Kategori: Nicaragua

Rio Friol

15:37

Det är eftermiddag och vi har vandrat drygt 6 km och nådde vårt nya läger före lunch. Vi blev lovade en flod och bad- och tvättmöjligheter. Promenaden hit gick bra. Jag och Titti gick med Nina precis som igår. Det var inte fullt så varmt idag och det fläktade skönt. Jag gick i bar överkropp hela vägen. Oskar ”mobbar” mig för min bondbränna men det skiter jag i, han är bara avis och han ser säkert likadan ut fast jag inte vet det :)

Vi kom fram till vår lägerplats före kl 11 och det var en väldigt knölig väg hit genom lera och stubbar och stockar. Tack och lov fick jag hjälp att ta mig förbi det hela torrskodd.

Lägerplatsen var inte mycket bättre. Sluttande terräng och decimeterhöga grästuvor vilket gjorde det omöjligt för Niclas och Arkan att ta sig fram med rullstolarna på egen hand. Det blev ett ganska ordentligt gräl mellan Niclas, Arkan och produktionsledningen. De kände sig diskriminerade för att det ständigt var sådana otillgängliga platser där de inte kunde ta sig fram ens med djungelstolarna och således inte kunde bidra med något alls.

För min del kändes det rätt OK, jag har ju ben att gå på. Jag kan gott förstå deras frustration. Det måste bli som en påminnelse om hur utsatta och hjälplösa de är. Samtidigt finns inga asfalterade vägar och klippta fotbollsplaner. Vem hade velat se det i TV? Det här är ju vår utmaning och just nu är det Arkan och Niclas som behöver mycket support från oss andra. Jag tror de känner att det är så lite för ofta bara.

Här finns en skillnad som jag inte kan låta bli att reflektera över. Känslan av orättvisa från igår sitter kvar i kroppen. När Niclas och Arkan behöver hjälp ställer vi alla upp mangrant, precis som det ska vara. Vi sätter upp tält, bär dem ner och upp från floden och allt är bara självklart och inget konstigt för oss. Men så är det inte när andra i gruppen behöver hjälp. Då ifrågasätts hjälpen Nina behöver.

Efter lunchen, som inte var så kul idag lugnade stämningen ner sig. Jag, Rickard och Petra bar ner Niclas och Arkan till floden. Det var en väldigt brant sluttning som även jag tog på händer och knän för att inte ramla. Men det gick bra och vi hade roligt. Åter igen kan jag gott förstå Niclas argument att känna sig som ett barn och bli buren, men så känns det inte för oss.

Till slut var alla nere och vi fick äntligen bada! Tvätta håret gjorde jag när vi åkte båt på floden här om dagen men annars är det 12 eller 13 dagar sedan vi tvättade och badade oss på riktigt. Man skulle kunna tro att vi är rätt äckliga, men märkligt nog tycker inte jag det. Alla luktar liksom ”varm människa” och inte svett och smuts. Kanske beror det på att vi dricker och svettas sådana vansinniga mängder att all skit rinner av.

Men att kasta sig i den lilla lagunen floden bildat här, simma, skölja håret, tvätta sig och sedan tvätta kläder, var gudomligt underbart! Stämningen som förut varit usel och alla som blev nedstämda av Niclas och Arkans ilska är nu åter glada och positiva och det känns som om alla gör det bästa av situationen. För egen del ser jag inga problem med det här, det här är livet!

Efter badet hjälptes vi åt att hänga kläder. Jag filmades när jag hängde mina och Ninas kläder och fick visa hur jag höll koll på vems kläder som var vems. Jag hängde mina kläder längst till vänster och avgränsade mina och Ninas plagg med ett par byxor jag känner igen så vet jag vilket som är mitt sedan. Lätt som en plätt :) Sedan satte jag mig på en stol med en kopp kaffe och skriver. Runt omkring pågår intervjuer och folk renar vatten från floden och ser om sår och skador. Jag är sjukt trött och skulle kunna gå och lägga mig nu genast.

21:57
Nu är det kväll. Sen senast jag skrev har jag hjälpt Nina med sin packning och sedan gick jag in i mitt tält för att byt kläder till långbyxor. Men jag råkade lägga mig för att ”bara vila” lite och råkade somna. Oskar kom och väckte mig för att jag skulle kunna gå och lägga mig sen och för att det var middag och prat runt lägerelden.

Middagen bestod av lite för segt kött, ris och grönsaker. Framför allt lite för lite kött vilket var lite ovanligt. Vi får verkligen tillräckligt med mat annars och väldigt gott om än lite enahanda kost :)

Kvällens ämne för lägerelden var om man var rädd att ens funktionsnedsättning skulle bli sämre och om man accepterat sin funktionsnedsättning fullt ut. Det var väldigt intressant att höra allas syn på det.

Sonia och Rickard var glada och stolta över sin stump och protes. De menade att deras olyckor gjort att de uppskattar livet på ett annat sätt och fått träffa människor och göra saker som de inte annars skulle ha fått gjort. Titti tänkte på ungefär samma sätt med sin olycka.

Petra är glad över sin identitet som döv och hela hennes familj är döva och hon har bara döva vänner. Hon säger att det är först nu hon umgåtts så mycket i en hörande värld. Det är ungefär så jag har förstått det från andra döva och dövblinda jag träffat.

Pax berättade att han gärna skulle vilja ha friska händer tillbaka och att han ofta kunde titta på och beundra friska händer och deras rörelser. Pax tankar berörde mig precis som Ninas, Niclas och Arkans.

Arkans för att han trots sitt ryggmärgsbråck kunnat gå tills han var 10 år men efter en operation som gick fel hamnade han i rullstol. Han pratar ofta om tiden då han kunde spela fotboll och besvikelse på den svenska sjukvården.

Nina är halvsidesförlamad tror jag det heter. Hon blev precis som jag mobbad och utfryst i skolan. Jag känner igen mig egentlig i hennes historier från åtminstone större delen av min skoltid.

Niclas som förlorat sin rörlighet som 19-åring efter en bilolycka. Han körde av vägen efter att ha förlorat en flickvän. Han var trött av sorg och sömnlöshet på väg till jobbet en dag och krockade med ett träd. Innan var han väldigt aktiv inom ishockey. Efter olyckan vägrade han bli hjälplös och efter lång tids rehabilitering klarar han sig bra själv igen och sportar.

Jag själv föddes med min ögonsjukdom och förlorade all syn före ett års ålder. Jag har accepterat att jag är blind men skulle självklart välja att få synen tillbaka, om det gick rent medicinskt och om det vore möjligt för hjärnan att tolka synintryck igen. Det är givetvis omöjligt. Men om valet fanns skulle jag inte fortsätta välja vara blind. Jag har ju drömt om att vara polis, kustbevakare, kunna köra bil, cykla och springa själv och allt det andra. Samtidigt har jag vägrat acceptera begränsningarna fullt ut. Jag har försökt göra saker jag velat göra, ibland gjort sådant som andra anser vara omöjligt och ibland själv tvingats inse att det inte gått.

Alla väldigt gripande historier och det var faktiskt svårt att hålla tårarna borta.

När alla pratat var det dags för synkar (intervjuer) och ikväll var det min tur. Det var en avancerad synk med frågor om kvällens ämne. Direkt efter min synk gick jag till mitt tält och kröp ner. Omkring mig hörs skogens ljud, fåglar, syrsor och vattenfallet alldeles nära. Det kommer jag kunna sova gott till.

Imorgon börjar en ny etapp. Vi ska korsa bergskedjan jag just glömt namnet på och det ska bli spännande att se vilken sorts terräng som väntar. Vi börjar gå klockan 8 imorgon så det blir lite sovmorgon. Nu ska jag blunda. God natt …

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .

Teolinda

20:39

I kväll har vi slagit läger utanför en större by, med trottoarer, betongbroar över bäckarna, mycket folk och det väldigt vackra namnet Teolinda. Jag vill också bo i en stad som heter Teolinda :)

Dagens vandring var den längsta hittills tror jag, 1,7 mil landsväg med ganska, eller väldigt kuperad terräng med duktiga backar, mest uppåt så klart :) Ovanför den brantaste backen satte jag på mig pulsbandet för första gången och det stör mig att jag inte haft på mig det från början som Petra haft. Det hade varit roligt att se hur det gav utslag. Men jag behöver ju hjälp att starta och stoppa det varje dag och det har känts som en onödig grej att be om hjälp med. Men nu kör jag från och med nu istället så får jag se om det fungerar.

Efter några branta backar gick det trögt för Nina. Åter igen var det mycket fokus på rullstolarna i alla backar och hon och Titti hade fått kämpa på på egen hand.

Men det löste sig genom att både jag och Titti gick med henne. Titti har ofta gått med Nina men nu föreslog hon själv att det kanske skulle bli lättare om hon kunde gå med två så hon fick stöd från två håll. Så jag som inte behövs så värst mycket vid rullstolarna längre nu när vi går på vägar erbjöd mig att gå med Nina och Titti. Och det visade sig fungera skitbra när vi gick på varsin sida om henne. Då kunde hon gå på och som hon sa, gå istället för att koncentrera sig på att parera hela tiden.

Först provade vi gå så att hon höll mig under armen men eftersom jag är längre än henne blev det bökigt så vi bytte så att jag höll henne under armen så gick det bättre. På det viset gick vi på och det gick skitbra och i ett rasande tempo :)

Vi kom fram till lägret efter mörkrets inbrott och vi fick den glada överraskningen att vi slapp laga mat i kväll. Vi fick ris, grönsaker och kött och det var väldigt gott. Efter maten drack vi kaffe och filmades en kort stund vid lägerelden när Oskar summerade dagen med hur bra vi jobbat ihop. Jag, Nina och Titti fick en applåd för vårt samarbete.

Sedan fejkfilmade vi en god nattscen med mig, Rickard och Titti när vi kröp in i våra tält och gick och lade oss. Filmteamet var grymt nöjda. Jag fick dessutom göra om entrén in i tältet för att de skulle få närbilder. Annars tycker jag inte det är något som är direkt fejk här. Lägga oss ska vi ju men inte precis nu och filmandet behövde ske nu. Sedan gick vi ur tälten igen för det var inte riktigt sängdags.

Jag synkades i kväll angående att Nina hade det jobbigt men det var en rätt kort intervju. Även Nina och Titti synkades. Det var väl dagens mest intressanta händelse :)

Kanske för att det börjat knorras i delar av gruppen över att Nina behövde gå med två vid sin sida. Det känns väldigt märkligt att några har åsikter om det, när det samtidigt är OK att Sonia liftar i rullstol när hon har tufft att gå vilket är högst begripligt och att rullstolarna ibland behöver 4 personer runt sig för att ta sig förbi hinder och backar. Att Nina då skulle kunna få stöd av mig och Titti borde inte vara så märkligt. Ändå kommer hon i andra hand hela tiden. Man tycker att det är OK att jag hjälper Titti och Nina om rullstolarna inte behöver kraft. Det känns inte rättvist …

Det märks faktiskt tydligt att stämningen sjunker i gruppen och jag undrar när urladdningen kommer. Jag vet att den kommer komma, frågan är bara när. Jag hade väntat mig ikväll runt lägerelden, men nu var det mer som katten runt gröten. Filmteamet har börjat fråga mig om sådant här i våra synkar och jag försöker vara ärlig utan att skapa några konflikter eller peka ut någon.

Det är så här det börjar bli nu och det är säkert ganska naturligt. Diskussioner om vem som hjälper till mest och med vad och därmed antydningsvis vem som hjälper till minst och faktiskt handlar det nog om en person som börjar bli utsatt. I en grupp finns alltid ”starka” och ”svaga”, eller säg hellre människor med olika förmågor. Att en förmåga kan vara att släpa och slita, en annan sprida glädje och leende, en tredje att laga mat måste man lära sig se och respektera. Det har funnits avsnitt, ganska många avsnitt av den här resan då var och en varit komplett hjälplös och där vi alla varit beroende av någon. Jag med ledsagningen, Niclas och Arkan i djungeln, Sonia med sina såriga händer och ben, Nina med sin balans, Pax med sina händer, Petra med sin kommunikation, Titti med sin ena arm .. Alla behöver vi något alltid. Det är bara så märkligt att just vi då ska klanka ner på någon specifik person och att det är mer OK om vissa ber om hjälp med småsaker än andra.

Vi får se vart det här leder. Jag tänker hjälpa alla så mycket jag kan och där det bäst behövs eftersom jag tyvärr inte kan dela mig i flera. Jag hoppas åtminstone att min hjälpsamhet ska smitta av sig. Tyvärr antyds det mer att den är överdriven i vissa fall. Tro mig, jag skiter i det!

PS. Förresten, en annan dålig sak som hänt, Sonia har slutat vara min tältsambo :) Alltså inte i samma tält men vi har nästan alltid bott grannar eftersom vi 2 är de enda som babblar sent på kvällarna :) Nu har hon dumpat mig, åtminstone tillfälligt så nu får jag prata med Djungel-George :) Eller är det honom Sonia flyttat till? Fan vet, godnatt :) DS.

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .

San Jose

20:58

Ny by, nytt läger och ännu en dag är till ända. Idag har vi vandrat ca 10 km från floden Rio De La Plata. Vi har gått längs landsväg längs fält och skogar, korsat små bäckar och till och med en och annan lervälling. Det har varit väldigt mycket uppför idag men även en hel del nedför. Lunchen intog vi längs vägen och den bestod åter igen av pasta och tonfisk, mycket gott. Jag och alla andra blev synkade (intervjuade) på lunchen. Vi mötte nästan ingen trafik förutom några enstaka bilar.

Längs vägen bevittnade vi en koslakt. Rickard stannade och tittade. De höll fast kon från flera håll och någon av dem rusade fram, högg till med kniv och hoppade snabbt undan igen. Så gjorde de några gånger innan kon dog. Kon passerade oss senare på en lastbil.

Nästa lite större äventyr var en duktig nedförsbacke. Jag tog slingor av platta band runt mina axlar för att hålla emot rullstolen. Det gick bra även om det var lite tungt ett tag när backen blev väldigt brant. Men det gick även det bra och jag blev filmad och jag hoppas de tar med det. Ena inslagsproducenten frågade mig efteråt om jag varit rädd där i nedförsbacken för i så fall skulle de inte ta med det. Jag var absolut inte rädd men såg säkert väldigt sammanbiten ut. Egentligen kanske vi borde varit fler på rullstolen, men i och med att jag hade slingor runt kroppen skulle jag åtminstone inte tappa Arkan om jag ramlade. Jag var tvungen att gå på snedden för att inte tappa fotfästet i gruset och den branta lutningen. Jag tror faktiskt Arkan var ganska nervös :)

Sedan bar det uppför igen, en backe på flera hundra meter där jag och Rickard hjälptes åt. Ovanför backen möttes vi av en liten by som heter San Jose. Där fanns en stor affär och Rickard gick in och köpte nya strumpor. I byn ville TV att vi skulle fråga oss fram till vår lägerplats.

När vi kom fram lade sig Nina ner på marken, började gråta och såg stjärnor sa hon så vår värdinna Maria kallade på Ingrid men det var bara vätskebrist och utmattning. Nina kämpar så grymt mycket och klagar aldrig, det fascinerar mig fortfarande och dagens etapp har varit väldigt lång och Nina har gått mycket med Titti idag igen. Önskar jag kunde hjälpa även henne mer. Det blir så mycket fokus på rullstolarna och lite känns det som om andra som hon, som också behöver hjälp hamnar i skymundan.

Lägerplatsen var en liten äng med fin utsikt igen med berg i fjärran och vi satte upp en toa med utsikt. Det enda negativa var att ängen var full av kobajs :) Det är nästan omöjligt för mig att ta ett steg i tältlägret utan att riskera att kliva i det och det vill jag inte. Vi har hjälpts åt, framför allt har Rickard försökt skyffla undan det värsta.

Kvällen har varit ganska normal. Vi fick god mat i form av kött, ris och grönsaker och temat för kvällens lägereld, var att vi bjöd Oskar på middag. Under tiden vi åt pratade vi om lite allt möjligt men bland annat om Rickards förmåga att beskriva miljöer och föremål och att andra så som Titti och Niclas också var bra på att göra det spontant och att Oskar inspirerats att göra likadant. Rickard kan bara börja beskriva utan att man ber honom och han har ett bildspråk som slår alla självutnämnda syntolksexperter jag träffat. Han säger ofta att vi måste se oss omkring och inte glömma bort vart vi är.

Men sen blev det en tidig kväll och jag ska nu sova.

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .

El Rama

10:49

Idag har vi en riktigt skön dag. Morgonen i vårt camp förflöt lugnt men började med lite drama. Jag vaknade före en halvtimme före väckarklockan av att jag var pissnödig och gick bakom tältet för att pinka. Tillbaka i tältet var det liksom ingen idé att somna om så jag låg lite på sängen för att ladda inför morgonens bestyr. Plötsligt hörde jag hur Nina grät i tältet bredvid. Jag som haft komradio i tältet varje kväll sedan dag 3 eller 4 då vi började sova själva har blivit ansvarig för att kalla på hjälp vid behov. Det har varit nödvändigt flera gånger. Nina fick blodtrycksfall häromdagen och en annan gång fick jag ropa och be läkaren ta med antibiotika till Niclas som fått en begynnande urinvägsinfektion.

Nu var det alltså dags igen. Jag gick upp och frågade henne vad som var fel och då berättade hon att hon blivit stucken av något när hon gick på toa. Jag ropade genast på Ingrid och hon, sjuksköterske-Petra, Mattias producenten och vår guide Berman kom inom 5–6 minuter. Hon hade fått något i skon när hon skulle gå på toa men man såg inget bett eller stick, bara svullnad som förmodligen kom från en spindel, myra eller liknande. Sedan fortsatte morgonbestyren i lugnare tempo. Några fixade frukost, jag och andra packade tält och det kändes rent allmänt som om vi hade bra flyt i allt. Jag blev synkad om dagens etapp. Det blev lite kaos på slutet när det ändå låg tvätt kvar som ingen visste vems det var men det löste sig.

Sedan gick vi upp till vägen och lastade oss i en buss för att åka ca 1,5 timme. Bussresan var helt underbar. Det var verkligen tid för lite reflektion. Bussen var en gammal kärra med öppningsbara fönster så jag skrev först lite dagbok men satte mig sedan på knä och lutade mig ut genom bussfönstret och njöt av fartvinden, dofterna från skogarna och fälten och började plötsligt sjunga för mig själv. Eldkvarns låt ”Ner för floden” kom plötsligt i mitt huvud och jag försökte komma ihåg hela texten men det gick sådär. Nu känns det verkligen hur länge jag varit utan musik :)

Jag tänkte på barnen, att jag saknar dom, längtar efter en lång gruppkram och få höra allt som hänt dem under tiden jag har varit borta. Det är inte första gången jag tänkt på dem där hemma så klart, men första gången som ett sting av längtan kändes i bröstet. Det var nog Sonia som beskrev det så bra, att man saknar de där hemma men längtar inte. Det var ett bra försök att beskriva något svårförklarligt. Saknar de gör man så klart men just nu längtar jag nog lite. Det är egentligen den första stunden med lite lugn och ro och det var väl därför känslan och tankarna kom. Det har varit så himla mycket och fullt upp varje dag och på kvällarna har man stupat i säng.

Det var nog den mysigaste stunden på länge i all sin enkelhet. Tog av mig skorna och lade upp fötterna på sätet och körde ut huvudet genom fönstret.

När vi kom fram till El Rama så visade det sig vara en större stad med asfalterade gator, klädbutiker och mycket folk. Vi körde nertill hamnen och lastade ur oss ur bussen och gick på toa. Toan var absolut inte trevlig även om den var det närmaste vanlig toa vi varit på länge. Sedan filmades vi när vi gick ner till båtarna, fick flytvästar och med lite strul med sittplatser för Niclas och Arkan lastade vi i oss.

12:48
Floden heter Rio De La Plata och vi färdas söderut. Solen gassar och det är stekande hett. Jag sitter och skriver och njuter av båtljudet och vattnets brus mot förstäven. Vi har nyligen svängt in till stranden för att äta lunch som idag bestod av tonfisk och bröd. Vi fick även Snickers, kakor och äpplen för att fylla på sockerhalten lite. Nu ska det vara ungefär en timmes färd kvar till nästa läger.

22:53
Nu har vi slagit läger och det är nog resans finaste läger. Lägerplatsen ligger invid en flod högt uppe på en höjd och det är tydligen en mycket vacker utsikt. Lägerplatsen är slät och fin, lätt sluttande och här känner man att man skulle kunna stanna ett tag.

Resan hit gick bra men tog längre tid än alla trodde. Den här dagen verkar det ha varit filmteamets tur att få djungelmage och deras båt fick tydligen göra strandhugg lite då och då för att folk skulle kunna gå iland och uppsöka buskage :) Jag var tvungen att sluta skriva dagbok i båten eftersom jag fick min anteckningsmaskin nedstänkt med vatten. Filmteamets båt körde ganska nära oss vid något tillfälle för att filma och då stänkte deras aktersvall vatten på oss och det kom tyvärr en del på min maskin. Men jag tror vi lyckades torka det värsta. Just nu verkar den åtminstone fungera bra.

Floden var väldigt ström på sina ställen. Jag har aldrig åkt båt i en flod någon gång och det är klart imponerande. Kaptenen var mycket skicklig när han styrde båten genom de smala flodkrökarna och styrde undan från stenar och drivved utan att ta i en enda gång. Under resan mötte vi upp en annan båt fylld med apelsiner. Kaptenen stannade vid båten och vi förstod först inte varför, men plötsligt bytte båtägarna motorer med varandra. Vår båt med en 30hk motor flyttades över till båten som var på väg nedströms och vår båt fick en 50hk motor. Motorbytet gjordes snabbt och skickligt från båtarna vilket var imponerande med så tunga grejer. Oskar den filuren passade på att palla lite frukt från apelsinbåten som alla fick smaka sen :)

Sedan fortsatte färden uppströms och strömmarna högre upp visade hur genomtänkt motorbytet hade varit. Filmteamets båt körde flera gånger propellern i stenar i krökarna i den väldigt strida strömmen. Om det berodde på en klenare motor eller mindre skicklig kapten vet jag inte. Men det lät ganska ohälsosamt.

Under båtresan passade folk på att tvätta kläder och Oskar hjälpte mig, Sonia och Petra att tvätta håret med en vattenflaska som dusch. När vi väl kom fram kändes det som en uppvisning. Hela stränderna var fulla av nicaraguanska cowboys som tagna ur en westernfilm. De skrek och försökte tydligt kommunicera och kontakta oss men vi skulle inte in till deras strand. Vi lade till och lastade ur båtarna och tog oss upp för en brant backe på kanske 50 meter till vår lägerplats. Även där vi lade till möttes vi av cowboys och något som verkade vara ledaren var beväpnad. Men de var hjälpsamma och trevliga.

Att få upp lägret gick fort och lätt och medan vi satte upp tält lagade några maten. Jag synkades (intervjuades) 2 gånger, först om dagens etapp och sedan om fördomar. Vi åt vid lägerelden som vanligt och berättade laget runt hur vi sökte eller blev uppsökt av Mot Alla Odds. Sedan kom ett av filmteamen för den traditionella diskussionen runt lägerelden och temat var även då fördomar och skillnaden att leva hemma i den vanliga världen och här i gruppen.

När filmteamet var nöjda gjorde vi alla kväll ganska omgående. Folk gick på toa, borstade tänder och sa god natt.

Jag satt en liten stund vid lägerelden med Arkan och pratade om familj och barn. Han berättade om sin familj med 7 syskon, att han gärna ville ha ett stadigt förhållande och skaffa barn. Det var nog första gången jag och Arkan suttit ner tillsammans själva och pratat. Men nu sitter jag i mitt tält och huvudet börjar bli dimmigt så det är nog dags att sova.

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from Autonomous Region of the Southern Atlantic, Nicaragua.

Fonceka

22:13

Idag var den sista etappen av landsväg och den slutade bra trots att det varit minst sagt turbulent idag. Vi skulle vandra en mil. Promenaden gick trögt. Nina och Sonia hade det jobbigast. Sonia kämpade på sina kryckor och Nina släpade sig fram med stöd av Titti.

Jag gick med Petra idag igen vilket var jättekul för då fick vi tid att teckna tillsammans och det går mycket bättre nu både att teckna och läsa av henne. Jag tror att hon trivs bättre nu också när fler både tecknar och skriver till henne. Den första veckan var hon väldigt utanför eftersom hon bara har tillgång till tolk när hon synkas (intervjuas) men får klara sig på egen hand med oss vilket såklart är en del av hennes utmaning. Men jag är gärna med och gör henne mer delaktig.

Ändå måste det vara riktigt kämpigt för henne rent socialt. Även om vi haft tolk på heltid hade det varit svårt att förmedla allt som sägs. Men det är inte många som tecknar och det har varit si och så med skrivandet och det är ju omöjligt att skriva allt.

Under promenaden gick det trögt för Nina så jag föreslog att vi skulle försöka bygga någon sorts bärstol åt henne. Jag pratade om det med läkaren Ingrid och Petra som jag gick med.

Vi gjorde paus längs vägen för att börja konstruera. Vi tog en regnbyxa om mina axlar och en regnjacka om Petras axlar och sedan en poncho som sittdyna mellan oss.

Sedan lyfte vi upp Nina och började gå. Det var ganska tungt men det vägrade jag såklart erkänna. Det hade kanske varit bättre om vi kunnat bygga med riktiga grejer istället för klädesplagg. Dessutom var det alldeles för hårt ådraget runt min hals så det blev grymt obekvämt.

Men det löste sig självt. Vi hann inte gå så långt, innan Nina sa att hon inte satt bekvämt och fick mjölksyra i armarna som hon höll runt våra axlar. Vi försökte i alla fall och om det behövs igen så får vi förfina konstruktionen.

Nina hade det verkligen tufft idag men hon är så grymt tapper och vägrar ge upp och jag hör henne aldrig klaga eller säga att hon ska ge upp och åka hem som man ibland kan höra från andra i gruppen :) Nina hade verkligen också behövt få lite vila genom att lifta i en av rullstolarna men när det kom på tal var det ingen som erbjöd sig och det kändes inte alls bra.

Målet för dagen var Fonceka, där vi enligt uppgift skulle slå läger för att imorgon ta en båt längs en flod. Men mot slutet blev det kaos. Vi nådde en by före lunch och framför allt Sonia var väldigt trött. Niclas försökte hyra en häst utan för byn för att en av oss inte orkade gå längre. Han förklarade att vi skulle ta oss till Fonceka och då tittade hästägarna på oss väldigt märkligt och verkade inte vilja hyra ut någon häst.

Oskar stannade oss och berättade att detta var målet, att vi nått fram i god tid, att resten av dagen bestod av lunch, vila och rekreation. Då förstod vi varför hästägaren inte ville hyra ut någon häst, de måste trott vi har helt galna med bara några 100 meter kvar till byn :)

Men så skulle det inte bli. Först skulle vi bli filmade när vi gick till lägerplatsen för att sedan äta lunch där. Lägerplatsen var en knöglig åker där rullstolarna inte kunde ta sig en meter. Förvisso inte den första i sitt slag längs den här resan men idag verkade det och annat få bägaren att rinna över. Väl där visade det sig att vi skulle äta lunch på teamets lägerplats. Vi släpade oss genom lera och vatten hela vägen tillbaka och det var så klart tungt för rullstolarna men värst var det för Sonia som hoppade på kryckor som sjönk ner djupt i leran.

När vi kom dit fick vi veta att vi inte alls skulle äta med teamet, utan lunchen fanns på vår lägerplats, så vi fick vända om och gå tillbaka. Jag tolkade det som ett klassiskt missförstånd och brist i kommunikationen medan andra var övertygade om att det var uppgjort på förväg. Men konspirationsteorier av det slaget har förekommit tidigare under resan.

Jag gick med Arkan, Titti och några till och efter en stund damp Sonia in i lägret, hyperventilerade och var helt utmattad. Hon hamnade på tältsäcken och låg och chippade efter luft. Jag ställde undan min mat och gick och satte mig hos henne, försökte prata lugnande med henne och andades med henne för att försöka häva hyperventileringen. Fortsätter man sådär finns risken att man tuppar av. Så småningom kom läkaren Ingrid och tog över men jag satt kvar hos Sonia och höll henne i handen.

Hon var både utmattad och upprörd och Niclas var arg för att lägerplatsen var så svår att ta sig fram på. Jag kan väl förstå frustrationen och sliter själv med rullstolarna i leran. Men tyvärr verkar det vara lite så det ser ut i det här landet och jag tror inte produktionen väljer en lerig äng om det funnits en välklippt fotbollsplan i närheten om man säger så. En torr och fin äng förvandlas till leråker på en sekund med lite regn.

Det blev ett krismöte med produktionen som slutade med att några nicaraguaner beväpnade med machetes kom och slog ängen. De kämpade länge och resultatet blev något bättre.

Men det lugnade ner sig. Jag synkades (intervjuades) om Ninas bärstol och Sonias panikattack. Men vi fick upp alla våra tält och det var snart ordning även denna dag. Men det var synd om produktionen som dels överraskat oss med Coca Cola vid framkomsten och dels fick vi nu veta att vi skulle bli bjudna på lokal restaurang denna kväll. Vi fick en halvtimme på oss att göra oss i ordning och sedan tågade vi mot byn.

Restaurangbesöket förflöt lugnt och bra. Vi fick underhållning när vi kom dit, kall öl eller vatten men öl kändes inte så sensationellt eftersom vi fick det hos Rasta här om dagen. Men iskallt mineralvatten var inte dumt trots att det inte var kolsyrat.

Maten var också god, något ganska svårskuret men gott kött på papptallrik och palmblad. På slutet stoppade Oskar mynt i jukeboxen och Pax, Nina och Titti dansade. Vi andra stod runt omkring och klappade i takt. Jag kände mig rätt bortkommen. När jag satt vid bordet märkte jag inte att de andra gick iväg till dansgolvet på grund av alla ljud. Men Rickard den underbara människan, kom och hämtade mig och sa att alla var vid dansgolvet. Han har en naturlig fallenhet för att förstå mina svårigheter, det är helt klart.

Innan vi gick hem synkades Titti, Pax och Nina och jag väntade på dem och sedan gick vi tillbaka till lägret. Jag gick raka vägen till mitt tält och gjorde natt. Bodde bredvid Sonia igen och pratade henne till sömns men det gick fort den här gången :) Nu är det bara jag som ska somna och det blir nog inte heller något problem.

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .

African Farm

21:28

Nu är en ny dag slut. Det är den nionde på denna expedition och förutom en strulig mage både igår och idag samt två munsår som strular, så mår jag prima. För magen har läkare Ingrid ordinerat medicin och för munsåren en salva som gör läpparna kritvita. Det är solen som är orsaken och tyvärr kommer nog de vita läpparna synas i kamerorna :) Men inför synkarna (intervjuerna) får jag väl torka läpparna när det blir mer närgångna bilder.

I natt regnade det för första gången och det var ett väldigt spöregn. Det var nästan öronbedövande och jag var orolig för att tältet inte skulle hålla emot. Men det funkade, droppade bara lite men säkert mer av kondens.

Jag vaknade som vanligt före väckarklockan men betydligt närmare kl 05 än tidigare morgnar. Jag var lite ostrukturerad och det kändes som om jag inte blev riktigt klar i tid. Hittills har jag alltid packat och gjort klart på kvällen inför kommande dag men så blev det inte igår kväll.

Vi åt frukost och gjorde oss i ordning och sedan gav vi oss av på den andra dagens promenad längs landsväg. Det var sämre väder idag men OK till en början. Det mest sensationella på den sträckan var att vi hittade en sorts mack eller affär som sålde Pepsi, så vi gick in och jag tror det var Rickard som köpte till alla som ville ha. Promenaden fortsatte och vi åt en god lunch bestående av tonfisksallad och ananas, melon etc.

Under eftermiddagen gick vi bredvid en tungt trafikerad landsväg och vi mötte sjuuuuukt mycket lastbilar som var lastade med grus och antagligen på väg till vägunderhållning och vi gick också förbi ett vägarbete. Landsväg förresten, det var en grusväg enligt svensk lantstandard. Skulle så mycket och tung trafik gå på sådana vägar i Sverige skulle väghållare och markägare gå bananer :)

En bit fram på vägen när vi ätit lunch kom regnet på allvar. Det var en lång skur som inte var så svensk i sitt upplägg :) Humöret var gott längs vägen. Folk skrattade och njöt av det varma regnet och Rickard rakade sig :) Mot slutet var Arkan inte helt positiv över regnet. Han frös och det blir ju värre att vara stillasittande i regnet även om det var ganska varmt ute.

Men när vi kom fram till lägret blev det kalabalik. Regnet öste ner och vi slog läger på en äng som snabbt förvandlades till lerig åker av regnet. Arkan och Niclas frös och folk allmänt blev nog lite stressade över att allt blev blött.

Men jag kände mig faktiskt på gott humör hela tiden. Regnet bekom mig inte så mycket. Jag huttrade till lite när vi skulle vandra in i lägret när filmteamet ville filma entrén i lägret. Men så fort jag och Rickard satte igång med att plocka fram tält och packning blev jag varm igen. Det var ju verkligen inte kallt ute. Säkert en bra bit över 25 grader. Men jag gick i bar överkropp hellre än att ha blöta kläder smeta längs kroppen som bara gör det kallare. Arkan frös så han skakade. Men snart var presenningen monterad som ett tak och vi kunde spänna upp en tvättlina, gräva toagrop och strukturen kom rätt snabbt. Men det blev en tidig kväll som alla andra kvällar.

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .

Rocky Point

22:11

Idag har det varit en bra dag. Vi fick veta igår kväll att det nu väntar en etapp med tre dagars landsväg. Alla blev mycket glada. Idag kom vi iväg bra och jag blev synkad 2 gånger. Jag fick prata om vad jag tror om sträckan som väntar, lite om gruppen och framför allt mitt och Niclas samarbete. När vi skulle gå var jag tvungen att gå på toa eftersom magen har pajat lite. Oskar lät rätt sur när han jagade på mig. Jag blev lite irriterad eftersom jag aldrig sinkat expeditionen. Jag har alltid varit klar i tid trots att jag fixat mig själv och min packning och ändå kunnat hjälpa andra med tält, väskor och vattenpåfyllning. Jag kan inte riktigt rå för att magen pajat …

Vi kom iväg och det var en fröjd att gå på landsväg. Jag satte på mig joggingskorna men misströstade först eftersom det första hindret var lervälling. Men vi kom snabbt förbi det och då blev det riktig grusväg och jag kände faktiskt mig riktigt lycklig.

Det var varmt, sol med lite moln och när solen sken var det stekande hett. Vi åt lunch, kyckling och ris i en glänta. Sträckan vi skulle tillryggalägga var 1,5 mil. Sonia satte sig i Arkans rullstol och jag körde dom. Efter lunch pajade min mage helt och jag var tvungen att gå ut i djungeln och skita :) Men det kändes mycket lättare sen. Rickard var hygglig och följde mig en bit ut i djungeln för att uträtta detta personliga, besvärande och genanta bestyr :)

Min största svårighet idag var att jag hade svårt att dricka det varma vattnet som nästan gjorde mig illamående när jag dricker det. Vi kom fram till lägret vid 4-tiden och satte genast igång med lägret. Titti grät och var ledsen, trött och mycket att göra. Hon kände sig lite utbränd på att hjälpa allt och alla vilket hon verkligen gör. Så jag hjälpte henne och Arkan i köket. Jag var också rätt trött. Bar tre ryggsäckar och 5 vattenflaskor under dagsetappen.

Men vid lägereldspratet som idag handlade om hur vi klarar vår vardag och vad som är skillnad här mot hemma, och vi fick lite mat i oss kändes det mycket bättre. Innan maten tvättade Sonia upp sina, Rickards, Niclas och Arkans kläder som vi lade i en låda så att vi ska kunna hänga upp det på nästa läger. Kläder och renlighet är just nu det största frustrationsmomentet.

Nu är jag trött och ska sova.

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .

Brown Bank

20:27

Nu är det kväll och vi befinner oss på en ny lägerplats. Idag började äventyret, en dag försenat pga Marias insjuknande och avbrott. Klockan ringde kl 05 i morse men då hade jag redan varit vaken sedan 2 timmar. Jag gick upp och åt frukost med de andra och vi började göra frukost, ägg, pulvermjölk och flingor. Vi skulle ge oss av vid kl 07 men filmteamet var försenade och ville filma när vi packade ihop tält. Men det sket sig fullkomligt för ingen visste hur man gjorde :) Jag tror de sparar just den scenen till senare :) Men till slut kom vi iväg!

Idag skulle vi ta oss 7 km till en plats som heter Brown Bank. Allt gick bra och lätt till en början. Vi gick på smala upptrampade stigar med rätt tät vegetation. Expeditionsledare Oskar hade sagt att det var fem vattendrag men det var betydligt fler och definitivt inga vattendrag. Det var ibland dy upp till knäna, stockar och stenar till förbannelse. Jag gick bakom Niclas hela dagen förutom en stund då jag hjälpte Nina att gå. Hon hade ramlat i första eller andra dypölen och var väldigt ledsen. Vi var redan ganska trötta vid lunch. Det serverades tonfisk och nötter och torkad frukt. Sedan gick vandringen vidare och terrängen blev bara jävligare och jävligare för var meter. Leran kunde gå över hela stövlarna, men jag som fått herrmodell med lite längre stövlar klarade mig rätt bra. Men mina stövlar blev vätskefyllda i alla fall, säkert både av svett och vatten.

Gruppen hade kommit överens om att hålla ihop och hjälpas åt men mot slutet glesade den ut sig allt mer. På Arkans rullstol var de 3, ibland 4 som hjälpte till medan jag och Niclas oftast fick klara oss själva. Ibland fick vi Sonias draghjälp trots att hon saknar ett ben. Hon ömsom kröp, ömsom hoppade fram och kastade kryckorna i förväg. Ibland låg hon i leran framför rullstolen och drog i ett rep medan jag puttade på, helt galet, men roligt! Hon var nog den som var mest slut och skitig när vi äntligen kom fram till lägret. Men det kändes lite som felfördelade resurser genom den enorma terrängen. Arkan väger väldigt mycket mindre än Niclas. Men det känns helt OK. Vi har redan fått ett fantastiskt samarbete och han är stark som en oxe själv också och vi kommunicerar superbra. Både när det gäller riktning, hinder i vägen, hur mycket och när man ska trycka på. Trots att jag är mör i hela kroppen så känns det bra.

Lägret ligger inte långt från havet. Det är en upphuggen glänta i skogen men det verkar finnas en by i närheten för man hör musik, hundar och höns. När vi kom fram var jag tvungen att sätta mig ner en stund men det kommer jag inte göra i fortsättningen. Man blir bara seg och känner efter för mycket.

Den här gången fick vi hjälp att sätta upp lägret men kommer inte bli någon vana. Det är ändå massor som ska göras. Toagrop ska grävas, maten ska startas, tält ska sorteras, delas ut och monteras och packningen ska in i tälten. Sedan ska vi äta och filmteamet ville filma lägereldssnack och ämnet för kvällen var varför vi sökte Mot Alla Odds och vad som var vårt personliga mål med resan.

Alla hade bra och ungefär samma saker. Om jag minns rätt var det bara jag, Niclas och Arkan som inte själva sökt utan blivit uppsökta. Så när allt det var klart var det dags att sova. Det blev ingen tid till att tvätta kläder. Jag behövde inte tvätta så mycket annat än mina strumpor för de luktar mögel efter en dag i våta stövlar. Men jag hängde ut de på tältet i alla fall så får vi se om de torkar tills i morgon så jag kan packa ner dem åtminstone.

Kamerorna då? Jag har faktiskt inte tänkt på dem alls. Under dagen har vi haft så mycket att kämpa oss igenom. Ibland har Niclas sagt att vi blir filmade, eller att dom är till höger eller vänster om oss men jag har inte brytt mig annat än att jag rent allmänt vill veta vart de är. Jag har haft lite funderingar på just det att alla andra deltagarna hela tiden ser vart kamerorna är men inte jag. Jag vet inte vad jag ska med informationen till annat än man inte vill råka peta sig i näsan :) inte för att de skulle ta med sånt men ändå :)

Faktum är att man vant sig fort, eller inte haft tid att bry sig. Samtidigt så känns det inte konstigare än allt privatfilmande hemma och att det är TV nu fattar man nog inte. Egentligen vet jag inte heller hur mycket de andra tänker på kamerateamet ens.

Nä nu ska jag sova. Klockan är halv nio och jag är dödstrött. Jag känner medan jag skriver att huvudet vinglar till och ibland upphör fingrarna skriva, då har jag antagligen somnat till :)

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .

La Fe

21:12

Idag har det varit en gulddag. Vid halv åtta gav vi oss av ner mot byn för att bada, tvätta lite kläder och fotograferas. Det var gudomligt att bada och sjukt varmt i vattnet. Barnen från byn badade och spelade boll med några oss men var såklart blyga i början. Jag passade på att tvätta håret och raka mig vilket var grymt najs! Jag tvättade också lite kläder men har inte hunnit skita ner så mycket ännu. Tvålen vi fick var någon sorts såpa och funkade lika bra i håret som på kläderna som blev rena. Jag fick hjälpa till att bära både Niclas och Arkan ner till sjön.

Fotograferingen gick bra. Först fotograferades vi enskilt. Det var de pressbilder som skulle tas här på plats. Jag och Sonia fotograferades samtidigt och det blev aningen tramsigt, stackars fotograf-Peter :)

Vi fotograferades även i grupp. Dessvärre var ju inte Maria med då. Vi spelade även in det som ska bli vinjetten till programmet sen. Vi gick på en lång rad långsamt och i takt. Jag var lite crazy och körde bar överkropp och utsläppt hår, kändes rockigt :) På något vis känns det inte som på allvar på något konstigt sätt :) Att det vi gör nu och framåt ska visas i SVT i vår av en stor mängd tittare.

I byn verkade man inte göra så mycket. Män satt och sjöng och spelade gitarr mest hela dagen och barn leker, känns allmänt harmoniskt. Vi satt där i en ring på våra brassestolar i skuggan och bjöd in dem i vår ring och då kom de med gitarrer och sjöng sin låt om Nicaragua som var väldigt fin och en låt om att suga kuk, ”Suck me baby” tror jag den heter men när vi nynnar texten nu ikväll kommer jag bara ihåg just ”suck me”, märkligt va? :)

Jag känner mig fortfarande som en hopplös virrpanna. Ledsagning hit och dit, hitta min packning som jag tappar bort så fort jag lägger ifrån mig den och jag kan ju inte gärna hålla mina grejer hela tiden. Känslan från resan kvarstår, att jag hela tiden behöver hjälp. Så är det ju förstås inte. Arkan och Niclas känner säkert likadant eller ännu värre, som måste bäras ner och ur vattnet, få hjälp i och ur sina tält och så vidare. Det är ju det här som blir vår utmaning. Å ena sidan är jag ju van från ett helt liv, men det vore kul att kunna hjälpa någon annan någon gång, behövas och vara nyttig, bara lite!

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .

La Fe

19:59

Idag är det dag 2 och vi är fortfarande kvar i första lägret. Dagen började tidigt. Jag vaknade redan vid 3-tiden av att det var varmt, kissnödig och av ljuden i djungeln. Jag kände mig faktiskt väldigt utvilad och kunde inte somna om. Jag var tvungen att gå ut och kissa trots att vi helst inte skulle gå ur tälten ensamma och nattetid på grund av ormar och spindlar. Vi skulle helst pissa i flaskor eller liknande om det behövdes, men det var mer oklart vilka flaskor vi skulle använda till det. Jag har bara mina 2 vattenflaskor och dom pissar man kanske inte gärna i :)

Sedan gick jag in i mitt tält igen och fördrev tiden lite med att ligga och lyssna på ljuden och sedan förbereda packningen så allt skulle vara i ordning till morgonen.

Men det var inte bara jag som hade svårt att sova under natten. Sonia delar tält med Maria och de har också varit ute och hämtat vatten, kissat och fnissat, fast jag vet inte vad klockan var. Nu efteråt vet jag att Maria försökte hämta vatten, släpade det stora 20-litersfatet och de försökte få upp locket under hysteriska skrattanfall :)

Titti och Nina delar tält, Rickard och Pax delar tält och Niclas och Arkan delar tält. Bara jag, Petra och Oskar har egna tält.

På morgonen fick vi veta att filmteamet ville att vi stannade i våra tält tills de kom så att de kunde filma morgonrutiner men de dröjde och det blev för olidligt att stanna i tältet så tills slut gick alla upp utom Arkan och Niclas som fick försöka invänta filmteamet.

Men det blev snabbt ändrade planer. Maria hade börjat må dåligt på natten och spydde på morgonen, så vi kallade på läkare. Läkare Ingrid och sjuksköterskan Petra, satte igång med behandling och snart behövde läkarteamet låna Niclas och Arkans tält för där fanns en riktig säng eftersom de sover i tältsängar. Men behandlingen gick tydligen inte som planerat för plötsligt kom ett gäng bärare med en spineboard och hämtade iväg henne. Hela dagen spårade ur i och med det. Vi fick spendera ganska mycket tid i lägret själva och utan någon information, men stämningen var god ändå. Tanken var att det skulle vara en bootcampdag med information om djungellivet och vandringen men schemat kom av förklarliga skäl av sig.

Framåt eftermiddagen fick vi dock veta att Maria förts till Managua för sjukhusvård. Petra, sjuksköterskan hade tydligen också fått vätskebrist och uppsökt vård men var tydligen inte alls illa där ann.

Vi fick träffa Rasta som blir vår lokala guide under den första etappen på 4 dagar till hans egen ranch. Han lät som en äkta reggaesångare med kanoncool engelska.

Vandringen som skulle ha börjat imorgon lördag blir uppskjuten en dag pga att läkaren är i Managua med Maria. Att börja gå genom djungeln utan sjukvårdspersonal känns som en dålig start om något skulle hända. Så även imorgon blir en slöardag och vi har just fått veta att vi ska gå tillbaka till byn där vi ankom med båten för att bada, synkas (intervjuas) och pressfotograferas. Vi är alla otåliga att komma igång men alla respekterar och förstår beslutet att vänta tills läkaren är tillbaka. Att få bada känns som en tidig lyx på resan :)

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from Autonomous Region of the Southern Atlantic, Nicaragua.

La Fe

20:53

Vår första dag i djungeln är över och det har redan hänt mycket. Dagen började tidigt, redan klockan 06:15. Vi gick ju och lade oss tidigt igår och jag somnade sittande när jag skrev dagbok. Sedan sov jag ryckvis från 23 till 03 kanske men sedan var jag klarvaken. Intrycken och jetlagens förtjänst.

Jag började messa med Mia vid 4-tiden då ju klockan var 12 dagen efter i Sverige. Precis innan jag skulle äta frukost ringde hon upp mig. Vi pratade lite men det är ganska dyrt men det var gott att höra henne en sista gång på okänd tid. Frukosten var fin men för min del bestod den av kaffe, juice och yoghurt. Jag kände mig pigg och utvilad redan vid 03.

Vår värdinna eller vad det kan tänkas heta, heter Maria H och verkar vara en underbar tjej. Hon kommer ansvara för gruppen under hela expeditionen. Men just nu var hon inte så underbar när hon samlade in våra mobiltelefoner, pass och andra värdesaker :)

Efter frukost checkade vi ut från hotellet och åkte buss till flygplatsen. Där tog det sin tid att checka in. Folket här tar det verkligen lugnt, allt tar en evinnerlig tid. Vi gick ombord på ett privat propellerplan som tog 12 passagerare. Vi flög till Bluefields som är en liten stad på ostkusten. Där började teamet filma oss när vi gick ur planet. Även här var värmen påtaglig och flygplatsen var en liten flygplats. Kändes mer som om vi landade på en åker eller grusplan än en flygplats.

Jag gick med Sonia i dessa första kameraögonblick och alla andra lät oss mer än gärna ta täten :) Tankar som ”hur ser jag ut?” ”hoppas jag inte snubblar eller råkar peta näsan, vore trist start för en TV-stjärna” och liknande absurda saker snarare än nervös. Allt kändes ändå så osannolikt så det fanns inget att vara nervös över :)

Efter toabesök och vattenpåfyllning fick vi lasta på oss på en lastbil som körde oss in till staden och de första intrycken strömmade emot oss. Åka öppet lastbilsflak med alla nya bekantskaper, smala gator, lukterna, värmen, människorna, det är svårt att beskriva.

Vi hade uppdraget att bli avsläppta i stan och leta oss ner till hamnen och fråga efter en kapten vid namn Makoy. Det var inte så svårt. Lastbilen stannade bara ett kvarter från hamnen. Väl där hittade vi snart båten vi skulle åka med. Men först när vi frågade oss fram så pekade folk åt olika håll. Ibland rakt från hamnen. Till slut förstod vi att man inte hade någon aning utan folk bara pekade på måfå utan att ha någon koll. Vi har pratat om det hemma i något sammanhang att en del människor i andra länder hellre verkar svara fel för att verka hjälpsamma än att säga ”tyvärr jag vet inte” så att man kan fråga sig vidare. Här verkar fel information bättre än ingen information och en halvtimmes väntetid hemma betyder tre timmars väntetid här :) Fast jag upplever det redan som annorlunda snarare än störande. Allt vi gör hemma hos oss är inte rätt.

Sedan vidtog en ny spansk typisk väntan. Vi fick lite mat och flytvästar men annars var det rätt oklart vad vi väntade på. Till slut lastade vi i oss i en öppen båt och åkte upp för en flod. Först var det väldigt mycket fram och tillbaka för att filmteamet skulle få sina bilder. På väg upp för floden stannade vi till vid en liten stad. Där var barn och beväpnade poliser som mötte på bryggan. Oklart varför polisen var beväpnad, tungt beväpnad dessutom. Där köpte vi godis och vatten innan vi fortsatte upp mot lägret. Även där togs det lite omtagningar innan vi fick kliva ur och träffa Oskar för första gången.

Där lastade vi ur vid en by. Där hade vi lite genomgång och de som ville äta fick lite mat. Sedan gick vi ca en kilometer in i djungeln till vårt första läger. Just den promenaden var ingen konstighet faktiskt. Jag gick med Niclas och hjälpte till med rullstolen. I lägret satte vi upp tält, små enmanstält man bara skakade till så vek de upp sig själva. Vi inkvarterades 2 och 2 förutom jag och den döva tjejen som sover i egna tält. Kändes lite sådär, som att inte bli vald men det känns lyxigt med eget tält. Det var sjukt mycket mygg så vi höll oss i tälten tills det var mat. När vi ätit gjorde vi upp lägereld och pratade och Oskar informerade om vad som gällde för regler och sådant. Ingen ska helst gå upp på natten. Ska man pinka får man göra det innan, och måste man till nöds under natten bör man helst ha flaska. Risken för ormar och spindlar är för stor om man går ut och kliver in i buskarna. Teamet filmade givetvis.

Sedan gjorde vi kväll. Jag fick göra kameradagbok nyss och några intervjuas, eller ”synkas” som vi fått lära oss att det heter. Kameradagbok var inte så svårt att göra. Jag pratade lite om alla fascinerande ljuden från djungeln som jag känner redan nu att det kommer bli underbart att sova till.

Ikväll har jag känt mig rätt vimsig, framför allt här i lägret. Det är ju det här som blir det svåra för mig, med ständigt nya platser och svårigheten att lära sig hitta och här finns liksom inga stigar. Vart jag än försöker gå ligger det tält och väskor och jag känner mig inte alls till någon nytta. Det kommer bli helt omöjligt att hitta mina grejer utan hjälp. Men det är första kvällen, jag är trött och allt ordnar sig säkert.

Tänkte jag skulle berätta kort om alla deltagare som jag börjat känna allt mer.

Titti är runt 50 år, från Skåne och har en vänsterarm amputerad efter en tågolycka. Henne träffade jag på slutcastingen och var helt säker på att hon skulle bli en av deltagarna. Hon känns glad och hjälpsam mot allt och alla.

Rickard likaså, träffade även honom på slutcastingen och gillade honom direkt. Rickard har ett amputerat högerben efter att ha blivit överkörd av ett arbetståg. Han jobbar på järnvägen. När vi tre satt och fikade inför intervjuerna och det kändes direkt som vi blev ett litet ”gäng” och vi sa när vi skildes åt, att vi ses igen!

Den tredje jag lärde känna tidigt var Sonia, en glad tjej på typ 32 som skrattar hela tiden. Hon och Titti var de första som självklart ledsagade mig tidigt. Sonia har ett amputerat vänsterben till följd av en motorcykelolycka.

Den fjärde deltagaren jag lärde känna var Nina, en lätt CP-skadad tjej på typ 23. Hon och jag hamnade bredvid varandra både på Londonflyget och USA-flyget. Hon verkar också vara en humoristisk och intelligent tjej som jag gillade direkt.

Den 6:e deltagaren jag lärde känna var Niclas, en rullstolsburen gotländsk kille på typ 46 år. Han verkar lättsam och som min typ. Det verkar inte vara några problem att be honom om hjälp med ledsagning och som sagt första lilla vandringen ut i djungeln fick vi hjälpas åt lite med ledsagning och rullstolskörning.

Den 7:e är Arkan, också rullstolsburen kille som är c*ol.

Den nionde deltagaren är Maria. Vet inte om hon är kortväxt. Mitt första intryck var ganska blyg, precis som jag i början, men under båtresan hit började vi småprata lite med varandra och jag tror hon kommer ta en stund att lära känna, men när jag gör det är jag säker på att jag kommer gilla även henne :)

Den 10:e och sist deltagaren är Petra, en döv tjej, det är allt jag vet ännu så länge. Hon kommunicerar med papperslappar och har delat ut teckenspråkskort så vi får väl se vilka som lär sig teckna. Jag har inte vågat visa ännu att jag kan handalfabetet.

Nu har lugnet sänkt sig och jag ligger och slumrar till mellan orden. Det har varit en lång dag med många intryck. Bäst jag blundar. Natt!

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .

[geo_mashup_map]

Nu är vi framme i Managua i Nicaragua. Det är otroligt varmt här och att byta klädstil står högt på dagordningen.

Kvällen har bestått av mat och en massa information och det är alltså nu det börjar hända! Vi har fått våra hotellrum, de sista vanliga sängarna på mycket länge. Det känns konstigt att tänka på att det som händer mig i morgon och framåt, kommer ni få se på TV — om ett halvår typ :)

Jag har pratat med de där hemma för sista gången på mycket lång tid. Det var svårt men jag måste fokusera nu! Fantasier om att jag ringde från en rymdstation som nu skulle lämna solsystemet, och om vi inte lade på och sa hejdå nu så skulle det ändå brytas, kom till mig och den måste jag bli av med fort fort!

Men här upphör alltså tills vidare rapporteringen. Vad som händer från och med nu kommer ni att få se på TV någon gång under våren :) I samband med det kommer nya blogginlägg så klart med resedagbok.

Nu börjar äventyret, vi hörs om en månad!

Managua, 2012-10-18

Over and out!!!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog

Posted from .