Stockholms tunnelbana började jag röra mig i på egen hand som 16-åring. Jag flyttade hit när jag var 15 så det tog inte så lång tid som det låter =) Förvisso var jag ung och orädd och var jag det minsta rädd, visade jag det inte. Men miljön där nere inbjuder till en viss respekt som man känner av tydligt, särskilt när man inte ser.

När jag började springa på egen hand i Stockholm fanns inga automatiska utrop och inga utmärkta linjer längs perrongkanterna. Den enda raka linje som fanns att följa var själva perrogngkanten och det var läskigt även om man klev åt sidan och stannade i god tid när jag hörde ett tåg komma.

Idag finns det sådana aktila linjer längs många perrongknater ca 50cm in från själva kanten som man kan följa och vi har numera automatiska utrop både på stationer och tåg, ett stort steg fram i tillgängligheten. Men klimatet tycker jag å andra sidan har hårdnat, såvida jag inte själv gått och blivit äldre och fegare. Det kanske är en kombination? Och visst händer det olyckor och visst har jag funderat både på hur det ser ut där nere och hur man skulle göra och reagera för att ramla ner. Så när SRF Stockholms och Gotlands län skickade ut en inbjudan att få följa med SL ner på ett avstängt tunnelbanespår och se hur det ser ut och få information om vad man gör om man råkar ramla ner, tvekade jag inte.

Och idag var det dags. Jag och en kompis åkte till Gallerian där vi samlades ett stort gäng synskadade och gick sedan ner på Kungsträdgårdens tunnelbanestation som är avstängd för arbete med Citybanan. Där nere fick vi ta på oss varselvästar som SL’s personal alltid har på sig nere på spårområdet för att synas, en säkerhetsåtgärd även om streckan var avstängd. Sedan var det bara att traska ner för trappan i slutet på perrongen och ut på spåret.

Samma singel som på andra banvallar, betongslipers och räls. Perrongen gick ungefär upp till min axel, typ 1,60cm höjd som jag såklart provade att svinga mig upp på. Det gick bra för mig, men säkert inte så lätt under stress.

Utrymmet under perrongen var betydligt större än jag trodde. Dessutom sträcker det sig längs hela perrongen vilket jag heller inte trodde. Har hört att utrymmet bara skulle finnas på vissa ställen, men så var det alltså inte. Utrymmet var säkert en meter högt och minst lika djupt och någon sorts ull/glasfiber i taket. Vet inte om det är tänkt som skydd för att inte slå sig, eller om det har en mer rå, byggteknisk orsak. Komfort kanske inte är det första man tänkt på när man byggt utrymmet =).

Det stora målet var såklart strömskenan. Den vet jag att jag frågat om många gånger. Jag har hört att den har en träplanka ovanför sig men att man ändå inte kan komma nära för att strömmen hoppar.

Träplankan stämde. Längs hela stationsområdet är den täckt ovanifrån med en träplanka och att strömmen hoppar är tydligen också fel. 750 volt likström hoppar inte som vid pendel- och fjärrtåg där det är betydligt mer spänning. Men såklart är den livsfarlig. vid stationsområden är strömskenan alltid längst bort från perrongen om man mot förmodan hamnar på spåret.

Jag hade bestämt mig redan innan för att ta i den. Träplankan gick bra, men när jag skulle föra ner handen under den gjorde det ont i armen. Såklart psykiskt innan jag ens vidrört den. Matningen var såklart både avstängd och avjordad som alltid vid spårarbeten När jag väl tog i den, hände såklart ingenting =) Kändes som vanlig räls, fast lite grövre och bredare och ärjigare7rostigare än den mer slätslipade rälsen. den var högre än rälsen, straxt under knähöjd.

Jag tog med mig en digitalinspelare för att passa på att göra en podcast till SmartTech Podcast som jag och kompisen driver. Försökte berätta om mina upplevelser, intervjua en annan besökare samt prata med SLs säkerhetschef för spårarbeten. Kompisen intervjuade SLs tillgänglighetsansvarige.

Andra bloggar om: Stockholm, SRF, Synskadades Riksförbund, Lokaltrafik, SL, Tunnelbana, Tunnelbanan, Tunnelbanetåg, Spår, Räls, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Tillgänglighet

I april i år gick min farfar bort, 88 år gammal. Min stackars farmor hankade sig kvar i livet med kroppen full av cancer och ett minne som inte längre var sig riktigt likt.

Men nu har även farmor lämnat jordelivet. Hon avled idag i sitt hem på förmiddagen, ugnt och stilla. Och så är det väl ofta med älder människor, att dom kämpar på så länge dom är två. Men försvinner den ena så dröjer det inte länge innan ens livskamrat följer efter.

Jag skrev lite barndomsminnen om min farfar och en del av dem kan väl lika gärna passa in här. Även det faktum att vi inte träffats på över 15 år och inte haft någon riktig kontakt på över 20 år.

Men med farmor förknippar jag doften av nybryggt, riktigt malet kokkaffe. Den där härliga doften som fyller ett helt hus och blandas med doften av mandelkubb och kanelbullar.

Det är lite svårt att skriva om känslor i det här läget. Det svåra är att jag egentligen inte längre har så många färska. Så många år och så mycket vatten under alla broar sedan jag hade en farmor som jag kände och träffade så att det idag är just bara minnen. Jag sörger nog betydligt mer de ytterst få lyckliga dagar i den delen av min barndom där hon och farfar såklart var en del. Det var så skönt att komma till dom och deras gata som lite vila i allt stök, leka med nya vänner. Jag minns bigaråträdet som vi klättrade i och åt tills vi fick ont i magen, äppelträdet och dofterna från en annars välskött trädgård i ett litet villaområde.

Begravning då, ja det lär det ju bli en inom kort. Och nej, jag tänker inte gå på den heller. Jag hedrar min farmor här i bloggen och i tankarna. Jag ser ingen anledning nu heller att visa mig där efter alla år och känna det som eller få släkten att tro att man bara är där för att rota i alla materiella kvarlevor som jag definitivt inte är intresserad av. När jag flyttade bort valde dom bort mig och jag valde bort dom. Det känns som det inte är så mycket att hyckla med.

Nu har jag ingen tro på något liv efter detta. Men hennes lidande och kamp mot sin cancer är i alla fall över.

Vila i frid farmor Maj-Britt.

Andra bloggar om: Farfar, Farmor, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Västervik, Idyll, Barndom, Barndomsminnen, Minnen, Sorg

När jag kommer till tandhygienisten känner jag mig som barn igen! Som när man kom till skolan och fick skäll för att man glömt någon skoluppgift. Är det inte märkligt hur man kan känna sig så skyldig, 36 år gammal när hon frågar ”och hur har det gått sedan sist, har du gjort som jag sa åt dig?” Och det enda man kan säga är sanningen eftersom man alldeles straxt ska gapa och då visar det sig ändå =)! Men jag brukar försvara mig med att det ju änå är bra att jag kommer till henne regelbundet nu och inte låter det gå 10 år mellan besöken =)

Men egentligen oroar jag mig inte. Tvärt om, det är rätt skönt att gå därifrån och känna sig fräschare. Lite tandsten borttagen och lite pollerade tänder, det är allt jag behöver utstå. Men om jag skulle bli mer noga med tandtråd skulle det bli ännu enklare besök — hävdar hon =). Ändå tycker jag den nuvarande metoden att ta bort tandsten med ultraljud är klart behaglig jämfört med förr när man bara skrapade. Ett tungt göra för tandläkaren och om det var tröthet som gjorde att de blev mindre försiktiga efter en stund så att tandköttet blödde ymnigt när man gick därifrån.

Nog för att ultraljudet skriker i hela huvudet, särskilt på vänster sida där jag har en känsligare trumhinna. Det liksom knyter sig i örat. Men gapar man stort och slappnar av som en snäll pojke, är det över på någon minut =)

520kr fattigare för 30 minuters jobb. Just denna typen av besök hos hygienist tycker inte jag är så dyrt. Det är normalt datakonsultarvode per timme. Då känns det värre när man är på kontroll, dom tar några röntgenbilder och petar lite och efter 15 minuter är det över och i kassan får man slanta upp 700kr =). Det är märkligt att våra tänder inte omfattas av samma sjukförsäkringsvilkor som övriga kroppen. För de som har betydligt mer problem än mina futtiga tandstensproblem, är det genast värre. Och tänder är ju så oerhört viktigt. Om det bara vore inkomstbeprövat eller något liknande rättvist så vore det ju bra nog. Jag är ändå anhängare av någonform av skattesystem där de som har råd att betala också ska göra det. Men när det gäller tandvård får alla betala och dom som inte kan får kara sig utan tänder. Det är hemskt!

Nu är det ett halvår kvar till nästa besök och jg ska åter igen försöka bli duktigare med tandtråden. Inte bara en vecka före och efter besöket =)

Andra bloggar om: Tandläkare, Tandläkaren, Tandhygienist, Tand, tänder, Tandsten, Tandtråd, Tandvård, Tandvårdsförsäkring, Sjukvård, Fräsch, Mun

Ibland känns det som om allt jag gör bara blir fel och jag är nog lite känslig för motgångar. Och en stor motgång var det när båten sjösattes och det visade sig vara något ospecifiserat fel, något som inte låter bra men som garanterat blir dyrt att laga. Det kan vara min livs hobby som går i kvav om jag inte har råd att laga och tvingas sälja den som renoveringsobjekt bara för att bli av med kostnaderna.

Eller bara en sån sak som att gå till ONOFF och köpa iPod-högtalare som jag gjorde här om dagen. En Audio Pro Porto som jag var så glad för för att den hade ett så trevligt format, bärbar, laddningsbara batterier och FM-radio och inte minst kanonbra ljud. Som grädde på moset var den nedsatt ordentligt i pris. Men det stod ”demo” på kartongen och när jag började lyssna på musik så skrällde det i ena diskantelementet. Och jag måste givetvis åbäka mig och packa ner den och släpa den tillbaka till butik för att reklamera där jag kommer att känna mig skyldig för att jag haft sönder den eller nåt. Situationer jag hatar innerligt.

Och när man känner så här börjar man titta sig omkring i huset på allt som förfaller. Lagar man en sak går 10 nya sönder. Barnen slår sönder både sina dörrar och dörrposter, barngrinden i trappan och för att inte tala om centraldammsugaren som måste lagas, huset måste målas, baksidan göras trevlig. Bara en massa saker som känns skittråkigt och ledsamt och jag vill inte göra något av det.

Jag är tydligen ingen särskilt tursam båtägare och husägandet är tydligen inte heller min väska. Och när jag blir på det där humöret frågar jag mig vad som egentligen är min grej? Sliter häcken av mig på jobbet och tar två steg fram och ett tillbaka, precis som i gymmet. Tiderna med medvind känns så korta och små jämfört med de betydligt längre uppförsbackarna, som nu.

Just nu känner jag mig bara ledsen, negativ, misslyckad, nedstämd, uttråkad, rastlös och apatisk och jag vill bara slippa det! Det tär så på energin som man lägger på fel saker men vart man än vänder sig i tillvaron hånler allt skrot och alla spillror av hobbys och drömmar. Ute skiner åtminstone solen och jag har fått skriva av mig lite.

Andra bloggar om: Onoff, Trasig, Trasigt, Trasiga, Reklamera, Reklamation, Skyltexemplar, Fel, Misslyckad, Ledsen, Negativ, Husägare, Båt, Båtar

Några gitarrer har passerat det här huset men nu var det länge sedan jag hade någon akustisk. Jag har haft en 6-strängad och en 12-strängad akustisk men jag tror min lillebror fått båda två. Den 12-strängade gitarren tror jag hans hund hade sönder för länge sedan. Den köpte jag sommaren 1991 när jag för andra gången i mitt liv blivit utkastad ur en familj och levde mitt liv i väskor inneboende hos olika kompisar tils jag till slut fick en lägenhet. Gitarren döptes till ”Jossan” och var väldigt speciell för mig, just på grund av perioden i livet. Jossan själv var en flicka jag träffade på Cityterminalen när jag väntade på bussen för att åka ner till småland några veckor. Vi satt där och spelade och sjöng i stämmor och när hon försvann ur mitt liv lika plötsligt som hon kommit in, så fick gitarren heta Jossan =).

Men de senaste 10 åren har jag bara haft tre stycken elgitarrer, två sex-strängade och en 12-strängad elgitarr. Det har inneburit mycket mindre spelande. När gitarren ska packas ur sitt case och en förstärkare ska bäras fram och kopplas in, blir motståndet för stort och man står hellre över. Spellusten bara infinner sig plötsligt och då vill man bara kunna sträcka ut handen och ta gitarren och spela. Man kanske hör någon harmoni man vill prova. Då är både den och känslan borta när elgitarren är uppackad och inpluggad.

Så jag har varit på jakt efter en ny akustisk gitarr länge. Men det har blivit som ett litet moment 22. Eftersom jag inte spelar så mycket, känns utgiften onödig. Och köper jag ingen akustisk, blir det heller inget spela.

Men jag vill fortfarande ha möjligheten att plugga in gitarren i en förstärkare så jag har länge varit inställd på en halvakustisk. Det fick jag väl mest för mig på den tiden vi spelade en del ute och till slut hittade jag en Ovantion Celebrity CC057. Så nu hoppas jag att det ska bli både lättare och roligare att spela och man kanske åter igen kan få upp någon snabbhet och styrka i händerna igen.

Nästa lilla dröm jag har är att åter igen skaffa en tvärflöjt och ta tag i mitt spelande igen. Jag lånade under gymnasietiden min syrras tvärflöjt men när hon ville ha tillbaka den skaffade jag inte genast en ny.

Andra bloggar om: Gitarr, Gitarrer, Akustisk Gitarr, Spela Gitarr

Om åtta minuter samlas släkten i kyrkan i västervik för att a ett sista farväl av vår farfar Ingvar, och jagär inte där. Det var inget lätt beslut att fatta och så många olika om och men. Men till slut bestämde jag mig för att ha min egen minnesstund för honom i ett soldränkt Stockholm på ett så simpelt ställe som trappan utanför mitt jobb. Och jag skiter ärligt talat i hur andra ser på det, för mig känns det mest rätt. Farfar har inga åsikter i frågan. den enda jag sårar lite är nog min lillebror som nog innerst inne förstår.

Det finns tillfällen då människors svagheter visar sig extra tydligt. När någon går bort är ett sådant tillfälle när näsor vidgas och man får korn på pengar eller föremål. Och det är nog mitt främsta skäl till att jag sitter här istället för är närvarande.

Jag har inte träffat min farfar på över 20 år och trots att han var det mest rediga människan i min barndom, en stadig klippa när det var jobbigt och en sån där ”skön gubbe” som trots sin höga ålder lekte med barnen från kull och kurragömma till att kasta pil och dricka vin och prata skit när vi blev äldre, så var han ändå inte särskilt förstående när jag rymde hemifrån när jag var 15. Sedan dess sågs vi bara några få gånger och även om han inte visade öppet vad han tyckte, tyckte han nog det var ett jävla sätt.

Skulle jag nu besöka och hedrahans begravning efter alla dessa år samtidigt som släkten redan rotar i hans materiella kvarlevor innan farmor ens lämnat oss, bråkar om pengar, hämtar utlovade saker i förskott och liknande. Om jag nu efter 20 år skulle dimpa ner mitt i den röran skulle det bara ge alla småaktiga släktingar en enda signal, ”jaha, nu kommer han efter alla år och tror det finns pengar!” Det känns inte så hedersamt. redan för många år sedan började en del i släkten komma till farfar och säga att detta kan väl jag få när du dör? Och fick man då ett ja, jamen då kan jag ta det redan nu. Eller de gånger han vann på tipset så ökade besöken av en del släktingar som annars höll sig på avstånd och hördes av mycket sällan.

Och nästan bara därför valde jag att stanna hemma. Några små transportmässiga problem också som hade gjort resan besvärlig och stressig. men främst just detta. Sedan är det såklart synd om de släktingar som inte beter sig såhär.

Andra bloggar om: Farfar, Begravning, Begravningar, Kyrka, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Västervik, Idyll, Barndom, Barndomsminnen, Minnen, Sorg, Sakna, Saknad, Arv, Arvstvist, Pengar, Girig, Girighet, Familj, Släkt

Just denna dag, den 23:e april 2009 är det exakt 10 år sedan jag köpte min första båt. Man kan läsa om det i bloggen i inlägget Båtköp. Det stod väl ganska snart klart att det dels inte var så mycket till båt och dels att jag haft för bråttom att förverkliga en gammal dröm. Jag förstod nog att den inte flöt i dåvarande skick. Ett spant hade gått av i aktern så det var en rätt stor spricka mellan skrovet och akterspegeln men det trodde sig pappa kunna hjälpa mig med. Det hade han garanterat kunnat rent tekniskt, men tiden räckte aldrig till. Och jag fick redan då stifta bekantskap med vilka begränsningar min synskada gör och hur frustrerande det är att älska båtar men inte kunna helt själv. Att mäta, såga helt rakt, eller för den delen såga och följa en skrovlinje, lacka utan att det rinner. Och för att inte tala om att köra båt själv.

Egentligen var väl inte detta min allra första egna båt. När jag gick på Tomtebodaskolan som då var specialskola för synskadade hade jag en helgfamilj som jag bodde hos var annan helg för att slippa pendla så långt jämt. Det var som paradiset för mig, med sjötomt på Muskö och massor med båtar och aldrig i kombination med alkohol som jag är uppväxt med. Jag kunde vara där nere och greja hela dagar och kunde knappt avbryta för mat. Givetvis älskade jag motorbåtar och hastighet och att åka vattenskidor, men lika förtjust i segling. Vi hade två katamaraner av mindre sort, optemistjollar och en trissjolle.

Jag döpte henne till Lydia efter en fiskebåt jag läst om i någon ungdomsbok för väldigt länge sedan. Den gick sedan under öknamnet ”clamydia”, det var bara jag som uppskattade namnet :) Båten blev ”som min” men aldrig min på riktigt så till vida att jag inte kan åka och hämta den eller ärva den till mina barn. Vi försökte ta med den ut till Rånö på semester en sommar för att jag i lugn och ro skulle kunna lära mina barn segla. men ja, då var den inte ”min” längre. Ändå går den fortfarande under beteckningen ”Jockes båt” — åtminstone när jag hör =).

Så visst var det en stor dag idag för 10 år sedan, men det blev ganska snart ett magplask. Jag lyckades hyra en ödetomt bar1 2 minuters gångväg från hyreshuset där vi bodde där jag kunde lägga båten så att jag kunde pula med den ofta. Och vi var ganska många som nog tyckte det var kul. Men när ungdomsgäng började använda det som tillhåll så flyttades båten till en fiskare ute på Muskö. Dit gick det inte att ta sig annat än med egen bil. Så då och där omintetgjordes den möjligheten. Och såhär i efterhand kan jag tycka att det var bra. För hur många timmar jag än lagt ner på båten, hade det aldrig blivit båt av den.

Min andra båt var en mer genomtänkt affär och en fullt fungerande båt. Den köpte vi i december 2001 uppe i Kramfors av en bekants bekant. En Boghammar Weekend Cabine med aluminiumskrov och träöverbyggnad. Förutom en feljusterad Volvo B23 som var nymonterad men dog i de mest olämpliga stunder så fungerade den bra. Marchade dryga 20 knop och hade toa och värmare installerade vi senare.

Den båten gick vidare när vi fick veta att vår kompis Uffe skulle sälja sin stora stålbåt Galadriel. Han och hans flicka skulle flytta söderut med sina hästar och båten rymdes inte längre i deras liv. Jag hade sagt tre år tidigare när de köpte båten — att om ni någonsin säljer den, ring mig! Och nu var det dags.

I maj 2003 stävade vi ner från Waxholm mot Nynäshamn och under de tre år vi hade båten, gjorde vi av med över 500 distansminuter till sjöss. Den var stor och dubbelruffad och gedigen, kunde ligga kvar i isen under vintern och var perfekt. En gång tog vi upp henne och målade om hela båten både ovanför och under vattenlinjen och då var det lite jobbigt för dom som målade.

Våren 2006 var det så dags igen att byta båt. Jag minns inte exakt varför, men något gjorde att det kändes som för mycket jobb med Galadriel. Hon skulle behöva ny inredning bland annat. I annonsen skrev vi priset ”eller bytes mot liknande Albin 25DL” och turen slog till igen. En familj som hade en variant av Albin 25DL fast under namnet Bonum 25, således samma skrov men 15 år nyare som de ville bli av med och gillade skarpt vår båt. De hade som hobby att renovera och hade för avsikt att göra det med Galadriel.

Så i maj 2006 stävade vi hemmåt från Upplands Väsby ner genom Mälaren och ut i sjöhavet ner mot Nynäshamn. Båten var i fint skick sånär som på väldigt basic instrumentering och elpaneler och knappar från Biltema :) Det fanns lite annat småfix med den också men inget allvarligt. Den gick under arbetsnamnet Minda men blev aldrig oficiellt döpt och denna båt tog oss till Rånö två somrar och på en hel del turer.

Hösten 2008 infann sig en ”ledsenhet” i kroppen som jag inte hittar något bättre ord på än just ”ledsenhet”. Detta gedigna båtintresse och — om jag får säga det själv — kunskap jag fått med mig från min uppväxt och utvecklat med tiden om båtar, sjömanskap och motorer. Men grunden till känslan var detta ständiga beroende av andra. Jag hittade ett båtvarv som inte tyckte jag var konstig som var blind men ändå hade egna båtar. Jag kunde önska båtplats i sjön och på land för att ha så lätt som möjligt att hitta dit och därifrån. Men att inte kunna ta sig dit och därifrån på normalt sätt var störande. Att åka därifrån innebar minst en timmes väntetid på färdtjänst och behövde man då någon liten reservdel eller hade köpt fel skruv och behövde byta ut den, så var det förenat med väldigt mycket mer omständighet än om jag varit normal seende och bilburen. Då hade jag dessutom kunnat mäta skruven/slangen med skjutmått eller tumstock och handla rätt från början.

Jag behöver hjälp att bottenmåla vilket min fru gör jättebra även om jag är måttligt säker på hur kul hon tycker det är. Och för att inte tala om att åka båt, köra och njuta av det hela vilket ändå är hela idén med det hela. Själva körandet har vart ett mindre problem eftersom jag tror att det varit ganska förnöjsamt för de som varit ute med mig/oss. Men inte alltid kunnat när jag velat.

Så jag bestämde mig nog för att inte ha mer båt där i september i höstas och annonserade ut Minda till försäljning. Ränteläget gjorde det svårt och trögare än vanligt trots en så fin och ekonomisk båt i dessa tider.

Men det som sedan hände har jag till och med haft svårt att både förstå och erkänna själv men är inte särskilt förvånad över. Jag började genast surfa ny båt och en bestämd typ. Jag kände att visst, Minda är för stor och för långsam och har för mycket av det vi inte behöver, så som toa, dubbla ruffar och liknande. Onödigt eftersom hela eller delar av familjen sover i båten kanske 1–2 nätter per år.

Varje gång jag bytt båt har jag alltid surfat efter Windy 22-båtar. Det var den båt mina fosterföräldrar hade när jag flyttade dit, i den allting började och jag tyckte mycket om den båten. Kan fortfarande minnas sorgen när dom sålde den, även om det var till förmån för en större, finare och alika snabb båt. Samma sorg som när vi sålde villan i Österskär när vi barn i familjen började bygga egna bon.

Och jag hittade en, till bra pris och som efter inspektion visade sig vara väldigt fin och välskött. Här fanns ingen halvfärdig el och inga hängande sladdar, allt var rent och fint och färdigt. Då tänkte jag att denna ska jag ha och det kan nog bli ett bra avslut på mitt båtägande. Jag löste ekonomin och i september 2008 körde jag, Joche och Egge hem den från Värmdö till Nynäshamn, läs gärna inlägget Hemtransport av ny båt.

Så nu är väl någon sorts cirkel sluten känns det som? 10 år har gott, 5:e båten om man räknar bort våra två jolar jag inte nämnt och nu lycklig ägare till en fin Windy 22DC som var till stor del upphovet till allt detta. En båt med minimal skötsel för sin storlek och rejält med fart och rymmer oss alla om behovet finns. Problemen jag kände i höstas kvarstår naturligtvis, ingenting löstes i och med en ny båt. Så någon gång måste nog detta ha ett slut även om jag bävar för den dagen. Innan dess hoppas jag mina vänner vill ut och åka mycket, hinna åka lite vattenskidor igen! Drömmen att åter komma till Landsort går ju att uppfylla. Kanske svårare med Gotska sandön, i alla fall med egen båt.

Så hur ska jag avsluta denna gigantiska bikt i E-moll med undertoner i dur? Förutom ett stort tack till mina vänner Egge och MP som är fantastiska vänner och förare med jordens knäppaste kompis! Olycklig ibland för att jag inte kan köra båt. Men frågan är hur olycklig jag skulle vara utan båt??

Andra bloggar om: Windy, Windy 22, Båt, Båtar, Båtliv, Marina, Varv, Segelbåt, Segelbåtar, Motorbåt, Motorbåtar, Segla, Segling, Optemistjolle, Optemistjollar, Trissjolle, Trissjollar, Katamaran, Muskö, Rånö, Nynäshamn, Åkersberga, Gotska Sandön, Landsort, Sjötomt, Hav, Havet, Loggbok, Uppväxt, Barndom, Barndomsminnen, Tomteboda

Hur är det man brukar säga, döden kommer aldrig ensam. För en dryg vecka sedan slutade ett ungt hjärta slå och idag, dagen före sin namnsdag somnade min gamla farfar in, 87 år gammal. Farfar var inte min biologiska farfar, men ändå farfar, och när jag var liten en väldigt viktig och stabil person i min annars ganska skakiga barndom. Men nu har jag inte träffat honom sedan sommaren 1995, alltså nästan 14 år sedan och vi hade heller ignen kontakt under den långa tiden. Fanns egentligen ingen anledning till det avbrottet, annat än att han var en del av den släkt och liv jag lämnade när jag rymde som 15-åring 1988. Så någon form av sorg känner jag såklart även om det nog mer är vemod och en påminnelse om att livet går sin gilla gång och man blir äldre och dom äldre i ens närhet blir gamla och går bort.

Sedan har jag alltid känt större sorg när unga människor går bort. Min farfar fick bli 87 år, mestadels frisk hela livet. Påse på magen och höftproblem på äldre dagar och kanske lite svårt att hålla saker på rätt plats i huvudet sägs det, men ändå klar. Jag är glad när människor får leva så och dö när man ändå ska dö. Evigt liv och evig lycka är ändå ingenting att hoppas på. Och livet efter detta tror jag ändå inte på.

Mina minnen av farfar är många och enbart goda. När jag var liten var han alltid den som lekte och busade med oss barnbarn och den som höll i traditioner så som dans kring midsommarstång och liknande. Han kunde till och med få mina och mina kusiners föräldrar att delta i leken ibland.

Ofta var det mycket sprit inblandad i min barndom och många sorgliga historier om vad det kunde föra med sig. Men farfar var alltid den som alltid hade koll och alltid var så pass nykter att han nog höll ett öka på barnbarnen även när vi var ute i skärgården. Han var den som löste bråk och konflikter mellan de vuxna. Förvisso älskade han att tjafsa och diskutera och gräla om vilken hund som kom först i turordningen och liknande. Han skulle alltid ha rätt även om han hade fel och att han nog mycket väl visste att han hade fel =)

Vi älskade att vara hemma hos honom. Vi var lägenhetsbarn stora delar av uppväxten och han och farmor bodde i ett litet idylliskt villaområde i utkanten av den smålänska staden Västervik. ”Byggarlasses väg” luktade äppel- och körsbärsträd och nyklippta gräsmattor och området fylldes alltid av trädgårdsägare som klippte häckar eller krattade grusgångar.

Hans uppenbarelse fick mig alltid att känna sådan stolthet. Som när han kom på mina skolavslutningar. Det hände inte varje gång eftersom jag gick i skola i Stockholm och det då var en stor sak att åka så långt. Och i deras gamla bil som kokade var 10:e mil var det såklart ett visst besvär. Men oftast på sommaravslutningen kom han ofta och då ville jag visa upp honom för mina vänner. En stor och stark karl som kastade oss ungar högt upp i luften för att sedan fånga igen. Eller som när dom kastade oss mellan sig. En hissnande luftfärd med skräckblandad förtjusning.

En gång var jag övertygad om att han räddade mitt liv. Jag vet egentligen inte varför, det fanns ingen uppenbar risk men ändå kändes det så. Vi var ute på vår ö vi alltid besökte på somrarna. Det var mycket sprit och gräl och mina föräldrar började bråka och pappa fick för sig att nu skulle vi minsann åka hem. Sent på kvällen, mörkt och alldeles för onykter att köra båt. Jag satt längst ut på förstäven och var livrädd. När vi lagt ut tog min mamma båtnycklarna för att få stopp på vansinnet men det hjälpte inte. Då steg min farfar fram på klippan och ropade till sin son att nu jävlar fick det vara nog! Skulle det åkas hem onykter och mitt i natten skulle det ske utan barn ombord, om han så skulle hämta in oss. Som en lydig hundvalp styrde pappa tillbaka båten in och allt lugnade ner sig.

Det var inte den enda gången han satte stopp på saker som kunde slutat illa. Men detta är det helt klart tydligaste minnet som jag i vuxen ålder faktiskt drömt mardrömmar och vaknat av ångesten.

Men 1988 när jag bröt med mina föräldrar och rymde hemifrån bröts vår kontakt. Antingen förstod han inte varför eller så tyckte han inte det var så farligt. Eller så tyckte han att mitt agerande drog någon sorts skam över familjen. Jag vet inte. Jag frågade aldrig och nu gör det det samma.

Vi sågs några gånger efter att jag flyttat. Sommaren 1990 när jag kom på besök en första gång efter flytten, och den underbara sommaren 1994 som var så varm och kaffepriserna skjöt i höjden. Och sommaren 1995 när jag också var på besök. Han hade inte förändrats särskilt mycket Han skötte sin trädgård och bryggde rödvin i källaren och vi hade en del trevliga kvällar med pilkastning, kortspel och pimplade hemgjort rödtjut. Sedan skaffade jag familj och barn och trots att jag besökte Västervik ett par tre gånger senare så träffades vi inte igen.

Nu har han gått till den eviga vilan och nu som nästan alltid, skockar sig giriga släktingar som aldrig eller väldigt sällan sets eller besökt honom, för att få ta del av arv. Vissa av dom har redan fått och vissa har pekat ut smycken och ägodelar på våra levande äldre och sagt ”den vill jag ha när du dör”. Det är alltid lika beklämmande och jag deltar inte. Jag nöjer mig med mina minnen. Får jag en möjlighet att låna hans gamla fotoalbum som jag en gång börjat skanna in är jag nöjd med det. Jag fick inte behålla dem tills jag var klar. Förmodligen var det någon kusin som bara skulle ha dem ”innan du dör”. Det är sorgligt och jag hoppas att man inte ser genom dimmorna från en högst eventuell andra sida och kan se hur människor sliter och rycker som gamar i de materiella kvarlevorna.

Just nu hade jag bara denna bild nedan, som är skannad från ett tidningsurklipp. Bilden är från 1938 en då 17-årig Ingvar Hult, 5:a från vänster i översta raden bland målarkollegor.

Vila i frid!

Andra bloggar om: Farfar, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Västervik, Idyll, Barndom, Barndomsminnen, Minnen, Sorg

Första lediga dagen på påsken började förvisso med regn, men fåglarna kvittrade och det luktade vått och gott ute och våren är här! När det slutade regna tog vi ut tandemcykeln och cyklade 2,1 mil. Det var suveränt skönt. det firades med årets första mjukglass på vägen hem. Jag somär glassfanatiker! Och nu är säsongen i gång! Lite sol och värme på det här så kommer det bli kanon. Imorgon ska jag köpa båtvax och pollerdukar och hoppas på att jag kan slutföra vårrustningen på lördag och söndag.

Andra bloggar om: Vår, Värme, Sol, Regn, Cykel, Cykla, Tandemcykel, Glass, Mjukglass, Sibylla, Påsk, Påskledig, Påskledighet, Skärtorsdag, Skärtorsdagen

Planen för dagen var att låta Mirre och denise bli ompysslade av mormor och Jenny medans vi andra åkte ut till marinan för att så smått påbörja vårrustningen. Vi behövde dels täcka av vår Bonum 25 som håller på att säljas och förbereda för att få Windyn i sjön.

Behöver kontrollera vilka bränslefilter som behövs och exakt vilka nya reservdelar jag behöver för att montera drevet på Windyn igen vilket jag ämnar göra så fort det bara går. Men det behövs fräscha bälgar och lite nya skruvar som vi slog sönder när vi monterade av drevet. Det var inte gjort på ett tag så några bultar fick pajade gängor.

Men vi kom inte så långt. När halva barnaskaran gått iväg började det snöa, Förvisso bara några stänk, och temperaturen låg på straxt över 0. Så jag bestämde att våren fick vänta en helg till åtminstone. Grämer mig verkligen för att vi inte gjorde det igår när det var så strålande fint väder och varmt ute. Det hade varit en perfekt dag.

Men dom hotar ju med lite snö i veckan och sol till helgen, hur dom nu kan veta det när dom inte ens kan spå lokalt väder ens fyra timmar frammåt. Man kanske bara antar att det blir varmare vartefter eftersom det ändå går mot vår!? Jag hatar väderhysterin. Särskilt när det står att ”NU ÄR VÅREN HÄR!!!” i ena tidningen och ”VINTERN ÄR HÄR FÖR ATT STANNA LITE TILL” i den andra tidningen. Snart släpar dom fram den där spå-gubben från Tyskland för att spå sommarvädret också =) Provat använda riktiga meteorologer istället? Klart då funkar inte sensationsjournalistiken…

Hur som helst så blev nästa helgs planerade aktiviteter inställda så vi får ta tag i det då istället. Med lite tur och det är bra dagstemperatur kanske man kan bottenmåla också och sedan beställa sjösättning åtminstone av Bonumen.

Så dagen flöt på i lagom tråkig stil. Denise och Mirre blev kvar hos mormor ändå och jag landade åter framför datorn av ren uttråkning och besvikelse. Och här sitter jag i stort sett än och bloggar och Facebookar, kul!

Och i morgon börjar en ny arbetsvecka och just nu ser den rätt lugn ut i kalendern. Och eftersom jag bara hann träna en gång förra veckan ska jag straffa mig med dubbelt upp denna vecka. Men det finns att göra på jobbet, en del backlogg från förra veckan, saker som sket sig och inte gick så bra. Även det är måttligt upphetsande.

Andra bloggar om: Båtar, Windy, Windy 22, Sjösätta, Sjösättning, Söndag, Vår, Vårväder, Väder, Väderprognos, Väderprognoser, Meteorolog, Meteorologi, Meteorologer, Blog, Blogg, Blogga, Facebook, Uttråkad, Tristess