Jag följer verkligen inte programmet Grannfejden i TV3, men ibland landar man i soffan och råkar se ett avsnitt. Jag är förvisso inte så förvånad över det vi får se, men lite fascinerad. Jag är själv född och delvis uppvuxen i en småstad och sandlådementalitet och jantelag är inget nytt. Jag brukar tänka att all den energi människor lägger ner på att jävlas och inte kommunicera vore så mycket mer användbar om man la ner den på något viktigare. För visst måste det vara någon sorts överskottsenergi människor har som de inte vet var de ska göra av?
2006 anställdes jag på ett företag som jobbar med datortekniska hjälpmedel för framför allt synskadade. Eftersom jag själv har samma funktionshinder, kändes det extra inspirerande och roligt. Huvudkontoret finns i Göteborg och jag fick i uppgift att etablera oss i Stockholm. Den första uppgiften blev såklart lokalfrågan.
Hösten 2006 flyttade vi in i ett hus på söder som inhyser både hyresgäster, företag och föreningar. Fastigheten är en av 2 i Stockholm där förutsättningen är en synskada för att få bo. De flesta föreningar och vi som företag har också en synskadeanknytning vilket gör att vi tycker att vi sitter ganska strategiskt och bra för våra kunder.
I huset finns ett litet men fint gym till för hyresgäster. Inget överdrivet, några maskiner, skivstång och bastu. Tanken är att man ska kunna boka det som en vanlig tvättstuga och få träna i lugn och ro.. Även jag tycker som icke seende att ett vanligt gym med hög musik och många människor är besvärligt utan ledsagning och ofta får våra ledarhundar inte heller följa med vilket begränsar tillgängligheten.
Så jag började ganska tidigt verka för att även jag som företagshyresgäst skulle få tillgång till gymmet. Svaret var första året blankt nej — gymmet var bara till för hyresgäster. Mitt argument att även vi var hyresgäster och faktiskt dessutom själva var synskadade, möttes först med argumentet att då skulle de vanliga hyresgästerna bli lidande. Det föll på eget grepp eftersom vi var ett ytterst begränsat antal som skulle få tillgång till träningslokalen.
En lång diskussion påbörjades och man gjorde någon sorts utredning hur använt gymmet var vilket inte var så väldigt mycket. Tar man en grupp på 50 människor, kanske 10% är av typen som gillar och orkar ta sig för att träna. Ungefär så var det även här. Och när diskussionen om tillgång till gymmet för oss blev känd bland hyresgästerna ökade tydligen motivationen och folkhälsan i huset och de som redan tränade hyfsat regelbundet, tränade nu varje dag och några nya som tydligen hittat sin grej i livet började fylla bokningssystemet.
till slut insåg styrelsen att det var en smula överdrivet och vi fick nycklar men begränsningen att vi inte fick boka tider i förväg utan bara ta lediga tider. Det var ett system som fungerade acceptabelt när folkhälsan i huset sjunkit tillbaka till normal nivå igen. Jag tyckte ändå inte det var helt rättvist. Vi företagshyresgäster betalar ju en lite högre hyra och avgifter för sophantering samt en årsavgift för nyckeln till träningslokalen vilket de vanliga hyresgästerna inte gör. Så redan det gjorde skillnad på oss. Och att vi då inte fick boka tider gjorde det lite absurt. Men det var en försöksverksamhet och ändå en seger i rätt riktning för mig.
Två år senare skulle jag påbörja beach 2010 som vanligt efter julledigheten och noterade att bokningstavlan åter var väldigt full. Mig veterligen hade inget förändrats och tolkade det som att fler ville träna bort julens späck. Däremot var det väldigt få av de som bokade som verkligen infann sig till sin träningstid. Jag konsulterade bovärden för att försäkra mig om att samma oskrivna regler som i andra hyreshus och tvättstugor gällde även här — att man får ta en bokad tid som inte nyttjats på 30 minuter. Så jag började ta dessa tider. Det fanns ett tydligt mönster vilka som bokade men inte dök upp. Och ingen vars tider jag tog klagade. Däremot en av dessa ”goa grannar” med tiden efter mig ställde en dag till ett bråk om att man inte får ta tider, att det var hyresgästernas förmån etc.
På något vis trodde jag att striden var slut. Jag hade nöjt mig med begränsningen att inte få boka tid och lång tid har förflutit. Men detta visade att tiden inte läker alla sår. Jag satte mig och författade ett mejl till styrelsen och berättade vad som hänt och vad jag ansåg i frågan. efter denna dag fanns minsann inga tomma luckor i systemet längre. Allt var bokat 2 dagar framåt och där stod gymmet mestadels outnyttjat. Jag fascinerades över att man inte insåg att man inte bara förstörde för mig, utan även för ”vanliga” hyresgäster som inte heller kunde boka. Men precis som ett vanligt avsnitt av Grannfejden slutade även detta lyckligt och förhoppningsvis är det slutet på en jobbig historie. Styrelsen fattade denna dag beslutet att synskadade företags- och föreningshyresgäster ska ha samma möjlighet att boka som andra! Ibland går förstånd och visdom före dumhet.
Min första tanke var såklart en otrolig glädje. Sedan blev jag bekymrad å andras vägnar. Jag undrade lite lätt om det gick att göra ett överslag på hur mycket tid de lagt ner på kommunikation med varandra, all tid de lagt ner på att hålla bokningssystemet fullt dag som helg under 2 års tid. Man har kunnat se att det varierat men att man med jämna mellanrum tagit nya tag, oklart varför. En annan kanske mindre viktig sak, är alla de timmar, dagar och veckor som det fina gymmet stått outnyttjat och inte kunnat användas för att snikna, grälsjuka människor velat förhindra andra. Någon sorts omvänd jantelag som är svår att förstå. Än mer fascinerande är det att tänka sig att all denna tid har de lagt ner för att förstöra för människor i samma situation som de själva.
Men kanske är det bara en enklare form av de monster vi människor förvandlas till i krissituationer i världen där man trampar och slår för att komma före andra till mat och räddning? Men om jag själv inte behöver en viss sak, varför då förhindra andra?
Nästa steg blir att se hur styrelsens beslut tas emot av hyresgästerna. Den delen har vi inte sett än, det dröjer ytterligare några dagar. I bästa fall blir det lite liv ett tag innan det sjunker i glömska och man upptäcker att inget är sämre och annorlunda. Kanske blir det en ”del II” i berättelsen om ”Kampen om gymmet” — en betraktelse rakt ur vardagen, men som kanske har lite högre betydelse än bara ett simpelt bråk.
Andra bloggar om: GYM, Träna, Tråning, Stockholm, Södermalm, Hyreshus, Hyresgäst, Hyresgäster, Synskadad, Synskadade, Blind, Blinda, SRF, Synskadades Riksförbund, Bråk, Osämja, Jantelag, TV3, Grannfejden
