Kategori: Mot Alla Odds

Jag är på väg på min första långresa i Mot Alla Odds tecken. Jag ska vara föreläsare på Malmö Stads råd för funktionshinderfrågor årskonferens. Att föreläsa runt om i Stockholm har varit väldigt kul och kräver inte lika mycket tid i resa och förberedelser. Men att åka långt så här känns klart annorlunda.

Idag blir det Malmö tur och retur, totalt 10 timmar på tåg. Jag hade lust att försöka besöka vänner i Malmö men mitt vanliga arbete begränsar tiden.

Hittills har resan flutit på bra. När jag ska åka med SJ finns alltid en viss oro för att ledsagningen framför allt till tågen inte ska klaffa. Man bokar sin ledsagning minst 24 timmar före avresa och bestämmer en mötesplats på respektive station ca 15 minuter innan tåget avgår. Det har hänt lite för ofta att ledsagningen varit sen eller helt enkelt uteblivit. Då ska man vänta rimligt antal minuter innan man försöker lösa så att man kommer till tåget på något annat sätt, med hjälp av någon vänlig resenär eller så. Sedan kan man ringa och fråga var i hela friden de tog vägen.

Men idag gick det bra och en ledsagare dök upp nästan på minuten. Vi hann till och med hämta ut biljetter utan att behöva springa.

Men nu sitter jag på tåget och åtminstone den oron har lagt sig. Nu är jag i alla fall på väg och det kommer lösa sig på ett eller annat sätt.

Ibland när jag föreläser om tillgänglighet, brukar jag använda just mötesplatsen för ledsagning på Stockholms centralstation som ett dåligt exempel på hur man vill väl men tänker fel. Man har satt upp en skylt på en pelare innanför entrén där det står i relief och punktskrift vart man kan ringa om ledsagaren inte dyker upp. Där står man mitt i centralhallen och är lätt att hitta och det är ju bra.

Men hur de som tänkt och skapat detta, har tänkt att man som synnedsatt ska hitta till pelaren med mötesplatsen och skylten är svårt att förstå. Pelaren är en av flera rakt innanför entrén som är ganska stor. Det finns inget ledstråk fram till pelaren eller annat orienteringsmärke som underlättar att hitta rätt pelare. Det är ganska stimmigt där så hörseln blir också ganska obrukbar som orienteringshjälp.

Ska man sätta upp en mötesplats måste det rimligtvis gå att hitta dit. Exempelvis med ett ledstråk om nu mötesplatsen måste vara mitt i ett stort utrymme, eller så sätter man den vid en vägg, i något lämpligt hörn eller så invid entrén.

Jag som använder ledarhund skulle kunna träna hunden att hitta just denna pelare. Några godisbitar så är det världens bästa pelare. Men i mitt nuvarande jobb reser jag inte alls och resandet i min privata verksamhet som nu, är än så länge ganska begränsad. Trots godiset tror jag min fina fyrbenta vän kommer glömma pelaren mellan varven.

Jag undrar alltid om man tar hjälp av riktiga experter, dvs vi funktionsnedsatta när man bygger tillgänglighet, eller om man kör på eget tycke och smak efter vad som ser bra ut? Jag vet att till exempel vi synskadade erbjuds delta i undersökningar som handlar om tillgänglighet ibland. Det har handlat om bussar och annat, men här och i flera andra fall kan man inte ha använt någon kunnig.

Ett annat sådant favoritexempel är Uppsala central som byggdes om för några år sedan. Där gick jag i en trappa upp och slog plötsligt huvudet i taket eftersom halva trappan slutade tvärt i en betongvägg. Det var något av det snyggaste jag noterat på länge :)

Men det görs mycket bra också, inte tal om det. Det är bara så tråkigt när det läggs ner mycket pengar och det blir fel när det egentligen är ganska lätt att göra rätt. Kunskapen finns hos oss som behöver tillgängligheten. Men av någon anledning är det svårt att nyttja den. Fördomar, prestige eller kanske bara andra veta-bättre-typer tar för sig mer.

Nåväl, tåget rullar stadigt söder ut genom Sverige. Kl12:50 är jag framme och då ska jag försöka ta mig till Malmö Stadshus på egen hand. Ledsagning på annan ort är också en sådan där grej som inte går att få hjälp med annat än av tåget och till motsvarande angivna mötesplatser.

Kl14:30 ska jag föreläsa och 17:11 bär det av tillbaka mot Stockholm igen. Sömn, kaffe och läsa bok är dagens huvudtema :)

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa

Posted from .

Idag var jag inbjuden till ett nystartat sysselsättningscenter i Jordbro söder om Stockholm för att föreläsa om Mot Alla odds, om att utmana sig själv och begränsningar, satta av än själv eller andra.

Sysselsättningscentret drivs av företaget AB Fru Bryttmar och erbjuder arbetsträning och rehabilitering för människor som hamnat utanför arbetslivet och behöver försöka komma tillbaka. Sysselsättningscentret Chansen startades i maj och idag hade man en liten invigning.

Ett 40-tal åhörare bestående av personal och deltagare. Varm och trevlig stämning och tiden flög som vanligt fram. Jag försökte som vanligt kombinera en reseskildring med lite fokus bakom kamerorna och samtidigt prata om utmaningar i stort som i smått. En utmaning måste inte vara stor och tuff och bestå i att kräla i djungelns lera eller klättra över en vulkan, utan kan också bestå i små vardagliga ting och för varje begränsning man tar sig förbi blir man starkare och modigare.

Jag känner mig alltid nervös och ganska tom före dessa framträdanden. Mitt eget lite dåliga självförtroende skiner igenom lite och jag undrar vem jag är och vad jag kan ha att säga alla dessa människor som de ska ha någon nytta och glädje av. Jag tänker att en vanlig reseskildring måste vara ganska tråkig att höra på och vad har jag att bidra med för klokskap.

Men efteråt, som nu känner jag mig glad och inspirerad själv. Jag känner tydligt att det finns saker att säga och lära sig av detta. Jag förstår att det finns människor som behöver höra att man kan känna sig svag och beroende av andra men att det finns sätt att tänka och handla för att åtminstone göra det bättre.

Och jag gillar att stå inför folk, det har jag insett. Om jag är bra på det är däremot upp till andra att avgöra. Jag tyckte också om att synas i TV. Inte som många tror för att stilla mitt eget ego, utan för att jag tycker det finns viktiga saker att säga och förmedla och, ok, det tyckte jag att jag gjorde bra :) Så får man inte känna i det här landet där man inte ska tro att man är någon eller något.

Så, nu efteråt när nervositeten och spänningarna släpper kommer som vanligt huvudvärken och tröttheten. Men jag känner mig glad och nöjd och om jag har givit någon enda människa samma känsla är det precis därför jag gör det här och trivs så bra med det.

Det enda jag saknar är att veta hur det går sen, hur folk tänker och känner sen och hur eller om människorna jag möter har någon nytta av det i sina fortsatta liv. Det får jag sällan veta :) Men jag tänker tro att det är så.

En liten extra rolig grej. Världen är bra liten. En i personalen på sysselsättningscentret kommer från samma ort i småland som jag växte upp i och därmed har vi gemensamma bekanta. Jag tycker sådant är fascinerande :)

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Sysselsättning, Arbete, Arbetsträning, Rehabilitering, Arbetsförmedlingen

Posted from .

Idag för precis ett år sedan började resan i Mot Alla odds. Precis vid den här tiden, kl23 på kvällen packade jag om min väska för 70:11:e gången, sjuk av oro för att missa någonting som i så fall skulle vara omöjligt att rätta till. Stämningen här hemma var orolig, sorgsen och alla hade vi nog klumpar i magarna även om det vo oroade oss för var lite olika saker.

Min fru skulle bli helt ensam en hel månad med bara en möjlighet till kontakt med mig på andra sidan jorden och det fanns inget bestämt datum eller tidpunkt och det skulle ske över satelittelefon och max 5 minuter. Hon var nästan helt ensam, väldigt få, förutom den närmaste familjen och några få vänner visste vart jag skulle ta vägen. Jag kunde bara säga att jag skulle bort en månad och inte närmare berätta vart och varför. Senare florerade tydligen rykten om att jag avtjänade ett fängelsestraff :) Både tiden, en månad och de vaga beskeden är tydligen inte ovanliga i sådana sammanhang. ”Pappa ska resa bort en månad” :) Vilka fantasier en del hade är jag lyckligt ovetande om mer i detalj.

Barnen visste så klart vart pappa skulle resa och visst hade jag rest förut. Men då hade det alltid handlat om kortare resor upp till en vecka och alltid med möjligheter att kommunicera via telefon, SMS, Facebook, Skype, mail och alla de möjligheter som står till buds med en telfon eller dator och lite internet :) En månad helt utan möjlighet att höra rösten eller säga godnatt var en väldigt lång oöverskådlig tid. Barnen reagerade olika efter sina personligheter, med ilska, sorgsenhet, stolthet och åtminstone till synes likgiltighet. 4 barn och 4 olika reaktioner. så klart, som de unika individer dom är. Dock är jag helt säker på att orsaken och oron var densamma för dem alla.

Själv skulle jag ut på en resa, den längsta någonsin både i tid och avstånd, med en grupp vilt främmande människor i en helt unik och ny miljö och dessutom filmas nästan dygnet runt i en realityTV-serie. Allt som jag kan oroa mig för och som är svårt när man är synskadad eller blind skulle jag nu möta i en maxiversion, dygnet runt utan möjligheter till genvägar eller möjlighet att fly undan.

Om ett par timmar, vid 2-tiden på natten den 17:e oktober 2012 drog jag igen väskan för sista gången. Jag åt någon sorts frukost, låg en stund hos min sovande fru men valde själv att inte sova något den natten. Det skulle bli lång resa och behov av sömntid ändå. Nu såhär efteråt tror jag kanske att en del av den ångest och panik jag kände under första delen av resan säkert grundades i den trötthet jag kände. Det vore ju omöjligt, men hade jag varit utvilad hade känslorna kanske varit under mer kontroll.

Men det blev bättre under resans gång och vid framkomsten hade alla olustkänslor släppt helt och jag var hopplöst förlorad i äventyret som väntade :)

Den 18.e oktober 2012 var vår första dag på expeditionen och från och med nu kommer dagboksanteckningarna läggas ut för varje dag under det 27 dagar långa äventyret. Dagboksanteckningarna kommer att dateras 2012 vilket gör att de inte hamnar på bloggens förstasida. Men för att just dessa inlägg ska bli lätta att hitta, har de fått en egen kategori vid namn Nicaragua där enbart dagboksanteckningarna från resan kommer hamna. Samtliga blogginlägg om allt som har med detta att göra, hittar man som vanligt under sidan Mot Alla Odds där inläggen ligger i kronologisk ordning och fylls på kontinuerligt.

Inläggen från själva resan ner till Nicaragua har redan publicerats och dessa kan du läsa på länkarna nedan.

• Sista kvällen före avresa
• Resa till Nicaragua del I
• Resa till Nicaragua del II
• Resa till Nicaragua del III
• Framme i Nicaragua

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Det här var det största jag gjort hittills. En föreläsning inför 100 av Stockholms Stads tjänstemän, politiker, representanter från polis och andra myndigheter. Jag skulle fara med osanning om jag sa att jag inte var lite mer nervös än vanligt och att jag inte heller kanske kände mig helt i balans på grund av den senaste tidens privata händelser.

Tema för årets konferens var trygghet för människor med funktionsnedsättning och man fick statistik som visade att just människor med funktionsnedsättning var de som kände sig mest otrygga i vår stad.

Jag var inbjuden att prata om detta. Jag började med en kortare föreläsning om Mot Alla Odds och alla utmaningar det innebar. Sedan vinklades det till ämnet trygghet, något som när jag först fick uppdraget kändes ganska svårt att få till.

Men det blev ganska lätt. Hur kan man vara med om ett sådant stort äventyr, ut i vildmarken, lång tid och långt bort, med vilt främmande människor och sedan komma hem till Stockholms tunnelbana eller tickande trafikljus och känna sig otrygg? Det var en ganska bra vinkling som Stockholms Stads funktionsnedsättningsombudsman föreslog och det är en mycket bra fråga.

Faktum är att jag just fått sådana frågor eller kommentarer, att allt såg så ”lätt” ut där i Nicaragua. Lätt så till vida att vi klarade så mycket. Nyckeln tycker jag var att vi hade varandra. Skulle det bytas batterier i någon lampa på kvällen där andra inte såg ett dugg, kunde jag lätt byta. Behövde någon som hade det svårt att ta sig fram på landsvägen hjälp med sin packning, fanns en hjälpande rullstolsburen kamrat osv. Vi fanns för varandra på många sätt för att vi knappast skulle ha klarat det utan varandra. Fysiskt hade jag klarat mig bra själv genom lera och över berg, men utan ledsagning hade jag inte kommit många meter.

Och sådär pågick symbiosen och det ömsesidiga beroendet resan igenom. Visst uppstod konflikter då och då, och visst förpestade de tidvis vår tillvaro, men mestadels var alla bra mot varandra.

Och så kommer vi hem till våra vanliga liv igen och det blir svårt att ta sig fram med rullstolen eller ledarhunden för att samhället ser ut som det gör och för att vi nu bara har oss själva igen.

Det var stort att få stå där inför så många av stadens viktiga beslutsfattare och prata om allt detta. Att det gjorts väldigt mycket bra, att all otrygghet och otillgänglighet inte går att bygga bort men att en hel del ändå återstår. För mig ligger frågan om tillgänglighet för ledarhundsförare naturligtvis varmt om hjärtat och det blev en hel del prat om just detta, men allt hänger ändå ihop, med kombinerade gång- och cykelbanor, trafiksignaler som knappt hörs i stadens buller, uteserveringar, skyltar, byggnadsarbeten och alla andra många hinder i vår vardag många knappt tänker på eller lägger märke till.

35 minuter går fort och jag började lagom känna mig trygg i min situation där på scenen framför alla dessa människor när det var slut :)

Programpunkten jag var en del av, avslutades med utdelningen av trygghetspriset för 2013 som gick till polisens volontärer som bland annat hanterar trygghetstelefonen ”Nattknappen” som är öppen nätter mot lördag och söndag. Dit kan man ringa om man känner sig otrygg på vägen hem. Väl värdiga vinnare som utför ett mycket gott arbete.

Nu bär det tillbaka till arbetet för att fortsätta dagen.

Andra bloggar om: TV, SVT, Mot Alla Odds, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Trygghet, Trygghetspris, Polisens Volontärer, Civilkurage, Nattknappen, Stockholm, Stockholms Stad, Ledarhund, Ledarhundar, Tillgänglighet

Posted from 1, Vasagatan, Stockholm postort, Stockholm, Stockholms kommun, Stockholms län, Svealand, 11359, Sverige, European Union.

Efter att ha varit ”superkändis” ungefär ett halvår, fick jag idag skriva min absolut första autograf :) Här går man och väntar på högar av skrikande tjejer, som skriker, svimmar och kastar underkläder efter än när man går på stan och nu äntligen händer det ;)

Fast det är nog tur att jag inte blev en superkändis eftersom jag blir mest generad de få gånger flickor har kommit fram och velat ta foto tillsammans med mig, lilla jag liksom :) Och någon som vill ha ens namnteckning på ett papper, oerhört gulligt :) Idag fick jag skriva en autograf till en av mina elever på jobbet. Just det där att hon blev så fnittrig och förtjust gjorde mig ganska generad :)

Det var lite lustigt. Eftersom jag inte ser så skriver jag ju inte vanlig text annat än när jag skriver under vid kortköp och liknande. Då är det ju bara några krumelurer man kladdar ner. Men ska det vara någon mening med en autograf ska man åtminstone se vem som skrivit den :)

Så nu måste jag nog gå hem och träna på att skriva autografer om det skulle hända åtminstone någon gång till :)

Andra bloggar om: TV, SVT, Mot Alla Odds, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Kändis, Kändisar, Autograf, Idol, Idoler, Fans

Igår publicerade lokaltidningen Mitt i Haninge en annons från företaget AB Fru Bryttmar. Företaget har startat ett nytt sysselsättningscenter i Jordbro där jag ska föreläsa om knappt två veckor.

Det känns lite pirrigt. Det är första föreläsningen dit vem som helst är välkommen och där det aannonserats i lokaltidningen. Det kan antagligen komma 10 eller 100 :)

Det blir så klart prat om resan i Mot Alla Odds och om att utmana sig själv. Det ska bli riktigt spännande. Föreläsningen sker onsdagen den 23:e oktober och programmet börjar klockan 13.

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Tidning, Tidningar, Taltidning

Idag var jag inbjuden att föreläsa hos De Blindas Fritidsklubb. Det var ett 20-tal åhörare som samlades i deras klubbstuga i Orhem söder om Stockholm. Trots gråväder så har Stockholm speciella miljöer att bjuda på. Den friska luften och svaga doften av röken från öppen spis.

Idag var det åter igen bara synskadade åhörare och jag hade en timme på mig att få med hela resan samt egna reflektioner och det gick lite bättre den här gången. Så klart hinner jag inte berätta ett sådant äventyr på en timme så det gäller att välja ut godbitarna.

Det var väldigt roligt att vara där. Jag känner alltid en viss oro att prata inför min egen handikappgrupp. På något vis har jag fått för mig att så många fortfarande är negativa men så verkar det inte vara och jag fick tvärtom mycket beröm för mina insatser vilket så klart gör mig glad :)

Nu väntar en killkväll med en gammal vän så imorgon blir det antagligen lite segare än vanligt ;)

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Ikväll var jag inbjuden till Synskadades Riksförbund i Uppsala för att föreläsa om äventyret i Mot Alla Odds. Det var en välbesökt föreläsning med ca 23–25 åhörare.

Den här gången gjorde jag mitt upplägg lite annorlunda. Eftersom det var för synskadade jag skulle föreläsa, la jag fokus ganska mycket just på mig och synskadan och utmaningarna just det innebar på resan.

Jag som aldrig tidigare i livet haft bildspel till stöd har det senaste halvåret lärt mig använda och uppskatta det. Det har gjort det lättare att hålla tråden och inte fastna för länge på vissa delar. Idag behövde jag av förklarliga skäl inte bildspelet och det blev märkbart svårt att hålla tråden och tempot. Jag hann inte igenom hela resan mycket på grund av det och det är jag inte så nöjd med. Jag tvingades hoppa över en del intressanta etapper.

Men man lär sig alltid något hela tiden.

Det blev en mycket bra och trevlig kväll med återseende av gamla vänner jag inte träffat på länge. Och både på tåget på väg upp till Uppsala och på väg hem var det folk som kom fram och pratade och tyckte programmet var så bra. Så jag kanske inte är så bortglömd som jag ibland tror :)

Apropå tåget så har det skett en förändring i vår lokala pendeltågstrafik här i Stockholm. Numera kan man åka hela vägen till Uppsala med den vanliga lokala pendeln vilket blev väldigt smidigt. Förut var man tvungen att byta från lokaltrafiken till SJ och därmed korsa hela centralstationen och blanda in deras ledsagarservice. Nu kunde jag ta tåget som om jag skulle till jobbet, bara åka lite längre och ett tillägg på biljetten. Sådana förändringar gör mig glad :)

På lördag är det dags igen för en ny föreläsning för en annan synskadeförening. Det ser jag fram emot.

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten

Posted from Uppsala, Uppsala County, Sweden.

Idag presenterades vilka som är nominerade till Kristallen 2013 som är den svenska TV-branschens pris. När vårt program Mot Alla Odds rullade i TV-rutan i våras var det många som var helt säkra på att vi skulle finnas med åtminstone bland nomineringarna.

Jag som hela tiden varit lite skeptisk hoppades givetvis att de skulle få rätt. På samma sätt trodde jag nog inte att programmet skulle innebära så mycket även om jag hoppades att det skulle leda till något bra. Men det var verkligen upp som en sol och ner som en pannkaka :) Bara några veckor efter sista avsnittet avtog igenkännandet, kommentarerna och folk som kom fram på stan. Flera av oss som hoppats på att det skulle leda vidare någonstans blev nog lite besvikna. Jag har haft ett par gratisföreläsningar och ett par gratisföreläsningar inbokade, men rik blev jag inte och ingen stormande efterfrågan heller.

Om jag är besviken? Jag är väl det på något vis eftersom jag tänker såhär. Riktigt vad jag hade velat få ut av det å andra sidan vet jag inte. Jag känner väl inte ens att jag skulle ha tonvis med kloka ord att säga på föreläsningar. Det är väl bara det att det stör mig att ytlighet lever längre.

Jag hade inte haft något emot att gå på Kristallen-galan och representera programmet, som åtminstone om man fick tro den positiva stormen på nätet, gav många väldigt mycket och var allt annat än ytligt.

Men hur kan man tävla emot SVTs ”Drömmen om landet”, SVTs ”Modellpojkar”, Kanal 5 ”Nybyggarna”, TV3 ”Svenska Hollywoodfruar” och Kanal 5 Ullared :) Jag är lite partisk kan man säga, men kan nog tycka att Mot Alla Odds borde funnits med här.

Men det är något jag uppenbarligen inte förstår. Men vi är i gott sällskap. Det förvånar mig verkligen att inte heller Let’s Dance finns med bland de nominerade, ett ännu mer populärt program. Kristallen ska ju uppmuntra nytänkande och Mot Alla Odds är åtminstone i svensk TV väldigt annorlunda.

Att jag inte kommer titta på galan i år har inget med bitterhet att göra :) Jag har bara strötittat någon enstaka gång.

Här kan du se hela listan med alla nominerade program.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Kanal 5, Kanal5, TV3, Reality-TV, Realityserie, Media, Mot Alla Odds, Kristallen, Kristallengalan, TV-priset, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten

Idag har jag blivit intervjuad i Radio Haninge angående Mot Alla Odds. Det var en timmes intervju ungefär där vi pratade om det som var svårt att prata om förra gången när programmet höll på att sändas.

En timme varvat med reklam och lite musik går väldigt fort men radio är väldigt roligt.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Radio, Närradio, Intervju

Idag var det dags för den första ”riktiga” föreläsningen om Mot Alla Odds utanför funktionsnedsättningskretsar och den gjorde jag tillsammans med Niclas Rodhborn. Vi var en punkt som ett eventföretag ordnat och jag är faktiskt inte helt säker vad gruppen var för sorts åhörare. Men på något sätt en provföreläsning för att se om vi skulle fungera tillsammans.

Niclas var en av de jag hittade och knöt ann till ganska direkt när vi kom ner till Nicaragua. Vi började samarbeta ganska direkt och jag fastnade för hans sköna stil och självklarhet och positiva inställning till livet. Historien som lett honom dit han är idag är otroligt gripande och ett människoöde värt att lyssna och lära av.

Jag kan inte säga att vi förberedde oss särskilt väl tillsammans. Han hade sin inkörda historia och jag hade ett enbrio till upplägg som jag bara provat en gång tidigare. Niclas föreläsning handlar om hela hans liv, ungdomsåren, största kärlek och olyckan som gjorde honom rullstolsburen och fram till idag och Mot Alla Odds. Min föreläsning har bara handlat om Mot Alla Odds. Jag gjorde ett aktivt val att inte prata om min uppväxt i TV. Jag har ju skrivit om missbruk och bristande vård här i bloggen, men det vore en helt annan sak i TV med dess genomslagskraft. När vi satt där vid lägereldarna i djungeln och jag hörde de andras historier, kändes min lite torftig och jag kände mig lite för glättig och snål med detaljer. Jag visste ju inte då hur mycket av mig själv jag ville blotta just då och valde att bara vara stark och positiv. Det är förvisso en äkta bild av mig men inte hela.

Niclas upplägg har fått mig att fundera en del under våren och inte minst nu när vi skulle göra en föreläsning tillsammans. Hans olycka och strävan fram till idag hänger ihop, liksom mitt liv också gör det. Det jag växte upp med har gjort mig till den jag är idag i styrkor och svagheter och lite av det kände jag att jag ville stoppa in i min föreläsning, klart stärkt av Niclas och Rickards livsöden som förvisso mer bara rör dem själva medan min historia påverkar en massa andra människor. Så balansgången blir inte lätt.

Men utan bilder eller anteckningar som stöd försökte jag prata om mitt liv ihoptryckt på 15 minuter. Vi hade totalt en timme ihop och jag vet inte om det blev speciellt bra. Men efter rådande omständigheter gick det inte att göra mer men jag kände att det är något jag vill bygga vidare på till nästa gång. Hur djupt jag ska gå får jag väl fundera på. Men att bara stå och säga att livet inte bara är en lek utan även en dans på rosor, är definitivt inte sant och äkta.

Timmen gick fort och vi drog till och med över utan att det såg ut som om någon hade särskilt bråttom iväg. Frågor och presenter fick vi också och känslan i kroppen just nu när jag straxt ska bege mig hem är mycket bra.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning

Posted from .

Idag träffade jag och familjen Nina som var på besök i Stockholm. Det var första gången vi sågs sedan vår återsamling i början av februari i år. Vi har självklart haft kontakt via nätet men ses är svårt när avstånden är stora. Men det blev en träff på ett fik på söder i Stockholm och sedvanlig fotografering på Medborgarplatsen där vi också fick kramas med den som var castingansvarig under uttagningen förra sommaren. Riktigt roligt!

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten

Posted from .

Under hela äventyret med Mot Alla Odds, allt från casting till sändning i TV, har jag funderat på vad jag ville utnyttja detta till. Det kunde ju ha varit ett utmärkt tillfälle med så mycket mediautrymme även om jag redan från början tvivlade på att vi skulle vara så enormt intressanta egentligen. Men jag kunde inte komma på något. Ingen dröm om glassigt kändisliv, ingen dröm om TV-jobb eller liknande. Men de gånger jag gjort radio under våren har jag känt att det har varit roligt.

Idag presenterades årets sommarvärdar i Sommar & Vinter i Sveriges Radio P1. För några dagar sedan var det någon som sa på jobbet ”då får vi väl höra dig snart?” Då var jag ju tvungen att säga tyvärr, men kände samtidigt att just det hade jag verkligen velat göra. När programmet togs upp på jobbet var jag ganska övertygad om att någon av oss skulle vara en av sommarpratarna, men så var inte fallet. Och jag kan tycka det är lite synd när man tar folk som varit med flera gånger när det finns så många spännande människor och historier att berätta.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media

Här om veckan fick jag en förfrågan om att föreläsa om Mot Alla Odds för Statistföreningen vilket jag självklart tackade ja till. Det blev min andra föreläsning om äventyret och blev inte så stort, endast ett fåtal åhörare men det gjorde inget. Det var trevligt och jag fick prova min nygjorda presentation min fru knåpat ihop.

Hela föreläsningen tog ca två timmar och alla verkade väldigt nöjda.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media

Tiden går väldigt fort och det kan jag ibland tycka är lite jobbigt. Begreppet ”hänger inte med” kommer lätt för mig då och då. Det kan vara allt ifrån att det nyss var vinter och plötsligt är det snart sommar.

Idag för ett år sedan ringde telefonen och hela resan med Mot Alla Odds började. Inte ont anande svarade jag i telefonen och trodde SVT ville prata ledarhundar :) Herre gud så fel jag hade :)

Det har varit ett galet och fantastiskt år och det kommer utan tvekan bli det bästa året i min liv. Det känns sorgligt att jag inte ser någon direkt fortsättning på det samtidigt som jag är så oerhört tacksam för chansen och glad att jag vågade och bestämde mig för att tacka ja. Egentligen var det väl ingen risk att jag skulle säga nej. Jag var galet orolig och nojade mycket periodvis före resan och visst kände jag av min gamla panikångest där på planet till USA där jag undrade vad jag hade gjort. Hade det funnits en chans att åka hem då är jag inte säker på vad jag hade valt. Men det var en kort stund det kändes så och planet hade redan börjat taxa ut för att lyfta mot Miami och dörrarna var stängda så någon väg tillbaka fanns inte just då. Under flygningen släppte det mesta och efter natten på hotell i Nicaraguas huvudstad Managua då jag ringde hem för sista gången bestämde jag mig för att kasta mig ut i äventyret. Jag torkade tårarna bytte om och gav mig ut i vildmarken.

Under hela resan fanns bara en dag då jag mådde riktigt dåligt. Det var efter samtalet hem straxt innan vi skulle bestiga vulkanen. Det var ingen bra förberedelse då all kraft rann ur mig och det tog lite tid att återhämta mig rent mentalt.

Det var skönt att komma hem samtidigt som tomheten kändes påtaglig. Under den långa vintern fanns många tankar kring det vi haft tillsammans och hur det mesta kändes avlägset, för att inte säga overkligt. från att ha levt så nära, så länge och varit så beroende av varandra och från att ha trott att vi var oskiljbara, var det glest med kontakten även från mitt håll. Samtidigt saknade jag deltagare och övriga teamet så det nästan gjorde fysiskt ont. Jag saknade lyckoruset över att vara behövd på ett sätt jag inte upplevt förut och helt säkert inte kommer uppleva igen.

I början på februari kallade så SVT till en återsamling. Det blev samtliga deltagare och stora delar av teamet som fick pressinformation, en liten föreläsning av vår psykolog och titta på första avsnittet tillsammans. Då började det kännas på riktigt igen och vi fick ett datum för när serien skulle börja sändas. Vi fick veta att nu kunde tidningar snart börja bomba oss inför sändningen. Vi var nog alla väldigt taggade och spända.

När så avsnitt 1 började rulla kl20:00 tisdagen den 26:e mars var det som om äventyret började om. Det var så oerhört häftigt och starkt att se och det var först då jag själv började känna att det hände saker inom mig. Stolthet och glädje var påtagliga känslor vart efter avsnitten och responsen rullade på.

Men för ungefär en vecka sedan, den 17:e maj, knappt ett år innan allt började, rullade det åttonde och sista avsnittet. De sociala medierna flödade av kommentarer från folk som ville se mer, att det inte skulle vara slut och det var precis så det kändes även för mig.

Nu fortsätter livet som tidigare eller på ett helt annat sätt, vem vet. Men jag fortsätter mitt liv som starkare och förhoppningsvis en bättre människa.

Don’t cry because its over, smile because it happend”

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten

Ikväll var jag och familjen och några andra Mot Alla Odds-deltagare inbjudna till ett öppet möte hos Drug Addicts Anonymous för att lyssna på Rickard Forshälls ”lifestory”. Bland de övriga deltagarna var det Sonia Elvstål, Maria Lindholm och Arkan Palani som kunde komma och jag hade min fru, äldsta dotter och son med mig.

Kvällen började med en middag på en restaurang på söder dit ett 20-tal gäster var bjudna och middagen kändes det som om vi stressade oss lite igenom helt i onödan skulle det visa sig. För när vi ätit klart och stod ute på gatan fanns gott om tid tills mötet började.

Vi styrde stegen mot Mariatorget där vi drack kaffe, pratade och fotograferade en hel massa.

När det var dags gick vi en kort promenad till DAAs lokal alldeles i närheten och vi samlades inne i lokalen där mötet inleddes med information om DAA samt en presentation av samtliga närvarande.

”Hej jag heter Kalle och är narkoman”
”Hej Kalle.”
”Hej jag heter Lisa och är narkoman”
”Hej Lisa.”
”Hej jag heter Joakim och är vän till Rickard”
”Hej Joakim”

Alla nya besökare fick en varm applåd och stämningen kändes verkligen varm och välkomnande ända in i hjärtat.

När det var dags för Rickard att berätta sin historia gjorde han det med allvar och med inslag av sin vanliga humor som det gick fort att lära sig älska där nere i Nicaragua. Eller, jag fastnade för honom och den redan när vi sågs på vår casting där i augusti.

Rickards historia handlar om hur man som ung och utanför lätt hamnar i fel sällskap och hur det ena leder till det andra som sedan leder till 20 år av missbruk, kriminalitet och fängelsestraff. Jag tror han sa att han gått igenom 5 behandlingar, 4 av dem utan att lyckas bli av med sitt destruktiva liv.

Så långt kanske Rickards historia inte skiljer sig från som så många andras liknande öden. Det är resten av historien som sprider så mycket ljus i ett annars så kompakt mörker. Han bestämmer sig slutligen för att avsluta sitt kriminella och missbrukande liv och börjar studera till ingenjör inom spårtrafik och kort efter avslutade studier får jobb som någon sorts arbetsledare.

Första månaden på nya jobbet är han ute på en arbetsplats, står med ena foten på järnvägsrälsen och får foten överkörd av ett backande arbetsfordon. Foten måste amputeras och ersättas med protes.

Det är väl i det här läget man står inför ett vägskäl, att skita i allt och börja knarka, supa och stjäla igen, eller lära sig gå på protes och inom ett år både springa midnattsloppet och åka Vasaloppet och sedan hamna i SVTs realityserie Mot Alla Odds i de Nicaraguanska djunglerna och bergen! Att trots att ödet, gud, eller vad man väljer att tro på, visar sig lite kinkig mot en som försöker, resa sig upp igen och se det positiva i livet, kräver en Rickard Forshälls envishet, styrka och livsvilja.

Jag kan inte sluta fascineras av den människans och vännens historia och kan själv finna enormt mycket styrka i den!

Ungefär så slutade hans berättelse. Resten av mötet var ordet fritt. Man fick säga vad man hette och kände och det var väldigt känslosamt att höra allt ifrån denna solskenshistoria till människor som sa att de var där för att hitta styrka, ork och kraft att fortsätta, att livet just nu var skit och botten. Man fick bara en sådan enorm lust att krama om och hjälpa alla. Där fanns alla sorter, från de som nu hade jobb och ett ordnat liv och lämnat missbruket bakom sig till de som just strävade för att hålla näsan ovanför vattenytan. Där fanns säkert Kalle som gjorde inbrott och Lisa som sålde sin kropp för att få sitt missbruk att gå runt och ändå alla med samma vilja att ta sig upp.

Kvällen slutade med en lite rolig händelse. Rickard skulle köra oss hem i sin cab som stod parkerad utanför en polisstation på söder. Innan vi for iväg ville jag bli fotograferad vid förarplatsen. Jag antar att vi kändes igen av en polispatrull som stannade till och tittade när jag satte mig i bilen. De stod länge kvar och tittade och flinade när vi fotograferade. Jag hade kunnat betala mycket för att få veta vad de tänkte. ”Blinda killen från Mot Alla Odds, vad fan, ska han köra cab nu också?”

Denna kväll skulle jag kunna säga många ord om hur det känns och vad jag tänker. Istället tillägnar jag alla Kalle och Lisor en låt, ”Vackra Människor” från albumet ”Sånger Under Eken” med Sanna Carlstedt och jag vill tacka vännen Rickard för att du gav oss denna kväll!

http://open.spotify.com/track/6lkFd8xwfstGJy3AfRO0gr

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, DAA, Droger, Alkohol, Narkotika, Missbruk, Kriminell, Kriminalitet

Nattliga funderingar som jag försöker skriva ner. Men det är faktiskt så jag känner och det är en mycket märklig känsla som vuxit fram under Mot Alla Odds-seriens gång.

I flera intervjuer i tidningar och radio har jag fått frågan ”vad har du med dig hem från resan, vad har du lärt dig om dig själv?” och liknande. Jag fick alltid panik light när jag fick sådana frågor för det kändes som om man borde ha ett bra svar, men jag tyckte inte jag hade något. Ni vet, det kan bli sådär när det låser sig fullkomligt. Man bara hittar inte det där engelska ordet och ju mer man behöver ha det, desto svårare blir det att fånga.

Jag tyckte mina deltagarkamrater hade så bra svar på dessa frågor. Själv kunde jag först bara prestera det vanliga klyschiga standardsvaret att jag lärt mig skilja på det stora från smått, att inte gnälla över småsaker när det finns så mycket värre. Vad är väl ett litet duggregn mot en Nicaraguansk störtskur? Och det ligger en hel del i det för en svensk regnskur är verkligen som en piss i Atlanten, eller Stilla havet i jämförelse :)

En sak lärde jag mig under själva resan och den lärde jag mig av vår expeditionsläkare Ingrid. Alla dagar var inte slit och släp i djungel och lera eller över höga berg och vulkaner och dessa dagar fanns tid att prata. Ingrid var en av de jag fastnade direkt för. Dels för att jag kunde prata fritt med henne och dels för hennes enorma visdom, empati och enorma erfarenhet. Jag har alltid så svårt att definiera människors egenskaper med ord, men hon var och är kort sagt underbar!

Jag berättade för henne om mina rädslor som begränsade mig i min vardag. Att om jag skulle besöka en ny butik som jag inte hittade till eller bara varit på några få gånger, så fanns rädslan där att gå fel, göra bort mig, behöva fråga om vägen eller hjälp. Eller som så ofta när jag stött på orättvisor, hört folk säga elaka saker och velat säga ifrån eller gripa in men avstått för att jag inte vågat. Och sedan det dåliga samvete och skammen som alltid kommer som ett brev på posten.

Det Ingrid lärde mig kan låta enkelt och man kan tycka att jag borde hittat det själv innan, men så var det inte för mig. Hon lärde mig att ifrågasätta sig själv om vad man egentligen var rädd för? Vad blir konsekvensen om jag gör det här ändå och är det något jag kan leva med och stå för? Om jag går fel blir konsekvensen att jag behöver fråga om vägen. Säger jag ifrån om någon är dum, blir kanske konsekvensen att jag gör någon lycklig och någon annan kanske inte kommer älska mig. Kan jag leva med det i ena vågskålen och den lyckliga människan och avsaknaden av skammen och det dåliga samvetet i den ena? Ställer man upp det just så är det lätt och den uppställningen lärde jag mig.

Om jag lärt mig fullt ut att leva efter det är mera tveksamt men sättet att tänka, värdera och analysera finns alltid där från dessa samtal och jag känner tydligt att det hjälper mig på vägen mer och mer för var dag. Det får mig att öka min självkänsla och gör mig starkare hela tiden.

Inför resan ner till Nicaragua hade jag ingen aning om vad som väntade, varken under själva expeditionen eller vad som väntade sedan när allt började rulla i TV. Att då försöka fundera hur jag ville ha det och hur jag ville vara, var nästan en omöjlig uppgift. Ville vara, jag ville så klart vara mig själv, oklippt och oskalad på längden och bredden. Jag hade däremot väldigt dålig koll på vem och hur jag själv egentligen var. Vad är mina positiva och negativa egenskaper? Vad gör mig arg, glad eller ledsen? Vad brinner jag för? Alla dessa frågor jag skulle svara på inför mig själv och till produktionen kändes omöjliga, för det kändes som om jag inte hade någon aning.. Jag insåg att jag bara lever mitt liv utan att kunna beskriva detta om mig själv och det ville jag ändra på. Jag förstod att denna resa skulle ge svar på frågor jag gärna ville ha svar på.

Jag blev ständigt varnad för att en så lång resa, i så begränsat sällskap och under tuffa förhållanden helt säkert skulle locka fram helt okända sidor hos mig. Jag skrev, mest på kul ner en lista som jag kort och gott kallade för ”att inte…”-listan. I ren desperation av bristen på punkter på listan och på skämt, skrev jag som första punkt ”Att inte ligga med alla kvinnliga deltagare” som om det var Big Brother eller Paradise Hotell jag skulle vara med i :)

Men med tiden före resan fylldes listan på med några seriösa punkter, men de blev inte så många. Jag skrev bland annat att jag alltid ville vara hjälpsam, finnas för alla, inte bilda pakter, prata skit och liknande. Jag ville skriva ner det jag trodde på innan resan för att se om jag verkligen var sådan när det väl gällde. Inte ha den som bibel eller påminnelse varje kväll. Faktum är att listan inte ens följde med ner till Nicaragua.

Hur gick det då? Ja, när jag kom hem och läste listan och tänkte efter visste jag inte. Jag var helt säker på att jag hade varit riktiga jag under hela resan. Kamerornas närvaro hade inte alls påverkat mig och jag kände att jag inte kunnat gjort många saker bättre. Visst fanns det några situationer där jag inte vågade leva upp till mina egna förväntningar. Trots det Ingrid börjat lära mig, var det två tillfällen jag ville stå upp för någon men inte vågade. Det var den där förbannade rädslan igen och när jag i efterhand, när allt var försent analyserade konsekvensen om jag ingripit, kom skammen ännu mer så klart. Jag hade kanske inte varit så populär hos alla men kanske omtyckt och uppskattad av få och inte minst mig själv. Men jag lärde mig helt säkert något av det också.

Sedan följde en lång tid av tystnad och tomhet från dess vi kom hem tills programmet började rulla den 26:e mars. Känslan som jag kände där på stranden till Stilla havet, att den där starka gemenskapen upphörde där och då fanns kvar under hela vintern. Ingen eller få ringde eller hörde av sig, inte ens jag själv. Det där med att vi inte skulle kunna leva utan varandra utan stor saknad verkade inte stämma. Kanske var det bara jag som varit naiv.

När programmet sedan började sändas började äventyret på nytt, ett nytt äventyr! Det sa jag hundra gånger veckorna innan och det lät även det som en klyscha. Men när det väl var ett faktum stämde det. Resan som då började var en ego-boost utan dess like :) Oron inför att se och höra sig själv på TV byttes sakta mot känslan av stolthet. Jag fick med egna ”ögon” eller öron för er som föredrar den terminologin, se hur jag var utifrån liksom. Och att samtidigt se och höra alla människor runt omkring kommentera och berömma, på Facebook och Twitter verkade som en extra bekräftelse.

Jag trodde aldrig det skulle vara så ”skönt” att se sig själv i TV. Jag vill inte låta högmodig eller skryta, det är inte det jag menar. Men det jag tycker mig ha sett har givit mig en bättre bild om vem jag är och hur jag är mot mig själv och andra. Jag var bara vanliga jag där nere framför kamerorna, ändå fanns jag där för alla, högg i när det behövdes, tröstade och stod upp för någon som hade det svårt, tog avstånd från sådant jag inte tror på utan att fördöma människor helt. När orättvisor förekom vibrerade kroppen av obehag.

Det fanns egentligen bara en scen i något av de första två avsnitten som jag skäms över och som fortfarande gör att det knyter sig i kroppen :) Det är när vi sitter i djungeln och dricker ur en kokosnöt och jag hjälper Nina att hålla i nöten. Hon ber om ursäkt för att hon sörplar och som vanligt klämmer jag ur mig ett citat ur en Emil-film där Emil i Lönneberga säger något om att ”hur ska man annars veta att man äter soppa” :) Och är det det enda jag skäms över så må det väl vara hänt :)

Nu börjar den tredje resan i detta äventyr. Om den första var själva resan, den andra när allt gick på TV, så blir nu nästa att se vad som händer efteråt.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media

Som en kompis sa, att det är till att ha kommit upp sig när man får vara med i P1, finkanalen :) För några veckor sedan frågade SVT om jag ville vara med och som jag tycker radio är lika kul som TV så tackade jag givetvis ja.

Eftersom det handlade om Studio 1 hade jag räknat med lite debatt. SVT sa att radio kommer höra av sig inom kort, men ingen ringde och jag tänkte att det rann ut i sanden.

Men idag ringde de före lunch och det var ren tur att det funkade. Det verkar som om man försökt hitta en motståndare till programmet men inte lyckats. Istället hade de bjudit in en tjej som visade sig vara en av mina följare på min officiella sida och således klart positivt inställd till programkonceptet.

Intervjun var inte särskilt lång, ca 10–12 minuter och tiden går vansinnigt fort i sådana där sammanhang. Jag fick berätta lite och den andra gästen som heter Veronica Söderberg fick förklara hur programmet hjälpt och stärkt henne och fått henne att tänja på sina gränser genom att gå dubbelt så långt som vanligt. Och det är precis sådant som gläder mig väldigt mycket. Alla måste inte och alla kan inte kräla i lera och klättra i berg men alla kan tänja sina gränser på sitt eget sätt med sina förutsättningar och på så vis växa som människa och bli starkare. Är det det vi förmedlat var det värt allt och motsvarade alla förhoppningar!

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Radio, Sveriges Radio, SR

Posted from .