Etikett: Jocke
Windy lull-lull del III
Det slår liksom aldrig fel. Båten är inte ens ur vattnet än förrän suget infinner sig. Tidigare än vanligt, bara en månad kvar till jul!
Jag antar att det är ett sug efter att ha känslan kvar, något att
ventilera den igenom. Man kan ju inte gå runt med båtnycklarna i
jackfickan i december för att kunna sluta handen runt brickan med Windy-loggan på bara för att fylla hjärnan med den rätta känslan =)
Vad kan då vara bättre än en kaffemugg? Kaffe dricks varje dag på jobbet och hemma, vardag som helg. Och nu när en sorts vinter är här och båten står på land sedan två dagar tillbaka, är det hög tid att ladda för ny säsong!
Andra bloggar om: Windy, Windy 22, Båtar, Båtliv, Båttillbehör, Tillbehör, Nyckelring, Nyckelringar, Kaffekopp, Kaffekoppar, Kaffe, Lull-lull, Accessoarer
Spårbesök med SL
Stockholms tunnelbana började jag röra mig i på egen hand som 16-åring. Jag flyttade hit när jag var 15 så det tog inte så lång tid som det låter =) Förvisso var jag ung och orädd och var jag det minsta rädd, visade jag det inte. Men miljön där nere inbjuder till en viss respekt som man känner av tydligt, särskilt när man inte ser.
När jag började springa på egen hand i Stockholm fanns inga automatiska utrop och inga utmärkta linjer längs perrongkanterna. Den enda raka linje som fanns att följa var själva perrogngkanten och det var läskigt även om man klev åt sidan och stannade i god tid när jag hörde ett tåg komma.
Idag finns det sådana aktila linjer längs många perrongknater ca 50cm in från själva kanten som man kan följa och vi har numera automatiska utrop både på stationer och tåg, ett stort steg fram i tillgängligheten. Men klimatet tycker jag å andra sidan har hårdnat, såvida jag inte själv gått och blivit äldre och fegare. Det kanske är en kombination? Och visst händer det olyckor och visst har jag funderat både på hur det ser ut där nere och hur man skulle göra och reagera för att ramla ner. Så när SRF Stockholms och Gotlands län skickade ut en inbjudan att få följa med SL ner på ett avstängt tunnelbanespår och se hur det ser ut och få information om vad man gör om man råkar ramla ner, tvekade jag inte.
Och idag var det dags. Jag och en kompis åkte till Gallerian där vi samlades ett stort gäng synskadade och gick sedan ner på Kungsträdgårdens tunnelbanestation som är avstängd för arbete med Citybanan. Där nere fick vi ta på oss varselvästar som SL’s personal alltid har på sig nere på spårområdet för att synas, en säkerhetsåtgärd även om streckan var avstängd. Sedan var det bara att traska ner för trappan i slutet på perrongen och ut på spåret.
Samma singel som på andra banvallar, betongslipers och räls. Perrongen gick ungefär upp till min axel, typ 1,60cm höjd som jag såklart provade att svinga mig upp på. Det gick bra för mig, men säkert inte så lätt under stress.
Utrymmet under perrongen var betydligt större än jag trodde. Dessutom sträcker det sig längs hela perrongen vilket jag heller inte trodde. Har hört att utrymmet bara skulle finnas på vissa ställen, men så var det alltså inte. Utrymmet var säkert en meter högt och minst lika djupt och någon sorts ull/glasfiber i taket. Vet inte om det är tänkt som skydd för att inte slå sig, eller om det har en mer rå, byggteknisk orsak. Komfort kanske inte är det första man tänkt på när man byggt utrymmet =).
Det stora målet var såklart strömskenan. Den vet jag att jag frågat om många gånger. Jag har hört att den har en träplanka ovanför sig men att man ändå inte kan komma nära för att strömmen hoppar.
Träplankan stämde. Längs hela stationsområdet är den täckt ovanifrån med en träplanka och att strömmen hoppar är tydligen också fel. 750 volt likström hoppar inte som vid pendel- och fjärrtåg där det är betydligt mer spänning. Men såklart är den livsfarlig. vid stationsområden är strömskenan alltid längst bort från perrongen om man mot förmodan hamnar på spåret.
Jag hade bestämt mig redan innan för att ta i den. Träplankan gick bra, men när jag skulle föra ner handen under den gjorde det ont i armen. Såklart psykiskt innan jag ens vidrört den. Matningen var såklart både avstängd och avjordad som alltid vid spårarbeten När jag väl tog i den, hände såklart ingenting =) Kändes som vanlig räls, fast lite grövre och bredare och ärjigare7rostigare än den mer slätslipade rälsen. den var högre än rälsen, straxt under knähöjd.
Jag tog med mig en digitalinspelare för att passa på att göra en podcast till SmartTech Podcast som jag och kompisen driver. Försökte berätta om mina upplevelser, intervjua en annan besökare samt prata med SLs säkerhetschef för spårarbeten. Kompisen intervjuade SLs tillgänglighetsansvarige.
Andra bloggar om: Stockholm, SRF, Synskadades Riksförbund, Lokaltrafik, SL, Tunnelbana, Tunnelbanan, Tunnelbanetåg, Spår, Räls, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Tillgänglighet
Farmor borta :(
I april i år gick min farfar bort, 88 år gammal. Min stackars farmor hankade sig kvar i livet med kroppen full av cancer och ett minne som inte längre var sig riktigt likt.
Men nu har även farmor lämnat jordelivet. Hon avled idag i sitt hem på förmiddagen, ugnt och stilla. Och så är det väl ofta med älder människor, att dom kämpar på så länge dom är två. Men försvinner den ena så dröjer det inte länge innan ens livskamrat följer efter.
Jag skrev lite barndomsminnen om min farfar och en del av dem kan väl lika gärna passa in här. Även det faktum att vi inte träffats på över 15 år och inte haft någon riktig kontakt på över 20 år.
Men med farmor förknippar jag doften av nybryggt, riktigt malet kokkaffe. Den där härliga doften som fyller ett helt hus och blandas med doften av mandelkubb och kanelbullar.
Det är lite svårt att skriva om känslor i det här läget. Det svåra är att jag egentligen inte längre har så många färska. Så många år och så mycket vatten under alla broar sedan jag hade en farmor som jag kände och träffade så att det idag är just bara minnen. Jag sörger nog betydligt mer de ytterst få lyckliga dagar i den delen av min barndom där hon och farfar såklart var en del. Det var så skönt att komma till dom och deras gata som lite vila i allt stök, leka med nya vänner. Jag minns bigaråträdet som vi klättrade i och åt tills vi fick ont i magen, äppelträdet och dofterna från en annars välskött trädgård i ett litet villaområde.
Begravning då, ja det lär det ju bli en inom kort. Och nej, jag tänker inte gå på den heller. Jag hedrar min farmor här i bloggen och i tankarna. Jag ser ingen anledning nu heller att visa mig där efter alla år och känna det som eller få släkten att tro att man bara är där för att rota i alla materiella kvarlevor som jag definitivt inte är intresserad av. När jag flyttade bort valde dom bort mig och jag valde bort dom. Det känns som det inte är så mycket att hyckla med.
Nu har jag ingen tro på något liv efter detta. Men hennes lidande och kamp mot sin cancer är i alla fall över.
Vila i frid farmor Maj-Britt.
Andra bloggar om: Farfar, Farmor, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Västervik, Idyll, Barndom, Barndomsminnen, Minnen, Sorg
Besök hos tandhygienisten
När jag kommer till tandhygienisten känner jag mig som barn igen! Som när man kom till skolan och fick skäll för att man glömt någon skoluppgift. Är det inte märkligt hur man kan känna sig så skyldig, 36 år gammal när hon frågar ”och hur har det gått sedan sist, har du gjort som jag sa åt dig?” Och det enda man kan säga är sanningen eftersom man alldeles straxt ska gapa och då visar det sig ändå =)! Men jag brukar försvara mig med att det ju änå är bra att jag kommer till henne regelbundet nu och inte låter det gå 10 år mellan besöken =)
Men egentligen oroar jag mig inte. Tvärt om, det är rätt skönt att gå därifrån och känna sig fräschare. Lite tandsten borttagen och lite pollerade tänder, det är allt jag behöver utstå. Men om jag skulle bli mer noga med tandtråd skulle det bli ännu enklare besök — hävdar hon =). Ändå tycker jag den nuvarande metoden att ta bort tandsten med ultraljud är klart behaglig jämfört med förr när man bara skrapade. Ett tungt göra för tandläkaren och om det var tröthet som gjorde att de blev mindre försiktiga efter en stund så att tandköttet blödde ymnigt när man gick därifrån.
Nog för att ultraljudet skriker i hela huvudet, särskilt på vänster sida där jag har en känsligare trumhinna. Det liksom knyter sig i örat. Men gapar man stort och slappnar av som en snäll pojke, är det över på någon minut =)
520kr fattigare för 30 minuters jobb. Just denna typen av besök hos hygienist tycker inte jag är så dyrt. Det är normalt datakonsultarvode per timme. Då känns det värre när man är på kontroll, dom tar några röntgenbilder och petar lite och efter 15 minuter är det över och i kassan får man slanta upp 700kr =). Det är märkligt att våra tänder inte omfattas av samma sjukförsäkringsvilkor som övriga kroppen. För de som har betydligt mer problem än mina futtiga tandstensproblem, är det genast värre. Och tänder är ju så oerhört viktigt. Om det bara vore inkomstbeprövat eller något liknande rättvist så vore det ju bra nog. Jag är ändå anhängare av någonform av skattesystem där de som har råd att betala också ska göra det. Men när det gäller tandvård får alla betala och dom som inte kan får kara sig utan tänder. Det är hemskt!
Nu är det ett halvår kvar till nästa besök och jg ska åter igen försöka bli duktigare med tandtråden. Inte bara en vecka före och efter besöket =)
Andra bloggar om: Tandläkare, Tandläkaren, Tandhygienist, Tand, tänder, Tandsten, Tandtråd, Tandvård, Tandvårdsförsäkring, Sjukvård, Fräsch, Mun
Allt blir bara fel…
Ibland känns det som om allt jag gör bara blir fel och jag är nog lite känslig för motgångar. Och en stor motgång var det när båten sjösattes och det visade sig vara något ospecifiserat fel, något som inte låter bra men som garanterat blir dyrt att laga. Det kan vara min livs hobby som går i kvav om jag inte har råd att laga och tvingas sälja den som renoveringsobjekt bara för att bli av med kostnaderna.
Eller bara en sån sak som att gå till ONOFF och köpa iPod-högtalare som jag gjorde här om dagen. En Audio Pro Porto som jag var så glad för för att den hade ett så trevligt format, bärbar, laddningsbara batterier och FM-radio och inte minst kanonbra ljud. Som grädde på moset var den nedsatt ordentligt i pris. Men det stod ”demo” på kartongen och när jag började lyssna på musik så skrällde det i ena diskantelementet. Och jag måste givetvis åbäka mig och packa ner den och släpa den tillbaka till butik för att reklamera där jag kommer att känna mig skyldig för att jag haft sönder den eller nåt. Situationer jag hatar innerligt.
Och när man känner så här börjar man titta sig omkring i huset på allt som förfaller. Lagar man en sak går 10 nya sönder. Barnen slår sönder både sina dörrar och dörrposter, barngrinden i trappan och för att inte tala om centraldammsugaren som måste lagas, huset måste målas, baksidan göras trevlig. Bara en massa saker som känns skittråkigt och ledsamt och jag vill inte göra något av det.
Jag är tydligen ingen särskilt tursam båtägare och husägandet är tydligen inte heller min väska. Och när jag blir på det där humöret frågar jag mig vad som egentligen är min grej? Sliter häcken av mig på jobbet och tar två steg fram och ett tillbaka, precis som i gymmet. Tiderna med medvind känns så korta och små jämfört med de betydligt längre uppförsbackarna, som nu.
Just nu känner jag mig bara ledsen, negativ, misslyckad, nedstämd, uttråkad, rastlös och apatisk och jag vill bara slippa det! Det tär så på energin som man lägger på fel saker men vart man än vänder sig i tillvaron hånler allt skrot och alla spillror av hobbys och drömmar. Ute skiner åtminstone solen och jag har fått skriva av mig lite.
Andra bloggar om: Onoff, Trasig, Trasigt, Trasiga, Reklamera, Reklamation, Skyltexemplar, Fel, Misslyckad, Ledsen, Negativ, Husägare, Båt, Båtar
Ny halvakustisk gitarr
Några gitarrer har passerat det här huset men nu var det länge sedan jag hade någon akustisk. Jag har haft en 6-strängad och en 12-strängad akustisk men jag tror min lillebror fått båda två. Den 12-strängade gitarren tror jag hans hund hade sönder för länge sedan. Den köpte jag sommaren 1991 när jag för andra gången i mitt liv blivit utkastad ur en familj och levde mitt liv i väskor inneboende hos olika kompisar tils jag till slut fick en lägenhet. Gitarren döptes till ”Jossan” och var väldigt speciell för mig, just på grund av perioden i livet. Jossan själv var en flicka jag träffade på Cityterminalen när jag väntade på bussen för att åka ner till småland några veckor. Vi satt där och spelade och sjöng i stämmor och när hon försvann ur mitt liv lika plötsligt som hon kommit in, så fick gitarren heta Jossan =).
Men de senaste 10 åren har jag bara haft tre stycken elgitarrer, två sex-strängade och en 12-strängad elgitarr. Det har inneburit mycket mindre spelande. När gitarren ska packas ur sitt case och en förstärkare ska bäras fram och kopplas in, blir motståndet för stort och man står hellre över. Spellusten bara infinner sig plötsligt och då vill man bara kunna sträcka ut handen och ta gitarren och spela. Man kanske hör någon harmoni man vill prova. Då är både den och känslan borta när elgitarren är uppackad och inpluggad.
Så jag har varit på jakt efter en ny akustisk gitarr länge. Men det har blivit som ett litet moment 22. Eftersom jag inte spelar så mycket, känns utgiften onödig. Och köper jag ingen akustisk, blir det heller inget spela.
Men jag vill fortfarande ha möjligheten att plugga in gitarren i en förstärkare så jag har länge varit inställd på en halvakustisk. Det fick jag väl mest för mig på den tiden vi spelade en del ute och till slut hittade jag en Ovantion Celebrity CC057. Så nu hoppas jag att det ska bli både lättare och roligare att spela och man kanske åter igen kan få upp någon snabbhet och styrka i händerna igen.
Nästa lilla dröm jag har är att åter igen skaffa en tvärflöjt och ta tag i mitt spelande igen. Jag lånade under gymnasietiden min syrras tvärflöjt men när hon ville ha tillbaka den skaffade jag inte genast en ny.
Andra bloggar om: Gitarr, Gitarrer, Akustisk Gitarr, Spela Gitarr
Farfar borta :( del II
Om åtta minuter samlas släkten i kyrkan i västervik för att a ett sista farväl av vår farfar Ingvar, och jagär inte där. Det var inget lätt beslut att fatta och så många olika om och men. Men till slut bestämde jag mig för att ha min egen minnesstund för honom i ett soldränkt Stockholm på ett så simpelt ställe som trappan utanför mitt jobb. Och jag skiter ärligt talat i hur andra ser på det, för mig känns det mest rätt. Farfar har inga åsikter i frågan. den enda jag sårar lite är nog min lillebror som nog innerst inne förstår.
Det finns tillfällen då människors svagheter visar sig extra tydligt. När någon går bort är ett sådant tillfälle när näsor vidgas och man får korn på pengar eller föremål. Och det är nog mitt främsta skäl till att jag sitter här istället för är närvarande.
Jag har inte träffat min farfar på över 20 år och trots att han var det mest rediga människan i min barndom, en stadig klippa när det var jobbigt och en sån där ”skön gubbe” som trots sin höga ålder lekte med barnen från kull och kurragömma till att kasta pil och dricka vin och prata skit när vi blev äldre, så var han ändå inte särskilt förstående när jag rymde hemifrån när jag var 15. Sedan dess sågs vi bara några få gånger och även om han inte visade öppet vad han tyckte, tyckte han nog det var ett jävla sätt.
Skulle jag nu besöka och hedrahans begravning efter alla dessa år samtidigt som släkten redan rotar i hans materiella kvarlevor innan farmor ens lämnat oss, bråkar om pengar, hämtar utlovade saker i förskott och liknande. Om jag nu efter 20 år skulle dimpa ner mitt i den röran skulle det bara ge alla småaktiga släktingar en enda signal, ”jaha, nu kommer han efter alla år och tror det finns pengar!” Det känns inte så hedersamt. redan för många år sedan började en del i släkten komma till farfar och säga att detta kan väl jag få när du dör? Och fick man då ett ja, jamen då kan jag ta det redan nu. Eller de gånger han vann på tipset så ökade besöken av en del släktingar som annars höll sig på avstånd och hördes av mycket sällan.
Och nästan bara därför valde jag att stanna hemma. Några små transportmässiga problem också som hade gjort resan besvärlig och stressig. men främst just detta. Sedan är det såklart synd om de släktingar som inte beter sig såhär.
Andra bloggar om: Farfar, Begravning, Begravningar, Kyrka, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Västervik, Idyll, Barndom, Barndomsminnen, Minnen, Sorg, Sakna, Saknad, Arv, Arvstvist, Pengar, Girig, Girighet, Familj, Släkt
10-årsjubileum som båtägare
Just denna dag, den 23:e april 2009 är det exakt 10 år sedan jag köpte min första båt. Man kan läsa om det i bloggen i inlägget Båtköp. Det stod väl ganska snart klart att det dels inte var så mycket till båt och dels att jag haft för bråttom att förverkliga en gammal dröm. Jag förstod nog att den inte flöt i dåvarande skick. Ett spant hade gått av i aktern så det var en rätt stor spricka mellan skrovet och akterspegeln men det trodde sig pappa kunna hjälpa mig med. Det hade han garanterat kunnat rent tekniskt, men tiden räckte aldrig till. Och jag fick redan då stifta bekantskap med vilka begränsningar min synskada gör och hur frustrerande det är att älska båtar men inte kunna helt själv. Att mäta, såga helt rakt, eller för den delen såga och följa en skrovlinje, lacka utan att det rinner. Och för att inte tala om att köra båt själv.
Egentligen var väl inte detta min allra första egna båt. När jag gick på Tomtebodaskolan som då var specialskola för synskadade hade jag en helgfamilj som jag bodde hos var annan helg för att slippa pendla så långt jämt. Det var som paradiset för mig, med sjötomt på Muskö och massor med båtar och aldrig i kombination med alkohol som jag är uppväxt med. Jag kunde vara där nere och greja hela dagar och kunde knappt avbryta för mat. Givetvis älskade jag motorbåtar och hastighet och att åka vattenskidor, men lika förtjust i segling. Vi hade två katamaraner av mindre sort, optemistjollar och en trissjolle.
Jag döpte henne till Lydia efter en fiskebåt jag läst om i någon ungdomsbok för väldigt länge sedan. Den gick sedan under öknamnet ”clamydia”, det var bara jag som uppskattade namnet :) Båten blev ”som min” men aldrig min på riktigt så till vida att jag inte kan åka och hämta den eller ärva den till mina barn. Vi försökte ta med den ut till Rånö på semester en sommar för att jag i lugn och ro skulle kunna lära mina barn segla. men ja, då var den inte ”min” längre. Ändå går den fortfarande under beteckningen ”Jockes båt” — åtminstone när jag hör =).
Så visst var det en stor dag idag för 10 år sedan, men det blev ganska snart ett magplask. Jag lyckades hyra en ödetomt bar1 2 minuters gångväg från hyreshuset där vi bodde där jag kunde lägga båten så att jag kunde pula med den ofta. Och vi var ganska många som nog tyckte det var kul. Men när ungdomsgäng började använda det som tillhåll så flyttades båten till en fiskare ute på Muskö. Dit gick det inte att ta sig annat än med egen bil. Så då och där omintetgjordes den möjligheten. Och såhär i efterhand kan jag tycka att det var bra. För hur många timmar jag än lagt ner på båten, hade det aldrig blivit båt av den.
Min andra båt var en mer genomtänkt affär och en fullt fungerande båt. Den köpte vi i december 2001 uppe i Kramfors av en bekants bekant. En Boghammar Weekend Cabine med aluminiumskrov och träöverbyggnad. Förutom en feljusterad Volvo B23 som var nymonterad men dog i de mest olämpliga stunder så fungerade den bra. Marchade dryga 20 knop och hade toa och värmare installerade vi senare.
Den båten gick vidare när vi fick veta att vår kompis Uffe skulle sälja sin stora stålbåt Galadriel. Han och hans flicka skulle flytta söderut med sina hästar och båten rymdes inte längre i deras liv. Jag hade sagt tre år tidigare när de köpte båten — att om ni någonsin säljer den, ring mig! Och nu var det dags.
I maj 2003 stävade vi ner från Waxholm mot Nynäshamn och under de tre år vi hade båten, gjorde vi av med över 500 distansminuter till sjöss. Den var stor och dubbelruffad och gedigen, kunde ligga kvar i isen under vintern och var perfekt. En gång tog vi upp henne och målade om hela båten både ovanför och under vattenlinjen och då var det lite jobbigt för dom som målade.
Våren 2006 var det så dags igen att byta båt. Jag minns inte exakt varför, men något gjorde att det kändes som för mycket jobb med Galadriel. Hon skulle behöva ny inredning bland annat. I annonsen skrev vi priset ”eller bytes mot liknande Albin 25DL” och turen slog till igen. En familj som hade en variant av Albin 25DL fast under namnet Bonum 25, således samma skrov men 15 år nyare som de ville bli av med och gillade skarpt vår båt. De hade som hobby att renovera och hade för avsikt att göra det med Galadriel.
Så i maj 2006 stävade vi hemmåt från Upplands Väsby ner genom Mälaren och ut i sjöhavet ner mot Nynäshamn. Båten var i fint skick sånär som på väldigt basic instrumentering och elpaneler och knappar från Biltema :) Det fanns lite annat småfix med den också men inget allvarligt. Den gick under arbetsnamnet Minda men blev aldrig oficiellt döpt och denna båt tog oss till Rånö två somrar och på en hel del turer.
Hösten 2008 infann sig en ”ledsenhet” i kroppen som jag inte hittar något bättre ord på än just ”ledsenhet”. Detta gedigna båtintresse och — om jag får säga det själv — kunskap jag fått med mig från min uppväxt och utvecklat med tiden om båtar, sjömanskap och motorer. Men grunden till känslan var detta ständiga beroende av andra. Jag hittade ett båtvarv som inte tyckte jag var konstig som var blind men ändå hade egna båtar. Jag kunde önska båtplats i sjön och på land för att ha så lätt som möjligt att hitta dit och därifrån. Men att inte kunna ta sig dit och därifrån på normalt sätt var störande. Att åka därifrån innebar minst en timmes väntetid på färdtjänst och behövde man då någon liten reservdel eller hade köpt fel skruv och behövde byta ut den, så var det förenat med väldigt mycket mer omständighet än om jag varit normal seende och bilburen. Då hade jag dessutom kunnat mäta skruven/slangen med skjutmått eller tumstock och handla rätt från början.
Jag behöver hjälp att bottenmåla vilket min fru gör jättebra även om jag är måttligt säker på hur kul hon tycker det är. Och för att inte tala om att åka båt, köra och njuta av det hela vilket ändå är hela idén med det hela. Själva körandet har vart ett mindre problem eftersom jag tror att det varit ganska förnöjsamt för de som varit ute med mig/oss. Men inte alltid kunnat när jag velat.
Så jag bestämde mig nog för att inte ha mer båt där i september i höstas och annonserade ut Minda till försäljning. Ränteläget gjorde det svårt och trögare än vanligt trots en så fin och ekonomisk båt i dessa tider.
Men det som sedan hände har jag till och med haft svårt att både förstå och erkänna själv men är inte särskilt förvånad över. Jag började genast surfa ny båt och en bestämd typ. Jag kände att visst, Minda är för stor och för långsam och har för mycket av det vi inte behöver, så som toa, dubbla ruffar och liknande. Onödigt eftersom hela eller delar av familjen sover i båten kanske 1–2 nätter per år.
Varje gång jag bytt båt har jag alltid surfat efter Windy 22-båtar. Det var den båt mina fosterföräldrar hade när jag flyttade dit, i den allting började och jag tyckte mycket om den båten. Kan fortfarande minnas sorgen när dom sålde den, även om det var till förmån för en större, finare och alika snabb båt. Samma sorg som när vi sålde villan i Österskär när vi barn i familjen började bygga egna bon.
Och jag hittade en, till bra pris och som efter inspektion visade sig vara väldigt fin och välskött. Här fanns ingen halvfärdig el och inga hängande sladdar, allt var rent och fint och färdigt. Då tänkte jag att denna ska jag ha och det kan nog bli ett bra avslut på mitt båtägande. Jag löste ekonomin och i september 2008 körde jag, Joche och Egge hem den från Värmdö till Nynäshamn, läs gärna inlägget Hemtransport av ny båt.
Så nu är väl någon sorts cirkel sluten känns det som? 10 år har gott, 5:e båten om man räknar bort våra två jolar jag inte nämnt och nu lycklig ägare till en fin Windy 22DC som var till stor del upphovet till allt detta. En båt med minimal skötsel för sin storlek och rejält med fart och rymmer oss alla om behovet finns. Problemen jag kände i höstas kvarstår naturligtvis, ingenting löstes i och med en ny båt. Så någon gång måste nog detta ha ett slut även om jag bävar för den dagen. Innan dess hoppas jag mina vänner vill ut och åka mycket, hinna åka lite vattenskidor igen! Drömmen att åter komma till Landsort går ju att uppfylla. Kanske svårare med Gotska sandön, i alla fall med egen båt.
Så hur ska jag avsluta denna gigantiska bikt i E-moll med undertoner i dur? Förutom ett stort tack till mina vänner Egge och MP som är fantastiska vänner och förare med jordens knäppaste kompis! Olycklig ibland för att jag inte kan köra båt. Men frågan är hur olycklig jag skulle vara utan båt??
Andra bloggar om: Windy, Windy 22, Båt, Båtar, Båtliv, Marina, Varv, Segelbåt, Segelbåtar, Motorbåt, Motorbåtar, Segla, Segling, Optemistjolle, Optemistjollar, Trissjolle, Trissjollar, Katamaran, Muskö, Rånö, Nynäshamn, Åkersberga, Gotska Sandön, Landsort, Sjötomt, Hav, Havet, Loggbok, Uppväxt, Barndom, Barndomsminnen, Tomteboda
Farfar borta :(
Hur är det man brukar säga, döden kommer aldrig ensam. För en dryg vecka sedan slutade ett ungt hjärta slå och idag, dagen före sin namnsdag somnade min gamla farfar in, 87 år gammal. Farfar var inte min biologiska farfar, men ändå farfar, och när jag var liten en väldigt viktig och stabil person i min annars ganska skakiga barndom. Men nu har jag inte träffat honom sedan sommaren 1995, alltså nästan 14 år sedan och vi hade heller ignen kontakt under den långa tiden. Fanns egentligen ingen anledning till det avbrottet, annat än att han var en del av den släkt och liv jag lämnade när jag rymde som 15-åring 1988. Så någon form av sorg känner jag såklart även om det nog mer är vemod och en påminnelse om att livet går sin gilla gång och man blir äldre och dom äldre i ens närhet blir gamla och går bort.
Sedan har jag alltid känt större sorg när unga människor går bort. Min farfar fick bli 87 år, mestadels frisk hela livet. Påse på magen och höftproblem på äldre dagar och kanske lite svårt att hålla saker på rätt plats i huvudet sägs det, men ändå klar. Jag är glad när människor får leva så och dö när man ändå ska dö. Evigt liv och evig lycka är ändå ingenting att hoppas på. Och livet efter detta tror jag ändå inte på.
Mina minnen av farfar är många och enbart goda. När jag var liten var han alltid den som lekte och busade med oss barnbarn och den som höll i traditioner så som dans kring midsommarstång och liknande. Han kunde till och med få mina och mina kusiners föräldrar att delta i leken ibland.
Ofta var det mycket sprit inblandad i min barndom och många sorgliga historier om vad det kunde föra med sig. Men farfar var alltid den som alltid hade koll och alltid var så pass nykter att han nog höll ett öka på barnbarnen även när vi var ute i skärgården. Han var den som löste bråk och konflikter mellan de vuxna. Förvisso älskade han att tjafsa och diskutera och gräla om vilken hund som kom först i turordningen och liknande. Han skulle alltid ha rätt även om han hade fel och att han nog mycket väl visste att han hade fel =)
Vi älskade att vara hemma hos honom. Vi var lägenhetsbarn stora delar av uppväxten och han och farmor bodde i ett litet idylliskt villaområde i utkanten av den smålänska staden Västervik. ”Byggarlasses väg” luktade äppel- och körsbärsträd och nyklippta gräsmattor och området fylldes alltid av trädgårdsägare som klippte häckar eller krattade grusgångar.
Hans uppenbarelse fick mig alltid att känna sådan stolthet. Som när han kom på mina skolavslutningar. Det hände inte varje gång eftersom jag gick i skola i Stockholm och det då var en stor sak att åka så långt. Och i deras gamla bil som kokade var 10:e mil var det såklart ett visst besvär. Men oftast på sommaravslutningen kom han ofta och då ville jag visa upp honom för mina vänner. En stor och stark karl som kastade oss ungar högt upp i luften för att sedan fånga igen. Eller som när dom kastade oss mellan sig. En hissnande luftfärd med skräckblandad förtjusning.
En gång var jag övertygad om att han räddade mitt liv. Jag vet egentligen inte varför, det fanns ingen uppenbar risk men ändå kändes det så. Vi var ute på vår ö vi alltid besökte på somrarna. Det var mycket sprit och gräl och mina föräldrar började bråka och pappa fick för sig att nu skulle vi minsann åka hem. Sent på kvällen, mörkt och alldeles för onykter att köra båt. Jag satt längst ut på förstäven och var livrädd. När vi lagt ut tog min mamma båtnycklarna för att få stopp på vansinnet men det hjälpte inte. Då steg min farfar fram på klippan och ropade till sin son att nu jävlar fick det vara nog! Skulle det åkas hem onykter och mitt i natten skulle det ske utan barn ombord, om han så skulle hämta in oss. Som en lydig hundvalp styrde pappa tillbaka båten in och allt lugnade ner sig.
Det var inte den enda gången han satte stopp på saker som kunde slutat illa. Men detta är det helt klart tydligaste minnet som jag i vuxen ålder faktiskt drömt mardrömmar och vaknat av ångesten.
Men 1988 när jag bröt med mina föräldrar och rymde hemifrån bröts vår kontakt. Antingen förstod han inte varför eller så tyckte han inte det var så farligt. Eller så tyckte han att mitt agerande drog någon sorts skam över familjen. Jag vet inte. Jag frågade aldrig och nu gör det det samma.
Vi sågs några gånger efter att jag flyttat. Sommaren 1990 när jag kom på besök en första gång efter flytten, och den underbara sommaren 1994 som var så varm och kaffepriserna skjöt i höjden. Och sommaren 1995 när jag också var på besök. Han hade inte förändrats särskilt mycket Han skötte sin trädgård och bryggde rödvin i källaren och vi hade en del trevliga kvällar med pilkastning, kortspel och pimplade hemgjort rödtjut. Sedan skaffade jag familj och barn och trots att jag besökte Västervik ett par tre gånger senare så träffades vi inte igen.
Nu har han gått till den eviga vilan och nu som nästan alltid, skockar sig giriga släktingar som aldrig eller väldigt sällan sets eller besökt honom, för att få ta del av arv. Vissa av dom har redan fått och vissa har pekat ut smycken och ägodelar på våra levande äldre och sagt ”den vill jag ha när du dör”. Det är alltid lika beklämmande och jag deltar inte. Jag nöjer mig med mina minnen. Får jag en möjlighet att låna hans gamla fotoalbum som jag en gång börjat skanna in är jag nöjd med det. Jag fick inte behålla dem tills jag var klar. Förmodligen var det någon kusin som bara skulle ha dem ”innan du dör”. Det är sorgligt och jag hoppas att man inte ser genom dimmorna från en högst eventuell andra sida och kan se hur människor sliter och rycker som gamar i de materiella kvarlevorna.
Just nu hade jag bara denna bild nedan, som är skannad från ett tidningsurklipp. Bilden är från 1938 en då 17-årig Ingvar Hult, 5:a från vänster i översta raden bland målarkollegor.
Vila i frid!
Andra bloggar om: Farfar, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Västervik, Idyll, Barndom, Barndomsminnen, Minnen, Sorg
Glasspremiär!
Första lediga dagen på påsken började förvisso med regn, men fåglarna kvittrade och det luktade vått och gott ute och våren är här! När det slutade regna tog vi ut tandemcykeln och cyklade 2,1 mil. Det var suveränt skönt. det firades med årets första mjukglass på vägen hem. Jag somär glassfanatiker! Och nu är säsongen i gång! Lite sol och värme på det här så kommer det bli kanon. Imorgon ska jag köpa båtvax och pollerdukar och hoppas på att jag kan slutföra vårrustningen på lördag och söndag.
Andra bloggar om: Vår, Värme, Sol, Regn, Cykel, Cykla, Tandemcykel, Glass, Mjukglass, Sibylla, Påsk, Påskledig, Påskledighet, Skärtorsdag, Skärtorsdagen
Fega ur en söndag
Planen för dagen var att låta Mirre och denise bli ompysslade av mormor och Jenny medans vi andra åkte ut till marinan för att så smått påbörja vårrustningen. Vi behövde dels täcka av vår Bonum 25 som håller på att säljas och förbereda för att få Windyn i sjön.
Behöver kontrollera vilka bränslefilter som behövs och exakt vilka nya reservdelar jag behöver för att montera drevet på Windyn igen vilket jag ämnar göra så fort det bara går. Men det behövs fräscha bälgar och lite nya skruvar som vi slog sönder när vi monterade av drevet. Det var inte gjort på ett tag så några bultar fick pajade gängor.
Men vi kom inte så långt. När halva barnaskaran gått iväg började det snöa, Förvisso bara några stänk, och temperaturen låg på straxt över 0. Så jag bestämde att våren fick vänta en helg till åtminstone. Grämer mig verkligen för att vi inte gjorde det igår när det var så strålande fint väder och varmt ute. Det hade varit en perfekt dag.
Men dom hotar ju med lite snö i veckan och sol till helgen, hur dom nu kan veta det när dom inte ens kan spå lokalt väder ens fyra timmar frammåt. Man kanske bara antar att det blir varmare vartefter eftersom det ändå går mot vår!? Jag hatar väderhysterin. Särskilt när det står att ”NU ÄR VÅREN HÄR!!!” i ena tidningen och ”VINTERN ÄR HÄR FÖR ATT STANNA LITE TILL” i den andra tidningen. Snart släpar dom fram den där spå-gubben från Tyskland för att spå sommarvädret också =) Provat använda riktiga meteorologer istället? Klart då funkar inte sensationsjournalistiken…
Hur som helst så blev nästa helgs planerade aktiviteter inställda så vi får ta tag i det då istället. Med lite tur och det är bra dagstemperatur kanske man kan bottenmåla också och sedan beställa sjösättning åtminstone av Bonumen.
Så dagen flöt på i lagom tråkig stil. Denise och Mirre blev kvar hos mormor ändå och jag landade åter framför datorn av ren uttråkning och besvikelse. Och här sitter jag i stort sett än och bloggar och Facebookar, kul!
Och i morgon börjar en ny arbetsvecka och just nu ser den rätt lugn ut i kalendern. Och eftersom jag bara hann träna en gång förra veckan ska jag straffa mig med dubbelt upp denna vecka. Men det finns att göra på jobbet, en del backlogg från förra veckan, saker som sket sig och inte gick så bra. Även det är måttligt upphetsande.
Andra bloggar om: Båtar, Windy, Windy 22, Sjösätta, Sjösättning, Söndag, Vår, Vårväder, Väder, Väderprognos, Väderprognoser, Meteorolog, Meteorologi, Meteorologer, Blog, Blogg, Blogga, Facebook, Uttråkad, Tristess
Vår i stan
Ja, nu känns det verkligen att det på riktigt håller på att vända. Inga bakslag med snö och rusk ska få mig ner igen, det lovar jag mig själv — och hoppas jag att jag kan hålla =)! Idag mitt på dagen luktade det… sådär underbart, och den där fågeln — vad den nu heter — talade om att nu är det på gång! Och jag har på allvar börjat planera för avtäckning av båtarna och rusta färdigt den som ska säljas samt min egen som vill ut på vårrus över vågtopparna!
Den här dagen har varit helt OK. Lite sen i starten och följaktligen sen upp i gymmet där det bara blev en knapp timme. Körde lite armstyrka och bröst/ryggmuskler och sedan bestämde jag mig för att klocka mig på 600 meter på löpbandet. Sonens personbästa är 2,02 och jag ville se hur långt efter jag skulle hamna. Och det var ju inte så lysande, 14km/h nästan hela streckan förutom på slutet då orken tröt och jag fick dra ner till 12km/h. Tiden slutade på 2,54!
Som den ädla kämpe jag försöker vara, talade jag om för sonen att han äger mig på den distansen och att jag nog får jobba lite för att komma ikapp. Svaret jag fick var inte det jag väntat mig, ”jo, det var jättebra!” Det är min grabb det :)!
Skämt åsido, jag blev så glatt överraskad eftersom han enda sedan han var liten vart en sån dålig förlorare och svårt att acceptera att någon är bättre och därmed kanske legat på lite när någn varit sämre. Men den korta tiden inom friidrotten har verkligen förändrat den inställningen. Han är långt ifrån bäst, men det gör inget, det är kul att vara med och inom klubben är det ryggdunkar och ”du tar dom nästa gång” även till den som kommer sist och den som kommer sist säger ”äh, du fick ju ändå dom svåra motståndarna!” Som förälder blir man ju lätt gråtmild av att se hur goa dom kan vara mot varandra och att man har en hel del att lära där. Såvida man inte vänder på det och säger, gud vad jag lyckats med mitt barn! Men berömma sig själv går ju inte =)…
Och jag tycker inte man ser det så ofta inom andra grenar i idrotten. Allt är sån kamp och prestation. Det var nog därför även jag pysslade med simning och friidrott — främst löpning när jag var mindre. Man blir inte kanonrik kanske, men man blir heller inte apdryg som vissa fotbolls- och hockeyproffs som man bara mår illa av att lyssna på. Och många barn i dessa sporter tar efter och lär sig skrämmande tidigt attityderna inom sin sport.
Nåja, min enda motståndare nu är mig själv. Bara intressant att notera att man får spö av en 10-åring med nästan en hel minut =)
Och idag genomförde jag och min kollega en liten föreläsning om skärmläsare på ett stort IT-bolag. Det var nog en av få gånger jag faktiskt var nervös. Men det gick fort över. Det kändes riktigt bra efterråt. Föreläsningen var mycket ovan eftersom vi berättade om skärmläsare och tillgänglighet i detalj för fullt seende tekniker som egentligen inte alls har kopplingar till branschen men behövde kunskap för sin framtida utveckling. Det var ett något annorlunda upplägg än när vi gör samma för en beställare eller en användare som oftast redan vet grunderna. Detta var nytt och kul!
Och så en långpromenad ikväll. Trots träningsvärk i vader och fötter. Ett vårtecken lika säkert som den där pippifågeln är Mirre som ska hoppa i varenda vattenpöl med förklaringen ”det gör inget, det torkar”. Är man snusförnuftig och snart 4 år så är man. Och skratten är helt oemotståndliga!
Andra bloggar om: Vår, Tö, Töväder, Vårfåglar, Träning, Gym, Löpning, Friidrott, Fotboll, Ishockey, Sport, Attityder, Föreläsning, Seminarie, Workshop, Skärmläsare, Tillgänglighet, Synskadad, Synskadade, Promenad, Vattenpöl, Vattenpölar, Barn, Barnskratt
Ett fantastiskt födelsedagsfirande
Dagen började med kaffe på sängen, men det var länge sedan man kände någon födelsedagskänsla vilket till stor del nog berodde på att det var bara ännu en dag på jobbet som väntade. Förvisso en fredag och det var det enda som drev mig ur sängen. Hade ingen alls
Min plan var att träna, äta lunch, få iväg lite leveranser samt packa inför helgens produktvisning ute på Almåsa Konferens i Västerhaninge. Jag hade stora problem att komma ihåg packningen och det beror nog mest på just nu att energin tryter, och ännu en helgs arbete känns sådär.. Sedan skulle jag försöka hinna ut och vinka av min son som skulle på sin första resa med idrottsklubben, utan föräldrar, översovning och en massa äventyr.
Men träningslokalen var bokad på den tid jag tänkt träna så allt blev förskjutet och klockan var redan halv fem när alla ärenden och den förhatliga packningen var klar och jag hade tänkt åka hem.
Väl ute på gatan med packlåda och väskor väntande på att få åka hem blev jag plötsligt påhoppad av min fru och våra bästa vänner Egge och Karin. Jag blev faktiskt först skrämd den där korta bråkdelen av en sekund innan jag kopplade. Gud vet vilka galningar man kan bli påhoppad av och dessa var av värsta sorten :)!
Paff, glad och väldigt överraskad var det bara att släpa ner packningen till kontoret igen och följa med ut på stan. Jag anade såklart genast vad som var på gång, en mycket trevlig fredagsöverraskning som omväxling.
Och färden gick till Filmstaden Söder såklart och tog plats i sallong 1 för Män som hatar kvinnor (film)W efter boken med samma namn av Stieg Larsson. Vi har läst alla tre böckerna som var lite sega att komma in i, men när man väl plöjt sig in i handlingen blev jag sur när sista sidan i sista boken var slut och man bara ville ha mer!
Filmen är 2 timmar och 24 minuter lång och en som definitivt hamnar i toppen av de bästa svenska filmer jag någonsin sett. Man satt som naglad från första scenen och jag kan inte säga ens lite, att boken var bättre. Filmen följde boken väldigt bra och inget viktigt var utelämnat och det var ett jämnt tempo genom hela filmen.
Det som mer av allt gjorde filmen var skådespelarna. I rollistan fanns bara höjdarnamn, och Michael Nyqvist i huvudrollen som Mikael Blomkvist och Noomi Rapace som Lisbeth Salander, kunde inte ha varit bättre val. Särskilt Noomi Rapace är åtminstone för mig ett nytt namn, och den mycket svåra och tunga rollen hon karaktäriserade var helt underbart. Det finns många bra skådespelare men att genomföra så svåra saker som två våldtäktsscener är beundransvärt samtidigt som hon återspeglade Lisbeths hårda och skumma personlighet precis så som åtminstone jag föreställer mig henne i boken. Samtidigt beundrar jag Peter Andersson, en grym skådespelare som spelar tvättäkta svin så bra så man nästan hatar honom på riktigt =)
När filmen var slut var det bara knäna som påminde om att filmen varat nästan 2½ timme och man ville verkligen inte att det skulle vara slut. Och jag vill definitivt ha fortsättningen i biosallongen vilken tyvärr lär bli en TV-serie.
Efter bion gick vi över söder och hamnade på en grekisk restaurang som jag varit på en gång förut. Fördelen med den här syltan är att de har även annat och inte bara traditionellt grekiskt. Sovlaki är jättegott men denna gången valde jag en god pepparstek på oxfillé och skivad potatis. Alla valde rödvin till maten och öl efter till kaffe och cognac och en ”betalningspilsner” medans vi avklarade notan =).
Väl ute på stan igen stegade Egge och karin ner mot Götgatan för att hugga en cab hem och vi gick tillbaka till kontoret, hämtade packningen, beställde taxi och åkte hem. Vid 00.45-tiden avlöste vi en mycket trött barnvakt Jenny och pojkvän. Men allt verkade ha gått jättebra hela kvällen! Vi är enormt tacksamma att hon ställer upp. Gångerna vi ens kan komma loss en kväll bara för att gå ut och äta eller gå på bio har varit lätträknade dessa 13 år. För att inte tala om längre stunder än så med övernattning.
Så detta var verkligen en underbar födelsedagskväll som jag trodde skulle sluta i god mat och slöa i soffan vilket inte heller hade varit helt fel. Och kvar stannar verkligen känslan av filmen och att vi har flera andra roliga saker planerade framöver, både filmkvällar och annat.
Och appropå film fångades jag av två saker under bioreklamen. Dels den kommande filmen ”Kenny Starfighter” som jag måste tvinga mina barn att se så jag får gå =) Men kanske mest av allt, uppföljaren till filmerna om Johan Falck med Jakob Eklund i huvudrollen, Noll tolerans, Livvakterna och Tredje Vågen — Gruppen För Särskilda Insatser som ska ha premiär under våren! Den SKA jag se!
Och sedan är jag lite stolt över mig själv. Jag var faktiskt orolig för mina stråk av panikångest som jag nog kan få i lätt trängda situationer, bland mycket folk och ingen möjlighet att gå precis när man vill. För min del tar det sig i uttryck att jag måste gå på toa och stressen över att OM jag måste, går det inte på en god stund. Men under reklamfilmen slappnade jag av och försökte ”tänka rätt”. Jag vet inte om jag lyckades så värst bra, jag menar om det egentligen var jag som var så duktig. För plötsligt började filmen och jag blev helt uppslukad av handlingen och glömde totalt allt annat! Och när filmen var slut gick det ytterligare några timmar med mat, vin, sprit, kaffe och öl innan jag verkligen behövde gå på toa. Ser hur fånigt det låter när jag skriver det, men det är i alla fall så det är för mig.
Enklast är det nog att förklara det som att jag blir stressad när jag inte kan riktigt styra över det själv. Jag kan inte själv resa mig, gå ut och gå på toa utan att be någon om ledsagning. Och åker jag tåg, måste jag boka plats alldeles invid toan för att kunna slappna av. Säkert samma typ som flygrädsla, när man inte har egen kontroll, vad vet jag.
Men jag är verkligen så skitglad att jag inte förstörde den här kvällen för mig själv utan lyckades koppla bort allt sånt. Bara det är ju värt att fira.
Trailer till ”Män Som Hatar Kvinnor”, biopremiär 2009-02-27:
Tailer till Kenny Starfighter, biopremiär 2009-03-25:
Tidig trailer ”GSI Grupper För Särskilda Insatser”, biopremiär 2009-04-10:
Andra bloggar om: Födelsedag, Fylla år, 36 år, Film, Bio, Stieg Larsson, Män Som Hatar Kvinnor, Michael Nyqvist, Mikael Blomkvist, Noomi Rapace, Lisbeth Salander, Lena Endre, Erika Berger, Sven-Bertil Taube, Marika Lagercrantz, Peter Haber, Peter Andersson, Ingvar Hirdwall, Per Oscarsson, Stefan Sauk, Kenny Starfighter, Jakob Eklund, Middag, Mat, Restaurang, Grekisk Restaurang, Barnledig, Barnvakt, Panikångest
Saker som jag drömmer om
Det här är inget positivt inlägg. Det är bara så man mår ibland, som en bakfyllekräka dagen efter, när allt bara känns skit, man slutar tro på sig själv, slutar kämpa och bara vill lägga sig ner att dö. Visst är det märkligt hur man ändå någonstans alltid tar sig upp och börjar om med nya tag? Någon uråldrig instinkt jag inte begriper mig på men är väldigt glad för.
Jag vet inte om jag i grund och botten är en positiv människa, just nu känns det inte så. Fast jag skulle nog vilja tro det i alla fall. Fast en mer verklig tolkning kanske är åt det mer manodepressiva hållet =) Lika fort som jag kan bli glad, lycklig och full av tillförsikt, lika snabbt kan jag bli låg, känna det som om ingenting är någon idé och allt är för jäves. Upp och ner som en jävla jojo och ibland känns det som om jag mår sämst av just det än något annat =). Snacka om att andra inte vet vart dom har än när man inte ens själv vet =)?
Alla säger ”du är så duktig som gör så mycket, klarar så mycket, gör det du vill trots att du inte ser”. Och det är nog sådan jag försöker och vill vara. Hur skulle man annars stå ut? När jag stöter på ett problem med något jag vill, försöker jag finna en lösning på det hellre än att välja en annan väg. Jag tror ändå trots allt att jag är kung över mitt eget liv och ingen tycks fixa det åt mig, då får man göra det själv =)
Det mest konkreta exempelt är nog min största hobby och mitt största fritidsintresse alla kategorier. Enda sedan jag var liten har jag varit nära skärgården och alltid i en båt, alltid älskat ljudet av dånande V8:a eller utombordare, eller ljudet av fladdrande segel vid slag eller sprutande bogsvall och en stäv som klyver vågorna. Lugna fågelkvittrande vatten en varm sommardag, eller ett blåsigt aggressivt hav känns inte som om det spelar någon roll. Det är som väder på sommaren, vackert fast på olika sätt.
Jag kan verkligen inte tänka mig något annat huvudintresse. Det är liksom det jag älskar och vill göra. Visst, datorer och radiokommunikation har alltid legat mig varmt om hjärtat. Men det stora har ändå alltid varit havet och båtar. Och ingen har någonsin hindrat mig. Tvärt om, jag har fått lära mig segla, åka vattenskidor, köra stora och snabba båtar, till och med off-Shore-båt i hög fart. Jag har haft vänner som liksom jag vågat och velat och löst problemen istället. Kan man inte skrika höger och vänster för att det går för fort eller låter för mycket, får man klämma på axlar eller liknande. Jag har kört SL-buss (inte i trafik =)) och passagerarbåt och jag har till och med som 16-åring flugit Herkules och segelflugit.
När jag blev stor var det nog ingen som blev förvånad när jag skaffade min första båt och nu äger jag min femte båt.
Så man kan säga en jädra massa saker som är fint och ljust. Jag har inte tvingats hålla på med handikapprelaterade sporter eller intressen bara för att jag råkar ”vara sån” som borde göra det. Men allt har ett pris och allt har en baksida. Och nu ska jag skriva om det jag ofta tänker och känner men sällan eller aldrig säger. Allt det där som finns inuti som någon sorts motvikt till allt det där roliga och braiga med mitt liv. Jag ska bara kräkas ur mig allt utan ett enda motargument. Orättvist, mot mig själv ja, men väldigt skönt ibland.
Så här kommer några stunder då jag känner mig svag och liten och helst skulle vilja vara som ”alla andra” och ha synen i behåll.
Den största sorgen handlar såklart, inte helt oväntat om möjligheten att själv köra båt, utan att vara beroende av andra. Jag har två jättefina och bra vänner som gärna kör och tycker om att åka båt. Men dom har också egna liv och familjer och min vilja att åka passar långt ifrån alltid med deras planer såklart.
Jag ville bli sjöpolis när jag var liten och skulle idag tveklöst fortfarande välja kustbevakare om jag bara kunde. I många andra situationer känner jag mig nog mer frustrerad än ledsen. Men just i detta fall är det något som stundtals gör riktigt ont. En gång för 7–8 år sedan hade jag en kontakt på Kustbevakningen. Hon var förvisso kontorsråtta men lyckades ändå få till en tur med en av deras båtar. Jag skulle få åka med från Waxholm och in till stan om inget hände. Men något hände såklart så att transporten inte blev av och det blev inställt. Behövde jag säga att jag följde Kustbevakarna på Kanal5 in i minsta detalj och dessutom spelade in det för att kunna njuta av senare? Väldigt ofta dagdrömmer jag om hur det skulle vara om jag fick synen tillbaka och alltid handlar det just om det, att snabbt bli stor och stark, utbilda mig och söka jobb just där.
Självklart skulle jag vilja ha möjlighet att ta körkort. Det är så självklart för många att man inte ens reflekterar över alla små extra möjligheter det innebär. Vi har alltid löst våra semestrar och sådant på ett sätt som jag nog ärligt tycker funkat bra. Men just dehär små sakerna som blir så fruktansvärt frustrerande i vardagen, som att storhandla till exempel. Hittills har vi haft hjälp av framför allt Marias föräldrar men det är samma sak där, dom har annat för sig än att köra oss. En tid försökte vi storhandla på nätet, men det blev ofta fel vilket ledde till extraarbete och besvär och var väldigt mycket dyrare både matvaror och plockavgifter.
Eller som nu, ett helt garage fullt med sopor som behöver åka till tippen. Att alltid behöva tigga om hjälp och känna sig ivägen och jobbig. Även om man betalar bensin och med middag är det svårt att få till.
För ett antal år sedan fick vi för oss att skaffa hus. Vi behövde yta och det vore skönt med en egen tomt och allt det där. Och det började genast renoveras — känner ni igen er? Det finns förvisso sätt att lösa det så att man kan såga en stor träskiva rakt genom att spänna reglar som man kan följa men förutom allt arbete med det innan man kan komma igång att såga, så behöver man ofta hjälp att mäta. Att måla huset vilket vi är i stort behov av kan ingen av oss göra ordentligt.
Normalt sätt tänker jag inte så mycket på alla små ”vardagsbekymmer” som det innebär att inte se. Om jag gjorde det tror jag seriöst att jag skulle bli sinnessjuk och allt skulle bli komplett omöjligt. Listan över sådana småsaker kan nämligen göras alldeles för lång. Och oftast handlar det bara om till synes skitsaker. Jag nämnde tidigare att handla, sortera tvätten, fylla i alla äckliga blanketter från myndigheter och skolor som alltid kommer på papper istället för mail och alltid måste lämnas in i pappersform. Ett annat ganska påtagligt hinder är att inte ha möjligheten att ta sig fram vart man vill. man är nästan bara hänvisad till kända miljöer och så fort något vägarbete eller bygge påbörjas spårar allt ur för än.
Och även om man rör sig längs kända stråk måste man oftast koncentrera sig så när man kommer fram är man redan bra trött i huvudet och det enda man inte vill bli är en sådan som sjunker ner i baksätet i en färdtjänsttaxi. Men jag kan förstå att det blir så och har för länge sedan slutat vara så dömmande mot mig själv och andra som gör så.
När hopplösheten kryper inpå än sådär är det sannerligen inte lätt att hitta styrkan igen eller ens förstå att man kanske haft den! Man kan tänka att mycket av allt detta hade man sluppit om man fötts med synen i behåll, men å andra sidan kanske man inte varit här, inte haft samma barn… i all oändlighet kan tankarna snurra runt och man måste sluta tänka så för att inte bli tokig.
Det är en hård värld vi lever i. På min fassad syns sällan alla dessatvivel och funderingar. Jag biter ihop, kommer på nya lösningar och när folk säger att jag är duktig och cool, nickar jag lite blygsamt och säger något i stil med ”det finns lösningar på allt, det gäller bara att komma på dem”. När jag blir ledsen eller känner sorg över ett handikapp, ett förlorat sinne och allt jag går miste om som andra kan göra, stänger jag in mig, stänger både munnen och öronen för ingen är ändå särskilt intresserad eller — helt förstårigt — har några bra svar. Vi får alla bita ihop ibland fast av olika saker och andra tycker mina sorger inte är mer värda än en Pepsi i skärselden.
Men vi människor är märkliga varelser. Vi tar oss alltid upp igen, ofast i alla fall. En del av oss orkar inte och det är också fullt begripligt. Lösningen finns oftast, men inte alltid styrkan och förmågan att hitta den och i svåra stunder är man ganska ofta väldigt ensam.
Min balansgång är nästan omöjlig. Samtidigt som jag försöker göra det jag vill och tycker om, försöker jag minimera sådant som får mig att må såhär. Jag älskar mina båtar, fotografering och video vilket egentligen är ”helt omöjliga” saker för en sådan som mig. Men jag vill inte bli en sådan som bara ”har min talbok och min säng”.
Tankarna har så smått väckts att hus kanske inte är rätt grej för oss. alla dessa orosmoment med underhåll och annat kanske inte är värt glädjeämnena med det. Vi får se vart det leder.
Jag kan acceptera stunder av tvivel som dessa då jag känner mig värdelös och sämst! Jag är bara så rädd för att fastna i det, jag vägrar!!!
Andra bloggar om: Synskada, Synskadade, Båt, Båtar, Båtliv, Kustbevakningen, Hus, Körkort
En blivande 36-årings önskelista
Jaha om två dagar fyller jag 36 år. Det känns för att vara ärligt helt sjukt overkligt.
Inuti känns det ingen större skillnad. Jag är nog som jag alltid varit, lite barnslig, omogen och … ja jag vet inte. Man kan ju som vanligt bara komma på ens negativa sidor =)
Det enda som verkligen märks är alla de livets mil man lagt bakom sig, allt som hänt, alla år, alla barnen och alla helt nya måsten, bekymmer och glädjeämnen.
Jag är ju vanligtvis lite förtjust i summeringar, men jag vet inte om det blir någon när man fyller 36? Det borde gjorts kanske vid 35 och nästa milstolpe känns mer som 40 och då är jag så gammal och cenil att jag inte kommer komma ihåg hur man bloggar =)? Ni minns väl hur gamla 36, 40 eller för den delen 25-åringar var när man var 15? Men när jag fyllde 35 borde jag ha skrivit att det var det 20:e året sedan jag rymde hemifrån och bytte liv. Det blev min räddning. Men i år, kan man fira att det var 20 år sedan allt med rättegång, lagenom vård av ungdom och allt sådant stök var över. Dom föll och alla beslut var klara och alla hot från mitt tidigare liv började avta och jag började kunna sova om nätterna. På min födelsedag om två dagar, var det 20 år sedan jag stod på flygplatsen i Kairo på väg hem från min Egyptenresa med storebror, två kungar på väg hem från ett stort äventyr.
Och vi hade växt, jag fyllde 16 och storebror var nyförälskad och i år firar även han och hans fru 20 år som ett par, även dom med 4 barn!
Så visst rullar livets mil på i god fart och jag är ändå tacksam att jag inte känner något mer än så. Förhoppningsvis klokare med åren. Men om jag ska försöka önska mig något så blir det alltid svårt? Materiella ting gillar jag, prylar och teknik, båtar och kommunikationsradio. Men det är inget man får i present, det är för dyrt och kanske köper jag det helst själv för att det ska bli rätt. Förutom fred på jorden, ekonomiskt oberoende, mera tid, mera barnvakt och högre lön så önskar jag mig nog fortfarande en ny, akustisk stålsträngad, vackert klingande akustisk eller halvakustisk gitarr och en tvärflöjt. Jag skulle så gärna vilja lära mig spela tvärflöjt igen. Jag var ganska duktig när när jag var 20–21 och började spela på en lånad tvärflöjt som tillhörde min syster.
Fast den troligaste och ändå bästa presenten är middag, god mat med några av våra bästa vänner och ett gott rödvin i munnen och en lång sovmorgon dagen efter.
Andra bloggar om: Födelsedag, Födelsedagskalas, Födelsedagsfest, Fylla År, Fyller år, 1973, 1989, 36 år, Önskelista, Presenter
Äntligen fredag!
Ännu en arbetsvecka är slut. Den började sådär, med vansinnigt låg inspiration och lika vansinnigt mycket som borde göras men inte blivit gjort. Dessutom kantad av ovanligt många misslyckanden vilket såklart inte känns bra och gör det ännu svårare att ta tag i saker och ting.
Sedan blev det lite bättre. Dels därför att en del surdegar avslutades och ett par andra surdegar som åtminstone ser ut att få ett hyfsat lyckligt slut.
Men summan av det hela är ändå att jag är väldigt glad att veckan är över för den här gången. Det som gjorde veckan extra rolig och gick fort var såklart de båda besöken på båtmässan vilket jag sett fram emot väldigt länge, men också att snön har töat bort väldigt bra och vägarna åter är fria och framkomliga. Och sedan har jag fått ett nytt ryck att börja ta tag i mina gamla vänskapsförhållanden som gått i stå för att vi inte sets på 100 år och för att tiden bara går och går. Man har knappt längre koll på vilka som fått barn, hur många och med vem =)!
Så idag satte jag igång att prata med lite folk, förvisso digitalt via MSN för att jag är för ”feg” för att ringa. Tror väl inte att dom ska tycka det är så intressant och kul när lilla jag ringer. Men vi bestämde att dra ihop ett gammalt gäng och ses, dra ett antal pilsner, äta god mat och en stor portion ”ljuga”! Först tänkte vi dra ihop ett stort gäng från vår gamla gemensamma arbetsplats men bestämde att det fick vänta tills vi sets någon eller några gånger, om det var kul och om det fungerade i allas våra väldigt upptagna och sönderstressade liv där vi bara har koll på varandras liv via Facebook och MSN.
Och sen blev jag riktigt glad när en av mina gamla vänner och kollegor, ringde upp och frågade om vi inte borde ses lite mer pronto, låta barnen leka, fika? Jag blev såklart skitglad och tänker att det nog är fler som börjar få ångest över att tiden rusar ifrån oss och vi tappar bort varandra alldeles i onödan.
Om träffen blir av i slutet på mars och alla kommer så har jag lovat mig själv att inte vara så satans snar att tro att folk inte vill kännas vid än längre, och försöka anordna liknande träffar. Kanske inte varje månad, men åtminstone var annan. Det vore en grym tradition att starta upp!
Nu ska vi snart äta en lite trevlig fredagsmiddag. Jesper är borta hos kompis över natten så familjen känns halv och okomplett. Annars är helgen lugn och fri från planer. Första anhalten är en rejäl sovmorgon!
Andra bloggar om: Arbete, Arbetsvecka, Fredag, Kollegor, Båtmässan, Vänner, Vänskap
Den som övar, den tränar!
Den 22:a januari i år började mitt nya liv som jag dokumenterade i bloggen, Ett första tappert försök och än så länge har det gått bra. Ett kortare uppehåll för sjukdom under sportlovet men annars har jag hållit mitt löfte till mig själv!
Och nu har jag hunnit genomlida åtminstone en del av de faser som jag känner igen från förr när jag var betydligt smalare, duktigare och fysiskt i bättre kondition. Första fasen när man ställer sig på löpbandet eller lägger sig i bassängen eller under skivstången, man orkar ingenting och blir knäckt. Andra fasen, hur man lyfter, orkar mer och märker hur träningen ger snabbt resultat. Det mesta i den här fasen tror jag mest sitter i huvudet. Man har lärt sig hantera de första larmsignalerna i kroppen att ge upp så fort det börjar bli lite tungt.
Enligt min träningsfilosofi är jag då nu i nästa steg, där det känns som det står stilla, eller rent av bakåt. Jag till och med måste lyfta av lite från skivstången från mitt förra framsteg. Kanske sitter det också mest i huvudet, kanske är det nedbrytningen av muskler innan uppbyggnaden igen, vad vet jag. Men jag kämpar på och tänker inte ge upp.
Fast kanske jag mest ska vara glad. Första passen orkade jag inte ens springa 1000 meter på löpbandet över 8km/h. Nu ligger jag och snittar på 10km/h, mellan 8–12km/h och springer inte längre kortare streckor än 3km. Och sedan jag började mäta mig själv i crosstrainern har jag ökat på 380 steg på 23 minuter till 435 på 25 minuter. Kanske något långsammare utslaget per minut men mer uthållighet och fler steg!
Men visst blir man ledsen när man förr gjorde rätt långa serier i bänkpress på 60–65kg och nu ligger på hälften och tycker att 3×10-set är tungt. Men vad annat att vänta efter så långt uppehåll?
Jag har skrivit i bloggen tidigare om min Talande våg med vikt:iga fel del II, och den vågen är förvisso lätt dum i ”huvudet”, men den är åtminstone ganska konsekvent skitdålig och jag tycker mig kunna se att min vikt — som förvisso tycks pendla +/- 2–3kg — ändå har sjunkit ganska markant bara på denna korta tid. Och det är kul. Man kan redan märka att en viss degighet runt axlar, armar och bröstkorg minskat och det brukar sporra mig i crosstrainern när kroppen skriker ”LÄGG AV, DET RÄCKER! GÅ Å ÄT EN SEMLA ISTÄLLET!!”. Jag ska vinna, så är det bara och i sommar ska jag inte behöva shippa efter andan efter upptagning av ankare och jag längtar efter en lång simtur!
Andra bloggar om: Träning, Motion, Kondition, Gym, Gymmet, Styrketräning, Crosstrainer, Skivstång, Bänkpress, Kalorier, Friskvård, Hälsa, Kropp
Båtmässan 2009 del II
I lördags gick jag ett första varv på båtmässan 2009. Idag var det dags för ett andra och förmodligen sista varv för i år. Idag gick jag med min andra båtnördspolare MP =) Parkeringshuset var knökfullt så vi befarade att det skulle vara pintjockt inne på mässan, men väl inne var det väldigt glest med folk.
Vi tog hallarna i tur och ordning och spenderade mest tid i Alpha-hallen. Förutom Nord West, Targa, Anytec och Windy, kikade vi även på Princess som det denna gång inte var någon kö till. Den var rysligt stor, massor med sallonger och minst två badrum, mjuka mattor som man sjönk ner i när man gick och till och med knak i golvet som vi först trodde var en lucka som glappade men till slut enades om att det nog var immitation av knakande trägolv i fina hus =). Pentryt var inget pentry, utan kök och enorma ytor. I min smak alldeles för vräkigt och ingen som helst båtkänsla. Samma gällde Storebro som jag tror var en 42-fotare och kanske något trevligare men fortfarande för mycket.
Sedan kikade vi även på Minor, ett nytt båtmärke min pappa tipsade mig om som han gillade. Och det var helt klart en trevlig typ som påminner mycket om Targa-stuket. Helt klart är att många modeller har det utseendet med styrhytt med dörrar ut antingen bakåt och frammåt, eller ut åt sidorna för att öka säsongen i vårt kalla klimat. Och den typen av mer praktiska båtar tilltalar mig mycket mer.
Vi besökte även Ericssons tävlingsbåt från Volvo Ocean Race. 21,5 meter lång och 14 ton, i glasfiber. Enormt spartanskt inredd, men så är det ju ett tävlingsredskap och ingen semesterbåt. Grymt cool hur som helst.
I Bravo-hallen tittade vi igenom rätt många båtmärken tack vare att vi var näst intill ensamma ombord och sällan trängdes med andra besökare. Vi tittade både på Nimbus, Flipper, Aquadore, en RIB. Klart roligt att glida runt där och ha mer eller mindre fritt fram överallt.
I Charlie-hallen hittade vi alla besökare. Kanske blir människor realister i dåliga tider och håller sig bland prislappar som man åtminstone har en chans att betala =). Men där fanns inte så mycket av intresse för mig. Jag håller mig ändå ganska uppdaterad på instrument och plottrar, det som intresserar mig mest. Visst har jag som sagt lite frågor om motorövervakning men det tar jag hos min egen handlare istället.
Men efter tre timmar fick vi nog och började röra oss hemmåt. Hade inte tänkt på det tidigare men just när vi gick blev jag grymt törstig, alldeles för upptagen tidigare för att fundera på sådana jordnära behov =) Nu blir det nog inget mer besök i år. Nu ska jag omvandla alla drömmar och orealistiska fantasier till energi att börja fixa med mitt eget så fort det slutar snöa och töa om vart annat =)
Andra bloggar om: Anytec, Nord West, Targa, Windy, Windy 22, Princess, Flipper, Volvo Ocean Race, Ericsson, Garmin, Navigering, Navigation, Sjökort, Båtar, Båtliv, Båttillbehör, Sommar, Skärgård, Skärgården, Hav, Havet, Mässa, Båtmässa, Båtmässan, Stockholmsmässan, Älvsjömässan
Båtmässan 2009
Så var det då äntligen dags för årets besök på båtmässan Allt För Sjön 2009, något som jag verkligen sett fram emot väldigt länge. Jag och Egge gick idag som var premiärdagen och jag trodde nog det skulle vara mera folk. Men dels hängde vi på låset klockan 10, dels är det fortfarande sportlov här i Stockholm så många har nog inte hunnit hem från fjällresor och annat.
Vi började med en snabb genomgång genom Alfa, Bravo och Charlie-hallarna för att sedan kunna göra insatser där man var mest intresserad. Och som vanligt låg det större motor- och segelbåtar i A och B-hallarna och tillbehör och hantverk i C-hallen.
Som vanligt i A-hallen låg de stora dyra monstren man bara kan drömma om. Och som vanligt var mina favoriter Anytec med sina praktsika grova allroundbåtar i aluminium, perfekta båtar för att utnyttja säsongen fullt ut. Kanske inte det finaste och mest lyxiga men klart genomtänkt, välplanerat och sjömannamässiga byggen och jag skulle ge bra mycket av min själ för att få prova att köra en sådan, i sol med öppna dörrar susa fram i skärgården, eller en en vacker höst- eller vårdag, susa fram i en folktom skärgård med stängda dörrar och påslagen värme. Man liksom känner kaffelukten och hör svag musik från stereon blandas med ljudet från turbodiesel =)
Hos Nord West cruising yachts drömde jag om att ha vunnit 15 eller 100 millar. Jag är inte säker på vad den vi gick ombord på kostade, tror det var en 37-fotare. Men säkerligen 6–8 miljoner. Och jag undrar hur det fungerar rent praktiskt att köpa en båt, cash, utan lån =). Hur det skulle kännas att vänta på leveranstiden och att hämta den från fabrik och köra hem en alldeles ny båt av den typen. Mycket kan man förutse ska hända i livet, men just det kommer aldrig inträffa. Men vakendrömmarna är väldigt behagliga =).
Även Nord West är väldigt gedigna, välplanerade och båtmäsiga och med en oerhörd lyx, med infällda spottar, plattskärm nere i pentryt som visar båtens position och färdväg, dubbla sovhytter med dörrar och en dusch med riktig duschcabin.
Targa 37 är också en ständigt återkommande favorit jag besöker varje år med ganska exakt samma drömmar som i Nord Wests monter. Det jag gillar med Targa är utgångar på babords- och styrbords sida och att man kan stå ute på däck och styra om man av någon anledning inte vill nyttja flybridgen. Kanske inte heller den vackraste skapelsen i sin lite klumpigare form men också en perfekt allroundbåt. Om jag någon dag skulle få möjlighet att välja mellan dessa tre är valet inte helt enkelt. Men det är nog inget jag heller behöver fundera djupare på =)
Windy ställde inte själva ut i år men deras 32″ Grand Tornado — som för övrigt representerade Fortuna i göta Kanal 2 — fanns hos en av deras återförsäljare. Eftersom jag numera själv är en lycklig Windy-ägare så var det lite kul att se deras betydligt mer moderna och nya skapelser. Och såklart går en hel del igen i de nyare modellerna och den norska kvalliteten har verkligen inte sjunkit. Detta är ju då mer daycruiser med mycket plats ute, sköna soffor och bord. Men det ger också mer partykänsla med mugghållare och annat. Eller så var det bara de som besökte båten samtidigt som oss som skrävlade om bärs, supa och uthällda pilsner över moccaklädsel som förstärkte det intrycket =).
Så dessa 4 är mina favoriter även om vi var ombord på långt ifrån alla båtar. Kön till Princess var även i år alldeles för lång och man körde modellen insläpp och det orkade vi inte vänta på. Av någon anledning gillar jag inte Princess. Svårt att sätta fingret på det men känslan av lite plastigt och fokus på lyx hellre än sjömannaskap. Fast det kanske är en orättvis bedömning och dessutom var det länge sedan jag var ombord på en Princess. Men man kan inte älska alla båtar.
I Volvo Pnetas monter kikade jag på en V8 som motsvarar den AQ271C jag har idag. Fanns mellan 270–330HK. Jag hittade inget pris men gissar att en ny sådan kostar över en kvarts miljon. Men dom var blanka och fina =) Sedan klämde jag på en 9-liters 6-cylindig diesel på 700hk som i alla fall inte går ner i min båt (se bilder nedan) =)
Det enda jag fastnade för i C-hallen bland tillbehören var motorgivare till Garmin-instrument. Att kunna få upp temperatur, varvtal och oljetryck i plotterdisplayen och följaktligen också larm för dessa vore guld värt. Jag ska genast hem och läsa på och se om min Garmin 525S kan ta in och visa information från sådana instrument. Bränslegivare har jag redan vilket ju är ännu ett av strålande möjligheter, att de exakt förbrukning vid ett visst varvtal för att få hyfsad ekonomi i sin körning.
I år hittade jag inte tändkulemotorer som de hade där i en monter för två år sedan har jag för mig. Då startade man en motor varje eller var annan timme. Men dom hittade jag inte i år.
Annars var det ett första kanonbesök och jag ska hinna gå minst en gång till i år, om inte annat för att kompensera att jag inte gick alls förra året =)
Och helt klart är att det även fyllde sin funktion på vårkänslorna. Hem och planera, längta och drömma och hoppas på en riktigt skön och givande båtsommar med vår egen ”nya” Windy 22 DC.
Andra bloggar om: Anytec, Nord West, Targa, Windy, Windy 22, Princess, Garmin, Navigering, Navigation, Sjökort, Båtar, Båtliv, Båttillbehör, Sommar, Skärgård, Skärgården, Hav, Havet, Mässa, Båtmässa, Båtmässan, Stockholmsmässan, Älvsjömässan