Kategori: TV

Ett år har gått sedan resan i Mot Alla Odds började och i mitten av maj slocknade rampljuset när bilderna från avsnitt 8 fadade ut. Vi blev varnade för tomhetskänslorna efteråt när allt lagt sig vilket det gjorde väldigt fort. Jag har aldrig sett mig som någon som hör hemma i rampljuset och tänkte mig inte att det skulle bli tomt efteråt, bara som vanligt igen.

Men så klart blev det tomt när allt beröm och igenkännande lagt sig och människor allt mindre kom fram och pratade. Det var bara inom mig det fortfarande var lika stort och betydelsefullt. Däremot sa jag då och fortfarande, att jag kan hantera det. Jag måste inte göra något uppseendeväckande eller vara med överallt bara för att slippa hala flaggan. Tomheten känner jag av fortfarande men jag kan hantera det.

Nu under hösten har dock förfrågningarna om föreläsningar börjat komma. Inte många, men några och det ger mig möjlighet att hålla känslan vid liv och fortsätta försöka förmedla något till andra och det kommer jag göra så länge någon gitter lyssna.

Men det är konstigt hur det kan bli, vissa materiella saker har blivit heliga för mig. Jag har fortfarande kvar min stora väska som packningen kom i, jag har kvar i stort sett alla kläder och skor, vattenflaskor och övriga tillbehör som var med på resan. Klädernas loggor är övermålade och väskans logo är tejpad med tejp som jag inte får bort. Skorna som jag nu använder vid min utomhuslöpning luktar fortfarande svagt av mögel men är förvånansvärt fräscha efter de strapatser de varit med om. Det känns nästan som religion när det spöregnar ute och jag både kan ha gummistövlarna och regnstället från Nicaragua på mig.

Alla kläder ligger fortfarande sorterade i egen väska och även om jag använder dem när jag tränar, tvättas de separat och packas noga ner igen. När min fru vill låna det egna regnstället känner jag någon sorts fånig motvilja. Inte att hon använder dem, utan mot att risken finns att det går sönder eller försvinner.

Jag har väl inte försökt analysera mig själv så himla mycket. Egentligen är det väl självklart, saker som hjälper till att hålla minnena vid liv. TV-programmen finns kvar i datorn, DVD-skivorna ligger undanstoppade i säkert förvar och även om vi fått foton nu i ganska riklig mängd så kan jag inte ta del av dem på egen hand. Packningen blir väl som mina foton. De framkallar väldigt starka minnen, både lukter och känslor mycket mer än vad foton kan göra för mig. Men de har säkert liknande inverkan på övriga deltagare som de materiella grejerna har för mig.

Nu är det ett år sedan den där sista kvällen hemma. Känslorna var i uppror över att behöva lämna familjen så länge och helt utan kontakt och att själv kasta mig ut i det okända med en grupp helt okända människor i en TV-inspelning långt, långt hemifrån, en situation som var helt okänd för mig. Jag packade om väskan, läste igenom packlistan många, många gånger, både min egen och den produktionen satt ihop. Räknade kläder och packade kläder i vattentäta påsar efter ändamål. Regnkläder och varma kläder i en påse, underkläder och underställ i en påse, tröjor i en påse och reskläder i en. Ytterligare en påse innehöll toalettartiklar och den sista påsen innehöll de få tekniska saker jag fick ha med mig, anteckningsmaskinen, en liten ljudinspelare och en GPS-logger som jag smugglade med mig för att kunna spara vår position varje kväll.

Packningen blev min livlina och trygghet. Att ha den i full ordning var det enda jag kunde göra. Någon frågade mig under en intervju om jag hade kontrollbehov. Jag svarade spontant nej på den frågan eftersom ”kontrollbehov” för just mig och min uppväxt har så negativ betydelse. Men just detta tyder väl på en sorts kontrollbehov om något. Allt måste vara perfekt åtminstone på den punkten för att jag skulle kunna känna mig lugn.

Så det kanske inte är så konstigt egentligen att alla sakerna från den resan är så oerhört viktiga för mig. Något liknande kommer helt säkert aldrig inträffa i livet.

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning

Idag var jag inbjuden som föreläsare på Österhaninge Församlings personaldag. Ett 60-tal anställda i församlingen träffades på en konferensanläggning på Södermalm i Stockholm och jag var inbjuden som hemlig föreläsare.

Temat var att arbeta tillsammans som ett team, att alla har olika förutsättningar och olika förmågor och att alla kan bidra med något. Min resa med Mot Alla Odds är ett väldigt tydligt exempel på hur man kan utnyttja detta.

Under den avslutande lunchen fick jag träffa och samtala med många intressanta människor. Bland andra kyrkoherden som menade att vi människor ständigt strävar efter att inte vara beroende av varandra och vägrar acceptera att vi är beroende av varandra. Beroende har blivit något negativt klingande och något som kostar pengar och allt som oftast är en belastning för andra.

Det kändes som om jag kunnat stanna där länge och diskuterat och reflekterat kring detta.

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Kyrka, Församling, Österhaninge Församling, Österhaninge

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Ett år har gått sedan flygplanets hjul snuddade svensk mark igen och 9 deltagare med olika funktionsnedsättning och ett 20-tal produktionspersoner steg av och in på Arlanda. Det var slutet på en resa, det största äventyret i mitt liv. Det största och hittills det bästa :)

I slutet av mars 2013 började resan om när det sändes ut till miljoner tittare och vi liksom ni, fick uppleva det igen framför TVn. Det var en omvälvande tid på många sätt med så mycket positiv uppmärksamhet och igenkännande ute i samhället.

Jag har aldrig mått så bra och känt mig så stark som under den resan och jag har nog aldrig mött så många starka människor samtidigt på samma ställe som då. Tillsammans gjorde vi underverk genom att klara av det som nog de allra flesta såg som omöjligt.

Jag har heller aldrig mått så bra som under perioden mars till maj när det sändes i TV. Jag mådde väldigt bra av all bekräftelse och jag var stolt över min prestation och den jag är som människa. Vi kan alltid tro att vi vet hur vi ska bete oss under press och stress under lång tid, men man kan inte veta förrän man varit där.

Jag tror jag vågar påstå att bekräftelsen och uppmärksamheten bara gjort mig mer ödmjuk och inte dryg och högfärdig.

Det är knappast någon hemlighet, man kan läsa det tydligt här i bloggen, att jag har ”ups and downs” precis som alla andra. Som funktionsnedsatt känner jag mig på något vis alltid i underläge och måste kämpa för att visa att jag är åtminstone nästan lika bra som alla andra. Det är en kamp mot fördomar och en människosyn jag aldrig kan vinna. Ibland får jag energi och viljan att försöka, ibland tappar jag totalt orken och lusten. Det här äventyret gav mig den största kicken och starkaste känslan någonsin att jag och vi andra duger till. Sedan, precis som med den där kampen jag aldrig kan vinna, är jag nu åter i vardagen och åter finns människor omkring mig som på fullaste allvar tycker att jag är mindre värd, att jag inte klarar samma saker och lika bra som dem. När vissa av dem nu läser detta, kommer ordet ”martyr” över deras läppar. Jag har hört det live också, så jag vet. Men jag är ingen martyr, jag ger aldrig upp även om kampen nog är dömd att misslyckas. Jag vet egentligen vad jag duger till och att jag är mycket bättre än ”dem”. Men ibland hjälper och räcker inte vetskapen, som att gå i en lång, lång uppförsbacke.

Men detta inlägg skulle vara ett tack! Under hösten har jag en del föreläsningar och 2 inbokade tidigt 2014. Det mest troliga är att det sedan inte händer så mycket mer och intresset för vår resa kan inte vara för evigt. Dagböcker, bilder och några videoklipp är utlagda och så mycket mer finns inte att göra.

Och mitt första stora generella tack är till SVT, som skapade detta äventyr, gjorde det möjligt. SVT valde mig och 9 till att förvalta det och det är en stor ära! Jag känner inte ens en bråkdel av er till namnet, så därför får mitt tack bli mer generellt. Siri B och Anna B, er känner jag. Ni var fantastiska och ni får hälsa de kollegor som bör ta åt sig.

Mitt andra generella tack får gå till alla andra i produktionsbolaget Mastiff och de externa partners de arbetat med både i Sverige och medarrangören utomlands. Alla människor som arbetat med casting, logistik, redigering, loggning… Så väldigt många! Ann-Sofie A, Rasmus och ni andra som inte fick följa med på resan. Maria H som var vår assistent och läkaren Ingrid D och sjuksköterskan Petra H.

Ett tack till alla ni som följt och fortsätter följa oss på ett eller annat sätt, alla mina följare på min Mot Alla Odds-sida på Facebook som ständigt ger mig sådan fin feedback och gör att jag mår så mycket bättre! Jag hoppas kunna fortsätta ge er något av mitt liv.

Självklart ett tack till er andra deltagare som delade det här äventyret med mig. ”Vänner för livet” heter det, på ett eller annat sätt är det ju så. Även om alla vi inte hörs så ofta och några inte känner så stort behov av att träffas, så beundrar jag och tycker så mycket om er för att vi gjorde detta tillsammans. Inte utan split, men med stor ödmjukhet och en styrka, mentalt och fysiskt som kunde flytta berg! Ni tål att listas, helt utan inbördes ordning, var annan kille och var annan tjej :)

• Niclas Rodhborn – för vårt samarbete som växte sig så starkt och bra så snabbt, för din humor och inställning till livet.
• Nina Lundberg – tappra, modiga flicka, intelligent, varm och humoristisk och med ett jävlar anamma som många borde avundas
• Rickard Forshäll – för att du delar med dig av dina livserfarenheter, för att vi känns så lika på många sätt, delat erfarenheter i livet fast ur olika perspektiv, för din fysiska styrka och ständigt positiva inställning och allas lika värde
• Angelica ”Titti” Österberg – varm, glad och hjälpsam, klok och modig och med ett ego vi ibland fick hjälpa till att dra fram för att du skulle tänka på dig själv åtminstone lite :)
• Per ”Pax” Axensköld – din humor och dina sköna kommentarer skapar ständigt många skratt, din rörande, självutlämnande berättelse om funktionsnedsättningen, ärligt och modigt och styrkan i gruppen det tog en stund för att få visa :)
• Sonia Elvstål – min granne och nattliga sällskap allt som oftast i lägren när det bara var vi som låg vakna och behövde någon att prata med och smälta intrycken. Alla knasiga skratt och sånger, hjälpsamheten och envisheten och en ständig förmåga att tänka på andra. Vi två var först ur planet och in i bild när äventyret började :)
• Arkan Palani – tuff och envis och med en skön humor :) Lite nervöst när en blind skulle köra rullstolen, men du dolde det ganska bra :) Du skulle absolut till Stilla havet och alla skulle med :)
• Petra Örlegård – när vi sågs första gången tänkte du att jag skulle bli den som du skulle få svårast att kommunicera med. Jag tänkte att du nog skulle bli förvånad när jag kunde lite teckenspråk och väl vågade visa det :) Stark och envis och din mentala styrka under de förhållanden som rådde med bristande kommunikation imponerar mig djupt! En dag skulle jag vilja springa marathon och då vore det coolt att ha dig som ledsagare!
• Maria Lindholm – sist och faktiskt minst, fast bara till växten. Det tog lång tid innan vi började växla några ord, säkert osäkra på varandra. Jag hann inte lära känna dig innan du var tvungen att lämna expeditionen och det var så grymt sorgligt att sen se ditt personporträtt – du hade precis som vi behövt det där äventyret så jävla mycket!
• Oskar Kihlborg – expeditionsledaren kunde nog inte ha blivit ett bättre val. Utan kunskap eller erfarenhet av människor med funktionsnedsättning ställdes ändå samma krav på oss andra som vilka expeditionsdeltagare som helst. Du sa alltid att det här är på riktigt! och så var det verkligen.

Sist och störst, ett tack till min familj som lät mig ge mig av en månad utan kontakt, på det stora äventyret. Hos mig flög tiden fram. Jag brukar försöka beskriva min känsla som att jag saknade er men längtade inte hem. Det ska inte misstolkas men jag kan inte förklara det bättre. Hos er kröp tiden fram och oron var stor och informationen knapphändig. Det var tufft för min fru att ganska ensam ta sig igenom den månaden på egen hand med endast ett fåtal vänner vid sin sida.

Nu väntar nog en annan utmaning, mindre angenäm men viktig, att gå tillbaka till vardagen igen. Jag har skrivit det många gånger förr, att jag hoppades att detta skulle leda vidare till något mer. Men ingen vet vad som väntar i framtiden.

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Det här blir verkligen en lång dag och det fina med SJ, är att det alltid händer något :) Jag fick sällskap till Malmö centralstation. Där skulle jag möta ledsagare 16:45, 25 minuter innan mitt tåg skulle avgå. Väl på plats konstaterar min följeslagare att det är tågförseningar först på 30, sen på 60 minuter. Men någon ledsagare dyker inte upp. Det ska de göra oavsett tågets nya avgångstid som kan ändras både bakåt och framåt.

När jag ringer ledsagningen, har ledsagaren glömt bort mig :) Men hon dyker upp i god tid innan tågets nya avgångstid så just denna gången gick det bra på grund av av tågförseningar. Hade tåget varit i tid hade jag förmodligen missat mitt tåg.

När tåget väl kommer får vi veta att förseningen beror på att en lokförare kört mot stoppsignal på den danska sidan. I Danmark tas man genast ur tjänst för utredning, så förseningen berodde på att det tog tid att få fram en ny förare. I Sverige tas man tydligen inte ur tjänst, utan får fylla i ett antal blanketter och sedan rulla vidare.

Det låter ju lite konstigt med tanke på att orsaken till att man kör mot stoppsignal, kan vara både för att man är påverkad av något eller faktiskt sjuk.

Men man lär sig nya saker varje dag, det är det som är så fint här i livet :) Men bortsett från en gigantisk huvudvärk som alltid kommer efter mina framträdanden när spänningen och nervositeten släpper, så är stämningen god. Jag kommer komma hem minst en timme senare bara om inget annat händer längs vägen.

Beundrar också min tålmodiga hund. När jag reser så här långt blir det mycket passiv tid och i storstäder växer inte skogen tätt vilket gör att det är svårt att rasta hunden före avgång och efter ankomst hemma. Samvetet gnager lite för att hon bara lyckats hitta typ ett löv att kissa på. Hon borde behöva klutta också men det får vänta.

Som vanligt är hon lika glad mot husse ändå och kliar man örat och säger ”förlåt” tittar hon upp på kanelbullen och säger att det nog ordnar sig med ursäkten men vi kan väl snacka kanelbulle istället? :)

Ännu rullar tåget stadigt norrut och jag tänkte försöka hålla mig vaken så jag kan sova sen. Vi får se hur det går.

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa

Nu har jag avslutat min föreläsning på Malmö Stads råd för funktionshindersfrågor årskonferens. Enligt uppgift var det 55 åhörare.

Det kändes väldigt bra och var otroligt roligt. Många som kom fram både före och efter och många bra frågor. Den här gången glömde jag inget väsentligt och tog inte saker i fel ordning :)

Nu ska jag påbörja min långa resa hem.

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa

Jag är på väg på min första långresa i Mot Alla Odds tecken. Jag ska vara föreläsare på Malmö Stads råd för funktionshinderfrågor årskonferens. Att föreläsa runt om i Stockholm har varit väldigt kul och kräver inte lika mycket tid i resa och förberedelser. Men att åka långt så här känns klart annorlunda.

Idag blir det Malmö tur och retur, totalt 10 timmar på tåg. Jag hade lust att försöka besöka vänner i Malmö men mitt vanliga arbete begränsar tiden.

Hittills har resan flutit på bra. När jag ska åka med SJ finns alltid en viss oro för att ledsagningen framför allt till tågen inte ska klaffa. Man bokar sin ledsagning minst 24 timmar före avresa och bestämmer en mötesplats på respektive station ca 15 minuter innan tåget avgår. Det har hänt lite för ofta att ledsagningen varit sen eller helt enkelt uteblivit. Då ska man vänta rimligt antal minuter innan man försöker lösa så att man kommer till tåget på något annat sätt, med hjälp av någon vänlig resenär eller så. Sedan kan man ringa och fråga var i hela friden de tog vägen.

Men idag gick det bra och en ledsagare dök upp nästan på minuten. Vi hann till och med hämta ut biljetter utan att behöva springa.

Men nu sitter jag på tåget och åtminstone den oron har lagt sig. Nu är jag i alla fall på väg och det kommer lösa sig på ett eller annat sätt.

Ibland när jag föreläser om tillgänglighet, brukar jag använda just mötesplatsen för ledsagning på Stockholms centralstation som ett dåligt exempel på hur man vill väl men tänker fel. Man har satt upp en skylt på en pelare innanför entrén där det står i relief och punktskrift vart man kan ringa om ledsagaren inte dyker upp. Där står man mitt i centralhallen och är lätt att hitta och det är ju bra.

Men hur de som tänkt och skapat detta, har tänkt att man som synnedsatt ska hitta till pelaren med mötesplatsen och skylten är svårt att förstå. Pelaren är en av flera rakt innanför entrén som är ganska stor. Det finns inget ledstråk fram till pelaren eller annat orienteringsmärke som underlättar att hitta rätt pelare. Det är ganska stimmigt där så hörseln blir också ganska obrukbar som orienteringshjälp.

Ska man sätta upp en mötesplats måste det rimligtvis gå att hitta dit. Exempelvis med ett ledstråk om nu mötesplatsen måste vara mitt i ett stort utrymme, eller så sätter man den vid en vägg, i något lämpligt hörn eller så invid entrén.

Jag som använder ledarhund skulle kunna träna hunden att hitta just denna pelare. Några godisbitar så är det världens bästa pelare. Men i mitt nuvarande jobb reser jag inte alls och resandet i min privata verksamhet som nu, är än så länge ganska begränsad. Trots godiset tror jag min fina fyrbenta vän kommer glömma pelaren mellan varven.

Jag undrar alltid om man tar hjälp av riktiga experter, dvs vi funktionsnedsatta när man bygger tillgänglighet, eller om man kör på eget tycke och smak efter vad som ser bra ut? Jag vet att till exempel vi synskadade erbjuds delta i undersökningar som handlar om tillgänglighet ibland. Det har handlat om bussar och annat, men här och i flera andra fall kan man inte ha använt någon kunnig.

Ett annat sådant favoritexempel är Uppsala central som byggdes om för några år sedan. Där gick jag i en trappa upp och slog plötsligt huvudet i taket eftersom halva trappan slutade tvärt i en betongvägg. Det var något av det snyggaste jag noterat på länge :)

Men det görs mycket bra också, inte tal om det. Det är bara så tråkigt när det läggs ner mycket pengar och det blir fel när det egentligen är ganska lätt att göra rätt. Kunskapen finns hos oss som behöver tillgängligheten. Men av någon anledning är det svårt att nyttja den. Fördomar, prestige eller kanske bara andra veta-bättre-typer tar för sig mer.

Nåväl, tåget rullar stadigt söder ut genom Sverige. Kl12:50 är jag framme och då ska jag försöka ta mig till Malmö Stadshus på egen hand. Ledsagning på annan ort är också en sådan där grej som inte går att få hjälp med annat än av tåget och till motsvarande angivna mötesplatser.

Kl14:30 ska jag föreläsa och 17:11 bär det av tillbaka mot Stockholm igen. Sömn, kaffe och läsa bok är dagens huvudtema :)

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa

Posted from .

Idag var jag inbjuden till ett nystartat sysselsättningscenter i Jordbro söder om Stockholm för att föreläsa om Mot Alla odds, om att utmana sig själv och begränsningar, satta av än själv eller andra.

Sysselsättningscentret drivs av företaget AB Fru Bryttmar och erbjuder arbetsträning och rehabilitering för människor som hamnat utanför arbetslivet och behöver försöka komma tillbaka. Sysselsättningscentret Chansen startades i maj och idag hade man en liten invigning.

Ett 40-tal åhörare bestående av personal och deltagare. Varm och trevlig stämning och tiden flög som vanligt fram. Jag försökte som vanligt kombinera en reseskildring med lite fokus bakom kamerorna och samtidigt prata om utmaningar i stort som i smått. En utmaning måste inte vara stor och tuff och bestå i att kräla i djungelns lera eller klättra över en vulkan, utan kan också bestå i små vardagliga ting och för varje begränsning man tar sig förbi blir man starkare och modigare.

Jag känner mig alltid nervös och ganska tom före dessa framträdanden. Mitt eget lite dåliga självförtroende skiner igenom lite och jag undrar vem jag är och vad jag kan ha att säga alla dessa människor som de ska ha någon nytta och glädje av. Jag tänker att en vanlig reseskildring måste vara ganska tråkig att höra på och vad har jag att bidra med för klokskap.

Men efteråt, som nu känner jag mig glad och inspirerad själv. Jag känner tydligt att det finns saker att säga och lära sig av detta. Jag förstår att det finns människor som behöver höra att man kan känna sig svag och beroende av andra men att det finns sätt att tänka och handla för att åtminstone göra det bättre.

Och jag gillar att stå inför folk, det har jag insett. Om jag är bra på det är däremot upp till andra att avgöra. Jag tyckte också om att synas i TV. Inte som många tror för att stilla mitt eget ego, utan för att jag tycker det finns viktiga saker att säga och förmedla och, ok, det tyckte jag att jag gjorde bra :) Så får man inte känna i det här landet där man inte ska tro att man är någon eller något.

Så, nu efteråt när nervositeten och spänningarna släpper kommer som vanligt huvudvärken och tröttheten. Men jag känner mig glad och nöjd och om jag har givit någon enda människa samma känsla är det precis därför jag gör det här och trivs så bra med det.

Det enda jag saknar är att veta hur det går sen, hur folk tänker och känner sen och hur eller om människorna jag möter har någon nytta av det i sina fortsatta liv. Det får jag sällan veta :) Men jag tänker tro att det är så.

En liten extra rolig grej. Världen är bra liten. En i personalen på sysselsättningscentret kommer från samma ort i småland som jag växte upp i och därmed har vi gemensamma bekanta. Jag tycker sådant är fascinerande :)

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Sysselsättning, Arbete, Arbetsträning, Rehabilitering, Arbetsförmedlingen

Posted from .

Idag för precis ett år sedan började resan i Mot Alla odds. Precis vid den här tiden, kl23 på kvällen packade jag om min väska för 70:11:e gången, sjuk av oro för att missa någonting som i så fall skulle vara omöjligt att rätta till. Stämningen här hemma var orolig, sorgsen och alla hade vi nog klumpar i magarna även om det vo oroade oss för var lite olika saker.

Min fru skulle bli helt ensam en hel månad med bara en möjlighet till kontakt med mig på andra sidan jorden och det fanns inget bestämt datum eller tidpunkt och det skulle ske över satelittelefon och max 5 minuter. Hon var nästan helt ensam, väldigt få, förutom den närmaste familjen och några få vänner visste vart jag skulle ta vägen. Jag kunde bara säga att jag skulle bort en månad och inte närmare berätta vart och varför. Senare florerade tydligen rykten om att jag avtjänade ett fängelsestraff :) Både tiden, en månad och de vaga beskeden är tydligen inte ovanliga i sådana sammanhang. ”Pappa ska resa bort en månad” :) Vilka fantasier en del hade är jag lyckligt ovetande om mer i detalj.

Barnen visste så klart vart pappa skulle resa och visst hade jag rest förut. Men då hade det alltid handlat om kortare resor upp till en vecka och alltid med möjligheter att kommunicera via telefon, SMS, Facebook, Skype, mail och alla de möjligheter som står till buds med en telfon eller dator och lite internet :) En månad helt utan möjlighet att höra rösten eller säga godnatt var en väldigt lång oöverskådlig tid. Barnen reagerade olika efter sina personligheter, med ilska, sorgsenhet, stolthet och åtminstone till synes likgiltighet. 4 barn och 4 olika reaktioner. så klart, som de unika individer dom är. Dock är jag helt säker på att orsaken och oron var densamma för dem alla.

Själv skulle jag ut på en resa, den längsta någonsin både i tid och avstånd, med en grupp vilt främmande människor i en helt unik och ny miljö och dessutom filmas nästan dygnet runt i en realityTV-serie. Allt som jag kan oroa mig för och som är svårt när man är synskadad eller blind skulle jag nu möta i en maxiversion, dygnet runt utan möjligheter till genvägar eller möjlighet att fly undan.

Om ett par timmar, vid 2-tiden på natten den 17:e oktober 2012 drog jag igen väskan för sista gången. Jag åt någon sorts frukost, låg en stund hos min sovande fru men valde själv att inte sova något den natten. Det skulle bli lång resa och behov av sömntid ändå. Nu såhär efteråt tror jag kanske att en del av den ångest och panik jag kände under första delen av resan säkert grundades i den trötthet jag kände. Det vore ju omöjligt, men hade jag varit utvilad hade känslorna kanske varit under mer kontroll.

Men det blev bättre under resans gång och vid framkomsten hade alla olustkänslor släppt helt och jag var hopplöst förlorad i äventyret som väntade :)

Den 18.e oktober 2012 var vår första dag på expeditionen och från och med nu kommer dagboksanteckningarna läggas ut för varje dag under det 27 dagar långa äventyret. Dagboksanteckningarna kommer att dateras 2012 vilket gör att de inte hamnar på bloggens förstasida. Men för att just dessa inlägg ska bli lätta att hitta, har de fått en egen kategori vid namn Nicaragua där enbart dagboksanteckningarna från resan kommer hamna. Samtliga blogginlägg om allt som har med detta att göra, hittar man som vanligt under sidan Mot Alla Odds där inläggen ligger i kronologisk ordning och fylls på kontinuerligt.

Inläggen från själva resan ner till Nicaragua har redan publicerats och dessa kan du läsa på länkarna nedan.

• Sista kvällen före avresa
• Resa till Nicaragua del I
• Resa till Nicaragua del II
• Resa till Nicaragua del III
• Framme i Nicaragua

---

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

---

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Det här var det största jag gjort hittills. En föreläsning inför 100 av Stockholms Stads tjänstemän, politiker, representanter från polis och andra myndigheter. Jag skulle fara med osanning om jag sa att jag inte var lite mer nervös än vanligt och att jag inte heller kanske kände mig helt i balans på grund av den senaste tidens privata händelser.

Tema för årets konferens var trygghet för människor med funktionsnedsättning och man fick statistik som visade att just människor med funktionsnedsättning var de som kände sig mest otrygga i vår stad.

Jag var inbjuden att prata om detta. Jag började med en kortare föreläsning om Mot Alla Odds och alla utmaningar det innebar. Sedan vinklades det till ämnet trygghet, något som när jag först fick uppdraget kändes ganska svårt att få till.

Men det blev ganska lätt. Hur kan man vara med om ett sådant stort äventyr, ut i vildmarken, lång tid och långt bort, med vilt främmande människor och sedan komma hem till Stockholms tunnelbana eller tickande trafikljus och känna sig otrygg? Det var en ganska bra vinkling som Stockholms Stads funktionsnedsättningsombudsman föreslog och det är en mycket bra fråga.

Faktum är att jag just fått sådana frågor eller kommentarer, att allt såg så ”lätt” ut där i Nicaragua. Lätt så till vida att vi klarade så mycket. Nyckeln tycker jag var att vi hade varandra. Skulle det bytas batterier i någon lampa på kvällen där andra inte såg ett dugg, kunde jag lätt byta. Behövde någon som hade det svårt att ta sig fram på landsvägen hjälp med sin packning, fanns en hjälpande rullstolsburen kamrat osv. Vi fanns för varandra på många sätt för att vi knappast skulle ha klarat det utan varandra. Fysiskt hade jag klarat mig bra själv genom lera och över berg, men utan ledsagning hade jag inte kommit många meter.

Och sådär pågick symbiosen och det ömsesidiga beroendet resan igenom. Visst uppstod konflikter då och då, och visst förpestade de tidvis vår tillvaro, men mestadels var alla bra mot varandra.

Och så kommer vi hem till våra vanliga liv igen och det blir svårt att ta sig fram med rullstolen eller ledarhunden för att samhället ser ut som det gör och för att vi nu bara har oss själva igen.

Det var stort att få stå där inför så många av stadens viktiga beslutsfattare och prata om allt detta. Att det gjorts väldigt mycket bra, att all otrygghet och otillgänglighet inte går att bygga bort men att en hel del ändå återstår. För mig ligger frågan om tillgänglighet för ledarhundsförare naturligtvis varmt om hjärtat och det blev en hel del prat om just detta, men allt hänger ändå ihop, med kombinerade gång- och cykelbanor, trafiksignaler som knappt hörs i stadens buller, uteserveringar, skyltar, byggnadsarbeten och alla andra många hinder i vår vardag många knappt tänker på eller lägger märke till.

35 minuter går fort och jag började lagom känna mig trygg i min situation där på scenen framför alla dessa människor när det var slut :)

Programpunkten jag var en del av, avslutades med utdelningen av trygghetspriset för 2013 som gick till polisens volontärer som bland annat hanterar trygghetstelefonen ”Nattknappen” som är öppen nätter mot lördag och söndag. Dit kan man ringa om man känner sig otrygg på vägen hem. Väl värdiga vinnare som utför ett mycket gott arbete.

Nu bär det tillbaka till arbetet för att fortsätta dagen.

Andra bloggar om: TV, SVT, Mot Alla Odds, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Trygghet, Trygghetspris, Polisens Volontärer, Civilkurage, Nattknappen, Stockholm, Stockholms Stad, Ledarhund, Ledarhundar, Tillgänglighet

Posted from 1, Vasagatan, Stockholm postort, Stockholm, Stockholms kommun, Stockholms län, Svealand, 11359, Sverige, European Union.

Efter att ha varit ”superkändis” ungefär ett halvår, fick jag idag skriva min absolut första autograf :) Här går man och väntar på högar av skrikande tjejer, som skriker, svimmar och kastar underkläder efter än när man går på stan och nu äntligen händer det ;)

Fast det är nog tur att jag inte blev en superkändis eftersom jag blir mest generad de få gånger flickor har kommit fram och velat ta foto tillsammans med mig, lilla jag liksom :) Och någon som vill ha ens namnteckning på ett papper, oerhört gulligt :) Idag fick jag skriva en autograf till en av mina elever på jobbet. Just det där att hon blev så fnittrig och förtjust gjorde mig ganska generad :)

Det var lite lustigt. Eftersom jag inte ser så skriver jag ju inte vanlig text annat än när jag skriver under vid kortköp och liknande. Då är det ju bara några krumelurer man kladdar ner. Men ska det vara någon mening med en autograf ska man åtminstone se vem som skrivit den :)

Så nu måste jag nog gå hem och träna på att skriva autografer om det skulle hända åtminstone någon gång till :)

Andra bloggar om: TV, SVT, Mot Alla Odds, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Kändis, Kändisar, Autograf, Idol, Idoler, Fans

Igår publicerade lokaltidningen Mitt i Haninge en annons från företaget AB Fru Bryttmar. Företaget har startat ett nytt sysselsättningscenter i Jordbro där jag ska föreläsa om knappt två veckor.

Det känns lite pirrigt. Det är första föreläsningen dit vem som helst är välkommen och där det aannonserats i lokaltidningen. Det kan antagligen komma 10 eller 100 :)

Det blir så klart prat om resan i Mot Alla Odds och om att utmana sig själv. Det ska bli riktigt spännande. Föreläsningen sker onsdagen den 23:e oktober och programmet börjar klockan 13.

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Tidning, Tidningar, Taltidning

Idag var jag inbjuden att föreläsa hos De Blindas Fritidsklubb. Det var ett 20-tal åhörare som samlades i deras klubbstuga i Orhem söder om Stockholm. Trots gråväder så har Stockholm speciella miljöer att bjuda på. Den friska luften och svaga doften av röken från öppen spis.

Idag var det åter igen bara synskadade åhörare och jag hade en timme på mig att få med hela resan samt egna reflektioner och det gick lite bättre den här gången. Så klart hinner jag inte berätta ett sådant äventyr på en timme så det gäller att välja ut godbitarna.

Det var väldigt roligt att vara där. Jag känner alltid en viss oro att prata inför min egen handikappgrupp. På något vis har jag fått för mig att så många fortfarande är negativa men så verkar det inte vara och jag fick tvärtom mycket beröm för mina insatser vilket så klart gör mig glad :)

Nu väntar en killkväll med en gammal vän så imorgon blir det antagligen lite segare än vanligt ;)

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Ikväll var jag inbjuden till Synskadades Riksförbund i Uppsala för att föreläsa om äventyret i Mot Alla Odds. Det var en välbesökt föreläsning med ca 23–25 åhörare.

Den här gången gjorde jag mitt upplägg lite annorlunda. Eftersom det var för synskadade jag skulle föreläsa, la jag fokus ganska mycket just på mig och synskadan och utmaningarna just det innebar på resan.

Jag som aldrig tidigare i livet haft bildspel till stöd har det senaste halvåret lärt mig använda och uppskatta det. Det har gjort det lättare att hålla tråden och inte fastna för länge på vissa delar. Idag behövde jag av förklarliga skäl inte bildspelet och det blev märkbart svårt att hålla tråden och tempot. Jag hann inte igenom hela resan mycket på grund av det och det är jag inte så nöjd med. Jag tvingades hoppa över en del intressanta etapper.

Men man lär sig alltid något hela tiden.

Det blev en mycket bra och trevlig kväll med återseende av gamla vänner jag inte träffat på länge. Och både på tåget på väg upp till Uppsala och på väg hem var det folk som kom fram och pratade och tyckte programmet var så bra. Så jag kanske inte är så bortglömd som jag ibland tror :)

Apropå tåget så har det skett en förändring i vår lokala pendeltågstrafik här i Stockholm. Numera kan man åka hela vägen till Uppsala med den vanliga lokala pendeln vilket blev väldigt smidigt. Förut var man tvungen att byta från lokaltrafiken till SJ och därmed korsa hela centralstationen och blanda in deras ledsagarservice. Nu kunde jag ta tåget som om jag skulle till jobbet, bara åka lite längre och ett tillägg på biljetten. Sådana förändringar gör mig glad :)

På lördag är det dags igen för en ny föreläsning för en annan synskadeförening. Det ser jag fram emot.

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten

Posted from Uppsala, Uppsala County, Sweden.

Idag presenterades vilka som är nominerade till Kristallen 2013 som är den svenska TV-branschens pris. När vårt program Mot Alla Odds rullade i TV-rutan i våras var det många som var helt säkra på att vi skulle finnas med åtminstone bland nomineringarna.

Jag som hela tiden varit lite skeptisk hoppades givetvis att de skulle få rätt. På samma sätt trodde jag nog inte att programmet skulle innebära så mycket även om jag hoppades att det skulle leda till något bra. Men det var verkligen upp som en sol och ner som en pannkaka :) Bara några veckor efter sista avsnittet avtog igenkännandet, kommentarerna och folk som kom fram på stan. Flera av oss som hoppats på att det skulle leda vidare någonstans blev nog lite besvikna. Jag har haft ett par gratisföreläsningar och ett par gratisföreläsningar inbokade, men rik blev jag inte och ingen stormande efterfrågan heller.

Om jag är besviken? Jag är väl det på något vis eftersom jag tänker såhär. Riktigt vad jag hade velat få ut av det å andra sidan vet jag inte. Jag känner väl inte ens att jag skulle ha tonvis med kloka ord att säga på föreläsningar. Det är väl bara det att det stör mig att ytlighet lever längre.

Jag hade inte haft något emot att gå på Kristallen-galan och representera programmet, som åtminstone om man fick tro den positiva stormen på nätet, gav många väldigt mycket och var allt annat än ytligt.

Men hur kan man tävla emot SVTs ”Drömmen om landet”, SVTs ”Modellpojkar”, Kanal 5 ”Nybyggarna”, TV3 ”Svenska Hollywoodfruar” och Kanal 5 Ullared :) Jag är lite partisk kan man säga, men kan nog tycka att Mot Alla Odds borde funnits med här.

Men det är något jag uppenbarligen inte förstår. Men vi är i gott sällskap. Det förvånar mig verkligen att inte heller Let’s Dance finns med bland de nominerade, ett ännu mer populärt program. Kristallen ska ju uppmuntra nytänkande och Mot Alla Odds är åtminstone i svensk TV väldigt annorlunda.

Att jag inte kommer titta på galan i år har inget med bitterhet att göra :) Jag har bara strötittat någon enstaka gång.

Här kan du se hela listan med alla nominerade program.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Kanal 5, Kanal5, TV3, Reality-TV, Realityserie, Media, Mot Alla Odds, Kristallen, Kristallengalan, TV-priset, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten

Idag har jag blivit intervjuad i Radio Haninge angående Mot Alla Odds. Det var en timmes intervju ungefär där vi pratade om det som var svårt att prata om förra gången när programmet höll på att sändas.

En timme varvat med reklam och lite musik går väldigt fort men radio är väldigt roligt.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Radio, Närradio, Intervju

Idag var det dags för den första ”riktiga” föreläsningen om Mot Alla Odds utanför funktionsnedsättningskretsar och den gjorde jag tillsammans med Niclas Rodhborn. Vi var en punkt som ett eventföretag ordnat och jag är faktiskt inte helt säker vad gruppen var för sorts åhörare. Men på något sätt en provföreläsning för att se om vi skulle fungera tillsammans.

Niclas var en av de jag hittade och knöt ann till ganska direkt när vi kom ner till Nicaragua. Vi började samarbeta ganska direkt och jag fastnade för hans sköna stil och självklarhet och positiva inställning till livet. Historien som lett honom dit han är idag är otroligt gripande och ett människoöde värt att lyssna och lära av.

Jag kan inte säga att vi förberedde oss särskilt väl tillsammans. Han hade sin inkörda historia och jag hade ett enbrio till upplägg som jag bara provat en gång tidigare. Niclas föreläsning handlar om hela hans liv, ungdomsåren, största kärlek och olyckan som gjorde honom rullstolsburen och fram till idag och Mot Alla Odds. Min föreläsning har bara handlat om Mot Alla Odds. Jag gjorde ett aktivt val att inte prata om min uppväxt i TV. Jag har ju skrivit om missbruk och bristande vård här i bloggen, men det vore en helt annan sak i TV med dess genomslagskraft. När vi satt där vid lägereldarna i djungeln och jag hörde de andras historier, kändes min lite torftig och jag kände mig lite för glättig och snål med detaljer. Jag visste ju inte då hur mycket av mig själv jag ville blotta just då och valde att bara vara stark och positiv. Det är förvisso en äkta bild av mig men inte hela.

Niclas upplägg har fått mig att fundera en del under våren och inte minst nu när vi skulle göra en föreläsning tillsammans. Hans olycka och strävan fram till idag hänger ihop, liksom mitt liv också gör det. Det jag växte upp med har gjort mig till den jag är idag i styrkor och svagheter och lite av det kände jag att jag ville stoppa in i min föreläsning, klart stärkt av Niclas och Rickards livsöden som förvisso mer bara rör dem själva medan min historia påverkar en massa andra människor. Så balansgången blir inte lätt.

Men utan bilder eller anteckningar som stöd försökte jag prata om mitt liv ihoptryckt på 15 minuter. Vi hade totalt en timme ihop och jag vet inte om det blev speciellt bra. Men efter rådande omständigheter gick det inte att göra mer men jag kände att det är något jag vill bygga vidare på till nästa gång. Hur djupt jag ska gå får jag väl fundera på. Men att bara stå och säga att livet inte bara är en lek utan även en dans på rosor, är definitivt inte sant och äkta.

Timmen gick fort och vi drog till och med över utan att det såg ut som om någon hade särskilt bråttom iväg. Frågor och presenter fick vi också och känslan i kroppen just nu när jag straxt ska bege mig hem är mycket bra.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning

Posted from .

Idag träffade jag och familjen Nina som var på besök i Stockholm. Det var första gången vi sågs sedan vår återsamling i början av februari i år. Vi har självklart haft kontakt via nätet men ses är svårt när avstånden är stora. Men det blev en träff på ett fik på söder i Stockholm och sedvanlig fotografering på Medborgarplatsen där vi också fick kramas med den som var castingansvarig under uttagningen förra sommaren. Riktigt roligt!

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten

Posted from .

Under hela äventyret med Mot Alla Odds, allt från casting till sändning i TV, har jag funderat på vad jag ville utnyttja detta till. Det kunde ju ha varit ett utmärkt tillfälle med så mycket mediautrymme även om jag redan från början tvivlade på att vi skulle vara så enormt intressanta egentligen. Men jag kunde inte komma på något. Ingen dröm om glassigt kändisliv, ingen dröm om TV-jobb eller liknande. Men de gånger jag gjort radio under våren har jag känt att det har varit roligt.

Idag presenterades årets sommarvärdar i Sommar & Vinter i Sveriges Radio P1. För några dagar sedan var det någon som sa på jobbet ”då får vi väl höra dig snart?” Då var jag ju tvungen att säga tyvärr, men kände samtidigt att just det hade jag verkligen velat göra. När programmet togs upp på jobbet var jag ganska övertygad om att någon av oss skulle vara en av sommarpratarna, men så var inte fallet. Och jag kan tycka det är lite synd när man tar folk som varit med flera gånger när det finns så många spännande människor och historier att berätta.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media