl inte och dricker sprit här?” Då skulle svaret bli nej och de skulle lika gärna kunna sitta med flaskorna på bordet. Jag ville kräva väskkontroll vid hemkomsten hit men klarade inte av att genomföra det. Jag sitter här nu istället och känner mig utnyttjad och förmodligen lurad.

Varför blev det så plötsligt intressant att hänga här hemma ett gäng ungdomar samma dag som bilder på kvitto från Systembolaget och en försvarlig mängd sprit dyker upp i telefonen? Kan det bero på att det är praktiskt att hänga här med de synskadade föräldrarna som ändå inte kan kontrollera vad som pågår?

Så just nu känns det skit och jävligt jobbigt och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Önskar det fanns någon seende i närheten just nu som är lite modigare än vad vi är och som inte kan luras lika lätt, som bara kan kliva in och kolla det jag på halvdana grunder misstänker. Att det dricks här och var kan jag inte göra så mycket åt. Men jag skulle vilja förbjuda och förhindra det i vårt eget hem åtminstone.

Uppdatering kl22:04

Nu har släktingar och familjemedlemmar identifierat att spritbilden ovan är tagen i barnets rum. När detta inlägg publicerades startade en diskussion på Facebook och vi övervägde att be vänner komma hit för att hjälpa till med en kontroll eller helt enkelt ringa polisen. Men det kändes dumt. Tänk att locka hit någon eller kalla på polis och det visade sig vara helt fel? Då skulle jag känna mig bra dum.

Men kort efter att kommentarerna började ramla in så försvann 5 ungdomar ur huset fortare än korken ur en champagneflaska. Så nu såhär efteråt visade det sig att jag anade rätt och att det var väldigt synd att jag inte ingrep eller kallade på någon sorts hjälp mer diskret.

Nu gjorde jag såhär istället och kanske fick det samma pedagogiska effekt. Nu pågår jakten efter föräldrar till så många som möjligt för att meddela att deras ungdomar springer runt med alkohol för tusentals kronor. Dessutom ska jag utreda vad jag ska göra med namnet på den förmodade langaren.

Jag skulle önska att föräldrar hade mer kontakt med varandra. Då tror jag det skulle bli lättare att hålla ungarna borta från sådant här.

Uppdatering kl23:45

En större mängd alkohol omhändertagen. Barnet är rädd för repressalier om spriten inte når rätt ägare. Imorgon får polisens ungdomsgrupp ta över.

Nu har ni fått följa en fredagskväll i vår familj. Ännu är det ingen fredagskväll av den vanliga sorten. Men det är så här livet också kan vara. Jag hörde någon säga idag att man ska ge en mer osminkad version av sig själv i sociala medier. Här har ni min. Ingen präktig tävling om vem som har finast och lyckligast liv. Nu är det andra sidan av verkligheten.

Jag är så oerhört trött. Lättnaden att det äntligen var fredag och lite vila från jobbet har runnit undan allt för snabbt. Chipsen och Fantan på vardagsrumsbordet smakar märkligt trist.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

En pappas tankar del II

Så mycket fina reaktioner jag fick på mitt förra inlägg. Jag log lite för mig själv, under alla års bloggande så har jag inte fått så mycket kommentarer på något annat som på detta och mina små försök i debatten om fildening för några år sedan :) Men jag är otroligt glad för all respons!

I dagarna har det varit ett möte i skolan utan barnet. Det har pratats lite kring hur viktig skolan är — no shit — och lite om vart vi kan vända oss för att få mera hjälp. Jag kände mig inte så fasligt mycket klokare när vi gick därifrån. Det är inte lätt att veta hur man ska hjälpa någon som signalerar allt annat än hjälpsökande och som gör allt för att hålla sig undan både hemmet och skolan. Det var mycket samma råd som vi börjar bli vana vid, prata med barnet, måste få hit barnet till skolan, ta med barnet till mottagningen där vi kunde få stöd och hjälp. Men hur man rent praktiskt pratar med någon som inte vill lyssna, hur man får iväg ett stort barn till skolan som inte tänker gå dit och absolut inte till någon mottagning för föräldrar och ungdomar med problem, får vi inte några tips på. Man får inte låsa in barnen, inte släpa dem till skolan i handboja. Så kort sagt, tänker barnet inte gå dit så kan jag inte göra något åt det.

Här om dagen sa barnet, bland annat till min fru att ”gubbjäveln slängt ut mig” trots att vi inte haft någon kommunikation under dagen och trots att jag definitivt inte slängt ut någon ur hemmet.

Däremot har jag verkligen frågat mig själv vad som nu krävs och förväntas av mig? Ska jag vara glad och tacksam när dörren öppnas och vederbörande kommer hem, länsar skåpen och stjäl öl, kontokort och pengar och försvinner igen. Ibland ringer porttelefonen sena kvällar och väcker hela familjen och vill bli insläppt. Jag kan inte somna om och blir som ett lik, okoncentrerad och trött på jobbet på dagarna. Eller som ikväll, när telefonen plötsligt ringer och barnet vill komma hem med 3 kompisar vi aldrig träffat för översovning.

Kroppen skrek att det är klart att det är bättre att de är här än utom ens kontroll. Så har vi alltid resonerat förut. Men jag kan inte låta bli att säga nej. Det kan inte vara rätt att komma och gå som om vi vore ett hotell, kompisar äter och sover för att nattlägret som var tänkt antagligen sket sig. Självklart är barnet välkommet hem att sova i sin säng, men det får också vara allt kände jag. Barnet har fortfarande ett val och en möjlighet att komma hem utan kompisar.

Jag har själv blivit utslängd i mina sena tonår. Jag var förvisso myndig men det är en annan historia. Men jag vet hur det känns att få höra det där att man inte är välkommen hem igen. Då var läget ett helt annat, jag blev beskylld för något jag inte gjort. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur man kunde göra så. Tyvärr förstår jag bättre nu hur de känslorna kan uppstå men vet inte hur jag ska hantera dem. Att bli behandlad som luft och skit och bara tagen för given och att bara ta emot har gjort att det känns motigt att öppna dörren de där sena kvällarna. Lusten att fråga ”vad vill du?” eller ”vad gör du här?” är påtaglig. Men just det tror jag att jag vet hur jag ska hantera. Att kasta ut mitt eget barn på gatan skulle aldrig hända. Däremot att signalera till myndigheterna att det håller på att spåra ur och att tryggheten här hemma för övriga familjen och egendomen är i gungning.

Det var ett tag sedan fredagskvällar var sådär lugna och harmoniska då man åt chips och dipp och tittade på film. Förvisso ibland olika filmer på sina rum, men ändå. Nu känns stämningen tryckt och oron bland barnen märks. Små konflikter om hur det här ska lösas bland oss som inte har någon aning. Jag har bara förstått att det finns flera sätt som är fel men inget som verkar rätt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

En pappas tankar

Att blogga och existera på internet är inte okomplicerat. Det är inte lätt att skriva exakt som det är alltid. Och då har jag känt att jag lika gärna kan vara tyst hellre än att skriva halvkväden. Då känns bloggen ytlig och trist och jag blir trött på att blogga. Vad är det egentligen för mening om man känner sig begränsad i vad man kan skriva? Egentligen vill jag ju dela med mig av både bra och dåliga saker, men det tycks bara mestadels bli glättigt och en orgie i teknik och träning.

Egentligen kanske jag borde sitta ner och läsa mycket mer hur andra skriver. Hade det bara handlat om mig vore det mycket enklare. Jag ska ändå försöka beskriva mest min känsla som mest präglas av sorg, maktlöshet, förtvivlan och en väldig portion rädsla och oro.

Men nu när 25% av mitt föräldrarskap inte går så bra, jag känner mig kass och skit och vad jag än gör och säger så förlorar jag och får ett ton skit tillbaka. Nu har vi inte sökt så mycket goda råd bland utomstående ännu, men det börjar så smått bli dags för det. Men visst har vi fått råd i massor och i all välvilja. Det är bara det att de inte är applicerbara på våra problem. Det känns mestadels som råd tagna ur en bok om barns faser och kriser men jag undrar om de som skapat dessa råd någonsin själva lyckats efterfölja dem med gott resultat.

Ta bara rådet, att oavsett vad barnet säger och gör så ska det veta att du som förälder älskar barnet, alltid finns där och alltid lyssnar när helst det önskar. Får du svaret ”håll käften och dra åt helvete” så vad då? Ska du svara ”jag älskar dig”. Visst det kan jag väl, men vad gör det för nytta? Och sedan kan det vara lite svårt att få kontakt med sin egen kärlek till någon som säger att man är äcklig, gubbe, fattig, ful, alkis, dålig, sämst…. ”mmm men jag älskar dig”..

Nästa råd då, om barnet inte går till skolan, ”följ det till dörren och hämta när skolan slutar”. OK så en tonåring som vägrar göra som man säger, ska man släpa den i armen dit och bli anmäld för misshandel eller alternativt muta med större godispåse till helgen eller fetare veckopeng? Om jag säger ”gå här nu med mig, skolan är viktig och du ska dit” och barnet säger ”nej” och går åt ett annat håll? Där finns liksom ingen uppföljning på de goda råden om hur jag gör då…

”Gubbjäveln bara jobbar jämt” fick mamman höra nyligen. När ”gubbjäveln” som måste vara jag, försöker kommunicera blir det bara brus tillbaka. Men vad menar barnet och vad vill barnet säga med det? Skulle något vara bättre om jag haft mer tid? Ja kanske det men vad kan jag göra åt det? Själva livets alla måsten står ivägen. Antingen är man dålig förälder för att man jobbar mycket, för att man måste det för att överleva, eller så är man dålig för att man är arbetslös och inte har några pengar och fullt upp med att få tak över huvudet och mat i munnen. Det låter som om man har arslet bak hur man än vänder sig?

Sådär fortgår det. Jag tvivlar inte en sekund på att dessa nära bryr sig och verkligen försöker, det är bara det att det inte fungerar.

Och när jag känner uppgivenhet, att jag inte orkar eller kan bry mig? Eller ”bry” är nog fel ord. Jag ser inte att jag har något att komma med som leder någon vart. Sedan ansvaret som försörjare av en stor familj. Jag måste sova varje natt så jag orkar gå upp och jobba. Jag får inte bli sjuk, inte väcka min gamla panikångest till liv. Bara några dagar utan lön skulle få korthuset i kraftig gungning. Och att jobba på och hålla sig kall och lämna över hela ansvaret till mamman, hur bra och rätt känns det? Vill bara poängtera att hon så klart finns med i det här men orden och tankarna är mina och hon skriver själv om hon har lust.

Sedan kan jag skriva hur mycket som helst, men hur utlämnande kan jag vara? Jag känner inte att jag kan berätta allt som händer som kanske skulle behövas för att ge en klar bild.

Samtidigt finns glädjen där över att 75% av avkomman nu ligger i sina sängar, säger och gör fina saker, så gott de kan. Men alla hönsmammor och hönspappor där ute vet att man vill att det ska vara 100% av skaran för att man ska må riktigt bra och känna sig riktigt lugn.

Jag vet att vi knappast är de enda föräldrarna som tappat greppet över ett barn. Under de gångna veckorna har vi haft kontakt med flera. Samma uppgivenhet och maktlöshet. Det gör möjligen att jag inte känner mig fullt så skitdålig, jag är åtminstone inte ensam om det i så fall. Men det förstärker känslan av vanmakt.

Såhär såg mitt första riktigt utlämnande inlägg ut. Hur klarade jag mig? Gick jag för långt? Jag har ingen aning.

Kommentera gärna. Det var inte min mening om jag lät ironisk gällande goda råd. Vi behöver de alla, särskilt de som är tagna ur verkligheten och livets hårda skola hellre än någon sida ur en bok. Där ser allt så lätt ut och förstärker bara känslan av ”fy fan vad jag är sämst!” Precis som barnet påstår som om det själv läst de där böckerna. Men det kanske är något fel på mig? De gånger jag krisat i min ungdom var det ingen som kämpade med näbbar och klor och sa ”jag älskar dig” oavsett vad jag sa och gjorde. Kanske är det jag som gör fel trots allt? Är känslokall eller ger upp för lätt?

Sänder alla varma hälsningar till alla ”dåliga” föräldrar där ute. Nu ska urdåliga skit-Jag sova…

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

10 År sedan!

I år var det exakt 10 år sedan jag genomgick min operation som skulle förändra hela mitt liv. För 10 år sedan opererade jag bort mitt högra öga på grund av min medfödda sjukdom. Jag kan inte inse att detta hände just mig och visa dagar vill jag bara försvinna och börja på ett nytt liv. Slippa alla konsekvenser som följde med detta. Men samtidigt är jag glad att jag fick vara med om detta, fick så mycket erfarenhet och jag har blivit en starkare person tack vare detta.

I dagens läge, idag, just nu så känner jag bara att jag inte riktigt orkar, men jag måste kämpa, för min familjs skull, mina vänner och framför allt, för mig själv. Jag lever ett näst intill helt normalt liv, Jag har i princip allt man kan önska sig. Bortsett från min funktionsnedsättning.
Men här kommer en video jag har gjort, tänkte lägga upp den här, denna har jag gjort med tanke på att berätta om min historia, och helt enkelt bara bevisa att jag kan vara en helt vanlig tjej.

Posted from .

Vuxenvarning för äldsta dottern proklameras :)

I sommar har äldsta dottern sommarjobbat för första gången. ett sånt där treveckorsjobb via kommunen och hon lyckades få jobba på den förskola där hon praktiserat flera gånger. Och i måndags trillade belöningen, lönen in på kontot. Det var mycket pengar för henne och jag förstår verkligen känslan :)

Så värst smidigt att hämta ut pengarna var det inte. Ett utbetalningskort som fungerade på Swedbank, Pressbyrån och lite andra ställen, förutom den bank vi själva har verkade det som. Swedbank var inget alternativ eftersom det då skulle ta flera dagar innan pengarna överfördes till rätt konto.

Så det blev att ta ut cash hos vårt ATG-ombud/postkontor med mera. Sedan fick hon traska med sedelbunten till bankens insättningsautomat och på så vis få in dem på kontot. Vi följde med för att hon skulle slippa gå ensam med så mycket pengar.

Här om dagen var hon med mormor och morfar på IKEA för att handla sina första möbler, en soffa och en byrå till sitt sovrum och i tisdags var vi på Apple Store i Täby centrum och köpte en Apple TV så att hon skulle kunna ansluta sig till vårt mediabibliotek här hemma och titta på film ifred.

Nu är rummet klart och en 32″ LCD-TV har hon fått ta över från mormor och morfar. Eftersom vi håller på att avskaffa kanaler från vår TV-leverantör så kommer TVn bara fungera som skärm till Apple TV. Men från den kan hon nu spela upp film från vårt mediabibliotek, Netflix, hyra eller köpa film från iTunes Store, använda Youtube och mycket mer.

Så om vi var lite oroliga att första lönen skulle fara all världens väg på onödiga saker, så känns det desto bättre nu när det bara gick till vettiga saker och dessutom finns pengar kvar. Imponerande!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Flaskpost från Rånö 2013 del I

Nu har vi landat ute på Rånö och första dagen här ute är över. Väderleksprognoserna för veckan såg inte så tokiga ut men det har blåst nordlig vind som känts ganska kall trots att solen har visat sig mycket idag.

Dagen började bra. Allt var färdigpackat förutom kylvaror och stod redo i hallen. Det gick bra för alla att gå upp och humöret var mestadels kanon och vi hade gott om tid vilket känns väldigt viktigt när man ska iväg många och med mycket packning. I år var vi en familjemedlem mindre eftersom äldsta dottern valde att följa med mormor och morfar på semester i stället. Det känns lite konstigt och vemodigt.

När vi träffade familjen vi spenderat denna vecka med de senaste sju åren vid pendeltåget, skämtade jag som vanligt om ”cirkus Nömell & Pålsson” eftersom vi alltid är väldigt många, ganska kaosiga och flamsiga och väldigt mycket packning :) Konduktören på pendeltåget frågade om det var en skolklass som skulle på resa vilket väl säger en del :) Ändå var vi bara 4 vuxna, 5 barn, 3 hundar och 2,5 ton packning typ :)

I Nynäshamn gick omlastningen till båt problemfritt. Alla barnen hjälpte till efter bästa förmåga och det kändes inte ens jobbigt. Båtresan ut var lugn. Det börjar bli sådan skillnad nu när alla barn är stora och allt mer självgående.

När vi angjorde Rånö brygga gick avlastning lika smidigt och rutinen följde också den vanliga. Först lasta packningen på traktorsläpet, upp till expeditionshuset för att kvittera ut nycklar till stuga och bastu och sedan komplettera med mjölk, läsk och glass i affären innan vi gick tvärs över ön till stugbyn. Även där såg allt ut precis som vanligt och stuga 1 stod och väntade på oss.

Nu är första dagen slut och vädret blev inte fullt så bra som jag hoppades. Blåsigt och ganska kallt i skuggan. Jag som inte känner mig helt frisk i kroppen fryser och känner mig allmänt risig. Ändå har vi suttit några timmar i skapligt lä, druckit kaffe, ätit spagetti och köttfärssås på burk och suttit lite till :) Barnen har badat, täljt och kastat kniv och nu på kvällen har vi badat och bastat. Jag satt mest i värmen i bastun men kastade mig i vågorna mot slutet för att svalka av mig och det var väldigt uppfriskande.

Kvällsrutinen är över, med bygge av brasa, dricka te och några spelar och jag bloggar. Nu sänker sig lugnet och det blir en tidig kväll vilket känns bra. Kanske piggare imorgon.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

8- och 15-årskalas del II

Bild: Moped Marcello Evolution

Idag fyller två av våra älskade ungar år. Miranda fyller 8 och Jesper fyller 15 idag. Det var lite lustigt när vi lyckades pricka in vårt 4:e barn på samma dag som vårt 2:a :) Vi trodde det skulle bli problem med att dela födelsedag, men det har alltid fungerat bra. Under alla år har sonen låtit lillasyster firas först på morgonen utan att knota. Men idag gick hon upp före för att fira storebror på sängen och det slog mig att det liksom aldrig varit några problem just detta.

För några veckor sedan började sonen ta körkort för klass 1 och 2-moped och idag ska han köra upp för att sedan göra provet på Trafikverket nästa vecka. Vad är då mer lämpligt i födelsedagspresent än en moped? :) För att få ta körkortet krävs att man går en obligatorisk kurs som inte var helt gratis och vi skramlade i släkten till körkortet för att det också skulle vara möjligt att få ett fordon att åka på :) Jag tror han blev riktigt glad och nöjd även om mopeden dröjer några dagar innan den levereras.

Nu är det färdigkalasat och dags att slurpa i sig morgonkaffet lite snabbt och sedan bege mig till jobbet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

8- och 15-årskalas

Idag har vi haft lite gäster på besök för att fira morgondagens båda födelsedagsbarn. Då fyller vår lilla Miranda 8 år och lilla Jesper 15 :) Det är sanslöst vad tiden går. Just nu är Miranda i en fas där hon tittar väldigt mycket på videofilmer från när barnen var små och i synnerhet när hon var bebis. Och då förstår man verkligen hur fort det går trots att det inte känns så länge sedan. Det stör mig att det svider lite i ögonen när det går upp för än…

Men imorgon fyller de år oavsett vad man tycker om tidens gång och det är oavsett en enorm ynnest att just jag får se just de växa upp!

Vädret var fint men lite svalt så vi bjöd på glass med tillbehör på utegården. Presenter från mamman och pappan får vänta till imorgon bitti ;)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from .

Midsommar 2013

Tiden går så fasligt fort och plötsligt är midsommar här och förbi. Ändå känns det inte som riktig sommar i maj och juni, bara som en bra vår. Syrenerna har blommat ut men värmen kommer mer senare.

Midsommaraftonen spenderade vi traditionsenligt med våra vänner familjen Pålsson. Sill och nubbe utgick i år till förmån för en löjromstoast och en fin öl, så det var inte så tokigt. Till middag blev det grillad lax i paket, färskpotatis och romsås och till efterrätt någon hallonkaka med vaniljglass. Ja, jag glömde den traditionella femkampen före maten som blev 4-kamp, ett nödvändigt ont som barnlaget vann i .

Sedan förflöt kvällen lugnt och stilla till bra musik, barnen spelade och tittade på film tills vi vandrade hem i den tidiga natten.

Idag på midsommardagen åkte delar av familjen ner till Nynäshamn mest för att göra något, äta glass och träffa Rickard med flickvän och vänner som la till där med båt. Det blev ett kort möte där på bryggan men ändå roligt att ses.

Nu återstår två veckors arbete innan semestern börjar och tyvärr är väl motivationen inte på topp just nu.

Andra bloggar om: , , , ,

Familjecykling till Nynäshamn del II

Sådär, då var vi hemkomna från Nynäshamn, ganska trött :) När de andra gick för att fylla på sonens energikonto vid ett gatukök för att sedan ta tåget hem, satte vi oss åter på cykeln och började cykla hem. De andra skulle vara hemma om ca 1 timme och vi skämtade lite om att möta upp de hemma. I själva verket hade jag kanske räknat med 1,5 till 2 timmars cykla innan vi kom hem. MP löptränar men har aldrig cyklat så långt tidigiare vad jag förstår.

Men iväg bar det och vi började köra ikapp med en moped längs gatorna i Nynäshamn. Vi lyckades aldrig riktigt köra om den men tempot var högt och jag tänkte det här orkar vi aldrig hela vägen hem :)

Men väl ute på gamla motorvägen igen ökade vi tempot. Rak fin väg och ganska flack terräng utan några vansinniga backar. Vi låg och snittade mellan 35–45km/h och tog bara en paus för att dricka och stretcha benen, men sedan bar det av igen :)

Som vanligt måste man sänka farten när man kommer in i tätbebyggt område och i Väster Haninge kom rödljus, gångvägar och avtagsvägar som markant drog ner farten. Vi försökte ändå stå på så gott det gick och när vi passerade Jordbro ringde jag resten av gänget för att kolla vart de var och det visade sig att de skulle gå av tåget några minuter senare.

Så vi höll vårt löfte och mötte upp dem vid stationen. Drygt 37km på 1,08 måste ändå ses som ganska godkänt med ett hastighetssnitt på runt 34km/h :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Familjecykling till Nynäshamn

Idag planerade vi att cykla på tandemcyklar från Handen till Nynäshamn, en strecka på runt 4 mil. Jag och MP cyklade på min racer och Maria och UP på vår gamla touringcykel. Vi lyckades också få med sonen på en lånad mountainbike.

Ner till Nynäshamn är det väldigt fina och raka vägar mestadels längs den gamla motorvägen. Det är inte mycket trafik där längre och det känns konstigt att tänka sig att all trafik till och från Nynäshamn gick här för inte så länge sedan.

Cyklingen ner gick ganska långsamt men vi hade inte bråttom. Tjejerna slet ganska mycket på sin cykel, men den som fick jobba mest var helt klart sonen. Det var inte helt lyckat att försöka hänga med oss på en MTB. Han fick stå och trampa ganska duktigt hela vägen trots att vi höll igen ganska mycket. Jag tyckte synd om honom eftersom det inte blev någon njutning utan ett konstant slit att hänga med.

Men efter 2 timmar och 22 minuters aktiv cykling med ganska många och långa pauser rullade vi äntligen ner i hamnområdet. Vi intog fika på strandtrappan och vädret är verkligen kanon även om det blev lite ruggigt av stillasittandet.

Nu bär det snart hemåt och de andra tar tåget, men för mig och MP väntar en powercykling hem.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Helg på Muskö

I helgen åkte vi ut till föräldrarnas landställe ute på Muskö. Det var ganska skönt att komma hemifrån lite.

Barnen fick träffa några av kusinerna och umgås lite. Vädret har varit vackert men kallt, förutom idag då det mulnade på under eftermiddagen och till och med började snöa lite.

Här ute ligger fortfarande isen och igår kändes den trygg och stabil men igår och idag har solen och vinden verkligen legat på och det har börjat öppna sig och isen började kännas lite ”kexig” på ytan.

Pappa har sågat upp en vak från land och ca 4 meter ut som det har badats i, både med och utan kläder :) Några har provat på att ta sig upp ur vattnet med hjälp av isdubbar, väldigt lärorikt även om vaken nog var för grund för att det egentligen ska bli helt verklighetstroget. De mindre barnen bottnade. Men ändå oerhört nyttigt.

Sedan har det bastats och nöjesbadats både 3 och 5 gånger för somliga. Bland våra barn vågade sig de 2 minsta i flera gånger. Som tur var finns vedeldad bastu i närheten :)

Jag och sonen plockade fram min gamla radiostyrda bensindrivna båt som jag skaffade 2007 och som varit stående sedan dess. Varför den egentligen blev stående vet jag inte. Jag krockade med en boj så fören fick lagas lite med silvertejp och jag blev kanske aningens besviken, men huvudorsaken till att vi lämnade den där var nog att det var där vi hade mest tillgång till havet. Sedan att vi inte varit där ute så mycket är så klart tråkigt.

Nu har vi i alla fall tagit fram båten och alla tilbehör och ska ta hem den för översyn. Allt fungerade fint när vi senast använde den för ett antal år sedan och förutom lite damm, döda spindlar och en och annan rostfläck på avgaslimpa så ser den helt OK ut. Silvertejpen är så klart kvar men skadan var mindre än jag minns den :)

Sedan har det suttit batterier i båt och radio sedan dess. De har märkligt nog inte oxiderat, men man får se om allt elektriskt fungerar som det ska.

Men nu är det dags att åka hem. En alldeles för kort helg och imorgon är det skol- och arbetsdag…

Andra bloggar om:

Påskhelg

Så var det vårens första långhelg och det känns riktigt skönt! Det ger mig lite tid att ladda om, slipa vapnen och vila ut. En vanlig helg hade det varit söndagskväll vid det här laget och dags att jobba imorgon, men nu är det två hela lediga dagar kvar :)

Något direkt påskfirande har vi inte i år. Svärföräldrarna som vi brukar äta påskmiddag med har flytt norrut och det har inte känts aktuellt och nödvändigt att engagera sig i någon alternativ sysselsättning. Så under långfredagen var jag bara hemma, löptränade och latade mig.

Igår var jag och sonen för att komplettera med lite tillbehör till min fjärrstyrda quadrocopter som jag fick i födelsedagspresent förra helgen. Den har redan ”landat hårt”, inte störtat och därför fått repareras lite :) Sonen och jag skruvade ihop den och resultatet blev perfekt. Det blev en provflygning utomhus i kvällsmörkret igår under hundpromenaden.

Idag har hela familjen varit på bio. Jag vet inte när det hände senast. Jag tror faktiskt hela familjen aldrig varit på bio samtidigt och sett samma film någon gång. Det gäller ju att hitta en film som fungerar något sånär för alla i åldrarna 7 till 40, så det fick bli Sune i Grekland. Några av oss var väl inte komplett fängslade hela filmen men det funkade och så är det ju ofta, alla får anpassa sig lite och det är oerhört kul när det funkar.

På måndag ska vi på ettårskalas och det är väl i princip det som händer här i helgen. Sedan börjar allvaret igen även om det blir en kort arbetsvecka.

Annars undrar jag som många andra vart våren tagit vägen.. Jag har en båt som behöver vårrustas som jag skulle vilja kunna använda för ett tillfälle i början av maj och jag vill komma igång med cykelsäsongen. De stora vägarna är ganska fina nu men gångvägar och trottoarer är ganska isiga fortfarande.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

40 år, ingen mercy

Mitt i livet, en milstolpe, gubbe… Värst att fylla 40 är nog alla ”glada” tillrop från alla människor runt omkring. Om man inte hade tendenser till åldersnoja redan innan, så är det en bra hjälp på traven :)

Hur det känns på riktigt? Absolut ingen skillnad. Kroppen känns OK, lätt otränad igen men det går att göra något åt. I huvudet känns det exakt likadant, samma tankar, samma känslor och samma drömmar.

Det som känns riktigt konstigt är att säga min ålder, ”jag är 40 år”. Fast så har det varit ett tag. Det kändes skapligt fram till 35 innan folk började sjunga ”du kan alltid lita på pojkarna över 35” runt omkring mig :)

Men nu lägger jag ner åldersnojan. Jag är 40 nu och har en jädra massa livserfarenhet som andra snorungar och småttingar under 25 inte har ;)

Födelsedagen har hur som helst varit bra! På jobbet brukar vi ha ett officiellt firande av födelsedagsbarn men det har inte drabbat mig ännu. Däremot var det några kollegor som spontant fångade mig i en korridor och släpade in mig i personalrummet och sjöng, trots att jag försökt smyga längs väggarna hela dagen :)

Hemma blev det en liten överraskningsmiddag med lite kompisar och väldigt enkelt men trevligt.

Så, 50 nästa!

Bild: Joakim Nömell skär tårta med machete

Bild: Skapande av födelsedagstårta

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Överraska pappa på 40-årsdagen

Idag fyller världens bästa pappa år. 40 år, helt sjukt att han redan börjar bli gammal. Men detta märks verkligen inte efter hans utmaning i Mot Alla Odds och i vår vardag. Så sjukt! Idag så är det planerat att vi ska fira honom lite. Fast han inte vet om det ännu. Jag och mamma planerade att några nära vänner till familjen skulle komma på middag hos oss, utan att pappa vet om det. Det ända han vet är att han sak komma hem tidigare för att bara vår familj ska fira honom.

Förberedelserna börjar redan direkt efter min praktik, jag möter mamma och Miranda och vi går direkt upp till Haninge Centrum och handlar till kvällen, det ska bli Chilli kon Carne till middag, en rätt min kära far verkligen gillar. Vi köper hem läsk, mat och ingredienser till tårta. Jag fick stå för bakning av tårta och mamma för maten. Jag gjorde min special tårta som är en jordgubstårta med Vanilj kräm och sylt i och maränger.

Maten fick stå och puttra på spisen väldigt länge, vilket bara gjorde det godare. Det gjordes väldigt mycket mat och vi var tvungna att komma på en förklaring för pappa om varför maten var försenad. Vi sa att riset blivit försenat, det gick han på. Lite kul! Sen vid 18:00 ungefär kom Familjen Pålsson till oss, dem ringde på dörren och som vanligt sitter pappa i fåtöljen och säger ”Öppna dörren någon” Men vi fick honom att gå och öppna. Han blev väldigt överraskad när familjen stod och sjöng i trappern för honom.
Dem kom in och han förstod nog allting nu, varför maten var försenad och varför vi varit så hemlighets fulla. Han fick öppna presenter och den första var den största, en biljett till Lars Winnerbecks konsert i höst. Till både mamma och pappa. Såklart blev han väldigt glad och överraskad, vi hade pratat om att vi skulle gå på den men ekonomin stoppade. Så det var en väldigt bra 40 års present tycker jag. Sen fick han en Tupperware, chockad. Han är nog den mest Tupperware hatade människa jag känner. Så det var lite roligt. Sen fick han godis, och en toblerone. Jag tror att han vart väldigt nöjd. Efter det dukade vi upp för middag för 10 personer, vi satte oss och åt den goda maten. Efter det så serverades min hem gjorda tårta och kaffe och lite smått och gott.

Kvällen vart väldigt lyckad och avslutades runt 20:30 ungefär. Alla var glada och inga sura minner där inte. Tror nog inte att han kunde haft en bättre 40 års dag en denna. Med familj och nära och kära vänner.
Avslutnings vis vill jag säga ett STORT grattis till min pappa, han är verkligen den bästa som finns och jag älskar honom. Han är verkligen min förebild. Grattis pappa!

Bild: Joakim Nömell skär tårta med machete

Bild: Skapande av födelsedagstårta

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Piercing Del II

Idag så gjorde jag min andra håltagning i naveln, och denna gång lyckades dem. Det blev ett hål med ett smycke i. Jag är grymt nöjd med resultatet och nu är det bara att låta såret läka och hålla det rent.

Den här gången gjorde det sjukt ont, det stramade upp i hela bröst korgen. Men det var nog bara för jag har en ärr bildning innan för så det var därför. Jag bet ihop och låg och var tyst. Miranda som var med idag var väldigt nyfiken och stod helt fascinerad över hur hålet togs och hur resultatet blev.

Hon ska själv gå till samma salong om några månader och ta hål i öronen. Men det är först hon är redo och det är varmt och våren är här.

Bild: Navelpiercing

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from .