Kategori: Jocke

Jocke bloggar om egna tankar, panikångest och sorg och båtar =)

Efterdyningar

Det känns konstigt i kroppen efter bra stunder i livet. Jag kallar det för ”när alla vännerna gått hem”-känslan, som tomheten efter en riktigt bra fest eller en baksmälla av kärlek.

Efter resan i Mot Alla Odds var den väldigt bedövande. Efter en månadslång, helt vansinnig kick av styrka, mod och gemenskap ramlade man rakt tillbaka i verkligheten igen där där jag som många med funktionsnedsättning säkert kan känna sig, i någon sorts underläge och beroendeställning och denna ständiga fight mot fördomar och människor som inte vill att man ska ”vara något”. Jag kände mig ledsen och på något sätt ensam, en känsla jag verkade dela med andra deltagare.

Nu kom känslan tillbaka när jag träffade stora delar av gänget från resan. Vi Åkte till Östersund i fredags för en återträff som planerats av Sonia Elvstål och genomfördes i hennes by med familj, släkt, vänner och bybor. Självklart pratade vi gamla minnen, tittade på foton och 2 avsnitt ur programmet och lika självklart kom mycket av känslan tillbaka.

Under helgen gjorde vi en massa grejer, åkte kälke i en kälkbacke, klappade älgar, körde fyrhjulingar och aldrig att någon ens antydde att ”det där går inte” eller ”det där kan du inte”. Blinda, enbenta, CP-skadade och lama, folk kom från när och fjärran för att träffa oss, för att de tycker vi är bra. Ingen endaste tendens till överbeskydd eller rädsla för att man skulle göra sig illa. På kälkanläggningen när personalen hade sin säkert traditionella genomgång om kälkar och lift, sa man att hur vi löser det är vi säkert bäst på att bedöma själva och att dom fanns där vid behov.

Och så händer det igen, raka vägen tillbaka till vardagen där allt är som vanligt igen. Jag kan inte rå för känslan. Det är någon sorts sorg, som om det där underbara i Nicaragua och i helgen i Östersund bara är en bubbla och inte på riktigt. Ibland kan det kännas så övermäktigt att kämpa emot alla fördomar och allt jag vill göra men har svårt eller inte kan göra på grund av min funktionsnedsättning. Från människor som bara är som vanligt och uppskattar det man gör till vardagen, där de som i alla fall märks är de som sätter upp murar och skapar hinder där det egentligen inte borde finnas några.

Jag sitter och skissar på min cykelsäsong. Det är så mycket jag vill göra, en massa tävlingar jag vill delta i och jag skulle så gärna vilja elitsatsa. Jag kan sitta hemma på min cykeltrainer men inte en enda tävling kan jag delta i utan någons hjälp. När jag annonserar efter piloter att cykla med, blir det helt tyst och jag förstår att dit jag vill kommer jag inte att nå. Det är ingen kritik mot mina vänner som jag brukar cykla med när tiden och livet så tillåter. Det är bara så det är och jag hatar att känna mig begränsad och då tappar jag sugen till och med inför att lägga ner tid på träningen hemma.

Jag ville ju att det fantastiska på något vis skulle fortsätta i någon form. Jag vill känna mig bra och behövd som alla andra. Jag trodde att medverkan i serien skulle leda vidare. Det gjorde det på sätt och vis i och med en rad föreläsningar under hösten. Men även det ebbar sakta ut mot en återgång till det vanliga igen.

Jag vet att jag har mina ”ups and downs”, men på något vis blir kontrasten så otroligt skarp sådana här gånger. Jag vet att jag kommer ha nytta av och känna glädje i det som skett, men just när flyget lättade från Nicaraguas jord och när tåget rullade ut från Östersunds station, kände jag hur jag reste från och inte till något. Ibland vet jag inte hur jag ska få tillbaka känslan av styrka, vem jag är och vad jag kan. Får ibland för mig att allt det där fina andra säger om mig bara är någon sorts fasad jag har för att inbilla, mig själv och andra något. Som det där att inget är omöjligt, nästan. Bortsett från att det ibland känns som om jag simmar i knäck genom livet. Så mycket vilja framåt och så mycket motstånd som vill driva bakåt.

Jag skriver det här för att visa att livet inte alltid är ljust, lätt och positivt och jag själv inte alltid är glad och odödlig. Som Rickard Forshäll säger, att det är modigt att också tala om sina rädslor och svagheter. Och det är svårt att veta hur man vill bli sedd. Fast det kanske inte är så komplicerat. Jag vill, till skillnad från många andra vara så äkta som möjligt och det här är också jag…

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vårpromenad och träningsvärk

Idag sätter vi ner en årstidsstolpe, nu är det vår i Stockholm! :) Solen skiner och fåglarna kvittrar och tunna jackan har åkt fram och ändå känns lusten att helt ta av den och bara gå i joggingskor och tröja. Det är söndag och träningsvärken från gårdagens dubbla träningspass är helt vansinnig, framför allt i lår och vader. Jag är tvungen att ta stöd med båda händerna i trappans räcken och gå lite på sned ner för att det gör för ont att flytta benen nedåt och rakt fram :) Men det är en skön värk som ni andra träningstokiga vet. Då vet man att man gjort bra ifrån sig :)

Så idag blir det ingen träning, men en lång långsam promenad för att åtminstone röra på benen och sluka den nya solen. Vi går vår vanliga sträcka ner förbi vårt gamla radhus och märker att man asfalterat de långa grusvägarna genom skogen. Det känns dubbelt. Å ena sidan är det skönt att gå och blir bekvämt att cykla på framöver och det blir inte så vått och lerigt när det regnar. Å andra sidan är hela lantliga skogskänslan borta. Nu är det som vilken gångväg som helst.

Vi går nog här båda och längtar tillbaka lite till radhuset fast av lite olika anledningar och bara tillbaka till det som var bra och positivt. Närheten till skogen och utrymmet, där alla hade egna rum, pappan hade sitt arbetsrum och garage och den lilla tomten. Vi längtar inte tillbaka till halvfärdig renovering, flera kilometer till kommunikationer och affärer och inte tillbaka till den ständiga pressen att underhålla fasader och att tigga om hjälp för det allra viktigaste.

Men att bo som vi bodde, när barnennnnnnn bara kunde gå ut på gatan och leka saknar jag väldigt mycket, även om vi väl i princip bara har ett barn nu som saknar den möjligheten.

Så när vi går förbi vårt gamla radhusområde så är det trasiga värmeväxlare som går sönder, tak som måste tätas och fasader som måste målas och en uteplats som möglar jag försöker tänka på :) Men vart man än bor tycks man längta efter någon annanstans. När vi bor centralt är det lummiga gator och lekande barn man längtar efter, när vi bodde så var det ett centralt läge vi längtade mest efter. Jag vet att jag är en rastlös själ som aldrig tycks få ro någonstans.

Andra bloggar om: , , ,

Så sitter vi med båtannonserna igen

Jag blev just lite bittert full i skratt. Detta är en lugn lördagsmorgon likt många andra. Vi har sovit länge och nu sitter vi med morgonkaffe och njuter av att göra ingenting.

Det enda som inte är riktigt likt är att min fru plötsligt går in på Blocket och som av någon förbannelse bläddrar bland båtannonser och läser högt. Jag har avslutat mitt båtliv och som det verkar, kommer jag aldrig kunna köpa en båt igen. Så därför ber jag henne bara läsa dyra och fina båtar. De på 600000kr är egentligen för billiga, förutom en liten husbåt som är till salu i Bromma som dessutom går att köra och använda som båt. Den tar vi, men sedan får det vara nog med billiga båtar och vi bläddrar vidare bland Princess, Nordwest och Fairline :) Vi hittar en 65 fots lustjakt som jag kan tänka mig och som alltid är det som en våt vakendröm då jag undrar hur det skulle vara.

Jag fascineras över hur någon ens kan ha råd att köpa en båt för 4–6 miljoner. Man kanske kan låna pengar även till sådant, men det lär inte fungera på samma sätt som bostadslån som man betalar tillbaka tidigast på 40 år och ibland inte amorterar alls. Cashar man 4 millar, får nycklarna och glider iväg? Helt otroligt!

I Stockholm pågår båtmässan Allt för sjön för fullt och den är slut imorgon. Jag har inte varit där. Men den längtan efter det omöjliga som tidigare dragit mig dit känns så klart. De två stora problemen som håller mig borta är min funktionsnedsättning som gjorde det svårt att äga båt och det faktum att jag inte är rik.

Så vi fortsätter fönstershoppa eller vad det kan heta på internet :)

Andra bloggar om: , ,

Magvärken från helvetet… del III

Idag skulle jag säga att jag äntligen känner mig frisk! Så här lång tid tog det att bli bra igen, alltså drygt tre veckor…

Idag har jag inte alls haft ont, ingen feber och jag har inte behövt gå runt i tjocka tröjor och täckväst på jobbet för att inte frysa ihjäl. När värken släpper sprider det sig som värme i hela kroppen och liksom stegen blir lättare. Men framför allt känns det skillnad på energin som kanske inte är så sprudlande, men tar inte slut så fort jag går till kaffemaskinen :)

Jag var taggad för att prova att sätta mig någon timme på cykeln när jag kom hem, men bestämde mig för att ge mig själv lite mer vila. Senast jag försökte var i lördags och det straffade sig med ett bakslag, om det nu var det allt berodde på.

På lördag väntar ett nytt pass inomhuscykling i Munktellarenan i Eskilstuna och det vill jag inte missa. Känns det lika bra imorgon blir det nog ett långt och lugnt pass imorgon och vila på fredag.

Nu hoppas jag det dröjer innan skiten kommer tillbaka och då lovar jag mig själv att söka akut vård, för det här var inte roligt…

Andra bloggar om: , ,

Posted from .

Sjuk, trött och tyst

Ja jag har verkligen varit ganska tyst. Känns lite konstigt efter ett så aktivt bloggår som 2013 var. Det hände väldigt mycket då.

Nu är jag på tredje veckans sjukdom av magvärk och förkylning. På nätterna rinner det om kroppen och det känns som feber och jag vaknar upp i sådan väta att jag lika gärna kunnat kissa på mig :) De senaste dagarna har kroppen dessutom varit full av stora utslag som enorma myggbett, sådana jag brukar få om jag råkat äta eller dricka något med spår av hasselnötter i.

Dessutom händer det verkligen inte mycket här just nu. Jag är nog i en av mina lägre faser. Känner mig inte så glad och önskar att något roligt på nytt ska hända, men sannolikheten är mycket låg.

Jag försöker fortsätta tänka positivt, att den mörka kalla tiden vi är i nu ändå fort nog snart ligger bakom oss och vår och sommar väntar. Blir det som jag önskar, blir det en väldigt aktiv cykelvår med många spännande lopp med Vätternrundan 2014 som krydda på moset i mitten av juni. I slutet av februari väntar en av de sista planerade föreläsningarna och i mars den planerade återträffen med gänget i Mot Alla Odds. Så visst finns det saker att se fram emot.

Det jag lider mest av just nu är bristen på ork. Det är tungt att gå upp på vardagsmorgnarna, tungt att ge hunden riktigt det hon behöver i promenader och när arbetsdagen är slut är jag trött och hungrig så orken att träna som jag så gärna vill, oftast inte finns. Jag kan komma hem och sätta mig i en fåtölj med en kopp kaffe för att bara vila lite innan träningen, men ögonen rasar ihop och jag bara somnar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den här spiralen. Jag vet att nästan allt sitter i huvudet. I Nicaragua kände jag mig stark, glad och odödlig. Här orkar jag knappt bestiga cykeln för ett träningspass när jag kommer hem från jobbet. En del förklaringar har jag till varför det är som det är men kan inte göra så mycket åt det.

Just nu önskar jag mest att bli frisk och stark igen och att det ska finnas något intressant att skriva om. De tankar jag har nu är inte så intressanta och roliga.

Andra bloggar om: , , , ,

Magvärken från helvetet… del II

Nu börjar det ordna upp sig. Det har varit en väldigt jobbig vecka med mycket värk och väldigt lite inspiration att skriva. Tror inte jag ätit så mycket värktabletter i hela mitt liv under en och samma vecka.

Igår kändes det så pass OK att jag kunde ta kortare promenader med hunden, men det gick inte fort och inte långt. Men sedan kom värken i nacken, ena axeln och huvudet som en följd av flera dagars konstig ligg- och sittställning och stela gång.

Jag har börjat äta ordentligt och känt hunger vilket är bra. Sedan att det gjort ont efteråt har väl inte varit så kul. Jag har ingen aning om det är bäst att fasta bort problemen, eller äta och dricka för att ha snurr i systemet.

Ikväll känner jag mig lite ledsen eftersom det var planerad cykelträning inomhus i Munktellarenan i Eskilstuna imorgon. Jag tog det slutgiltiga beslutet idag att det kanske inte är en så bra idé att försöka och att åka dit enbart för några långsamma varv för att känna på hur det är, känns inte rimligt. Det finns två tillfällen till bokade i februari och mars.

Så det blir hemmahelg även fortsättningsvis och säkert med samma tema som tidigare i veckan, soffa, film och TV-serier.

Andra bloggar om: , ,

Magvärken från helvetet…

Vilken dag igår och vilken natt… Igår efter lunch började min välkända magvärk byggas upp igen och jag svor tyst för mig själv…

kl15 hade jag min sista elev och när vi var klara var värken av den typen, att jag gick dubbelvikt till toaletten med väggarna som stöd. Men på den här magvärken biter inte ett toalettbesök eftersom ingenting händer…

Jag sjönk ner på min stol med benen högt och förmådde inte resa mig på någon dryg timme, men tänkte att här kan jag ju inte sitta… Så jag beställde en taxi och på skakande ben, framåtböjd av smärtan stapplade jag ner till entrén. När färdtjänstbilen kom skakade båda benen så våldsamt att jag knappt kunde gå alls. Chauffören var en ung svensk tjej och jag tänkte desperat och ologiskt att jag nog inte åkt med en ung svensk tjej på flera år :)

I bilen på väg hemåt ringde jag sjukvårdsupplysningen för att se om min vårdcentral hemma var öppen och det var den fram till kl22 men dit kunde man inte åka utan att ha bokat tid sa dem.

Längs vägen fick min fåfänga en törn. I höjd med högdalen låg jag på knä på trottoaren och kräktes som ett fyllo och åter igen tänkte jag helt ologiskt att såhär har jag inte gjort sedan studentåren :) Jag övervägde starkt möjligheten att åka till akuten på Södersjukhuset. Någon liknande värk har jag trots min vana av magproblem aldrig varit med om någon gång förut. Senast jag hade ordentliga problem med magen var på den 25:e dagen under expeditionen i Mot Alla Odds hösten 2012. Det var ändå en barnlek jämfört med det här…

Efter att ha kräkts som ett fyllo på motortrafikleden bestämde jag mig för att jag inte orkade med någon akutmottagning och åkte hem istället. Idiotiskt egentligen, för hemma var jag tvungen att be min fru komma ner och ta hunden och mina väskor. Hissen var trasig och jag behövde gå upp 6 trappor. Först sjönk jag ihop i trappan för att invänta värktabletter, men släpade mig sedan upp med hjälp av sonen. I det läget var jag faktiskt ganska rädd…

Hemma tog jag mig fram till soffan och lyckades lägga mig ner med vetekudde och täcke. Värken kom i kraftiga vågor och det fanns ingen ställning som var uthärdlig att ligga i. Jag som alltid undviker värktabletter struntade i att jag tog lite många lite för tätt. Men sakta kunde jag börja andas normalt igen men frös och skakade och var så otroligt törstig.

Natten har varit hemsk. Inte så våldsamt ont men badat av svett och inte kunnat byta ställning. Idag vaknar jag och det känns som ett eldklot i magen som stöter mot väggarna så fort jag rör mig men smärta har blivit kraftigt ömmande värk i stället vilket jag ser som ett framsteg.

Men det blir hemma för ankare idag, min andra sjukfrånvaro på kort tid under många år. Jag har egentligen inte råd men det här var ingen lek och jag ska ta hand om mig själv i första hand.

Andra bloggar om: , ,

Flickorna på Heta Linjen

Det var 1991 och vår i Österskär norr om Stockholm. Jag hade flyttat hit permanent från de småländska skogarna och jag hade fyllt 18 år. [Heta Linjen (telekommunikation)] var dåtidens sociala medie. Man ringde ett nummer och blev ihopkopplad med okända människor och man kunde prata med alla. För er som var med då minns säkert alla snuskgubbar som ringde. Det var som det är idag fast på internet och i större skala.

Jag hade egen telefonlinje hemma. Mina föräldrar ansåg att mitt dåvarande datoranvändande och kompispratande tog upp familjens telefon alldeles för mycket. Och visst ringde även jag Heta Linjen och det var roligt.

Oftast var det oseriöst trams. Jag och mina kompisar lekte unga tjejer och lockade snuskgubbarna att göra bort sig. Men några gånger blev det seriöst och trevligt och ledde vidare till vänskap.

Donna och Marina var två tjejer i min egen ålder från Huddinge. Vi pratade mycket på linjen innan vi bytte telefonnummer för att kunna prata direkt och utan att störas av andra. Bara processen att lämna ut sitt telefonnummer på en offentlig linje med massor med människor var ett projekt i sig. Vi ville ju inte att våra nummer skulle hamna i orätta händer. Vi pratade några dagar vid olika tillfällen och lämnade enstaka siffror varje gång tills vi till slut hade kompletta telefonnummer. Även idag kan jag tycka vi var oerhört smarta. Vi förstod helt klart faran med att numren skulle komma ut där. Även då fanns ju nummerupplysning.

Donna, som skulle uttalas ”Dåna” blev jag närmast vän med. Vi spenderade mycket tid i telefonen dag som natt och pratade om skola, fritid, musik, vänskap och kärlek. Vi pratade om familjetrassel och jag som just bytt familj hade stort behov av att prata med jämnåriga i liknande situationer. Om jag minns rätt var Donnas föräldrar skilda. Det var inte riktigt samma vardagsmat som det är idag när merparten av barnen i en skolklass verkar vara skilsmässobarn.

Men vi hade aldrig träffats. En gång, när jag, Donna, min kompis Martin och Marina pratade i gruppsamtal, bjöd de hem oss på spontan pizza när Donna hade ”F F”. Jag vet inte vem eller vilka som bangade, men jag tror jag var den som fegade ur och en av anledningarna var att Donna och Marina inte visste att jag var blind.

Det som med åren blivit ett så vanligt dilemma för mig, allt från kontakt med människor via internet till anställningsintervjuer var då helt nytt och blev för första gången ett problem för mig. Jag kunde kommunicera med de här tjejerna, vännerna utan att behöva tala om att jag hade ett handikapp. Jag kunde prata och skämta med de som vem som helst utan att behöva kämpa mot fördomar och rädslan att bli lämnad på grund av mitt handikapp.

Tiden gick och vi pratade länge, säkert flera månader och Donna började prata på allvar om att ses. Jag blev allt mer obekväm vart efter tiden gick. Ju längre, desto svårare blev det att säga jo du förresten, måste bara berätta att jag är blind, det gick inte…

Jag minns speciellt en dag när jag kom hem från skolan, då hade jag fått en nallebjörn och en röd ros som Donna varit där och lämnat vid mitt hus. Jag var i skolan då och när det blev sådär konkret blev jag livrädd att dom skulle upptäcka ”vem” jag var. Det var också stort på ett annat sätt. Det var första gången en seende flicka givit mig en ros. Men jag kände det som om jag lurat henne eftersom hon saknade en så stor pusselbit av vem jag var. Eller visste hon redan?

Så det är klart att hon tröttnade och vänskapen rann lika sakta ut i sanden som den byggts upp där på telefonlinjen. Jag gjorde det jag skulle, tränade, gick till skolan och hem igen med en klump tjock som en tegelsten i magen och till slut blev telefonen tystare och tystare.

Egentligen kan jag inte svära på att det jag sedan trodde egentligen hände. Donna hade sedan länge min adress eftersom vi länge pratat om att ses och hon redan varit där och lämnat en ros. En dag när jag gick från skolan som vanligt genom gatorna i Österskär, kom jag fram till infarten till vår stora tomt. Jag skulle som vanligt kolla posten i brevlådan och jag är helt säker på att någon stod där alldeles nära. Jag kunde höra hur någon tog några steg bort när jag närmade mig brevlådan. Jag kände närvaron, kände en svag lukt av någons parfym men inga obehagskänslor alls. Jag plockade sakta ur posten ur brevlådan, visste att jag borde säga något, hej kanske, för jag visste, eller trodde mig veta vem det var. Men jag vågade inte och förblev tyst.

Varför jag tyckte mig veta att det var Donna som stod där visste jag egentligen inte riktigt. Hon var ledsen och besviken för att jag inte verkade vilja ses och för att jag inte förklarade varför. När stressen över att jag snart måste berätta ökade, gjorde jag mig otrevlig. Jag gjorde allt för att stöta henne ifrån mig istället för att bara säga som det var. Kanske hade inte varit någon stor grej? Jag tyckte ändå att hon var annorlunda, inte lika ytlig som andra.

Efter den dagen hördes vi aldrig mer. Hon ringde inte mig, jag ringde inte henne och så vitt jag vet hörde jag heller aldrig av hennes väninna Marina. Min existens hade skapat osämja dem emellan vilket gjorde mig än mer bestämd att aldrig berätta, hellre offra vänskapen. Jag var övertygad om att om de visste att de slogs om en handikappad, blind kille, hade de genast blivit sams och enats igen om att han inte var något att ha.

Jag ska inte säga att det var där min dåliga självkänsla började för så var det så klart inte. Men det var första gången jag ställdes inför det problemet och gjorde ett val. Med åren blev det där vardag. Man chattar med någon som plötsligt vill fika och då har man inte sagt allt om sig själv. Man söker ett jobb och skriver man att man har ett handikapp blir man säkert inte kallad. Skriver man ingenting blir det jobbigt om man blir kallad. Alltid dessa båda dåliga val.

Det är klart att jag tänker på Donna och Marina. Jag minns de båda tydligt, Donnas röst minns jag fortfarande, självklart som den var då :) Jag hade länge ett band kvar från min telefonsvarare (ja vi hade sådana på den tiden med band i) där hon och andra pratade in långa meningslösa meddelanden när man hade tråkigt och den man ringde till inte svarade. Bandet fanns kvar genom ett par flyttar innan det försvann.

Jag minns tydligt för att det var just det där valet, för att det var en okänd kär vän som jag delade så mycket med men aldrig fick träffa. Alla dessa timmar och dagar i telefon utan att ses trots att det var Åkersberga och Huddinge.

Jag undrar vem hon är, vad hon gör idag och om det var hon som stod där vid brevlådan. Tanken slog mig när jag kom in med posten, att om det var hon, sa hon inget. Det blev i så fall en bekräftelse på att jag gjort rätt som inte sa något om mitt handikapp. Hon valde ju bort. Eller var det annat som gjorde att det blev så? Det är konstigt hur jag kunde tänka att ”hon valde bort” när det var jag som valde att inte berätta, att inte ge henne en chans att välja.

Om en liten internetfågel kvittrar i hennes öra, så är det här min hälsning och önskan att hon har det bra.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Flickan utan ord

Minnen som bara kommer, från länge sedan, helt plötsligt och till synes utan anledning. Sådana minnen fascinerar mig och då får jag ett behov av att ta reda på mera.

1984: det är vår i Solna, en av de norra delarna av Stockholm. Där ligger TomtebodaskolanW, en specialskola för synskadade elever. Alldeles bredvid går en oändlig rad av järnvägspår med tåg som ständigt passerar. Invid järnvägen går gångvägen mellan skolans stora byggnad från 1800-talet och de ganska nybyggda elevhemmen. Vägen är förknippad med så många olika känslor från den tiden. Höst och blåst, ensamhet och kuslighet på väg hem en sen eftermiddag. Eller vår och sol, jag och mina kompisar i glatt prat och lek. Invid gångvägen går en träbana som går runt hela området som är gjord för att synskadade ska kunna åka rullskidor. Ibland passerar någon, ofta går vid på träbanan istället för vägen.

Det luktar starkt av Hägg som blommar och min tid på skolan är snart slut. Det är 1984, jag går i fjärde klass och ska snart integreras ut i vanlig skola på min hemort. Tomtebodaskolan kommer att stängas inom några år och bli ett resurscenter för lärare, elever, assistenter och föräldrar. Men om detta vet jag ingenting där jag går längs vägen. När jag tänker på framtiden är jag mest rädd för hur det ska bli.

M var en flicka som alla ansåg var konstig. Vi bodde på samma elevhem men jag minns inte när hon kom dit eller i vilken årskurs hon gick. Ibland var vi så få elever så att man slog ihop årskurser. Men M pratade bara med några få utvalda. Hon viskade till våra elevhemsföreståndare och lärare och pratade bara med en av eleverna, en annan flicka som hette A.

För mig var inte M konstigare än någon annan. Hon tilltalade mig, väckte min nyfikenhet och vilja att bli en av de utvalda som hon pratade med. Jag kände på mitt barnsliga sätt någon sorts ömhet eller vilja att bli vän med henne.

Men mitt sätt att närma mig henne var kanske inte det optimala. Jag retades. Som jag minns det snarare vänskapligt gnabbande än mobbande. Jag vet inte om hon uppfattade det så men jag ville ju inte såra, bara provocera henne att se mig, rubba henne ur balans för att få henne att säga något. Ändå kände jag respekt för den mystiska flickan och en vilja att dela hennes hemligheter och dela av mina som så få lyckats genomskåda.

Som jag minns det var det dagar kvar till avslutningen och vi alla skulle skiljas för alltid. Vi hade nog gått tillsammans till och från skolan en hel del, alltid tysta, eller hon var tyst och jag pratade. Men det gjorde ingenting för jag visste att hon lyssnade och jag tyckte om att ha den mystiska flickan vid min sida.

Exakt hur det gick till minns jag inte, men plötsligt en dag, längs den där gångvägen med tågen på ena sidan och träbanan på den andra sidan började hon prata. Det var bara vi och känslan minns jag som så överrumplande men ändå så självklart. Hon kunde ha sagt något i stil med vackert väder idag och det luktar så gott av Häggen. Något sådant helt vardagligt efter alla år av tystnad.

Den sista tiden fram till det slutgiltiga avskedet kunde jag liksom inte tröttna på att höra hennes röst, inte tröttna på att vara utvald och hennes vän. Det var 1984 och jag var 11 år. Jag undrar så vart hon blev av?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Nu åker vinterjackan fram

Min Peak Performance vinterjacka var det absolut dyraste och bästa klädesplagg jag någonsin köpt! Har för mig att den kostade närmare 5000kr men inte en krona känns bortkastad.

Jag var på väg hem från en tjänsteresa för några år sedan, bland så många andra och hade som så ofta förr, frusit av bara helvete på en tågperrong där ett vinterförsenat tåg dröjde. Jag hann liksom aldrig tina upp under den ca 2 timmar långa resan hem. Skakade fortfarande när min fru ringde från centrum där hon var i något ärende. Jag bad henne omgående köpa en sådan jacka som jag velat ha ett längre tag, en riktig vinterjacka man inte fryser i. Vi fick väl käka nudlar ett tag, men det var det värt :)

Igår kväll hämtade jag faktiskt upp den ur källarförrådet för säsongen.Kvällspromenaden igår var ljuvlig och idag är det bara 3° ute så det är verkligen läge.Jag ser verkligen inte fram emot tiden som väntar. Värst är inte kylan längre, den kan man klä sig emot. Värst är nog snön och svårigheterna att ta sig fram och att rasta hunden om det blir meterhöga drivor som förra vintern.

Får hoppas att det är ett bra tag kvar tills dess. Men nu drar i alla fall jag jackan tätare omkring mig, brrr!

Andra bloggar om: , , , ,

Bara en sådan där dag…

Vissa dagar är helt enkelt bara mycket sämre än andra och börjar det jävligt brukar det fortsätta i den stilen. Det är en gammal sanning :)

Min dag började med att jag trodde att jag skulle vara på Specialpedagogiska Skolmyndigheten, SPSM på förmiddagen för att prata med föräldrar till synskadade barn om tillgängligheten i iPhone. På väg dit i en färdtjänsttaxi ville jag dubbelkolla adressen och ringer min kontaktperson som meddelar att jag inte ska vara där kl9 utan kl12:30…

Jag brukar inte skriva och klaga på färdtjänst särskilt mycket, det finns andra som ägnar sig åt med liv och lust så att man lätt blir uttråkad… En hel del problem beror på attitydproblem hos både kund och förare vilket jag skrivit om tidigare. Men ibland händer det grejer. Jag brukar släppa och gå vidare och om det är allvarliga saker, brukar jag rapportera. Men grupper med funktionsnedsatta som sitter och klagar på färdtjänst brukar jag undvika :)

Färdtjänst fungerar väldigt olika i olika landsting och i Stockholm är det så att om man beställt en resa från A till B och slutadressen behöver ändras, får man antingen avstå resan helt och beställa en ny bil, eller åka till destinationen och beställa en ny bil för transport till rätt adress. I mitt fall ville jag ändra destinationen till mitt arbete istället för dit jag inte längre skulle, men det gick inte. Jag var tvungen att åka ända fram, beställa en ny bil och åka tillbaka till mitt jobb. Besparande åtgärder som utan att man behöver vara mattegeni blir fördyrande.

Chauffören jag åker med är inte heller den trevligaste varianten, men trots att jag sätter mig bak med min telefon och tangentbord och headset i örat och verkligen signalerar ”upptagen”, låter han mig inte vara ifred.

I den bilen glömmer jag min tjänstetelefon… Det inser jag när jag efter en god stund med dunkande huvudvärk sjunker ner på min stol vid mitt skrivbord. Jag ska inte säga vad jag sa vid upptäckten, men satan och jävlar var ord som ingick i meningen :)

Jag ringer min telefon som en dåre och till slut ringer chauffören tillbaka. Jag frågar om han kan komma med min telefon eller lämna den hemma när han passerar min bostad vilket han garanterat gör flera gånger om dagen. Han skulle till och med få betalt för att göra det, men på grund av en tyst minut för en mördad taxichaufför, risken att få andra och bättre jobb och några skäl till, så gick det inte. Telefonen skulle lämnas i taxibolagets växel. När jag förklarar att växelns läge kommer göra det otroligt svårt för mig att få tag i den, förklarar han att växeln är det som gäller. Inte ens mot betalning vill han köra den till mig, idiot!

När jag åker tillbaka till Specialpedagogiska Skolmyndigheten har jag en tid att passa. Taxin kommer en kvart försent och det är 2 män i bilen som på knepig svenska förklarar att det är en ny chaufför under upplärning. I meningen jag nu tänkte ingick ”helvete” bland annat :) 7 minuter tog det att starta taxametern och mata in destinationsadressen i GPSen innan vi äntligen var iväg. Behöver jag säga att jag kom försent?

Föreläsningen inför föräldrarna gick faktiskt väldigt bra och var trevlig. När jag var klar skulle jag åka hem via taxibolagets växel för att hämta min telefon. ”Öppet dygnet runt” hette det och jag hade meddelat att jag skulle komma mellan kl16 och kl17. På väg dit dör min privata telefon, batteriet tog slut och ingen laddningskabel. Framme vid växelns adress visar det sig att det är släckt och stängt…

En vänlig skäl hjälper mig att ringa växeln som under eftermiddagen sköts på distans och man meddelar att min telefon ligger i en närbelägen butik. Jag får äntligen tag i telefonen och kan bege mig hem.

Nu känner jag mig ändå lite stolt :) Jag tappade inte fattningen en enda gång under dagen och mina fula ord som inte passar sig i kyrkan behöll jag för mig själv. visst, jag tänkte att den där chauffören under morgonen borde byta jobb, oklart till vad, men något som inte har med service att göra skulle jag föreslå… Men jag höll tyst och hade siktet inställt på att överleva och inte slösa min egen energi på andras problem, även om dem i det här fallet drabbade mig :)

Okej, jag är hemma nu och det känns bättre och nu väntar en timme på löpbandet. Kan fungera fint för att avreagera sig :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Överraskningsfest för 40-åringen

Trötta och totalt utpumpade cyklade vi in på torget och bromsade in framför porten efter årets cykelpremiär. Utanför vår port finns en ganska nyöppnad pub och där hänger oftast Kreti och hans brorsa Pleti och kusinerna Snyggve och Tryggve… Inte min favorit och inte heller denna gång skrapade de ihop några pluspoäng med kommentarerna ”får man åka med?” och ”den där bak trampar väl inte?” Jag vet inte om det var värken i benen eller tankarna på hur långt 30 mil på ca 12 timmar som Vätternrundan är i juni som fick mig att tänka på att slå ut någons tänder ;)

När vi rullade in cykeln i hallen tjöt det i öronen av ansträngning och vi klädde av oss. Jag tog lång tid på mig att få av mig skoskydd och skor inne på badrummet innan jag gick in i vardagsrummet.

När jag rundade hörnet möttes jag av massiv sång, ”ja må han leva, ja må han leva ut i hundrade år!” Jag blev väldigt chockad och det tog ända fram till hurra-delen innan jag förstod att ”åkej, det är en massa människor här och det visste jag inte” :) En rad inte så smarta konstateranden som i alla fall jag lätt gör när hjärnan behöver lite extra tid att bearbeta intrycken ;)

17 vuxna och 9 barn fyllde plötsligt vardagsrummet :) Bland alla gäster dök plötsligt lillebror också upp, hitrest från de småländska skogarna och eftersom det nog var 4 år sedan vi sågs blev jag väldans glad och förvånad även över den överraskningen :)

Fortfarande i svettiga cykelkläder fick jag ett enormt paket upptryckt i famnen, jag som hatar att öppna presenter inför publik :) I paketet fanns en Parrot Ar. Drone 2 quadrocopter, en radiostyrd flygande leksak som man styr med sin smartphone :)

Buffé stod uppdukad bestående av kallskuret vilket var tur eftersom jag och Egge behövde sanera oss och byta kläder innan vi ville ingå i något större sammanhang :) Medan Egge hoppade in i duschen fick jag en kall, välförtjänt pilsner i handen och omgiven av vänner!

Fortfarande förvirrad stod jag sen i duschen och spolade skållhett vatten över kroppen och det värkte i muskler och sved i huden. Det var väldigt trevligt att få på sig rena och något snyggare kläder. Sen kunde festen fortsätta :)

Nu har de sista gästerna gått hem och jag är faktiskt helt död, men glad! Begreppet ”attacksova” kom plötsligt att bli väldigt aktuellt :)

40 år, ingen mercy

Mitt i livet, en milstolpe, gubbe… Värst att fylla 40 är nog alla ”glada” tillrop från alla människor runt omkring. Om man inte hade tendenser till åldersnoja redan innan, så är det en bra hjälp på traven :)

Hur det känns på riktigt? Absolut ingen skillnad. Kroppen känns OK, lätt otränad igen men det går att göra något åt. I huvudet känns det exakt likadant, samma tankar, samma känslor och samma drömmar.

Det som känns riktigt konstigt är att säga min ålder, ”jag är 40 år”. Fast så har det varit ett tag. Det kändes skapligt fram till 35 innan folk började sjunga ”du kan alltid lita på pojkarna över 35” runt omkring mig :)

Men nu lägger jag ner åldersnojan. Jag är 40 nu och har en jädra massa livserfarenhet som andra snorungar och småttingar under 25 inte har ;)

Födelsedagen har hur som helst varit bra! På jobbet brukar vi ha ett officiellt firande av födelsedagsbarn men det har inte drabbat mig ännu. Däremot var det några kollegor som spontant fångade mig i en korridor och släpade in mig i personalrummet och sjöng, trots att jag försökt smyga längs väggarna hela dagen :)

Hemma blev det en liten överraskningsmiddag med lite kompisar och väldigt enkelt men trevligt.

Så, 50 nästa!

Bild: Joakim Nömell skär tårta med machete

Bild: Skapande av födelsedagstårta

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Överraska pappa på 40-årsdagen

Idag fyller världens bästa pappa år. 40 år, helt sjukt att han redan börjar bli gammal. Men detta märks verkligen inte efter hans utmaning i Mot Alla Odds och i vår vardag. Så sjukt! Idag så är det planerat att vi ska fira honom lite. Fast han inte vet om det ännu. Jag och mamma planerade att några nära vänner till familjen skulle komma på middag hos oss, utan att pappa vet om det. Det ända han vet är att han sak komma hem tidigare för att bara vår familj ska fira honom.

Förberedelserna börjar redan direkt efter min praktik, jag möter mamma och Miranda och vi går direkt upp till Haninge Centrum och handlar till kvällen, det ska bli Chilli kon Carne till middag, en rätt min kära far verkligen gillar. Vi köper hem läsk, mat och ingredienser till tårta. Jag fick stå för bakning av tårta och mamma för maten. Jag gjorde min special tårta som är en jordgubstårta med Vanilj kräm och sylt i och maränger.

Maten fick stå och puttra på spisen väldigt länge, vilket bara gjorde det godare. Det gjordes väldigt mycket mat och vi var tvungna att komma på en förklaring för pappa om varför maten var försenad. Vi sa att riset blivit försenat, det gick han på. Lite kul! Sen vid 18:00 ungefär kom Familjen Pålsson till oss, dem ringde på dörren och som vanligt sitter pappa i fåtöljen och säger ”Öppna dörren någon” Men vi fick honom att gå och öppna. Han blev väldigt överraskad när familjen stod och sjöng i trappern för honom.
Dem kom in och han förstod nog allting nu, varför maten var försenad och varför vi varit så hemlighets fulla. Han fick öppna presenter och den första var den största, en biljett till Lars Winnerbecks konsert i höst. Till både mamma och pappa. Såklart blev han väldigt glad och överraskad, vi hade pratat om att vi skulle gå på den men ekonomin stoppade. Så det var en väldigt bra 40 års present tycker jag. Sen fick han en Tupperware, chockad. Han är nog den mest Tupperware hatade människa jag känner. Så det var lite roligt. Sen fick han godis, och en toblerone. Jag tror att han vart väldigt nöjd. Efter det dukade vi upp för middag för 10 personer, vi satte oss och åt den goda maten. Efter det så serverades min hem gjorda tårta och kaffe och lite smått och gott.

Kvällen vart väldigt lyckad och avslutades runt 20:30 ungefär. Alla var glada och inga sura minner där inte. Tror nog inte att han kunde haft en bättre 40 års dag en denna. Med familj och nära och kära vänner.
Avslutnings vis vill jag säga ett STORT grattis till min pappa, han är verkligen den bästa som finns och jag älskar honom. Han är verkligen min förebild. Grattis pappa!

Bild: Joakim Nömell skär tårta med machete

Bild: Skapande av födelsedagstårta

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Lugnt ett tag

Från att inläggen duggat rätt tätt under januari och februari känns det lite som att jag plötsligt fick väldigt lite att berätta och dela med mig av som kan vara av intresse för andra.Det händer inte så mycket och jag gör inte så mycket just nu. Arbetsveckorna rinner på och där händer en del. Men jag har valt att inte skriva så mycket om mitt arbete. Det är inte okomplicerat vad man kan skriva om riktigt. Kan bara konstatera att det är ganska svårt att vakna men rätt lätt att gå till jobbet.

Helgen har förflutit väldigt lugnt. Vi hade maraton i serien
Sofias änglar
på Kanal5. Jag såg reklamen och kände plötsligt ett sug efter lite feel-good-TV. Det är väl tveksamt om jag uppnådde det. Väldigt mycket sorg och tragedier där man ändå försöker sprida glädje och ge lättnad. En konstig blandning av sött och salt som nästan gör fysiskt ont. Alla människor som drabbas av tunga motgångar men ändå är så tappra får mig verkligen att ifrågasätta mina små bekymmer :)

Så jag torkade tåren ur ögat, satte på ännu ett avsnitt och tog en bulle till istället för att träna bättre och göra mig själv piggare och gladare.

Annars känner jag mig som i ett vakum och i stormens öga. Jag går mest och väntar på att Mot Alla Odds ska börja samtidigt som jag är skiträdd för det :) Rädd för att det ska hända okontrollerbart mycket, men kanske mest rädd för att det inte ska hända något alls. Men det känns som om jag borde göra något mer än att bara vänta på just det. Det är klart, jag väntar på solen och värmen också. Allt blir så mycket lättare då.

Men visst händer det lite framöver också. I helgen besöker jag Synskadades Riksförbund i Linköping och Norrköping för att prata om iPhone och tillgänglighet. Det blir en lördag i teknikens tecken och tydligen har ganska många anmält sitt intresse för att komma och lyssna på mig och Joachim Kåhlman och det är ju roligt.

Veckan efter blir det en tjänsteresa i ungefär samma ämne till kollegorna i Örebro. En sak kan man ju säga om mitt nya jobb som på sätt och vis är lite tråkigt och det är att det blivit klart mindre resa än tidigare. Då tyckte jag det var jobbigt periodvis och nu saknar jag det så klart. Jag tyckte kanske inte alltid om resans syfte utan gick mer efter ordspråket ”målet är inget, vägen är allt”. Tåget, hotellet, leta middag i en främmande stad, ta en öl i en främmande bar och äta hotellfrukost för att sedan åka tåg hem igen.

Så visst rör det på sig lite runt mig. Men jag tror det blev en liten period där jag behöver slipa vapnen och få ny luft under vingarna för just nu är det ganska trögfluget…

Andra bloggar om: , , ,

Minnen och musik, Mauro Scocco – Sarah

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

”Sarah, vilken landsplåga!” tänker många. 1988 när Mauro ScoccoW släppte skivan med samma namn var Mauro och gruppen RatataW min favoritmusik liksom Eldkvarn, Lustans Lakejer och så klart Gyllene Tider.

Det var ju den där sommaren 1988, då jag rymde hemifrån. Jag har skrivit om den förr och man kan läsa mer på min sida.

Det var enormt mycket som hände då både i kroppen och min omvärld. Idag kan jag fascineras över hur mycket jag ändå tålde att gå igenom men det gick och jag är tacksam för det. Det vi har upplevt och det som har hänt leder oss till det som är idag. Och hade det bitterljuva inte varit, hade jag inte heller varit här där jag är nu, och min fru hade kanske varit någon annan, i en annan stad, helt andra barn… Så visst är jag tacksam trots allt!

Men det var mycket som hände då. Jag bytte skola, fick ny klass och nya vänner i mitt nya liv, mitt i kaoset. Jag har skrivit om Sara förut och vilken betydelse den vänskapen fick för mitt fortsatta liv. Sara är som andra en sådan där ”om inte”-händelse. ”Om inte” så hade saker sett annorlunda ut helt säkert.

Den här låten får mig att väldigt detaljrikt minnas de där första nervösa dagarna i en ny skola. Särskilt, det måste ha varit första dagen, när jag inte ens visste om jag satt bredvid en tjej eller kille och behövde gå på toaletten akut under en lektion. Jag frågade den bredvid om den kunde visa mig vägen dit och efter det var hon min enda riktiga vän i klassen. Jag kom in i en pubertetskrisande åttondeklass, jag var ett pubertetskrisande monster själv som dessutom hade annat att slåss med men hon var bara lugn, varm, snäll och vänlig, alltid!

De andra tråkade henne så klart med ”Sarah, kom ut i kväll! Jag väntar i hörnet vid Seven Eleven”. Men jag lät min vattentäta Sony Walkman-freestyle snurra och lyssnade och drömde :)

Den här låten får mig också att minnas hennes röst helt exakt. Åtminstone som den lät när hon var 15 och 16, doften och första gången hon var hemma i vårt hus och vi pluggade tillsammans.

Så för Österskär, Åkersberga, Rydbo, Söraskolan och Sara och jag tycker låten fortfarande är bra :)

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: ,

Posted from .

Minnen och musik, Eldkvarn – Cirkus Broadway

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Det var sommar och det var 1989. Jag var 16 år gammal och bosatt permanent i Stockholm, Åkersberga sedan ett år tillbaka.Det vore att överdriva att säga att livet ordnat upp sig, men det var åtminstone lite lugnare omkring mig.I min skivsamling radade de upp sig, Eldkvarn, Ratata, Joakim Thåström, Roxette och Marie Fredriksson, Peter LeMarc och Wilmer X. Där stod annat också så klart men dessa stod ihop. Och som om det var meningen, köpte min syster Camilla biljetter till Cirkus Broadway. Det var en jätteturné där Eldkvarn spelade med en rad andra artister i ett cirkustält i Stockholm och Göteborg. Det var min första stora konsert och favoriterna bara radade upp sig en efter en och det var magiskt. När jag efteråt tillfrågades hur det var, var det svårt att med ord beskriva lyckan!

Det är naturligtvis omöjligt att välja något från den dubbel-CD som släpptes 1989, men eftersom skivan i dagsläget inte finns på Spotify så får det bli en live-inspelning från Uppsala 1994 istället.

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: ,

Posted from .

Minnen och musik, Saint Louis Blues

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Året var 1984 och jag gick ut fjärde klass på TomtebodaskolanW i Solna. Det skulle bli mitt sista år innan jag skulle integreras ut i vanlig skola på min hemort Ankarsrum i Småland och Tomtebodaskolan skulle stängas 2 år senare när de sista eleverna gått ut.

Mycket kan man säga om den tiden, men just i det här sammanhanget tänkte jag bara nämna en av våra lärarinnor Maj som ofta spelade piano och det var omöjligt att inte älska det. Den av lärarna som ändå gjorde starkast intryck på mig var musikläraren Lasse. Det var lite speciellt med honom, på ett bra sätt. Jag vet inte hur länge han arbetat där när jag började 1980, men det kan inte varit länge. Han kändes modern och bra och inte lika instutisionsskadad som andra lärare och elever kunde vara och tänkte inte gammalmodigt. Han var en äkta musiklärare för han blev glad, sprallig och tårögd av musik vi skapade tillsammans. Jag fastnade tidigt för elbas och min bästa kompis Daniel fastnade bakom trummorna. Han kunde ryta när vi flippade ur, dock helt utan agg och ilska ”grabbar för tusan, inga trumsolon och krescendon nu!” Det blev ett stående minne av den tiden med så mycket kreativ glädje.

Lasse sa att han såg något hos mig så det blev enskilda lektioner. Jag tror även Daniel fick det eftersom han var otroligt duktig slagverkare ung som han var. Men på mina och Lasses lektioner var det piano och elbas för hela slanten och blues-12:or :) Och när gunget var som bäst och riffen och slingorna satt perfekt kunde han skrika rakt ut av glädje :)

Avslutningsdagen 1984 kom och det var oerhört svårt. Att lämna tryggheten och vännerna och ge sig ut i den stora otrygga och som det sen skulle visa sig, ganska onda världen.

Det var brukligt att skolan delade ut stipendium till elever som utmärkt sig speciellt. Jag fick en alldeles ny elbas med förstärkare som måste ha kostat otroliga pengar och musikläraren Lasses enda önskemål var en sista 12:a inför föräldrar, elever och lärare på avslutningen. Vi spelade som aldrig förr och Lasses ögon var tårfyllda. Men där tog en period i livet slut. Elbasen stod bredvid mig i baksätet i bilen hela vägen hem och jag kunde inte ta händerna ifrån den.

Hur det gick sen? Elbasen hade jag kvar många år till men jag bytte instrument till gitarr. Det var lite ensamt att spela elbas och i ensemblen i den nya skolan passade inte elbas särskilt bra. Men jag blev inget gitarrgeni :)

http://open.spotify.com/track/05tQDBdilAsV09YheedqiR

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: ,

Posted from .

Minnen och musik, Lustans Lakejer – Stormen

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Den här låten har väldigt starka band till sommaren och hösten 1988. Jag kommer ofta tillbaka till den sommaren när jag tänker på musik och annat som påverkat mig väldigt starkt.

Jag rymde hemifrån den sommaren och hade det väldigt svårt med föräldrar som ömsom bad att jag skulle komma hem igen och ömsom hotade med att hämta tillbaka mig och då… Under hösten blev det rättegång mellan min fostermor och biologiska mor som slutade i en dom om LVU. Det var väldigt skönt för mig men oerhört tragiskt när min biologiska mor gick därifrån besegrad och fråntagen ett barn. Stockholms Tingsrätt var så stor och pampig och hon var så liten.

Det var för mycket den hösten, både onda och goda saker om vart annat. Allt det tråkiga, rädslan, hoten, nya vänner, trevande steg i kärlekens tecken och mängder med roliga fritidsaktiviteter och människor som brydde om mig. Det var en sådan blandning mellan socker och surt att det var svårt för en 15-åring att hantera. Samtidigt kände jag mig så lycklig och lättad och ingen kom nog på tanken att jag kanske behövde hjälp. Jag försökte själv söka hjälp via Alateen som var en stödorganisation för tonåringar som var barn till dysfunktionella familjer, men efter att ha gått på några möten slutade jag gå dit. Jag kände mig fortfarande stark av kicken att ha bytt liv och var kanske inte redo ännu.

Nätterna var värst. Rädslan att något skulle hända, någon skulle komma nattetid rev och skar i mig. Varje bil som passerade ute på gatan fick mig att dra täcket över huvudet och hålla andan. Jag var tvungen att ha musik på hela nätterna för att hålla ljuden borta. Och när jag somnat ifrån musiken kom ibland min fosterpappa in och stängde ner stereoanläggningen som säkert då drog lika mycket ström som ett helt hushåll gör idag :) Då var det som i textraden som snurrade på skivtallriken från låten Stormen på skivan Sinnenas Rike:

När jag var liten och låg där vaken långt in på natten,
så kom min far och sa ”försök kom till ro”.
Han hade sett mitt ljus när han vandrade där i mörkret.
Han var väl rädd att se mig likadan när jag blev stor.
”Pappa vad är det för djävul som inuti oss bor?”

http://open.spotify.com/track/3OcJac1gkBcjtzUDzzlqWi

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: ,

Posted from .

Orken och lusten, vart är du? – Som krydda på moset!

”En olycka kommer sällan ensam” och ”regnar det kommer det uppifrån” :) Idag vaknade jag upp med tjock hals och snor i hela hjärnan, värk i lederna.. Och ungefär där någonstans slutade jag känna efter för då hade det säkert blivit feber också :)

Det var bara att resa sig ur sängen och åka till jobbet. Det känns alltid olämpligt att stanna hemma och vara sjuk. Idag har jag ett studiebesök som jag förvisso har en liten del i men ändå. Och att avboka och omboka alla klienter känns inte bra.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,